Känslor som inte passar in i förskolans ramar

Barn har rätt till att själva få önska hur de ska bli bemötta i olika känslor (Skolverket, 2021).

Detta framkommer även i studien, där alla deltagande förskollärare betonar att barnen behöver olika bemötanden och att det är viktigt att fråga barnet hur de vill bli bemött i olika situationer.

Barns känslor tillskrivs samma betydelse i relation till detta, men där de negativa känslorna oftare behöver hanteras och frågas om, jämförelsevis till att de positiva känslorna upplevs mer självgående i bemötande och hanterande. Barn kommer reagera olika på samma situation beroende på de erfarenheter barnet bär med sig betonar Kåver (2009). Det krävs i och med det lyhörda förskollärare som möter barnet utifrån den kontext och situation som uppstår understryker Brodin och Hylander (2002). Förskollärarna i studien pekar här på deras egna förhållningssätt och inställning som avgörande för hur detta område prioriteras. Vuxna kommer att ha makt i verksamheten belyser Johansson (2005), som också framhäver att det därmed krävs av de vuxna att de hela tiden försvarar barns rätt till integritet och respekt för deras person.

Det framkommer i studien både en frustration gällande detta, att bemöta barnen utifrån deras enskilda behov, där det är svårt att hitta fungerande verktyg och arbetssätt, men också en möjlighet i att tillåta alla barn sina egna känslouttryck. Känslor anses av förskollärarna i studien nämligen som ett uttryckssätt, där barnen får möjlighet att signalera och förmedla hur de upplever verksamheten. Känslor är viktiga signaler och kan ge personalen ledtrådar kring om verksamheten upplevs trygg poängterar också Ashiabi (2000), detta är även något som förskolans läroplan (Skolverket, 2018) lyfter att den ska vara, trygg för alla barn.

Utifrån att både tidigare forskning och förskollärarna i studien betonar bemötande av varje enskilt barn kan frågan problematiseras vidare. Vilka känslor är det som bemöts? Är det enbart känslor som hörs och syns, eller bemöts även barn som har känslor men där dessa inte syns och hörs? Den framträdande bilden i studien är att det är känslor som märks i rummet som blir bemötta, och där reflektion samt medvetenhet saknas om att vissa barn inte fysiskt synliggör sina känslor. Utifrån dessa frågor framträder betydelsen ännu tydligare av att lära om känslor

tillsammans i ett medutforskande, som Ashiabi (2000) lyfter fram. Genom att tillsammans utforska olika känslouttryck och känslor kan det skapa större medvetenhet för hur barn uttrycker känslor olika samt hur även dessa synliggörs och bekräftas. Reflektion i arbetslaget gällande att barn känner och uttrycker detta olika behövs därför enligt Garner et al. (2019), där en medvetenhet om att olika kontexter inbjuder till olika sätt att tala om och hantera känslor präglar samtalet. Utifrån det kan barnen sen stöttas och utmanas till att våga vara trygga med känslorna och även att uttrycka dessa på sitt sätt skriver Kılıç (2015). Det kan också i relation till just att känslor som hörs och syns är de som framkommer i förskollärarnas resonemang problematiseras i relation till det som framkommer i Engdahl och Ärlemalm-Hagsér (2015) gällande att förskollärare uttrycker en saknad i kompetensen att möta och se alla barn och deras välmående. Kanske är det just kompetensen som brister för att även vara medveten om och se att alla människor inte fysiskt uttrycker sina känslor. Detta framträder också kunna ha koppling till de normer som säger att känslouttryck sker på ett visst sätt hos barn, något som också blev tydligt i resultatet där känslor hos barn sågs som stora och explosiva. Att känslor är formade av normer och utifrån det hanteras och bemöts beskriver också Young Kim (2016), känslouttryck och känslor vilka därmed också kommer disciplineras av makt och diskurser till att uttryckas på ett visst sätt.

Känslor begränsas enligt förskollärarna i studien när de inte passar in i förskolans ramar.

Axelsson och Qvarsebo (2010) lyfter fram just att förskolan alltid har präglats av at det är de vuxna som ska fostra barnen och skapa kontroll över det så kallade ”vilda” barnen. Dessa tankar är alltså något som fortfarande framkommer i förskolor idag, där deltagande förskollärare i denna studie lyfter de främst till att det inte får bli för busigt, slamsigt eller utåtagerande. Att olika känslor behöver få uttryckas betonar dock Brodin och Hylander (2002), detta då känslor har betydande roll i lärandet och utvecklingen som sker. Detta medför i sin tur att även negativa känslor behöver få uttryckas och inte betraktas som problem eller hållas tillbaka. Begräsningar som i studien syftar till att barnen inte ska skadas eller skada andra i sina känsloyttringar är dock något som behövs, men som också kan tolkas ha att göra med barnsynen att vuxna vet bättre. Istället behöver fokus skifta till ett skapa klimat där misslyckanden är okej, och att de känslor som är svåra att hantera får upplevas med hjälp av trygga vuxna betonar Gottberg (2017). Känslor behöver uppmärksammas av förskollärare fortsätter författaren, men där barnen sedan är delaktiga i hur känsloregleringen ska hanteras. Att ramar och regler begränsar barns känslouttryck i förskolans kontext framkommer genom alla deltagande förskollärares resonemang. De rutiner som finns på förskolan motverkar känslornas utrymme vid flertalet tillfällen, där alltså känslorna får stå tillbaka på grund av till exempel andra aktiviteter. Det framträder en bild i studien av att det är pedagogerna som avgör när barnens känslor får möjlighet till utrymme och när dessa ska begränsas för att skapa ordning och följa tidscheman för dagen. Det blir också problematiskt att de vuxna styr när barnen har rätt till integritet och därmed möjlighet att få uttrycka och känna sina känslor anser Johansson (2005). Vidare diskuterar Johansson om det är så att pedagoger bara ger integritet till barnen när det passar med deras plan, barnsyn och värderingar. Barnsynen behövs återigen diskuteras i arbetslaget och där gemensamma strategier behöver arbetas fram. Integritet och dess gränser förhandlas nämligen fram i samspelet mellan människor enligt Johansson.

Vuxnas tolkningsföreträde av känslor och känslohantering problematiseras endast av ett fåtal förskollärare i studien, vilket framstår problematiskt med tanke på att det är medvetenheten om den som gör att tolkningsföreträdet kan utmanas. Det är pedagogernas medvetenhet som enligt Brodin och Hylander (2002) är av avgörande betydelse, där författarna betonar att det handlar om att försöka se barnets perspektiv och inte det egna perspektivet på situationen. För att vara medveten om detta krävs också en kunskap om egna känslor och reaktioner samt motstånd belyser Gottberg (2017). Den brist som framträder i studien gällande förskollärares medvetenhet om tolkningsföreträde och att de kanske sätter fel ord på barns känslor kan följaktligen medföra att känslor värderas och tillskrivs olika betydelser, att barn inte får uttrycka sina egna känslor alternativt att de vuxnas perspektiv tar överhand. Det framträder i förskollärarnas resonemang följaktligen en bristande medvetenhet om att tolkningen som görs är beroende av förskollärarnas uppfattningar, erfarenheter och värderingar. En fråga att ställa sig utifrån det insamlade materialet är om det bara är förskollärarna som kan ge känslor till barnen, det vill säga att barnen ska få ta del av överförbar kunskap. Utifrån en medvetenhet om de tolkningsföreträde vuxna besitter kan också andra beslut tas. Gottberg betonar att det är viktigt som förskollärare att ställa frågor som hjälper barnen själva hitta verktyg och sätt att hantera känslor, istället för att berätta för barnen hur de ska göra. Det handlar om att stötta barnen och överlåta kontrollen till dem fortsätter författaren vidare. Detta är ett perspektiv som inte blir framträdande i denna studie som snarare hamnar i barnsynen som Johansson (2011) lyfter, att de vuxna vet bättre och ska som Dahlberg et al. (2014) betonar överföra kunskap till de oskyldiga barnen som ses som tomma kärl. Fokus behöver istället ligga på att bekräfta känslan, med en medvetenhet om att tolkningen kan vara fel samt inte i att hitta orsaken till den, på grund av att detta enligt Gottberg kan leda till att barnens perspektiv och verklighet förminskas. Detta framträder också av den barnsyn som här ovan träder fram i förskollärarnas resonemang. Att hjälpa barnen hantera, identifiera och förstå sina känslor är dock bra om detta sker med stor medvetenhet och respekt för barnen och deras känsla. Barn eller vuxna kan inte känna fel, betonar Kåver (2009), som samtidigt pekar på att vissa känslor inte fungerar bra och att det är där som verktyg behövs.

Det är viktigt att reflektera kring hur förskollärarna reagerar gentemot barns olika känslor (Denham, et al., 2012). Detta till följd av att det skapar den bild gällande vilka känslor som får uttryckas och på vilket sätt detta får ske. I förskollärarnas resonemang framkom att alla känslor är bra, men samtidigt som det också framkom i deras resonemang att de olika känslorna väckte helt olika reaktioner och bemötanden. Det innefattar att de krävs en medveten som förskollärare gällande vilka signaler som sänds ut utifrån ens resonemang, reaktioner och bemötanden skriver Gottberg (2017). Kılıç (2015) betonar vikten av att hjälpa barnen bli trygga med sina känslor, både i att känna och uttrycka dessa. Ett sätt förskollärarna resonerar om för att skapa trygghet till en känsla är att benämna dessa. Att sätta ord på känslor är viktigt framskriver bland annat Gottberg. Detta betonar även förskollärarna i studien gällande alla känslor förutom blyg. Blyg talas om på ett sätt som gör att känslan framträder som biologisk och ett fast tillstånd, oberoende av omgivningen och dess kontext. Utifrån det aktualiseras frågan om känslor är något vi är eller något vi blir i olika sammanhang och situationer. Om det jobbiga känslorna inte kläs i ord, tas barns möjlighet att förstå dessa ifrån dem. Känslor uppstår som en respons på ett behov eller händelser betonar Gottberg, därmed blir det inte något som finns inom oss, utan något som

skapas i sociala sammanhang. Att förstå orsaken eller behoven bakom känslan, att djupdyka i känslorna blir en stor del av känsloarbetet i förskolan enligt förskollärarna i studien. Att hela tiden sträva efter barnens perspektiv och att försöka förstå bakomliggande behov i känslan framhäver Brodin och Hylander (2002) som betydelsefullt, detta då alla känslor och känslouttryck är meningsfulla. Utifrån detta blir det också viktigt att även känslor som blyg kan föras samtal om, för att skapa en möjlighet för barnen att förstå och inte känna skam över känslan, att blyghet inte blir en känsla som upplevs fel och därmed tystar och skrämmer. Det i sin tur kan leda till att känslan av att vara blyg är något som förminskas. Återigen det som Kåver (2009) lyfter fram, det finns ingen känsla som är problematisk, rätt eller fel, utan alla är bra och behövs.

De primära och sekundära känslorna och en medvetenhet om detta lyfts endast av enstaka förskollärare. Detta blir problematiskt med tanke på att sekundära känslor ofta påverkats av omgivningen och vad som där anses okej eller inte enligt Kåver (2009). I fallet med blyghet kan detta medföra att känslan väcker skam istället för att tolkas som helt okej och bra, vilket förskollärarna strävar efter att förmedla. Detta kan ske i och med att känslan inte blir bekräftad och klädd i ord, utan mer tystad och gömd. Utifrån den sociala kontexten kommer barnen inte tillåta sig uppleva vissa känslor synliggör Kåver, detta av den orsaken att känslorna inte upplevs acceptabla i den omgivning de befinner sig. Genom förskollärarnas signaler och en brist på medvetenhet om detta kan barn omedvetet hindras i sina känslor och möjligheten att få uppleva samt uttrycka alla de olika känslorna. Problematiken med att förskollärare anser sig ha rätten till att gräva djupare i barns känslor aktualiserats också. Är det något vuxna har rätt till och barn vill? Kommer orsaken bakom känslan förändra förskollärarens bemötande av barnet och dess känsla i situationen? Gren (2007) lyfter en del i problematiken där hon betonar att det är viktigt som förskollärare inte ifrågasätta barnens känslor. Även om det inte är syftet med att hitta orsaken, så finns risken att det upplevs på detta sätt. Det egna beteendet hos förskollärarna kan med andra ord påverka barnens möjligheter till känslouttryck och hur dessa tonas ner eller förstärks. Återigen handlar det om det som Skolverket (2021) betonar, att vara lyhörd för barnens enskilda behov och just deras önskemål. Vill de resonera om sina känslor och orsaken, eller vill de bara få äga sin känsla och vara. Det aktualiseras det Johansson (2005) och Gren (2007) betonar om barns rätt till integritet, där respekt för barnet och deras värde framhålls. Om det grävs för mycket i barns känslor, kan vuxna då säga sig respektera barnet? Frågan blir således om vilka signaler det sänder till barnen om de olika känslors betydelser, eftersom att olika känslor betonas behöva dykas i olika mycket. Att gräva i känslan kan å andra sidan medföra en stöttning för barnen i att hantera och bekräftas i jobbiga känslor. Frågan om barns integritet och vuxnas rättigheter att hitta känslans orsak är därför högst aktuell i förskolor idag, där en balansgång mellan stöttning och övertramp blir tunn.