Körsång och mutual engagement

Engagemang i en körverksamhet, att vara deltagare och att bli delaktig i en social gemenskap kan vara det viktigaste skälet för många att vara med i en kör (Henningsson, 1996; Haugland Balsnes, 2009, 2014 ). Det sociala sammanhanget presenterades utförligare i kapitel 3.

Underkategorierna i mutual engagement är: (i) engaged diversity, (ii) doing

things together, (iii) relationships, (iv) social complexity, (v) community maintenance.

Körsångare är personligt engagerade i sina körer och i sina medsångare vilket framgick av såväl intervjuerna med körledare som med körsångarna. Henningsson (1996), Hedell (2009b) och Haugland Balsnes (2009) beskriver också sångares engagemang i sina körer. I en Community of Practice som körverksamhet, bygger relationer socialt på komplexa sammanhang och körsångarna är beredda att samarbeta för den gemensamma satsningen eller det gemensamma målet. Flera av underkategorierna kan relateras till gruppkänslan och omtanken om varandra i en kör: (i) engaged diversity visar sångarnas personliga engagemang såväl i den egna insatsen i musikskapandet som i gruppen genom att det ofta samlas människor från olika sammanhang i körer, det visade resultaten från båda intervjustudierna; (ii)

doing things together liksom (iii) relationships är bra exempel på köraktivitet,

körsångare gör saker, sjunger bland annat, tillsammans och de bygger relationer. I körsammanhang – framförallt de körer med mer konstnärliga ambitioner – förväntas alla ta ansvar för det gemensamma åtagandet, vilket också kan vara förutsättningen för att bli upptagen i kören efter att eventuellt ha genomgått inträdesprov. Wenger (1998) beskriver tillhörighet som en förutsättning för inkludering ”being included in what matters is a requirement for being engaged in a community’s practice, just as engagement is what defines belonging” (s. 74). Resultaten från såväl intervjuerna med körledare som med körsångare visar att körsångare tar medvetet ansvar för såväl sin sånginsats som sin aktiva medverkan i kören och i körstämman. Körsångarna talar om förberedelse för repetition liksom genomförande av en konsert. Engagemanget kan också vara en satsning på att lära in en ny repertoar eller åka på en gemensam turné. Kenny (2016) beskriver Communities of Practice i musikaliska sammanhang på denna nivå som den interaktion som sker vid repetitioner, workshops och konserter. Hon säger vidare att de relationer som bildas i kören mellan sångarna också är överenskomna, ”förhandlade” och ömsesidiga. Detta blir tydligt i resultaten från fokusgruppsamtalen med damkören när körsångarna beskriver inspelningstillfället och påpekar att det var ovant och skapade osäkerhet att flera sångare saknades.

I körer förekommer det också formella ledare, vilket framgick i samtal med körledare. Dessa ledare är utsedda på ett eller annat sätt till stämledare, eller stämfiskal vilket är ett förekommande begrepp. När dessa fått ett mandat att leda körstämman ifrågasätts det inte utan fungerar delvis likt orkestertraditionen med

utsedda konsertmästare. De ledarna visar ett engagemang för kören och körstämman och blir uppskattade och respekterade tillbaka.

Resultaten från fokusgruppsamtalen visar att det finns olika grader av medvetenhet bland de intervjuade körsångarna kring formella och informella ledare i körstämmor. Körsångarna ser dessa musikaliska stämledare som en resurs som de kan samarbeta med och följa. Vissa sångare är själva medvetna om att de är antingen ledare eller följare, och förhåller sig till dessa roller. Även de som ser sig själva som följare medger ibland att de också skulle kunna ta rollen som ledare, om det skulle behövas. Men någon har också ett blygsamt förhållningssätt till detta, och undrar för sig själv om ”någon skulle vilja följa mig, ja det skulle de kanske”.

Jansson (2013) beskriver i sin studie om musikaliskt ledarskap, främst med körledaren i fokus, en sångare som ställer höga krav på sig själv men som inte har självförtroende nog att våga tro på när han själv sjunger rätt om någonting i stämman blir fel. ”Sean puts very high demands on himself, and he quickly assumes responsibility when an error is attributed to his voice group, even when it is not his fault” (s. 175).

Klangen i en kör etableras i regelbundna repetitioner och konserter som gemensamt formas ”where regular interaction and sets of relationships form a common endeavour” (Kenny, 2016, s. 18). Omsorgen om klangen kan möjligen också finnas inom underkategorin engaged diversity (i) där individen tar eget ansvar för anpassning till gruppen. Klangen beskrivs av flera körledarinformanter som något vilket också kan spridas via informella musikaliska ledare. Körledarnas utsagor beskriver att körsångare kan ”ta hjälp av varandra”, ”lyssna på varandra” eller lyssna på någon särskild individ. Även att ”lyssna inåt mitten för att få samma klang” används, liksom lyssna ”med båda öronen” åt alla håll, även i detta fall för att hitta gemensam klang.

Att härma en klang eller någon annans röst, för att själv låta så lik som möjligt, verkar egentligen märkligt eftersom ljudet från rösten uppfattas även genom benledning genom skallbenen och inte enbart genom luften. Många kan säkert påminna sig att inte riktigt känna igen sin egen röst när den återges från en inspelning. Att då lyssna till en annan röst för att återge samma klang bygger på speglingseffekt som kan ge den fysiska känslan av att låta som någon annan eller åtminstone få någon upplevelse av detta. Både Ternström (1987) och Sundberg (1980) talar om upplevelsen av en annan röstklang och ”hur man skulle bära sig åt och känna sig, om man själv producerade den eller motsvarande röstklang” (Sundberg, 1980, s. 104). Nyfikenhet på körklang och sångarnas egen klang, liksom hur de förhåller sig till och påverkas av varandras klang gav anledning till den förstudie som beskrivs i artikel III, även om den efterföljande delstudien inte landade i något ”klangligt resultat”.

Flera av körledarinformanterna beskriver också hur de erfarit att vissa personer i deras körer kan ”sprida” sin röstklang så att den ”smittar av sig” på hela stämman och ibland till och med präglar hela kören.

I verksamheter med grupper av människor finns en komplexitet i umgänget där tolerans och överseende behöves när det kanske uppstår friktion. Flera av körledarinformanterna betonade hur viktigt det var att körsångarna trivdes tillsammans och i synnerhet med stämkamrater och närmsta grannar i kören vilket

social complexity (iv) exemplifierar. I fokusgruppsamtalen framkom ett par

situationer där en viss friktion mellan deltagarna i gruppen blev uppenbar. Några sångare, som tidigare sjungit tillsammans i andra sammanhang, hade tillkommit i kören och inom körstämman dök det då upp olika uppfattningar kring klangideal. En annan situation handlade om en sångare som genom det stimulated recall som presenterades, visade sig agera som informell ledare. Detta gav upphov till en rejäl diskussion inom gruppen kring vilka som ”drog” och ledde, vilket visade just på en komplexitet inom gruppen. Dessa händelser visar sig både inom (iii) relationships och (iv) social complexity. En underkategori som jag tycker ligger nära de rutiner som visar körens traditioner och gemensamma historia, som ytterligare diskuteras i 6.1.3. shared repertoire, är de tillfällen då kören skapar sociala aktiviteter (v)

community maintenance. Detta kan vara allt från körfester till körhelg-läger med

extrarepetitioner.