4 Utmätning och konkurs
4.4 Kan virtuell egendom utmätas och/eller ingå i konkursbo?
Det har tidigare i denna uppsats slagits fast att virtuell egendom utgör lös egendom.116Vilken
typ av lös egendom som virtuell egendom eventuellt kan utgöra saknar betydelse för vilka utmätningsregler som aktualiseras, eftersom dessa regler endast tar sikte på huruvida egendom är fast eller lös. Rekvisitet som avser att utmätningsobjektet ska utgöra lös egendom för att aktualisera reglerna är således uppfyllt. Således aktualiseras de utmätningsregler som avser lös egendom för virtuell egendom.
Vidare måste egendomen tillhöra gäldenären för att kunna utmätas. Det aktualiserar frågan när virtuell egendom kan tänkas tillhöra en gäldenär. Som nämnt ovan117är tillhörandekravet
117Se avsnitt 4.2.2. 116Se kapitel 3.
115 Benndorf, Fredrik & Morgell, Nils-Bertil, Lexino, Utsökningsbalk (1981:774) 5 kap. 6 §, [hämtad
tämligen lågt ställt. För att egendom ska tillhöra gäldenären krävs således att det framgår att egendomen tillhör gäldenären. Avseende virtuell egendom blir det avgörande hur innehavet av virtuell egendom ser ut i respektive spel. I CS:GO hålls spelarens skins avskilda i spelarens privata förråd, och i OSRS hålls spelarens GP avskilda i spelarens privata bank. I båda de givna exemplen, skins i CS:GO och GP i OSRS, framgår det således med tydlighet att föremålen tillhör spelaren. Det kan dock tänkas att det finns datorspel där avskiljandet inte framgår på ett lika tydligt sätt som i de angivna exemplen. Om föremål exempelvis skulle kunna delas med flera spelare skulle det inte kunna anses tillhöra en viss spelare. Sådant skulle till exempel kunna ske om föremålen inte lagras i ett spelarförråd eller liknande, utan endast sparas på en av speltillverkaren tillhandahållen server. I en sådan situation torde det istället vara speltillverkaren som innehar egendomen, eftersom speltillverkaren kan begränsa vilka spelare som har tillgång till en viss server. I detta fall skulle således egendomen endast kunna anses innehas av spelföretaget, som såklart också kan vara gäldenär i ett utmätnings- eller konkursförfarande. För att virtuell egendom ska kunna anses tillhöra en spelare torde den alltså kunna behöva hållas avskild för spelarens räkning, annars torde egendomen endast kunna tillhöra spelföretaget. Virtuell egendom anses alltså kunna tillhöra en gäldenär, såväl spelare som spelföretag. Vem den virtuella egendomen torde kunna tillhöra beror dock på hur egendomen kan hållas avskild.
Avseende presumtionsreglerna konstaterades tidigare att dessa inte är tillämpliga på icke-fysisk egendom, eftersom besittningsbegreppet är förbehållet fysisk egendom. Virtuell egendom kan således inte träffas av presumtionsreglerna. Det kan här vara värt att lyfta huruvida det är lämpligt att exkludera icke-fysisk egendom inom besittningsbegreppet. Som Håstad uttrycker det är besittning främst en presumtion för att någon äger viss egendom. Är inte en liknande presumtion också möjlig att åstadkomma avseende icke-fysisk egendom? Eftersom exempelvis skins kan innehas i en spelares förråd torde detta ge en presumtion för att spelaren är ägare till skinnet. Är det således möjligt att, förenklat uttryckt, kunna besitta virtuell egendom, virtuellt? Det finns inget rättsligt stöd för ett sådant resonemang. Att omfatta virtuell egendom inom besittningsbegreppet är således inte möjligt, även om det enligt min uppfattning inte är konstigare att ha ett virtuell objekt i sitt virtuella förråd än att ha pengar i plånboken. Effekten av att virtuell egendom inte omfattas av besittningsbegreppet blir dock inte att egendomen inte är utmätningsbar. Däremot kan det innebära att KFM kan ha svårare att bedöma, och kanske till och med att upptäcka, virtuell egendom vid utmätning av lös egendom.
För att kunna utmäta lös egendom krävs också att den betingar ett förmögenhetsvärde som vid försäljning ska generera ett överskott. Att virtuell egendom kan betinga ett förmögenhetsvärde har åskådliggjorts tidigare.118Huruvida försäljningsprocessen är kostsam
eller inte är såklart beroende av hur möjligheterna till försäljning ser ut inom respektive spel. Det kan däremot konstateras att skins i CS:GO utan större kostnader kan säljas, och ett förmögenhetsvärde med enkelhet kan realiseras och generera ett överskott. Rekvisitet, tillsammans med undantaget för utmätning för egendom belagt med överlåtelseförbud i UB 5 kap. 5 §, exkluderar däremot virtuell egendom som enligt speltillverkaren inte får överlåtas. Exempelvis är det inte tillåtet att genom så kallad real world trading sälja GP i OSRS. Det förefaller således omöjligt att på laglig väg åstadkomma ett överskott från en försäljning. Vidare måste överskottet motivera att åtgärden har varit försvarlig. Det innebär att virtuell egendom som inte är förenad med några större förmögenhetsvärden troligen skulle exkluderas från utmätning. Att utmäta ett skin som, i det tidigare presenterade exemplet, uppgår till ett värde av drygt 19 000 USD torde med all säkerhet vara försvarligt. Gränsdragningen blir här svår att göra, men en avvägning mellan det personliga affektionsvärdet och överskottet behöver troligen göras. För att virtuell egendom ska vara utmätningsbar krävs således att egendomen inte från spelföretagets sida är belagd med ett överlåtelseförbud, samt att försäljning av egendomen genererar ett överskott som överstiger det personliga affektionsvärdet för spelaren.
Avseende undantagsreglerna förefaller endast UB 5 kap. 1 § 4 p., samt tidigare behandlade UB 5 kap. 5 §, vara aktuell. Enligt UB 5 kap. 1 § 4 p. kan egendom av högt personligt värde undantas. Det måste vara uppenbart obilligt att utmäta sådan egendom för att den ska undantas. Datorspel får anses vara någon form av hobby eller fritidsaktivitet. Eftersom egendom avsedd för sådana aktiviteter kan omfattas av punkten är det inte otänkbart att virtuell egendom skulle kunna omfattas av undantaget. Däremot har HD slagit fast att exempelvis jaktvapen med större förmögenhetsvärde inte kunde undanhållas, och slår i detsamma fast att punkten inte avser att ge skydd för en gäldenär att på grund av personlig affektion kunna undanhålla stora värden. Det blir således också i denna situation aktuellt att göra en avvägning mellan det personliga affektionsvärdet och den virtuella egendomens förmögenhetsvärde. Återigen är det svårt att göra någon direkt gränsdragning. Som påtalats i inledningen av uppsatsen är det däremot möjligt att virtuell egendom betingar ett mycket lågt
värde, så lite som några enstaka kronor. I ett sådant fall torde undantagsregeln kunna uppfyllas avseende virtuell egendom. Generellt sett torde virtuell egendom dock inte kunna undanhållas från utmätning på grund av personligt affektionsvärde, när den virtuella egendomen betingar ett större förmögenhetsvärde.
Sammantaget förefaller det således möjligt att utmäta virtuell egendom, förutsatt att egendomen tillhör gäldenären och betingar ett tillräckligt stort värde för att det ska vara försvarligt att utmäta egendomen. Egendomen får dock inte vara belagd med något överlåtelseförbud. Som visats finns det inte heller några lagstiftade hinder mot att inkludera virtuell egendom i utmätningsförfarandet. Sådan virtuell egendom som inte är belagd med något överlåtelseförbud torde heller inte vara problematiska för KFM att omsätta i pengar. Att virtuell egendom inte träffas av någon av presumtionsreglerna kan förvisso innebära vissa svårigheter för KFM att upptäcka egendomen. I flera fall, såsom skins och GP, torde det dock inte vara förenat med några större svårigheter att upptäcka egendomen eftersom den är förlagd i ett förråd eller i en bank som spelaren har tillgång till. Att utmäta virtuell egendom förefaller således vara möjligt och förenligt med gällande lagstiftning. Detsamma gäller avseende konkurs, förutsatt att egendomen har tillhört gäldenären vid tiden för konkursbeslutet.
5 Separationsrätt
5.1 Allmänt
Separationsrätt är ett sakrättsligt skydd som är grundat på någon form av äganderättsanspråk.119 Separationsrätt kan enligt Millqvist aktualiseras i två typsituationer.
Situation ett avser när B innehar egendom som anses tillhöra A, och B:s borgenärer gör anspråk på bättre rätt till egendomen. Situation två avser när A har förvärvat egendom från B, och B:s borgenärer gör anspråk på bättre rätt till egendomen. I den första situationen skulle A hävda bättre rätt genom separationsrätt på grund av bibehållen äganderätt, medan A i den andra situationen skulle hävda bättre rätt genom separationsrätt på grund av förvärvad äganderätt.120 Rättsföljden av att någon har bättre rätt genom separationsrätt över
utmätnings-/konkursgäldenärens borgenärer blir således att egendom undantas från utmätning eller konkurs.121 I följande kapitel undersöks separationsrätten närmare. Först presenteras
specialitetsprincipen, sedan presenteras vilka möjligheter till separationsrätt som finns genom både bibehållen och förvärvad äganderätt.
5.2 Specialitetsprincipen
Millqvist har identifierat tre delmoment för att fastslå om separationsrätt föreligger, som tillsammans utgör den så kallade specialitetsprincipen. Dessa tre delmoment är “(i) Vad är grunden för separatistens krav? (ii) Är separationskravet riktat mot specifik, identifierbar egendom? (iii) Är egendomen ifråga bibehållen (densamma som från början)?”122
Utifrån denna uppställning blir första frågan att utreda således på vilken grund den som kräver separationsrätt kan göra sitt anspråk. Separationsrätt förutsätter alltid bättre rätt till egendomen. Separatisten måste därför grunda sitt anspråk på antingen äganderätt eller panträtt i gäldenärens egendom. Äganderättsanspråk kan, som tidigare nämnt, grundas antingen på att separatisten har bibehållen eller förvärvad äganderätt.123 Hur separatisten kan
grunda sitt anspråk och skydda sig mot gäldenärens borgenärer vid respektive situation
123Millqvist, Sakrättens grunder, s. 100 f.
122Millqvist, Sakrättens grunder, s. 100; delmomenten stämmer till stor del överens även med Håstads, som
dock inte identifierar den tredje frågan inom ramen för specialitetsprincipen, se Håstad, Sakrätt avseende lös
egendom, s. 152.
121Det kommer sig av att egendom, för att kunna utmätas eller ingå i konkurs, måste tillhöra gäldenären, UB 4
kap. 17 § respektive KonkL 3 kap. 3 §.
120Millqvist, Sakrättens grunder, s. 97.
behandlas dock inte vidare under detta avsnitt, utan behandlas istället under avsnitt 5.3 respektive 5.4.
Den andra frågan som behöver besvaras är huruvida separatistens krav är riktat mot specifik och identifierbar egendom. I flera fall kan detta tyckas vara ett trivialt problem. Om det exempelvis är så att A har lånat ut en bil till B, och B utmäts för sina skulder, är det såklart bilen som omfattas av A:s anspråk om bättre rätt. Bilen är dessutom tämligen enkel att identifiera. Även om B besitter flera bilar vid utmätningstillfället, har bilen bland annat ett unikt registreringsnummer som gör bilen identifierbar. Sammantaget ställer frågeställningen krav på att det är just den egendom som, i exemplet, lånats ut, som även ska återgå. Frågan avser således inte ett anspråk på en viss typ av egendom, utan ett särskilt objekt, exempelvis en bil med ett visst registreringsnummer som A genom avtal har lånat ut till B.124
Problem kan dock uppstå när kravet avser annan typ av egendom, som lättare kan sammanblandas med annan egendom. Sådan egendom som svårligen kan identifieras kallas fungibel egendom.125 Något kort bör sägas om begreppet fungibel egendom innan begreppet
diskuteras vidare i identifikationsavseende. Avseende begreppets innebörd råder det viss oenighet i litteraturen. Rodhe menar att egendom i sig aldrig kan vara fungibel, utan menar att egendomen ses som fungibel endast i relation till vilket anspråk som riktas mot den.126
Håstad är däremot av motsatt uppfattning, och menar att begreppet fungibel egendom är kopplad till egendomens egenskaper, nämligen bristen på individuell prägel.127 Ett
ställningstagande bör här göras. Den uppfattning som Håstad presenterar synes vara den som är förhärskande i litteraturen,128 varför denna definition på begreppet är den som framledes
kommer att användas.
Som exempel på fungibel egendom kan nämnas kontomedel, spannmål och pengar.129Pengar
kan förvisso identifieras genom serienummer, men om någon har lånat ut en mindre summa pengar är det inte särskilt troligt att personen som lånat ut pengarna i förväg hade undersökt sedlarnas serienummer. Det har dock förts en diskussion i litteraturen om huruvida det är
129Millqvist, Sakrättens grunder, s. 104.
128Se bl.a. Elgebrant, Kryptovalutor, s. 30; Elgebrant, Ägande, s. 178; Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s.
25 f.; Även Millqvist, Sakrättens grunder, s. 104, tycks ansluta sig till denna uppfattning.
127Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 25 f. 126Rodhe, Handbok i sakrätt, s. 546.
125Ibid., s. 105.
lämpligt att egendom som är sammanblandad ska utesluta separationsrätt. Alternativet som nämns är att det istället skulle vara vid handen att, när egendomen inte längre kan identifieras, utgå från en form av samäganderätt som istället ger separatisten rätt till egendom, och att endast gäldenärens del av egendomen kan aktualiseras för utmätning eller konkurs.130 I rättspraxis har dock en annan lösning valts avseende denna fråga. I NJA 1994 s.
506 slog HD fast att spannmål tillhörande separatisten som hade sammanblandats med andra parters spannmål i en silo ändå ansågs specifikt och identifierbart. Spannmålet ansågs på ett stort antal grunder vara tillräckligt identifierbar.131 Rättsfallet anses dock mycket specifikt,
och det var ett stort antal skäl som låg till grund för att HD i fallet konstaterade att separationsrätt var möjlig.132
Det torde också vara aktuellt att nämna att kravet på specifik och identifierbar egendom inte uppställer några särskilda krav avseende att egendomen ska vara fysisk. Exempelvis kan även aktieposter vara föremål för separationsrätt.133 Varken fungibel eller icke-fysisk egendom
exluderas således, förutsatt att egendomen är specifik och identifierbar.
Slutligen ska det tredje och sista av Millqvists delmoment, om egendomen är bibehållen, behandlas. För separationsrätt krävs, som nämnts inledningsvis, att anspråk riktas mot viss specifik egendom. Om egendomen som separatisten riktar sitt anspråk mot inte längre finns kvar hos gäldenären, innebär det att anspråket faller. Samma sak gäller om egendomen har förlorat sin karaktär, och exempelvis ändrat egendomstyp eller sammanblandats med gäldenärens privata egendom.134Två rättsfall bör nämnas i detta sammanhang, NJA 1960 s. 9
avseende sammanfogad egendom, och NJA 2009 s. 500 avseende sammanblandad egendom. I NJA 1960 s. 9 var frågan om giltighet avseende äganderättsförbehåll till två lastbilsdäck. Lastbilsdäcken hade sammanfogats på en lastbil, som också var belagd med äganderättsförbehåll. Äganderättsförbehållet avseende lastbilsdäcken ansågs ha gått förlorat i och med att de sammanfogats med lastbilen och därmed utgjorde en viktig beståndsdel av lastbilens funktion.135 Däckens identitet ansågs således ha gått förlorad, eftersom däcken
135NJA 1960 s. 9. 134Ibid., s. 106.
133Millqvist, Sakrättens grunder, s. 104.
132För en tydlig uppställning av samtliga skäl, se Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 175. 131NJA 1994 s. 506.
istället utgjorde en beståndsdel av lastbilen. Separatisten till lastbilen erhöll således bättre rätt över separatisten till lastbilsdäcken.
I NJA 2009 s. 500 var frågan om sammanblandning av egendom. I fallet hade en inneboende, M, olovligen genomfört en banköverföring med bankdosa från den han var inneboende hos, S, till sig själv. Bankmedlen hade sedan, genom ett antal överföringar, slussats vidare mellan ett flertal olika konton. M utmättes sedan för sina skatteskulder, varpå bankmedlen på ett bankkonto hos ett kommanditbolag togs i beslag. S hävdade dock bättre rätt till egendomen genom separationsrätt. HD slog fast att S hade separationsrätt genom hela transaktionskedjan, förutom vid den sista överföringen till kommanditbolaget. S kontomedel hade således förlorat sin identitet. S kunde inte heller genom surrogat anses berättigad till egendomen. HD formulerade däremot en ny undantagsregel avseende sammanblandning. HD menar att en ursprunglig ägare till egendom vid tillgreppsbrott ska förbehållas ett belopp som motsvarar vad som frånhänts hen, “om icke anförtrodda penningmedel blandas samman med en avgränsad del av gärningsmannens egna medel”.136 Trots de särskilda omständigheterna i
fallet som ledde till att en ny undantagsregel formulerades, är rättsfallet också principiellt viktigt avseende sammanblandning av egendom. HD slår nämligen också fast att separationsrätt inte kan medges för egendom som sammanblandas.
I rättsfallen illustreras hur HD har behandlat vissa särskilda frågor avseende egendoms bibehållande. De slutsatser som kan dras från rättsfallen är att egendom som ändrat egendomstyp eller sammanblandats med gäldenärens privata egendom, generellt sett inte anses vara samma egendom som den som avhänts separatisten. Egendomen anses i sådant fall inte vara bibehållen. Separationsrätt till sådan egendom på grund av ett äganderättsanspråk synes således inte generellt sett vara möjlig. I det senare rättsfallet diskuteras dock surrogation. Surrogation innebär att egendom inte har bibehållits, men att annan egendom har trätt i dess ställe. Det finns i sådana situationer vissa möjligheter att göra äganderättsanspråk mot den egendom som trätt i den ursprungliga egendomens ställe, om den ursprungliga egendomen inte är bibehållen.137
De tre delmoment som har presenterats ovan illustrerar således beståndsdelarna av den så kallade specialitetsprincipen. Specialitetsprincipen är av central vikt för att kunna diskutera
137Millqvist, Sakrättens grunder, s. 108. 136NJA 2009 s. 500.
möjligheterna till separationsrätt genom såväl bibehållen som förvärvad äganderätt. I det följande presenteras dessa två möjligheter mer ingående.