Är det möjligt att erhålla separationsrätt till virtuell egendom genom förvärvad äganderätt?

6.4.1 Inledning

För att slå fast huruvida det finns någon möjlighet att erhålla separationsrätt till virtuell egendom genom förvärvad äganderätt måste sakrättsmomenten appliceras på virtuell egendom, för att konstatera om något sakrättsmoment är lämpligt för denna typ av egendom.

De aktuella sakrättsmomenten är tradition, denuntiation och avtal. Märkning och registrering är uppenbart inte aktuellt och bortses därför från.202

6.4.2 Utgör tradition lämpligt sakrättsmoment avseende virtuell egendom?

För att traditionsprincipen ska kunna aktualiseras behöver någonting traderas, antingen egendomen eller rådigheten över den. Vad som i nuläget anses omfattas av

traditionsprincipen är dels fysiska besittningsförändringar, dels rättsliga

rådighetsavskäranden. Som tidigare nämnt203_{anses det inte vara möjligt att besitta icke-fysisk}

egendom. En besittningsförändring av virtuell egendom är således inte möjlig. Vad som därför blir aktuellt att undersöka är huruvida det är möjligt att rättsligt avskära rådigheten till virtuell egendom. Ett rättsligt rådighetsavskärande anses idag innebära att överlåtaren fysiskt avhänder sig egendomen och på så sätt har avskurits från möjligheterna att nyttja och förfoga över den överlåtna egendomen. Jag delar Lindskogs uppfattning om att det i dagsläget saknas rättsligt stöd för ett rådighetsavskärande genom teknisk åtgärd. Det finns således inga rättsliga möjligheter att uppfylla traditionskravet avseende virtuell egendom, vilket innebär att det inte är möjligt att erhålla sakrättsligt skydd till virtuell egendom genom tradition. Jag ansluter mig dock till den kritik som har framförts mot traditionsprincipen. Principen är såklart fortfarande huvudregel och mycket framträdande i svensk rätt. Det ter sig dock, enligt min uppfattning, ytterst olämpligt att uppställa den typen av krav som just nu uppställs för att principen ska äga tillämpning. I ett samhälle där mycket, inte minst olika typer av tillgångar, digitaliseras, förefaller det ytterst olämpligt att likställa tradition med fysiska besittningsförändringar och rådighetsavskäranden. Virtuell egendom har tidigare204

konstaterats inneha flera egenskaper som överensstämmer med exempelvis lösöre och löpande skuldebrev. Att utesluta virtuell egendom från traditionsprincipen endast på grund av att virtuell egendom saknar fysisk form förefaller därför olämpligt.

Det är naturligtvis riktigt att en spelare inte fysiskt kan besitta virtuell egendom, som exempelvis skins eller GP. Åtminstone skins kan däremot, trots detta, överlåtas och överföras mellan spelares privata förråd, vari vilket användning och innehav för andra spelare exkluderas. Ett rådighetsavskärande torde således kunna uppstå på detta sätt. Rättsläget är

204_{Se avsnitt 2.2.}

203_{Se bl.a. avsnitt 4.2.3.1.} 202_{Se avsnitt 5.4.5.}

dock sådant att egendomens fysiska existens är avgörande för traditionsprincipens tillämpning. Ett alternativ, som eventuellt skulle ge ett mer tillfredsställande resultat, vore att fokus istället fästs vid egendomens rivalitet och exklusivitet. Det är ju trots allt möjligheten att bruka och förfoga över egendomen som ska traderas. Detta föranleder att större fokus istället bör fästas vid rivaliteten och exklusiviteten. Rättsläget är däremot i skrivande stund ett annat. Tradition torde således inte utgöra ett lämpligt sakrättsmoment för virtuell egendom.

6.4.3 Utgör denuntiation lämpligt sakrättsmoment avseende virtuell egendom?

Nästa sakrättsmoment att pröva är denuntiation. Denuntiation har, till skillnad från traditionsprincipen, tillämpats analogt tämligen extensivt, främst på olika typer av egendom som saknar fysisk form. Det förefaller därför lämpligt att pröva om denuntiation också kan tillämpas på virtuell egendom. För att denuntiation ska vara tillfredsställande som sakrättsmoment krävs att det ska föreligga någon form av fordringsförhållande och att det ska finnas en prestationsskyldig tredje man att underrätta om överlåtelsen. Avseende virtuell egendom finns det två parter som tänkbart skulle kunna utgöra tredje man vid en överlåtelse; spelföretaget, om överlåtelsen sker mellan spelare och annan, eller spelaren, om överlåtelsen sker mellan spelföretag och annan. Därför måste prövas huruvida någon av dessa parter kan anses utgöra gäldenär i ett fordringsförhållande.

Om överlåtelse sker mellan spelare och annan måste prövas huruvida spelföretag kan konstateras vara gäldenär och spelare borgenär i ett fordringsförhållande. Avseende skins kan dessa överlåtas fritt mellan privatpersoner. Det är inte otänkbart att se spelföretaget som en gäldenär som, vid den ursprungliga försäljningen av den virtuell egendomen från spelföretag till spelare, förbinder sig att tillhandahålla den plattform, det vill säga datorspelet, som den virtuella egendomen kan användas på. Något sådant krav synes dock inte finnas i varken de allmänna avtalen, EULA och ToS, eller i köpeavtal mellan några parter. Att spelföretaget skulle ha åtagit sig en sådan prestation, och att således likställa spelföretaget med en gäldenär, synes således vara alltför långtgående. Avseende GP är det inte ens möjligt för en spelare att överlåta GP. Det finns inget skäl att utreda huruvida spelföretaget kan vara gäldenär i förhållande till spelaren när spelaren inte ens kan överlåta den virtuella egendomen. Om överlåtelsen sker mellan spelare och annan synes således inget fordringsförhållande stå att finna.

Om överlåtelse istället sker mellan spelföretag och annan, måste prövas huruvida spelaren kan konstateras vara gäldenär och spelföretag borgenär i ett fordringsförhållande. Avseende

skins tillhör äganderätten brukaren av skinnet, det vill säga spelaren. Att spelföretag skulle

kunna överlåta skins som tillhör spelaren torde således inte vara möjligt. Spelare som innehar

skins har dessutom ingen skyldighet gentemot spelföretaget att nyttja det. Inte heller kan

någon fordran på betalning aktualiseras eftersom spelare som köper skins av spelföretaget måste betala direkt i samband med att skinnet flyttas från marknadsplatsen till spelarens förråd. Avseende GP anses spelaren förvisso endast ha nyttjanderätt till egendomen. Detsamma gäller dock i denna situation som i situationen avseende skins. Spelaren har ingen skyldighet gentemot spelföretaget att nyttja egendomen. Dessutom är det mer troligt att spelföretaget i nyttjanderättsförhållandet skulle ses som gäldenär än borgenär. Spelare har dock, som tidigare nämnt, ingen möjlighet att överlåta GP. Således synes det inte heller finnas något fordringsförhållande om överlåtelsen sker mellan spelföretag och annan. Sammantaget torde denuntiation därför inte utgöra ett lämpligt sakrättsmoment för virtuell egendom.

6.4.4 Utgör avtalet lämpligt sakrättsmoment avseende virtuell egendom?

Slutligen ska prövas huruvida avtalet ensamt kan utgöra sakrättsmoment för virtuell egendom. I NJA 2010 s. 617 slogs fast att sakrättsligt skydd för immaterialrätter kan uppkomma genom avtalet. Millqvist menar att detta torde bero på att inget av de andra sakrättsmomenten var tillämpliga. Ändå fanns det, uppenbart, ett önskemål om att kunna erhålla sakrättsligt skydd till immaterialrätter. Av intresse här är huruvida det är möjligt att tillämpa NJA 2010 s. 617 analogt på virtuell egendom. För att kunna göra en analog tillämpning behöver de krav som uppställdes i avsnitt 1.4 uppfyllas, det vill säga regeln som utformats måste vara tydlig, det ska inte finnas någon annan tillämplig regel och omständigheterna måste vara liknande. Regeln som framställts är tämligen tydlig, det vill säga att sakrättsligt skydd för immaterialrätter kan uppkomma genom avtalet. Som visats ovan finns det inte heller någon särskild regel som är tillämplig avseende virtuell egendom. Slutligen behöver alltså prövas om omständigheterna är liknande.

Som tidigare nämnt205 _{är bristen på fysiska egenskaper en framträdande egenskap som}

särskiljer såväl immaterialrätter som virtuell egendom. Däremot finns det flera egenskaper

som också skiljer virtuell egendom från immaterialrätter. Bristen på fysisk form framträder däremot som den definierande egenskapen för både immaterialrätter och virtuell egendom. I gällande rättsläge tycks också stor vikt fästas vid denna egenskap. En analog tillämpning av rättsfallet synes således kunna göras. Med rättsfallet som grund torde sakrättsligt skydd för virtuell egendom kunna erhållas genom avtalet. Som nämnt finns även konsumenträttsliga regler som säger att ett köp är gällande mot säljarens borgenärer redan på grund av avtalet.206

Dessa regler är däremot inte tillämpliga eftersom de endast avser lösöre.207_{Oaktat detta torde}

NJA 2010 s. 617 utgöra tillräckligt stöd för att anse att avtalet utgör lämpligt sakrättsmoment för virtuell egendom.

Sammantaget kan alltså konstateras att avtalet, i dagens rättsläge, torde vara det sakrättsmoment som gäller för virtuell egendom. Det finns dock skäl att anse att traditionsprincipen egentligen förefaller mer lämplig. Eftersom det idag inte anses möjligt att tradera icke-fysisk egendom är traditionsprincipen dock inte tillämplig. Avtalet utgör således ensamt sakrättsmoment för virtuell egendom.

207_{Se KKL 1 §.} 206_{KKL 49 §.}