Att veta sin klass

I det här avsnittet kommer jag att analysera hur klassmekanismer är inbäddade i informanternas livsberättelser. I alla intervjuer blev berättelser om uppväxt, klass och klassposition väldigt framträdande, något jag inte hade räknat med när jag inledde mitt magisterarbete. Informanterna relaterade till klass när de berättar om sin uppväxt och relaterade till sin nuvarande position i näringslivet. Klass blir således intressant att lyfta och analysera. Särskilt i relation till att det saknas forskning kring jämställdhet i näringslivet kopplat till klass (jämför De Los Reyes 2007, s. 56; Showunmi et. al, 2015, s. 919).

5.2.1 Att göra en klassresa

Alla informanter kommer in på klass när jag frågar om deras uppväxt och bakgrund. Detta utan att jag nämnt eller frågat om klass. Det bekräftar Jones (2003, s.

805, 811) som beskriver att du redan tidigt utvecklar en känsla för din klass och klassposition i relation till andra. Ebba beskriver delar av sin uppväxt såhär;

Ebba: Vi hade det inte fett hemma. Första gången jag var utomlands, då var jag 11. Jag var utomlands två gånger med mina föräldrar. Så det är en annan situation än vad jag har nu med mina barn. Och där jag växte upp, fördelen med ett litet samhälle är ju att det finns alla samhällsklasser samlat på ett litet, litet område. Så när man går i en skola så har man dom riktigt fattiga, dom riktigt rika och man visste vilka dom var allesammans. Inte bara vilka kläder dom hade, utan man visste. Och jag var medelklass. Arbetar, medelklass. Nånstans i mitten.

Inte riktigt mitten, lite mer lägre.

Det finns mycket som är intressant här. Dels hur hon resonerar kopplat till sin egen klassposition genom att relatera till andra (Sohl, 2014, s. 99–101). Att hon refererar till att en utlandsresa är ett kvitto på att ha det gott ställt, eller kanske något som var eftersträvansvärt. Hon nämner också att de själva inte hade de bästa ekonomiska förutsättningarna som barn. Att hon dessutom relaterar sin barndom till hennes nuvarande livssituation, om att hon har en annan ekonomisk situation idag, ger indikationer på att hon har gjort en klassförflyttning (jämför Friedman, 2013, s. 352–

353; Walkerdine, 2003, s. 237, 240).

En annan utav mina informanter, Beata, pratar också om klass och hur hennes föräldrars livsval har påverkat hennes klassresa. Hon nämner att hon tidigt blev medveten om klass, särskilt under åren som familjen bodde utomlands. Hon nämner

att hon såg många barn som hade det sämre ställt än henne själv. Barn som bodde på en ”skräptomt” och gick runt i trasor, medan hon själv bodde i hus. Hennes berättelse styrker tidigare studier (Jones, 2003, s. 805, 811; Sohl, 2014, s. 99) om att barn tidigt utvecklar en känsla för sin egen och andras klasspositioner genom att tidigt se orättvisor mellan olika grupper. Jag tycker också att det är intressant att hon refererar till sina föräldrars klassidentitet och att ”skinnsoffan i Kil” blir en symbol för en annan klass, en klass som de själva inte tillhör (Sohl, 2014, s 106–108). ”Skinnsoffan i Kil” blir plats, eller klass, som de tagit sig ifrån;

Beata: Alltså ens föräldrars livsval och deras värderingar och deras benägenhet att jobba utomlands och så. […] Hade dom bara suttit hemma i sin skinnsoffa i Kil då är det klart, nej då hade det väl inte hänt något för mig och mina syskon heller.

Citatet talar om Beatas medvetenhet om klass. Om föräldrarna inte hade tagit sig ifrån skinnsoffan, då hade hon och hennes syskon inte heller gjort en klassresa. Hennes livsberättelse vittnar om att föräldrarna kunnat välja att göra en klassresa och att hon själv delvis fått förutsättningar att röra sig uppåt genom både sociala kapital och god ekonomi (Friedman, 2013, s. 3352–353 Sohl, 2014, s. 99–101; Walkerdine, 2003, s. 237, 240). Även Ebba nämner möjligheten att kunna påverka sin livssituation;

Ebba: Jag jobbade när jag pluggade. Jag började jobba när jag var 15. Glädjen att kunna köpa något själv för det man har tjänat. Det finns en drivkraft i det tror jag. Att jag själv märkte att jag kan påverka den här situationen. Den är inte förutbestämd. Utan jag har vissa förmågor, jag är en viss person, en viss hjärnkapacitet. Det gör att jag kan göra något av det här. Det är liksom inte bestämt att jag ska vara en viss kategori människa i mitt liv.

I Ebbas berättelse går det att utläsa en nyliberal syn på mobilitet. Att det finns en tro på individens egen förmåga att lyckas och att individens förmågor möjliggör en social mobilitet (jämför Connell, 2008, s. 260–261; Jones, 2003, s. 804). Att hon också talar om att hon inte behöver vara en viss kategori människa i sitt liv påvisar också att hon relaterar till klass och att det finns en rörelse i detta. Att det går att förflytta sig till något annat än vad som tidigare var. Dessa berättelser ger liv till att se klass som ett verb, något som görs (Sandell, 2014, s. 20–21; Sohl, 2014, s. 101).

Sohl (2014, s. 101) talar om att kroppen och dess identitet har betydelse för detta görande. Vissa kroppar har svårare att förflytta sig än andra. Det kan ses i Ginas

berättelse, där hennes familj flyttade till Sverige för att skapa sig ett bättre liv. Hon berättade att det var tufft för familjen och beskriver delar av sin barndom som en kulturkrock;

Gina: Dom bytte namn, både för- och efternamn. Det här har jag knappt berättat för någon. Jag är född Gina. Det är mitt namn, jag har alltid varit stolt över mitt namn och jag kämpade att få ha kvar det. [Efternamnet], lade de till -sson på.

Jag har full förståelse att mina föräldrar skyddade oss på sitt sätt. Och jag kan inte säga till dom att dom gjorde fel som bytte till svenska namn på mina syskon.

För att det är lättare att komma in. Det var lättare för min pappa att komma in på intervjuer med sitt svenska namn mot hans arabiska namn. Det var helt annorlunda.

Ginas berättelse talar om hur föräldrarnas flytt, som skulle bidra till det bättre, istället bidrog till motstånd, vilket kan liknas med studier om social mobilitet och att det kan göra ont att förflytta sig Friedman (2003). Friedman (2003, s. 361) beskriver det som en ”dubbel isolering” där individen både blir isolerad från sitt ursprung men även från sin nya/nuvarande destination. Friedman (2013, s. 358, 363–364) nämner att vi måste ha större förståelse för att detta påverkar individen psykologiskt och emotionellt och att det finns ”dolda kostnader” för individen med mobilitet. ”Kostnaderna” bland annat känner skuld över att ha övergett en viss grupp. Hen kan också uppleva att det är svårare att få en legitim position i den nya gruppen och uppleva en känsla av utanförskap i både sin gamla och nya grupp. Dels beskriver Gina motstånd i svårigheten att ta sig in i det svenska samhället och på den svenska arbetsmarknaden, vilket vittnar om ett utanförskap likt Friedman (2003) tar upp i sin studie. Föräldrarnas val att byta namn visar ett exempel på en sådan dold kostnad. I Ginas berättelse kan vi se att det var svårare för familjen att få en legitim position i den nya gruppen, dvs Sverige, utan ett typiskt ”Svensson-namn” (jämför Friedman, 2013, s. 363–364; Walkerdine, 2003, s.

239, 243). Men berättelsen vittnar också om Ginas personliga motstånd till namnbytet.

Att hon förknippade sin identitet med sitt namn och att byta namn skulle kunna jämföras med att inte längre kunna identifiera sig med eller känna samhörighet med sin klass (jämför Sohl, 2014 s. 106–107). Ginas berättelse vittnar om att social mobilitet inte är något som är enkelt eller linjärt, att alla inte har samma möjlighet att förflytta sig. Hennes berättelse bekräftar också betydelsen av identitet, att den är relevant för vem som kan eller får tillträde att röra sig i vissa rum och inte. Familjens namnbyte kan ses som en copingstrategi för att försöka anpassa sig för att kunna bli inkluderad i sin

nya klass (jamför Puwar, 2004, s. 119, 126–127). För att bli en insider fick de ge upp sina namn.

5.2.2 Klass som en dimension av etnicitet

Som individ är du inte alltid medveten om hur klass influerar. Forskning visar att det är lättare för människor att sätta ord på erfarenheter av sexism eller rasism, men de har svårare att prata om klass och relationen mellan klass och etnicitet.

Däremot visar forskning att personer med annan hudfärg än vit har större medvetenhet om klassism (Jones, 2003, s. 816–817), vilket kan ses i Lisas berättelse:

Hanna: Du nämnde att din mamma att din mamma var chef för [stor dagligvarukoncern]. Vad gjorde din pappa?

Lisa: Han gjorde olika saker. Han hade ju liksom en master degree i statsvetenskap men han gjorde alltifrån att städa till att vara vaktmästare. Han har haft egen butik, egna företag, och han har kört ut tidningar när jag var liten.

Så att han har gjort många olika saker.

Hanna: Var det ett aktivt val att välja bort det han var utbildad till?

Lisa: Nej, det tror jag inte. Jag tror att det handlar om hur samhället fungerar.

Att han liksom inte fick. Jag tror inte att han fick samma möjlighet, men jag tror också att upplevelsen från honom var att han inte fick den. Och där är väl jag annorlunda tror jag. Jag har vägrat att det ska vara ett hinder för mig, att jag är färgad. Jag har liksom vägrat. Medan han nog accepterade det. Det är kanske fel att säga så, men ja. Han kanske fick känna av det mer. Jag ska också säga att vi bodde på flera ställen. I [storstaden] var det mångkulturellt. Men på [orten] och på [ön], där var det inte det. Jag var den enda som hade färg i skolan.

Hanna: Hur har det påverkat dig?

Lisa: Det har påverkat mig så att jag vägrat att se det som ett hinder på något sätt. Jag har aldrig tillåtit det tankemässigt. Det har aldrig hindrat mig från att söka några jobb eller ligga på extra liksom. Jag har aldrig tillåtit mig att det kommit in i mina tankar. Att inte jag skulle ha lika mycket möjlighet som någon annan. Sedan kanske det har varit så. Det vet jag inte.

Här kan jag utläsa att klass blir en dimension av etnicitet (jämför Jones, 2003, s. 807–

808). Lisas pappa som var akademiskt utbildad, men fick ändå inte tillträde till vissa rum. Klass måste ses i relation till andra faktorer, i det här fallet etnicitet, vilket också stärker bilden av att klass är något som görs och att vissa kroppar har lättare att förflytta sig än andra (Sandell, 2014, s. 21; Sohl, 2014 s. 101). Lisa nämner också att hon tror att det handlar om hur samhället fungerar. Det kan tolkas som att hon ser att samhället ser vithet som överordnad och att vithet ges företräde till vissa rum i jämförelse med andra (jämför Connell, 2008, s. 118–119).

Lisa berättade även om skillnaderna mellan olika städer och orter där hon på vissa platser varit ”den enda som hade färg”. Hon var alltså den som inte tillhörde normen (Jones, 2003, s. 810). Samtidigt har hon inte tillåtit sig att tänka att det skulle varit ett hinder för att komma in på arbeten i näringslivet. I studier av Puwar (2004, s.

131–132) finns det problem med att förneka kroppens betydelse när det kommer till inkludering i arbetslivet. Att förlita sig på myten om att vi alla är samma, ger liv åt Puwars begrepp ”space invaders”. Samtidigt finns det hegemoniska ordningar så som vithet och manlighet som gör att du kan känna dig som utanför om du har en annan kropp än den kropp som är normen där du arbetar (jämför Connelll, 2008, s. 118–119;

Puwar, 2004, s. 131–132). Men Lisa har i den bemärkelsen vägrat låta sig ses sig själv eller känna sig som en space invader, kanske just på grund av att hon såg hur det påverkade hennes pappa (Puwar, 2004, s. 135). Hon har kanske på det sättet också velat utmana den hegemoniska ordningen (Connell, 2008, s. 115, 204), genom att aldrig tillåta sig att tänka att hennes hudfärg skulle ha någon betydelse.

När jag frågar Gina hur de hade det ekonomiskt växer en bild av hur könsidentitet, klass och etnicitet hänger ihop (Jones, 2003 s. 811). Till skillnad från ett par av mina andra informanter som berättat att hon växte upp i en familj med gott om pengar, så fick Gina tidigt bidra för att familjens ekonomi skulle gå ihop:

Hanna: Hur hade ni de ekonomiskt? Hade du någon uppfattning om det?

Gina: Ja, allt var blottat för mig. Vi hade det inte så bra. Sju barn och en pappa som var sjukskriven. Mamma blev tvungen att kämpa på. Det var inte bra.

Hanna: Vad jobbar dina föräldrar med?

Gina: Min pappa jobbar inte. Han är sjukskriven. Min mamma jobbar som undersköterska. På den tiden hade hon bara ströjobb. Nu har hon fått en fast anställning. Hon har utbildat sig på senare år. När hon var yngre och bodde hos sin mamma fick hon inte plugga till sjuksköterska. Hon ville ha sin dotter hemma. Så det var tufft. Så fort jag började tjänade pengar så har jag bidragit för att familjen ska få ihop det. Så var det ju. Men det var ju uppoffringar. Mina bröder ville gå i fotboll så jag slutade. Jag var fotbollstjej, men fick sluta.

Här ser jag hur flera aspekter sammanvävs. Ginas fick bidra till familjen ekonomi för att de skulle få ihop det. Hon fick också göra egna uppoffringar, sluta med fotbollen, för att ekonomin skulle gå ihop. Det vittnar också om en hegemonisk maktordning, då hon fick sluta med fotbollen för att hennes bröder skulle kunna fortsätta (jämför Connell, 2008, s. 114). De fick prioritera. Även om hon nämner att hon var med på den

prioriteringen så finns det ändå något som skaver i hennes berättelse, där hon fick avstå till förmån för sina bröder. De fick också kämpa för att få ihop det ekonomiskt.

Det går att urskilja en klassresa då både hon och hennes mamma mobiliserat sig på arbetsmarknaden. De har båda gått från att ha osäkra arbetsvillkor, eller som Gina kallar det; att ha ”ströjobb”, till att de idag har ett fast arbete (Walkerdine, 2003, s.

240–241).

5.2.3 Könsidentitet som en dimension av klass

Jag tycker också att det är intressant att analysera klass i förhållande till könsidentitet. Beata nämner förväntningarna på henne som kvinna. Att få ihop både karriär och familjeliv. Detta vittnar om genus som en social praktik och att det finns förväntningar på kvinnor som definieras på grund av reproduktion. En sådan förväntning är till exempel att kvinnokroppen föder barn och ska därför också ansvara för att ta hand om familj och hem (Connell, 2008, s. 110; Göransson, 2004, s 39–42). I Beatas berättelse framträder det att det finns sådana förväntningar;

Beata: För jag insåg liksom det. Jag är ingen übermänniska. Jag kan inte driva jobbet och karriären, plus att jag också ska driva barns uppfostran och hemmet.

[…] Mina syskon och min mamma har ju alltid jobbat dubbelt liksom (skratt).

Så att där har jag verkligen brutit normen. Både i min bekantskapskrets och i min familj och släkt. Ja, men det är ett val jag gjorde. För jag tänkte såhär. Att antingen bränner jag ut mig och blir ett sjukvårdspaket för resten av mitt liv eller så gör jag så här. Och då har större delen av min inkomst gått till att betala Nanny.nu liksom. Men vad fan liksom. 5–6 år av att göra det för att få vara frisk och för att få vara hållbar resten av livet. Det är skit samma. Det är kanske den bästa pensions- och äktenskapsinvesteringen jag har gjort tror jag.

Här kan klass förknippas med könsidentitet och hegemonisk maskulinitet. Att det finns förväntningar att hon egentligen skulle orka göra både karriär och sköta hemmet.

Hennes mamma och syskon har ju gjort det. Att hon nämner att hon brutit mot normen då hon tagit in hjälp, upplever jag är ett exempel på att det finns olika maktordningar och maktstrukturer som påverkar synen på vad kvinnan förväntas göra (jämför Connell, 2008, s. 110). Det finns också en klassaspekt i det hela. Alla har inte råd eller möjlighet att ta in hjälp i hemmet. Och hon gör också en egen gränsdragning mellan henne själv gentemot, vänner, släkt och familj som inte gjort samma val som hon gjort (Sohl, 2014, s. 192). Det ger också ett exempel på att det finns heteronormativa förväntningar och maktförhållanden, då den inköpta hjälpen ses som en ”äktenskapsinvestering” samt

som en möjliggörare för att fortsätta röra sig ovanför glastaket (jämför Connell, 2008, s. 110–111).

I empirin finns mer explicita och uttalade upplevelser av klass än av erfarenheter av sexism eller rasism, vilket talar emot Jones (2003, s. 816–817) som menar att det lättare för människor att sätta ord på erfarenheter av sexism eller rasism.

Erfarenheter av sexism eller rasism finns också i materialet, men inte i samma utsträckning som erfarenheter kopplat till klass. Jones (2003, s. 816–817) menar också att människor har svårare att relatera och se hur klass, etnicitet och könsidentiteter samspelar. Ovan nämnda exempel visar på hur klass, etnicitet och könsidentitet kan hänga ihop. Dock är det inte alla gånger som informanterna själva reflekterat över hur dessa kategorier sammanvävs (De los Reyes, 2007, s. 56).