Tillsyn över överföringstariffer

Förlag: En ny regel införs i ellagen som innebär att innehavare av nätkoncession, vid utformningen av nättariffer för överföring av el, särskilt skall beakta antalet anslutningspunkter, anslutningspunkternas geografiska läge, mängden överförd energi, abonnerad effekt och kostnaderna för överliggande nät samt kvaliteten på överförd el.

Elmarknadsdirektivet gör en klar skiljelinje mellan vilka frågor som tillsynsmyndigheten kan pröva i efterhand respektive vilka som skall prövas på förhand. Huvudregeln är att bl.a. överföringstariffer skall fastställas eller godkännas på förhand, vilket motiveras med att det skapas en stor osäkerhet på marknaden om de tariffer som tillämpats av företagen långt senare kan ändras av en tillsynsmyndighet. Direktivets bestämmelser ger emellertid medlemsstaterna en möjlighet att välja mellan att tillämpa huvudregeln eller att endast fastställa eller godkänna metoderna varpå tarifferna är baserade. Så som direktivet är utformat har därmed Sverige två handlingsalternativ vid införlivandet av artikel 23.2.a vad avser bl.a. företagens nättariffer för överföring av el.

Sverige har idag ett system med tillsyn över nätföretagens överföringstariffer i efterhand. En övergång till en renodlad förhandstillsyn dvs. att tillsynsmyndigheten på förhand skulle fastställa eller godkänna företagens överföringstariffer skulle, förutom en ökad europeisk tillsynsharmonisering, innebära såväl fördelar som nackdelar för svenskt vidkommande. Fördelarna är att en sådan metod skapar en ökad förutsägbarhet för både nätföretagen och deras kunder. Nackdelarna är, bortsett från att efterhandstillsynen vunnit en allmän acceptans i det svenska samhället, en mycket kraftig ökning av tillsynsmyndighetens arbetsbörda med hänsyn till det stora antalet nätföretag i Sverige.

Därtill gör bristen på utvecklad rättspraxis till stöd för bestämmelsen i 4 kap. 1 § ellagen att avsevärd tid skulle behöva läggas på att fastställa de parametrar som skall ligga till grund för företagens nättariffer. Eftersom direktivet skall vara införlivat i nationell rätt senast den 1 juli 2004 blir slutsatsen att ett sådant byte av tillsynsmodell inte kan anses vara realistiskt inom ramen för den tid Sverige har att införliva direktivet i svensk rätt.

Direktivet ger emellertid medlemsstaterna en möjlighet att välja att

endast fastställa eller godkänna de metoder varpå företagen skall basera bl.a. sina överföringstariffer. En sådan metod bör kunna kombineras med den nu gällande svenska tillsynsmodellen. Detta innebär att såväl metoderna för tariffsättningen som själva efterhandstillsynen kan baseras på de befintliga reglerna i ellagen.

Med hänsyn till att bestämmelserna i 4 kap. 1 § ellagen är mycket allmänt hållna och inte ger någon egentlig vägledning till vilka kriterier och metoder som företagen skall ta hänsyn till vid tariffsättningen uppkommer frågan hur en sådan metod närmare skall utformas. I huvudsak framstår två alternativ som möjliga. Det ena alternativet är att det direkt i lagstiftningen anges mer eller mindre detaljerade parametrar för hur företagen skall utforma sina tariffer. Det andra alternativet är att det i lagstiftningen införs en skyldighet för Energimyndigheten att genom särskilda beslut, riktade till de enskilda nätföretagen, fastställa tariffmetoderna.

Det finns både för- och nackdelar med de båda alternativen. En fördel med att ange metoden direkt i lagstiftningen är att det stora antalet nätföretag gör det mycket resurskrävande att fatta enskilda metodbeslut. Dessutom riskerar klagomål på metodbesluten att leda till att det uppstår parallella domstolsprocesser om dels själva metodbesluten och dels om överföringstariffen varit skälig.

En nackdel med att ange metoden direkt i lagstiftningen är att det kan synas som om en sådan ordning inte är trogen mot direktivets bestämmelser eftersom det i artikel 23.2.a anges att det är tillsynsmyndigheterna i respektive medlemsstater som skall godkänna eller fastställa metoderna för bl.a. tariffsättning.

Visserligen syftar direktivet bl.a. till att skapa självständiga och oberoende tillsynsmyndigheter men det framgår också av artikel 23.3 att en ordning accepteras där ett annat organ, t.ex. en regering, ges en möjlighet att anta eller förkasta de förslag på tariffer eller metoder som lagts fram av en tillsynsmyndighet. Att metoden anges direkt i lagstiftning innebära inte heller att Energimyndigheten inte kan agera oberoende och självständigt vid de efterföljande tillsynsbesluten. Med hänsyn härtill kan en ordning där metodparametrarna anges i lagstiftningen inte anses strida mot direktivets syfte.

Metoden för överföringstariffer bör, som ovan anförts, utformas så att den kompletterar de regler om tariffers utformning som redan idag finns i ellagen. Att nu göra metoden alltför detaljerad torde vara mindre lämpligt eftersom den nu gällande tillsynsmodellen, vars ramverk regleras genom 4 kap. 1 § ellagen, är

allmänt hållen och att rättspraxis saknas. En alltför detaljerad metod skulle också kunna innebära att det kan bli svårt att klaga på stora delar av ett tillsynsbeslut om tariffens nivå eftersom det som skall beaktas i metoden riskerar att sammanfalla med det som beaktas i tillsynsbeslutet. Det mesta talar därför för att metoden skall regleras genom generella kriterier som anges direkt i ellagen.

Vid tillsynen enligt 4 kap. 1 § ellagen skall den prestation som nätkoncessionsinnehavaren utför bedömas. Nätkoncessionärens samlade intäkter skall därvid vara skäliga i förhållande till både de objektiva förutsättningarna att bedriva nätverksamhet och nätkoncessionärens sätt att bedriva verksamheten (subjektiva förutsättningar). De objektiva förutsättningarna är sådana förutsättningar som nätkoncessionshavaren inte kan påverka. De främsta objektiva faktorerna är antalet anslutningspunkter, anslutningspunkternas geografiska läge, mängden överförd energi och effekt samt kostnaden för överliggande nät. En viktig subjektiv faktor är det enskilda företagets kvalitet på överföringen av el, inbegripet leveranssäkerhet och spänningskvalitet.

Dessa objektiva och subjektiva faktorer bör därmed kunna utgöra övergripande metodparametrar och komplettera bestämmelserna i 4 kap. 1 § ellagen. De kriterier som föreslås ligga till grund för den nya metodregleringen skall däremot inte ses som en uttömmande uppräkning av alla faktorer som kan ligga till grund för nätkoncessionärens tariffsättning. Tvärtom måste, vid utformningen av ett företags överföringstariffer, sådana faktorer som är relevanta för just det aktuella företaget (subjektiva faktorer) och andra relevanta faktorer som nätföretaget inte kan påverka (objektiva faktorer) beaktas.

Utredningen vill slutligen framhålla att det här föreslagna förfarandet, där övergripande metodparametrarna regleras i ellagen tillsammans med den efterhandstillsyn som utövas av tillsynsmyndigheten, efter ett antal års tillämpning bör kunna ersättas med en reglering där myndigheten i stället beslutar om överföringstarifferna i förväg. Genom tillämpningen av metodregleringen bör myndigheten och företagen skapa en praxis som kan ligga till grund för direkta beslut om överföringstarifferna.

Som framhållits ovan skulle detta kunna skapa en bättre förutsägbarhet både för nätföretagen och deras kunder.