Könade upplevelser

I det här avsnittet kommer jag att redogöra och analysera om och hur kroppen har en betydelse för kvinnors inkludering i näringslivet och deras möjlighet till att röra sig uppåt i karriären. Jag kommer också att belysa ambivalenser kopplat till mina informanters könade upplevelser.

5.3.1 Kroppens betydelse

Att inte tala om kroppens betydelse, eller att förneka att kroppen skulle vara viktig för vem som får vilket arbete bidrar till problem. Vi bäddar in oss i en falsk trygghet om att vi alla är samma med samma förutsättningar oavsett kropp och identitet på kroppen (Puwar, 2004, s. 119, 136). Flera av mina informanter berättar om tillfällen där kroppen spelat roll, både för utestängningar, sexuella trakasserier men också förutfattade meningar för vilket arbete som kroppen skulle passa för. Yasmine berättade att hon fick en förvånad blick och kommentar av en äldre manlig kollega när hon berättade vad hon jobbade med när det möttes i kopieringsrummet. Hon beskrev att hon lika gärna kunnat berättat att ”grisar kan flyga” när hon berättade att hon jobbade som jurist och han svarar ”ja, varför inte?”. Hon berättar att hon blev chockad av hans respons. Det kan ses som ett exempel som matchar Puwars (2004, s. 131–132)

begrepp space invaders. Han kunde inte se henne i rollen som jurist och hon upplevde sig annorlunda genom hans ögon. Eller som hon själv beskriver det;

Yasmine: Ibland när människor ser mig eller tittar på mig så misstänker jag att de ser någon som är annorlunda. Någon som inte är härifrån. Ja, de ser mig som en utlänning, eller något.

Hennes upplevelse vittnar om att hon själv inte ser sig som en space invader (Puwar, 2004, s. 135), men när hon speglar sig genom andras ögon uppstår detta fenomen, då hon reflekterar över sig själv som annorlunda eller en ”utlänning, eller något”. Hon nämner också att i en idealvärld är vi alla bara människor. Att min uppsats, och att lyssna till kvinnor med olika bakgrunder, inte skulle behövas. Jag håller med henne.

Samtidigt som det finns en fara med att vagga in oss i att vi är ”one happy race” och att det inte finns något problem med normer och patriarkala styrningsrelationer som vi behöver göra något åt (Puwar, 2004, s. 122–123, 136).

Ett annat exempel är när Beata berättar om att hon vid två tillfällen där hon blivit diskriminerad på grund av föräldraledighet. Av två olika stora globala bolag. Ena gången år 2012 och andra gången år 2015. Ena gången drog ett företag tillbaka ett jobberbjudande när hon berättade att hon var gravid i 12:e veckan. Den andra gången fick hon inte komma tillbaka till sin roll som HR-direktör;

Beata: Jag gick på föräldraledighet och den här gången var jag hemma ett år.

Och sen när jag hörde av mig efter kanske 7–8 månader för att kolla läget. Då hade min rekryterande chef blivit uppsagd och min chef som jag rapporterade till hade lämnat bolaget. Och då satt det någon sån här snubbe på det här HR-jobbet. Han var inte ens HR-utbildad eller något. Han var bara one of the guys.

Och så kommer jag förbi kontoret och ville ha en dialog med honom om vad jag ska göra när jag kommer tillbaka. Och han bara; ”vem fan är du”? Jag bara, ”jag är er förra HR-direktör för er största marknad om du har glömt”. Det är klart vi hade hälsat på varandra innan. Han bara, ”jaha, okej, men vi har ingenting för dig”. Och sedan fick jag bara ett paket. Tack och hej leverpastej.

Hon fortsätter att berätta att det var fruktansvärt att bli diskriminerad på det sättet när jag frågar om hur hon upplevde det;

Beata: Det var helt fruktansvärt. Speciellt eftersom det var andra gången. Det kändes som att det var en repris. Båda dom här gångerna har ju handlat om graviditet. Den första gången var det någon slags rädsla för att jag skulle vara borta på en föräldraledighet. Den andra gången var det för att jag var borta för föräldraledighet och försvann ur deras åsyn. Syns du inte, finns du inte liksom.

Här tolkar jag både som att kroppen har betydelse (Ahmed 2012, s. 41) men också att den sociala mobiliteten är en faktor. Du förväntas vara synlig, att prestera, eller som Beata beskriver det; ”syns du inte, finns du inte”. Hon upplevde ett tydligt motstånd, till och med diskriminering, när hon rörde sig ovanför glastaket (Friedman, 2013, s. 364;

Walkerdine, 2003, s. 239, 243). Här syns också den sociala mobiliteten som något föränderligt. Du kan förflytta dig både uppåt och neråt, och möjligheten att mobilisera dig beror inte alltid på egna prestationer. Någon annan kan bestämma om du har möjlighet att passera (eller behålla jobbet), vilket också befäster en hegemonisk maktordning i förhållande till genus (jämför Connell, 2008, s. 114). Det ger också ett exempel på när glastaket går sönder och du rasar igenom igen (jämför Acker, 2009, s.

200), då hon på grund av frånvaron i föräldraledighet inte fick komma tillbaka till sin ordinarie tjänst.

5.3.2 Ambivalenser i könade uppleveler

Både Gina och Beata vittnar om kroppen som symbol och att de blivit utsatta för sexuella trakasserier och att inte kunna göra något åt det. Beata vittnar om en maktstruktur i att bli utsatt för sexuella närmanden men inte kunna agera på det för att hon är i beroendeställning då hon ska fakturera kunden för utfört uppdrag (jämför Connell 2008, s. 117). Gina nämner att ju längre upp i karriären hon kommit, desto mer sexistiskt har det blivit. Och att hon i det har blivit ”trygg i det otrygga”. Det finns en hegemonisk maktordning som hon blivit delaktig i (jämför Connell, 2008, s. 117), även om hon inte vill. Hennes berättelse befäster också att jargong, eller skämt som har en sexistisk karaktär kan bidra till att upprätthålla ojämlika förhållanden (Acker, 2011, s.

74; Göransson, 2004, s. 54). De är dessutom både osynliga och synliga;

Hanna: Har du upplevt det så?

Gina: Ja, det tycker jag. Det är blickar, det är just blickarna. Folk tror att jag inte ser. Jag ser ju att du tittar. Jag är trött på de där blickarna. […] Även fast jag tycker bra om honom (refererar till sin chef), han har lärt mig väldigt mycket och är underbar på tusen olika sätt. Jag tror inte att han skulle göra något mot mig. Men dom där skämten, typiskt manliga, det gör han för att höja sig själv.

Jag vart tyst då med. Snacket funkade inte framför oss. Vad tänker folk? Är jag ett sexobjekt eller? När man säger så, ”hon är mitt frikort”. […] Det är märkligt, du kan bli trygg i det otrygga.

En annan berättelse där ambivalenser går att utläsa är när Beata berättar att det är skönt att bli äldre och att män inte tittar på henne längre. Att slippa objektifieringen samtidigt som det var trevligt att få uppmärksamheten;

Beata: Det kommer ju komma en dag när män inte tittar på dig i överhuvudtaget.

Då är det såhär. Det är ju tråkigt att nu är jag fullkomligt ointressant. Jag är ju en gammal hagga i männens ögon. Men samtidigt är det skönt att vara osynlig för män. […] Det är klart att man tycker det är trevligt att få lite uppmärksamhet.

Men om jag skulle välja mellan att få den här uppmärksamheten och vad den kan leda till, gentemot att vara osynlig för männen på grund av att man är en gammal hagga. Då väljer jag garanterat att vara haggan. Alla dagar på året.

Denna berättelse upprätthåller en hegemonisk maskulinitetsordning. Det upprätthåller också en heteronormativ ordning, där kvinnor förväntas vilja ha uppmärksamhet av män (jämför Connell, 2008, s. 111). Samtidigt finns det ett avståndstagande i den hegemoniska maktordningen, då hon alla dagar på året skulle välja att vara ”haggan”. Att inte vilja bli objektifierad kan tolkas som att hon inte vill vara delaktig i att upprätthålla den maktordningen (Connell, 2008, s. 116–117).

Flera av informanterna har svårt att berätta om eller ge egna exempel på om kroppen spelat roll för att passa in eller känna sig hemma i en viss miljö. Flera har talat om att anpassa sig efter företagens klädkoder och kläder kan användas som en symbol för att känna sig hemma i en miljö eller som en markör för att passa in i ett socialt rum (Sohl, 2014, s. 96–100). Ändå framträder berättelser som jag beskrivit om ovan när vi pratar om deras yrkesliv eller karriär. En utav mina informanter, Charlotta, nämner vikten av att inte låta jämställdhetsfrågan bli en fråga om kroppen. Hon ifrågasätter relevansen i frågan och tycker att frågan är utdaterad. Samtidigt finns forskning (Ahmed 2012; Puwar, 2004) om kroppens betydelse kopplat till att bli inkluderad eller exkluderad. Flera informanter vittnar också om att deras kroppar haft betydelse för både utestängningar, sexuella trakasserier och möjlighet att mobilisera sig inom näringslivet. Samtidigt fick Charlotta mig att fundera på min egen position. Är jag själv med och bidrar till att upprätthålla en hegemonisk maktordning bara genom att ställa frågan?

6. Är vi framme nu?

Den här studien har haft som syfte att undersöka hur maktstrukturer påverkar inkludering och exkludering av kvinnor i ledande befattningar inom svenskt näringsliv.

Jag har med utgångspunkt i intersektionell analys undersökt vilken betydelse identiteter så som kön, klass och etnicitet har för möjligheten att inkluderas i svenskt näringsliv. Jag har också undersökt vilka utestängningar som kan ske på grund av identiteter så som kön, klass och etnicitet. Jag har även sökt svar på om klass och klasstillhörighet påverkar möjligheten att ta sig ovanför glastaket. Utöver detta har jag även undersökt hur mina informanter själva upprätthåller olika maktförhållanden.

Något jag upplevt under resans gång var att det blev svårt att svara på studiens frågeställningar var för sig då de många gånger sammanflätas och vävs samman i mönster av ojämlikhet och hegemoniska maktordningar. Medveten om att normer, maktstrukturer, värderingar och förutfattade meningar ofta har olika skärningspunkter och sammanvävningar (jämför Acker, 2011, 70–75; Molina, 2016, s. 33, 36) finner studien svar på ovan nämnda frågor.

När det gäller vilken betydelse identiteter kön, klass och etnicitet har för möjligheten att inkluderas i svenskt näringsliv vittnar alla kvinnor i studien om att vägen inte varit rak. De har slagit emot glastaket, krossat det och emellanåt rasat igenom glastaket igen. De har stött på motstånd, upplevt utestängningar, ett par har blivit förbisedda i rekryteringsprocesser eller helt enkelt inte fått komma in.

Kvinnornas berättelser bekräftar tidigare forskning som rör glastak, (De Los Reyes, 2007; Acker, 2009), ojämlikhetsregimer (Acker, 2011) och att det finns maskulinitetsnormer (Conell, 2008) som får tolkningsföreträde i en organisation. En manlig sponsor nämns som en nyckel för att komma ovanför glastaket. Någon annan behöver krossa glastaket åt dig för att ta dig bortom det, vilket också bekräftas av tidigare forskning om att manliga nätverk är en faktor för att bli rekryterad till ledande positioner (Connell, 2008; 215; Göransson, 2004,s . 52–24). Det verkar också finnas föreställningar om vem som passar för vilken tjänst, där den ”följsamma kvinnan”

eller ”kvinnan som väljer familjeliv” beskrivs som mindre lämpliga till ledande positioner, vilket styrker tidigare forskning kopplat till hegemoniska maktordningar (Connell, 2008, s. 113–115).

Det som också framkom i studien är att när de tagit sig ovanför glastaket är det ibland är ganska ensamt eller skört. Det är ingen som hjälper dig på toppen. Studier kopplat till klass och social mobilitet visade att vi lägger stort fokus på individens egen förmåga, vilket också gör det svårt för oss att se att det finns regimer som skapar ojämlikheter (jämför Acker, 2011, s. 70–75; Walkerdine 2003, s. 240–241). Individens egen förmåga att hantera osäkerheten, ”isflaket” eller kanten på ett sprucket glastak, verkar bli nyckel för att lyckas i att mobilisera sig i näringslivet.

När det kommer till vilken betydelse klass och klasstillhörighet har för att ta sig ovanför glastaket blev den sociala mobilitetens betydelse blev synlig i studien, något jag kanske inte hade räknat med när jag började mitt magisterarbete. Det som framträdde i studien var att alla informanter relaterade till sin klass och sin klassidentitet. Både utifrån var de kom ifrån och var de befinner sig idag, vilket styrker tidigare studier inom området (Friedman, 2013; Jones, 2003; Walkerdine, 2003). De kvinnor jag intervjuat vittnar alla om olika ekonomiska förutsättningar och bakgrunder under sin uppväxt. I studien kan jag inte se att klass och klasstillhörighet, om en mäter till ekonomisk status eller utbildning, enkom skulle ha påverkat kvinnornas möjlighet till inkludering i näringslivet (jämför Friedman, 2013, s. 352–353). Men i intersektionen mellan klass, kön och etnicitet i deras livberättelser kan studien visa att vägen att ta sig ovanför glastaket kan ha påverkats. Vägen har inte alltid varit rak och alla vittnar om olika upplevelser av att segla i motvind (jämför De Los Reyes, 2007, Ahmed, 2012).

Att byta till ett ”Svensson-namn”, att behöva prioritera ekonomin, att vara frånvarande för föräldraledighet, eller att ta hjälp med hemarbetet är några exempel på när klass och klassmekanismer påverkat vägen att ta sig ovanför glastaket, i relation till deras etnicitet eller könsidentitet.

När det kommer till frågan hur subjekten själva hanterar och upprätthåller olika maktstrukturer finns det berättelser som visar hur de både gjort motstånd mot men även ibland varit delaktiga i att upprätthålla hegemoniska maktordningar. Att vägra byta namn för att ”passa in”, eller att aldrig tillåta sig att tänka att sin hudfärg skulle ha betydelse är exempel på att utmana den hegemoniska ordningen (Connell, 2008, s. 115, 204). Men samtidigt speglades en underliggande västerländsk vithetsnorm som får tolkningsföreträde, då de relaterade till just dessa exempel

(jämför Connell, 2008, s. 118–119; Puwar, 2004, s. 131–132). Det finns även exempel som beskriver hur informanterna är i konflikt med strukturerna. Det skapar en ambivalens där de också blir en rollkonflikt med sig själva. När de måste välja vilken konflikt de tar, väljer de flesta utav informanterna att vara i konflikt med sig själva. De anpassar sig efter rådande strukturer, snarare än att vara i konflikt med dem (jämför Jones, 2003, s. 810; Puwar, 2004, s. 135).

Hur subjekten själva hanterar och upprätthåller olika maktförhållanden blev särskilt framträdande i frågan kopplat till kroppens betydelse. Tidigare forskning visar att jargong, eller skämt som har en sexistisk karaktär kan bidra till att upprätthålla ojämlika maktförhållanden (jamför Acker, 2011, s. 74; Connell, 2008, s. 117; Göransson, 2004, s. 54). I flera kvinnors berättelser framträder en bild av att kvinnor förväntas vilja ha uppmärksamhet av män men också att kroppen är en faktor kopplat till objektifiering. Det upprätthåller en heteronormativ ordning i näringslivet (jämför Connell, 2008, s. 111). Samtidigt fanns det ett avståndstagande i den hegemoniska maktordningen, då kvinnorna inte vill bli objektifierade eller vara delaktiga i att upprätthålla den maktordningen (Connell, 2008, s. 116–117). Ändå blir mönstren synliga. Tystnad och kommentarer som ”att det är skönt att vara osynlig för män”

påvisade just på upprätthållandet, även om de inte vill vara delaktiga i den kulturen.

Samtidigt är det mycket svårt att säga ifrån eller göra motstånd mot den rådande kulturen om du är i beroendeställning till den som trakasserar dig, vilket också befäster hur maktstrukturer (Connell, 2008) eller ojämlikhetsregimer (Acker, 2011, s. 75) kan kvarstå.

Kopplat till makt reflekterades det också någon gång också kring sin egen position, och om rädslan att själv vara med och utesluta andra vid rekryteringar på grund av förutfattade meningar. Att, så att säga, falla in i ett mönster där förutfattade meningar eller fördomar blir styrande vid rekryteringar, vilket tidigare studier visade är förekommande (Acker, 2011, s. 71; Connell, 2008, s. 117).

För att summera studien kan jag se att det finns olika maktstrukturer som bidrar till ojämlikhet, vilket både inkluderar och exkluderar kvinnor inom svenskt näringsliv. Identiteter så som kön, klass och etnicitet påverkas av institutioner som upprätthåller maskulinitetsnormer och ojämlikhetsregimer. I studien kan det också ses

att utestängningar kan ske på grund av identiteter så som kön, klass och etnicitet. Klass och klasstillhörighet i relation till etnicitet och könstillhörighet påverkar också möjligheten att ta sig ovanför glastaket. Vägen blir inte så rak. Återkommande har varit att mina informanter gjort gränsdragningar i förhållande till sig själv och andra genom identiteter så som kön, klass och etnicitet. Dessutom identifierade analysen att kontexten, svenskt näringsliv, kan inte förstås utan att prata om inkludering och exkludering. Några får tillgång till rummet, andra inte. Det verkar heller vara möjligt inte att förstå inkludering eller exkludering utan att prata om normer, så som maskulinitetsnormer (Connell 2008), och maktstrukturer, så som ojämlikhetsregimer (Acker, 2011), vilka alla påverkar inkluderings- och exkluderingsprocesser.

Sammantaget kan jag se att ingen av mina informanter har tagit sig förbi glastaket obehindrat. Vägen dit har inte varit rak. För de som tagit sig förbi är det dessutom skört att befinna sig ovanför glastaket. Det kan lätt gå sönder och du kan falla igenom taket igen.

6.1 Mitt bidrag

Min studie har bidragit till att kasta ljus på olika maktstrukturer och hur dessa påverkar kvinnor i ledande befattningar inom svenskt näringsliv. Genom mina informanters livsberättelser har studien bidragit till en djupare bild om hur dessa maktförhållanden kan uttryckas och upplevas. Jag vill runda av genom jag nämna att inkluderingsarbete inte bara handlar om att skapa kunskap om att det finns olika maktstrukturer som bidrar till ojämlikhet. Det handlar också om själva processen att försöka förändra dem. Tidigare forskning har visat att personer i ledande befattningar ofta har attribut som att vara vit, manlig, heterosexuell och tillhörande medelklassen.

Dominansen av män och vita i ledande befattningar skapar därför normer för hur ledarskap inom svenskt näringsliv bör se ut. De som tillhör normen upplever dessutom inte hindren och för dem förblir dessa strukturer osynliga (jämför Logan, 2011, s. 443, 447). Andra studier styrker detta och argumenterar för att det skapar problem om en väljer att se ledarskap som något som skulle vara könlöst, klass- och/eller kulturneutralt (jämför Showunmi, et. al, 2015, s. 918–919). Därför menar jag, likt Ahmed (2012, s. 173–175), att det är viktigt att personer som upplever glastaket eller

betongväggen berättar om det. Då synliggör vi maktstrukturerna och problemen med dem. För att arbeta med förändring blir det därför viktigt att fortsätta synliggöra problemen, vilket jag har gjort ett försök till i min studie. Kanske blir det särskilt viktigt att synliggöra strukturerna bland de som sitter på maktpositioner i näringslivet, då de som sitter på dessa positioner inte återspeglar Sveriges demografi. Så med det sagt.

Nej, vi är inte framme än. Maktstrukturer som upprätthåller ojämlikheter i svenskt näringsliv kvarstår. Vi har en bra bit kvar.

6.2 Vidare forskning

Då klass och klassidentiteter blev framträdande i mina informanters berättelse ser jag ett värde i att fortsätta utveckla forskningen kopplat till klass och hur klassmekanismer är inbäddade i organisatoriska processer. Också för att det är ett område som är relativt outforskat i förhållande till identiteter så som exempelvis etnicitet och kön (De Los Reyes, 2007, s. 56; Showunmi, et. al, 2015, s. 919). Jag berör det delvis i mitt eget resultat under punkt 5.2, Att veta sin klass, men jag ser ett särskilt värde i att studera detta vidare kopplat till ett intersektionellt perspektiv. Kanske då med fokus på klass i relation till andra könsidentiteter än bara kvinnliga, vilket min studie riktat in sig på.