Känslornas plats i verksamheten

I resultatet av studien framträder förskollärarnas strävan efter att bekräfta och tillåta alla barns känslor som en stor och betydelsefull del av känsloarbetet i förskolan. Detta pekar också Gottberg (2017) på, som ett sätt för barnen att lära sig identifiera samt förstå sina känslor. Vissa känslor framträder dock i denna studie komma i skymundan, till exempel som de två exemplifierade känslorna i resultatet, glädje och blyghet. Glädje som upplevs som känslan alla automatiskt upplever, vilket medför att den inte synliggörs och problematiseras kring. Det i sin tur kan också leda till att känslan inte blir bekräftad eller klädd i ord som Gottberg framhäver betydelsefullt i den emotionella utvecklingen. Förskolan är en viktig källa för emotionella utveckling där barnen enligt Mihaela (2015) hela tiden får möta känslosituationer och därmed är det också viktigt att inte glömma eller undvika vissa känslor. Förskollärarna i studien lyfter fram att en strategi i arbetet med barns känsloutveckling är att nyansera och berika ordförrådet gällande känslor, det vill säga att inte fastna i de tre vanligaste (arg, glad, ledsen), utan att tillföra nya ord och känslor. Känsloprat är dock något som i förskolor sker väldigt oregelbundet och beroende på förskollärare lyfter Yelinek och Grady (2019) fram i sin studie genomförd i USA.

I denna studie framkommer att alla förskolor pratar med barn om känslor, men att detta sker på olika sätt och att olika känslor får olika mycket utrymme. Det framkommer även att olika känslor lyfts fram på olika förskolor, där fokus i vissa fall hamnar på huvudkänslor som arg, ledsen, glad och rädd, medan andra förskolor utöver dessa strävar efter nyanser som busig, besviken, frustrerad och så vidare. En fråga som därmed blir aktuell är om förskolorna kan ses som likvärdiga. Förskolans läroplan (Skolverket, 2018) och Skollagen (SFS 2010:800) skriver fram att förskolans utbildning ska vara likvärdig. Frågan är om barnen får möta en likvärdig utbildning om det är upp till varje förskollärare att avgöra hur känslor får ta plats samt på vilket sätt. En likvärdig utbildning behöver inte vara likadan överallt (Skolverket, 2018), men alla barn behöver få möjlighet och förutsättningar att möta känslor, förstå dessa och kunna hantera dem. Att det därmed hänger på förskolläraren om känslor ens lyfts blir därför problematiskt.

Det framträder i studien en stor ojämlikhet i organisatoriska förutsättningar, prioriterad tid samt behov och kunskaper gällande området barns känslor och deras möjligheter till känslouttryck i verksamheten.

Arbetet med känslor behöver ske utifrån de situationer som uppstår understryker Gottberg (2017), men också genom planerade förebyggande insatser. Förskolans läroplan (Skolverket, 2018) lyfter också fram att det är förskollärarens ansvar att se till att barnen får uppleva trygghet i verksamheten och respekt för sin person samt förståelse och rätten till integriteten. Utifrån detta behöver arbetet med barns känslor även ske vid planerade tillfällen, vilket sällan framkommer i denna studie, där förskollärarna mer betonade att arbetet med känslor behöver ske i det vardagliga med barnen. Detta i sin tur kan leda till att känsloarbetet blir en tyst kunskap, som inte problematiseras och reflekteras över, vilket kan leda till att dominerande normer styr arbetet och vad som ses acceptabelt alternativt inte. Något som i sin tur kan påverka verksamheten både medvetet, men också omedvetet. Neutrala platser att samtala om känslor var däremot något som alla förskollärare tillskrev betydelse i barns utveckling av olika känslor.

Deltagande förskollärare resonerade att sagor och dramatiseringar skapade mindre laddade situationer att föra samtal om känslor i. Detta kan hjälpa barnen att hitta konstruktiva vägar att hantera känslor och förstå dem betonar Gottberg. Att prata om känslor i neutrala situationer, med ett förebyggande syfte, verkar som en bra strategi för att barnen ytterligare ska få förståelse och möjlighet att identifiera känslor belyser Gottberg vidare. Neutrala platser som förskollärarna därmed framhäver kan vara en stöttning i barns känsloutveckling om detta sker på ett reflekterande och medvetet sätt, som är planerat och med ett syfte. I annat fall kan dessa situationer ytterligare stärka de rådande normerna och diskurserna på förskolan gällande hur och på vilket sätt känslor tillskrivs betydelse och därmed får uttryckas.

I förskollärarnas resonemang om barns känslor framkommer det att förskollärarna ser sig själva som förebilder, något också Ashiabi (2000) lyfter fram att förskollärare är. I studien beskrivs arbetet med alla känslor och att barnen har rätt till att äga sin känsla och därmed uttrycka den.

Detta lyfter även Gren (2007), som pekar på att barn behöver få möta alla känslor och där Brodin och Hylander (2002) beskriver att det är förskollärarens bemötande som påverkar på vilket sätt och avgör hur barnen får möjlighet att utveckla den emotionella kompetensen, det vill säga hur de får möjlighet lära sig hantera och identifiera känslor. Det framkommer dock i studien att känslor väcker olika reaktioner och bemöts väldigt olika beroende på om de anses som positiva eller negativa. Detta är även något som Jun Ahn (2005) har sett i sina observationer i USA, där förskollärarna föredrar de positiva känslorna. Resonemangen som fördes kopplades dock oftast till de negativa känslorna, vilka speglades med flest exempel och förslag på hur dessa skulle hanteras och ges verktyg. Utifrån det väcks frågan om det bara är det negativa känslorna som behöver verktyg. Att negativa känslor nämns mer, betonar Yelinek och Grady (2018) utifrån sin studie samt att dessa resoneras mer kring gällande just hur de kan och bör hanteras. Något som därmed går i linje med vad som framträder i studiens resultat. Detta leder i sin tur till frågan vad det innebär för barnen och vad det sänder ut för signaler gällande vilka känslor som ses okej alternativ inte samt hur dessa bör uttryckas. Vilka känslor som ses som okej samt vad som är acceptabla hanteringar av dessa lärs redan i tidig ålder påpekar Kåver (2009). Det handlar därför om att inte döma känslor och lägga värderingar i dem som positiva eller negativa i värde fortsätter författaren. Jobbiga känslor bör inte tystas eller ses som problem poängterar även Brodin och Hylander, där Gren fortsätter med att poängtera att barns känslor inte ska nonchaleras eller avledas, utan att barn behöver få bli trygga med att hantera och känna alla sina känslor. Deltagande förskollärare resonerar om att vissa känslor avleds per automatik,

även om de strävar efter att minska detta. En större medvetenhet framträder här, där förskollärarna uttryckligen pekar på att främst känslan ledsen länge avletts i förskolan, men där de idag försöker stanna i känslan och tillåta även den. Förskollärarna beskriver att känslan ledsen ofta tryckts undan, men att de idag belyser betydelsen av samtal runt känslan, men också att få stanna i den vid behov.

Känslan är inte det som är problematiskt lyfter både Kåver (2009) och Gottberg (2017), utan hur den hanteras. Detta framkommer också i studien där förskollärarna resonerar om att alla känslor är okej, men inte alla sätt att hantera dem på. Förskollärarna i studien är noga med att betona att barnen ska få känna och uttrycka känslan, men att det finns vissa begränsningar som de behöver markera. Olika slags begränsningar och tidsproblematik syns tydligt i förskollärarnas resonemang och framträder i tre aspekter, vilka presenteras i följande tre stycken.

Den första aspekten som synliggörs är barnsynen. Det leder också till en spännande tanke om barnsyn som Johansson (2011) lyfter, nämligen om vi ser barn som medmänniskor eller om vi tänker att vuxna vet bättre. Johansson fortsätter med att betona att det är barnsynen som kommer påverka på vilket sätt barnen får möjlighet till att ha rätt till sina känslor och därmed uttrycka dem. Detta framkommer också i att förskollärarna i studien resonerar om att barns känslor ska respekteras, men att i vissa känslor kan de inte stanna kvar för länge. Det framkommer delvis i studien följaktligen en syn av att vuxna vet när barn behöver komma vidare och när känslan inte är bra för dem. Barnen framträder även i studien i det som Dahlberg et al. (2014) belyser, att de ska förberedas på livet som vuxen eller åtminstone äldre. Det framträder också i studien en syn där barnen ses ur ett bristperspektiv, att de till exempel inte kan läsa av ansiktsuttryck och där barnen ska fyllas med de vuxnas kunskap. I relation till de framträdande barnsyner i förskolan idag innebär det att det som Dahlberg et al. säger framträder, att barn är tomma kärl som ska fyllas med de vuxna anser behövs. Ytterligare en del i studien som belyser detta är förskollärarnas resonemang om att barnens ordförråd och kunskap om nyanser av känslor behöver berikas. Om detta inte sker med respekt och tillsammans i det Dahlberg et.la. kallar för medutforskande kan det leda till att barnen enbart förväntas ta emot kunskap. Förskollärarna i studien tillskriver sig också som överförare av verktyg till barnen för att de ska kunna hantera sina känslor. Detta i sin tur signalerar återigen den barnsyn Johansson belyser om att de vuxna vet bättre. Barn framträder även i relation till vissa känslor, främst blyg och ledsen, som det Dahlberg et al. säger konstruerar barnet som oskyldigt, ett barn som i och med detta behöver försvaras och skyddas. Det framträder alltså en mängd olika barnsyner som präglar arbetet med barns känslor och skapar motsättningar mellan varandra i hur barnen bör bli bemötta. Det blir på nytt betydelsefullt att betona det Johansson lyfter fram, nämligen att den barnsyn som präglar verksamheten kommer påverka hur barnen får möjligheter och tillfällen att vara medutforskare även gällande känslor och känslouttryck.

Den andra aspekten som blir tydlig är utrymmet känslor får. Barns möjlighet att förstå och reglera sina känslor kommer nämligen påverka deras mående lyfter Gottberg (2017). I och med det behöver barnen också få hantera sina känslor tills barnen upplever att de är färdiga. Även om Gottberg också betonar att barn har stort behov av emotionell vägledning i förskolan, vilket

kräver lyhörda pedagoger som emotionellt bekräftar barnen. Förskolans läroplan (Skolverket, 2018) betonar också omsorgen, där barnens integritet ska respekteras och värnas om, vilket gör att arbetet med barns känslor framträder som viktigt. Barnen ska också bli bemötta med respekt för sina tankar och sin egna förståelse (Skolverket, 2018). Detta medför att det blir problematiskt att begränsa barnen utifrån till exempel tidsaspekter eller att de anses behöva komma förbi känslan, vilket framkommer i studien är ett vanligt dilemma, där främst tid och barns behov krockar. Frågan som dock återstår är gällande vem som har rättigheten att göra tolkningen att känslan har upplevts och känts färdigt alternativt att känslan har passerat linjen gällande vad som ses okej. Det som betonas i bland annat Skolverket (2018; 2021) och Gren (2007) är att respekt för barnen och deras rättigheter måste prägla arbetet, därigenom också få känna klart och själva vara delaktiga i det beslutet. Det framkommer dock en tvetydighet både i tidigare forskning och i förskolor idag gällande på vilket sätt barns olika känslor ska få ta plats.

I vissa fall i studien framkommer också det Gren lyfter, att barnen hellre avleds från sina känslor istället för att skapa samtal och förståelse kring dessa, vilket kan ha att göra med bland annat tidsaspekter och andra organisatoriska förutsättningar. Även här framkom skillnader och olika betydelser av avledningen och förståelse för känslan beroende på vilken känsla det var. Tid och stress framträder alltså påverka barns utrymme för känslouttryck, något som i varje arbetslag behöver diskuteras gällande hur tid prioriteras och vad som blir viktigt för att barnen ska få utrymme att uttrycka alla känslor. Här framträder som nämnts i resultatet en tvetydighet gällande om barn ska få äga sin känsla och stanna i den alternativt om barnen behöver hjälp att komma förbi och inte fastna i känslorna.

Den tredje framträdande aspekten handlar om förskollärarnas förhållningssätt och förutsättningar. Vuxnas bemötande kommer påverka på vilket sätt barnen hanterar sina känslor påpekar Gottberg (2017), som också belyser aspekten att barn behöver guidas i känslorna, men också få tillåtelse att äga sina känslor och uttrycka dessa. Att barnen ska få vara trygga med att känna och uttrycka alla sina känslor belyser Kılıç (2015). Utifrån detta blir det viktigt att inte signalera att vissa känslor behöver kommas förbi snabbt, utan att alla känslor ska få ta plats och tid i verksamheten. När de vuxna genom sitt bemötande försöker avleda eller få barns känslor att försvinna kan det enligt Brodin och Hylander (2002) leda till att barnen inte kommer visa eller uppleva dessa känslor, alternativ att känslorna kontrolleras. Tidsaspekten blir också problematisk i de stora barngrupperna med lite personal. En bild som framträder i det insamlade materialet är att det inte finns förutsättningar att se till alla barn och deras känslouttryck, det finns inte möjlighet att ge känslorna utrymme varje gång. I studien framkommer det också en bild av att stora barngrupper med lite personal också leder till att barnen får rida ut känslor på egen hand. Vad innebär detta för barnens möjligheter och rättigheter till att få uttrycka sina tankar, känslor och åsikter? Förskolan är en av de viktigaste arenorna för att få öva på och uttrycka känslor enligt Mihaela (2015) som även pekar på betydelsen av att låta känslor få tid och utrymme. Om känslors utrymme minskas kommer tillika barns förutsättningar och möjligheter till att få öva sin emotionella kompetens att avta avsevärt. Vuxna har makt precis som Johansson (2005) betonar, makt att skydda barns rätt till integritet och respekt, vilket medför ett ansvar att göra just detta. Det kommer kräva en lyhördhet och medvetenhet hos förskolläraren understryker Johansson, vilket också kan innebära att prioriteringar av tiden behöver ske på ett annat sätt.

Barns känslor påverkas av pedagogernas samspel och beteende, genom dessa kommer barns känslor att bekräftas, tonas ner och regleras (Brodin & Hylander, 2002). Känsloarbetet framträder ske, utifrån deltagande förskollärares resonemang, med ett fokus på barnens framtida liv. Barnen framträder behöva få till sig känslohanteringen för att klara livet i skolan och som framtida vuxna. Det framkommer inte i studien att barnen behöver kunna hantera känslor och förstå dem i sin kontext där de befinner sig just nu. En barnsyn där barn ska förberedas inför vuxenlivet lyfter Dahlberg et al. (2014) fram, där de pekar på att det innebär att barnen blir och ses som reproducenter, vilket enligt författarna innebär att vuxna ska fylla barn med passande kunskaper. Barns förmåga att förstå sina känslor och hantera dessa påverkar deras mående här och nu betonar Ashiabi (2000) och Gottberg (2017). Utifrån det blir det väsentligt att se till känslornas verkan och betydelse även i förskolans kontext och vad känsloarbetet innebär för individerna i just den situationen de befinner sig i nu. Det blir problematiskt att resonera på de sätt där barnens känsloutveckling främst, alternativt enbart, kopplas ihop med deras framtida liv. Känslor har en betydande roll i människors utveckling och lärande belyser Brodin och Hylander, (2002). Det blir därför av stor betydelse att se känslor som något som även pågår och påverkar här och nu.