Kapitel V

Kapitel V, Drift av distributionssystem, omfattar fem artiklar nämligen artiklarna 13–17 och reglerar hur distributionssystem skall drivas. Artiklarnas innehåll är i huvudsak det samma som artiklar vilka reglerar driften av överföringssystem.

Artikel 13 reglerar utseendet av systemansvariga för distributionssystem och artikel 14 som innehåller sju punkter, de uppgifter som åligger de systemansvariga för överföringssystem.

Av punkten fem i artikel 14 framgår att de systemansvariga för distributionssystem i likhet med de systemansvariga för överföringssystem skall anskaffa den energi som behövs för att täcka nätförluster och reservkapacitet i enlighet med öppna, icke-diskriminerade och marknadsorienterade förfaranden.

Bedömning

En systemansvarig för distributionssystemet torde för svenskt vidkommande innebära alla nätkoncessionsinnehavare på region- och lokalnäten dvs. samtliga innehavare av nätkoncession förutom Svenska kraftnät. Direktivets definition av systemansvariga för distributionssystemet synes emellertid, i likhet med definitionen för systemansvariga för överföringssystemet, mer likna ett driftsansvar för de aktuella näten.

I 2 kap. 1 § ellagen stadgas att en elektrisk starströmsledning inte får byggas eller användas utan tillstånd, s.k. nätkoncession. En nätkoncession kan antingen ges för en bestämd sträckning (nätkoncession för linje) eller för ett visst område (nätkoncession för område). Av 2 kap. 6–10 §§ ellagen framgår vidare att en nätkoncession endast kan meddelas om både nätinnehavaren och anläggningen är lämplig från allmän synpunkt. Någon ovisshet om vem som har driftsansvar för de svenska distributionssystemen föreligger därmed inte eftersom näten inte får användas utan särskilt tillstånd. De skyldigheter som enligt artikel 14.1–3 skall åvila de systemansvariga för distributionssystemet föreskrivs enligt gällande lagstiftning.

Lokal- och regionnätsinnehavarna är däremot inte ytterst ansvariga för balanseringen av sina system (artikel 14.6). Detta ansvar ligger som ovan anförts ytterst på Svenska kraftnät som systemansvarig myndighet och de särskilt balansansvariga enligt reglerna i 8 kap. 4–4 a§§ ellagen. Direktivet ställer inte heller något krav på att de systemansvariga för distributionssystemen skall handha sådan balansering utan föreskriver endast bestämmelser som gäller om distributörerna har sådant ansvar.

Direktivets artikel 14 punkten fem anger, i likhet med vad som gäller för systemansvariga för överföringssystem i artikel 11 punkten sex, att anskaffandet av förlustel, dvs. el för att täcka de energiförluster som uppstår vid transporten, skall ske i enlighet med öppna, icke-diskriminerande och marknadsorienterade förfaranden. I den svenska ellagen är huvudregeln att en juridisk person som bedriver nätverksamhet inte får bedriva produktion eller handel med el med två undantag. Det är tillåtet att producera el som uteslutande är avsedd för att täcka nätförluster eller producera el i mobila reservaggregat i samma juridiska person som bedriver nätverksamhet. I den svenska ellagstiftningen finns däremot inte några regler för på vilket sätt de företag som bedriver nätverksamhet skall införskaffa el för att täcka nätförluster om egen produktion saknas. För att uppfylla direktivet i denna del bör därmed en skyldighet att anskaffa el för att täcka nätförluster och reservkapacitet i enlighet med öppna, marknadsorienterade och icke-diskriminerande regler införas. Denna fråga behandlas vidare i avsnitt 3.2.

Artikel 15 innehåller föreskrifter om åtskillnad av systemansvariga för distributionssystem och består av två punkter. I punkten ett anges att om den systemansvarige för distributionssystemet utgör en del av ett vertikalt integrerat företag skall denna åtminstone när det gäller juridisk form, organisation och beslutsfattande vara oberoende av annan verksamhet utan samband med överföring.

Detta krav skall varken innebära eller leda till ett krav på att ägandet av tillgångar i överföringssystemet skiljs från det vertikalt integrerade företaget.

I punkten två anges att ett vertikalt integrerat företag, utöver de krav som fastställs i punkten ett, skall vara oberoende av annan verksamhet utan samband med distribution med avseende på organisation och beslutsfattande. För att uppnå detta skall vissa minimikriterier vara uppfyllda. De personer som ansvarar för ledningen hos en systemansvarig för distributionssystem får inte ingå i företagsstrukturer som direkt eller indirekt ansvarar för den dagliga driften avseende produktion, överföring, och leverans av el.

Det skall vidare vidtas lämpliga åtgärder för att personer inom distributionsföretagens ledning kan agera självständigt. Den systemansvarige för distributionssystemet måste också ha faktisk beslutanderätt när det gäller de tillgångar som behövs för att trygga drift, underhåll eller utbyggnad av nätet. Detta skall däremot inte hindra lämpliga samordningsmekanismer för att garantera moderbolagets ekonomiska och förvaltningsmässiga övervakningsrättigheter när det gäller avkastningen. Detta skall särskilt göra det möjligt för moderbolaget att godkänna den årliga finansieringsplan eller motsvarande instrument som upprättas av den systemansvarige för distributionssystem och att fastställa övergripande gränser för dess dotterbolags skuldsättningsnivåer.

Det skall däremot inte vara tillåtet för ett moderbolag att ge instruktioner för den löpande verksamheten. Den systemansvarige skall vidare upprätta en övervakningsplan, där det anges vilka åtgärder som vidtagits för att motverka diskriminerade beteende och se till att planen följs. De åtgärder som vidtagits skall vidare rapporteras i en årlig rapport till den tillsynsmyndighet som anges i artikel 23.1. Rapporten skall offentliggöras.

Enligt punkten två andra stycket får medlemsstaterna besluta att inte tillämpa punkterna ett och två på integrerade företag som har mindre än 100 000 anslutna kunder eller levererar till små enskilda system.

Bedömning

Direktivets artikel 15 riktar sig till systemansvariga för distributionssystem som är vertikalt integrerade. Liknande regler finns för systemansvariga för överföringssystem, se artikel 10.2.

Med vertikalt integrerade företag menas i detta avseende företag eller en grupp av företag vars inbördes relationer definieras i artikel 3.3 i rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989

om kontroll av företagskoncentrationer (koncentrationsförordningen) och där de berörda företagen eller

den berörda gruppen bedriver verksamhet inom minst ett av områdena överföring eller distribution och minst ett av områdena produktion eller leverans av el. Definitionen i koncentrationsförordningen tar sikte på möjligheten för ett företag att utöva ett avgörande inflytande på ett annat företag genom kontroll som uppnås genom rättigheter, avtal eller andra medel.

Detta innebär bl.a. att de koncerner som bedriver både nätverksamhet och produktion eller handel med el omfattas av definitionen vertikalt integrerat företag. Av de cirka 160 företag som bedriver nätverksamhet i Sverige är drygt 100 knutna till en koncern inom vilken det också bedrivs produktion eller handel med el. Vertikalt integrerade företag, i direktivets mening, är därmed mycket vanliga på den svenska elmarknaden.

Den svenska ellagen ställer i 3 kap. 1 § krav på att en juridisk person som bedriver nätverksamhet inte får bedriva produktion och handel med el. Några åtgärder för att införliva direktivet vad avser juridisk åtskillnad mellan nätverksamhet å ena sidan och produktion och handel med el å andra sidan behöver därför inte göras. Utöver kravet på juridisk separation finns inga uttryckliga regler i svensk rätt om sådan åtskillnad som direktivet föreskriver.

Däremot bedrivs inte distributionsverksamhet tillsammans med överföringsverksamhet i Sverige eftersom driften av stamnätet sköts av Svenska kraftnät.

Elnätsutredningen har i sitt delbetänkande, Elnätsföretag – regler och tillsyn (SOU 2000:90), berört frågor om både organisatorisk och personell separation i företagskoncerner som bedriver både nätverksamhet och produktion eller handel med el. Utredningen konstaterade att samarbete mellan företag och verksamheter inom företag ofta är rationellt eftersom stordriftsfördelar kan utnyttjas men att det föreligger en risk för subventionering om kostnader för t.ex. för gemensamma lokaler, endast eller i för stor utsträckning

belastar nätföretaget. Utredningen drog dock slutsatsen att en sådan övervältring av kostnader från den konkurrensutsatta delen av marknaden ryms inom ramen för tariffkontrollen och att ett förbud mot vissa gemensamma funktioner skulle leda till komplicerade gränsdragningsproblem och vara kostnadshöjande.

Direktivets minimiregler tycks inte heller motsäga ett sådant synsätt. Några åtgärder från svensk sida vad avser regler för förbud mot användandet av vissa gemensamma organisatoriska funktioner m.m. behöver därför inte vidtas.

När det gäller frågan om åtskillnad vad avser beslutsfattande föreskriver direktivets minimiregler först att de personer som ansvarar för lokal- och regionnätsföretagens ledning inte får vara involverade i den dagliga driften i elhandels- eller elproduktionsföretag. Direktivet föreskriver särskilt att dessa personer skall kunna agera självständigt och att det skall finnas faktisk beslutanderätt när det gäller de tillgångar som behövs för att trygga drift, underhåll samt utbyggnad av näten.

I direktivet ges en möjlighet att begära undantag från kraven på åtskillnad för sådana distributionsföretag som har mindre än 100 000 anslutna kunder. För systemansvariga för överföringssystem finns däremot inget undantag från reglerna i direktivets artikel 10.2.

För de vertikalt integrerade företagen på elmarknaden dvs.

koncerner som bedriver både nätverksamhet och elhandel eller produktion av el måste en ny reglering införas i ellagen. Frågan behandlas närmare i avsnitt 4.

Artikel 16 reglerar frågor om sekretess för den systemansvarige för distributionssystem och föreskriver att denne skall behandla kommersiellt känsliga uppgifter konfidentiellt. Artikeln motsvaras av den tidigare artikel 9 i det gamla elmarknadsdirektivet, 96/92/EG.

Bedömning

Systemansvariga för distributionssystemen är som ovan nämnts innehavarna av region- och lokalnäten. Dessa företag drivs i olika utsträckning av stat, kommun och enskilda. I den mån distributionssystemen drivs i kommunal regi är tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen tillämpliga, varvid

samma överväganden som under avsnittet om artikel 12 gör sig gällande. Om distributionssystemen däremot drivs av privata eller statliga nätföretag är tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen inte tillämpliga i företagets verksamhet, varför andra överväganden måste göras.

Den mest ingripande åtgärden vore att föreskriva om tystnadsplikt för anställda inom de företag som inte omfattas av den befintliga sekretesslagstiftningen. Regering och riksdag har bl.a. vid införlivandet av det tidigare elmarknadsdirektivet i svensk rätt, 96/92/EG, ansett att starka skäl talar mot att införa tystnadsplikt för de lokal och regionnätsföretag som inte drivs i kommunal regi (prop. 1997/98:159, bet. 1998/99:NU4, rskr 1998/99:53). Det finns heller inget som talar för att några andra slutsatser bör övervägas vid införlivandet av det nu aktuella direktivet. Se vidare nedan under avsnittet 2.3.7 om artikel 23.9.

Artikel 17 innehåller regler om kombinerat systemansvar. Då sådant kombinerat ansvar inte förekommer i Sverige saknar bestämmelserna relevans för svenskt vidkommande.