Inom de båda klassiska språken, latin och grekiska, dominerade de hävdvunna filologiska arbetsmetoderna fram till 1870-talet. Vid denna tid började den jämförande språkforskningen göra allt större inbrytningar. Två olika inrikt-ningar ställdes därmed mot varandra och övergången skedde inte utan konflik-ter. Förskjutningen mot den jämförande språkforskningen förstärktes när Olof August Danielsson och Per Persson övertog de båda professurerna i början av 1890-talet. Därmed inleddes vad som måste kallas en glansperiod för den upsaliensiska klassiska språkvetenskapen, såväl vad beträffar bredd som djup.
De klassiska språken företräddes vid epokens början av fyra ordinarie lärare, en professor och en adjunkt i vardera latin och grekiska. Genom adjunktsreformen i mitten av 1870-talet sammanslogs de båda adjunktu-rerna till en extra ordinarie professur i klassiska språk, vilken i sin tur om-vandlades till en ordinarie professur i klassisk fornkunskap 1909. Under en period från 1882 till 1893 hade universitetet inte mindre än tre professorer som undervisade i latin: Frans Wilhelm Häggström innehade den ordinarie professuren, Magnus Sundén var extra ordinarie professor i klassiska språk och Anders Frigell hade en personlig extra ordinarie professur. Inget annat ämne vid universitetet förfogade över så många professorer och till denna lärarkader skall även läggas ett antal docenter. Resurserna behövdes, efter-som latinet tillhörde universitetets mest centrala discipliner. I filosofie kan-didatexamen utgjorde det ett tvångsämne och det var likaledes obligatoriskt i juridicofilen och medicofilen. För att få avlägga teologie kandidatexamen fordrades filosofie kandidatexamen, vilket innebar att studenter vid samtliga fakulteter var tvungna att läsa latin.
Först under 1800-talets sista decennium började latinet att förlora mark vid universiteten. Latinets tillbakagång avspeglade en utveckling, enligt vil-ken det tidigare rådande encyklopediska ämbetsmannaidealet, där klassisk bildning var en självklar beståndsdel, fick ge vika för mera specialiserade och yrkesinriktade utbildningar.
Zedritz och Petersson
Carl Edvard Zedritz, som tillträdde latinprofessuren 1853, hade beskrivit en märklig karriär och klassresa. Av ekonomiska skäl tvingades han avbryta
sin skolgång, varför han i stället tog anställning som bodbetjänt hos en si-denkramhandlare i Stockholm. Av en tillfällighet kom han där i kontakt med kronprins Oscar och tack vare dennes ekonomiska bistånd kunde han återupptaga sina studier vid Västerås gymnasium. I slutet av 1820-talet kom han till Uppsala, där han under ordensnamnet ”Sancho” tillhörde den inre kärnan i det ryktbara sällskapet Turkiska musiken. Han blev 1833 filoso-fie magister och utnämndes samtidigt till docent i latin. År 1842 blev han adjunkt och tre år senare extra ordinarie professor i ämnet. Vid denna tid ingick han dessutom i redaktionen för tidskriften Frey.
Zedritz var en uppskattad föreläsare, men hans vetenskapliga författar-skap var föga omfattande. Större energi förefaller han ha nedlagt på sitt öv-riga skrivande, vilket hans postumt utgivna Samlade skrifter i tre band (1862) vittnar om. Under 1850-talet medverkade Zedritz flitigt i Aftonbladet och han propagerade däri, så Uppsalaprofessor han var, för universitetets flytt-ning till Stockholm. Dessa artiklar infördes i hans Samlade skrifter, liksom uppsatserna ”Om latinet såsom skriftspråk i våra dagar” och ”Om latinska stilöfningar och stilprof”, i vilka han utlade betydelsen av det språk och ämne han företrädde.
Efter Zedritz’ död 1859 söktes professuren av adjunkten Per Johan Pe-tersson, Lundadocenten Albert Lysander samt de båda Uppsaladocenterna Anders Frigell och August Theodor Broman. Av dessa var det dock endast Petersson som fullföljde sin ansökan. Han utnämndes samma år. I samband med professorsskiftet avskaffades lärostolens äldre benämning eloquentiae et poesos professor. Petersson utsågs i stället till professor i ”latinska språket och litteraturen”. Just vid denna tid började man generellt övergå till svenska benämningar på lärostolar och tjänster, men i detta fall handlade det om mer än en översättning. Det nya namnet på professuren markerade en över-gång från äldre tiders inriktning mot formell retorik och verskonst till en klarare betoning av den vetenskapliga filologin.
Petersson hade studerat vid Växjö läroverk. I sin otryckta självbiografi vittnar han om att det var hans lärare, främst skolans eforus Esaias Tegnér, som väckte hans intresse för klassiska studier. I början av 1840-talet dispute-rade han på en latinsk översättning av Erik Johan Stagnelius’ hexameterdikt
”Wladimir den store”, varefter han utnämndes till docent i romersk poesi.
Han var en välkänd person i Uppsala men, i likhet med Zedritz, av andra skäl än vetenskapliga. Han tillhörde ledarna för den studentskandinavistiska rörelsen och var en skicklig versmakare och tillfällesdiktare.
Peterssons krafts dagar var redan förbi när han tillträdde professuren.
År 1860 utgav han en översättning av Albius Tibullus’ elegier, men i övrigt flöt inte mycket från hans penna. Han var sjuklig och förefaller ha förlorat
intresset för sitt ämne. Juristen Knut Olivecrona har berättat att han före-läste samtidigt som Petersson klockan elva på förmiddagen, varför de ofta gjorde sällskap till föreläsningssalarna. Men, tillägger Olivecrona, ”så snart vi kommo utanför Upsala Gilles hus, skiljdes vi åt, ty han skulle först gå der in för att få sig ett spetsglas konjak, innan han beträdde kathedern”. Om man skall tro Paul Peter Waldenströms vittnesbörd blev resultatet därefter: ”Han [Petersson] var omåttligt släpig och sömnig och tarvlig. Ibland kom han upp på sina föreläsningar utan någon förberedelse, och så kunde det hända, att han själv icke kunde översätta det stycke i Cicero eller Horatius, som han
Litteratörer och vältalare
Under drygt två decennier, från början av 1850-talet till mitten av 1870-talet, innehades professuren i latin av Carl Edvard Zedritz respektive Per Johan Petersson. Ingen av dem var någon forskare i ordets moderna mening och i samtiden blev de betydligt mer be-kanta som litteratörer och vältalare än som latinister. Zedritz’ skildringar av det glada livet inom Turkiska musiken, Maskeraden i en småstad (1834) samt Den turkiska musiken eller Stockholmsresan (1835), saknar inte studenthistoriskt intresse. Petersson ledde Uppsala-studenterna under studentmötet i Köpenhamn 1845 och personifierade begreppet ”do-centskandinavism”. Som tillfällesdiktare framträdde han bland annat vid Carl XIV Johans re-geringsjubileum 1843, men av hans litterära produktion har endast sången ”Fakultetsvisan”
(”Professor Peterssons visa”) överlevt. Även som talare firade han triumfer, till exempel då han hyllade Adam Oehlenschläger vid studentmötet 1845 eller när han å studenternas vägnar tackade för Uppsala stads ”försoningsfest” på Polacksbacken i maj 1849. När Johan Ludvig Runeberg besökte Uppsala 1851 höll Petersson samtliga tal å studenternas vägnar, vilket fick Runeberg att utbrista: ”Kåren tyckes ha blott en talare, men denne är ett lejon.”
Carl Edvard Zedritz (till vänster) och Per Johan Petersson (till höger) efterträdde varandra som professorer i latin.
skulle föreläsa över. Då satt han där i katedern och hackade och hostade, ja, för att draga ut på tiden, gav han sig till att deklinera ett ord.”
I vetenskaplig mening fick varken Zedritz eller Petersson någon bety-delse, men flera bemärkta latinister skolades vid deras kateder. Anders Fri-gell, Frans Wilhelm Häggström och Magnus Sundén blev samtliga profes-sorer. Alfred Fahlcrantz hade blivit docent redan som tjugotreåring 1858 och verkade senare som lektor vid Högre allmänna läroverket i Uppsala. Han gjorde sig framför allt känd som översättare till latinet och lyckades med den svåra uppgiften att översätta Viktor Rydbergs kantat till latin, varigenom den blev begriplig för alla utländska gäster vid 400-årsjubileet 1877. August Theodor Broman, sedermera rektor i Falun, ägnade sig främst åt Livius samt utgav en Handbok i romerska litteraturens historia (1855). Nils Wilhelm Ljungberg, som hade tillhört Adolph Törneros’ favoriter och postumt utgi-vit dennes Swenskt och latinskt supplementar-lexikon (1843), försökte erhålla en docentur i början av 1850-talet, vilket Zedritz lyckades förhindra. Ljung-berg blev några år senare ryktbar för sitt angrepp på den lutherska ortodoxin (”den Ljungbergska striden”), men som latinist har hans eftermäle inte blivit det bästa. Särskilt hans utgåva av Horatius har blivit beryktad för bristande akribi och löjeväckande korrigeringar av originaltexten.
Filologen Spongberg
Utvecklingen inom ämnet grekiska präglades av en större kontinuitet under decennierna efter 1850. Till Wilhelm Fredrik Palmblads efterträdare utsågs Johan Spongberg 1853. Denne var femtiotre år vid sitt tillträde. Han var såle-des avsevärt äldre än Petersson, men andligen betydligt vitalare. Spongberg var en originell person som inte saknade fiender, men hans omfattande filo-logiska lärdom kunde ingen ifrågasätta. Han hade redan 1833 sökt lärostolen i grekiska, men inte blivit uppförd på förslag. Själv ansåg han sig ha fallit offer för akademiska intriger. I stället anträdde han en studieresa i Tyskland, varvid han studerade för framstående filologer som August Boeckh, Karl Gottlob Zumpt och, inte minst, Gottfried Hermann. Efter hemkomsten tog han anställning i överståthållaren Jacob Wilhelm Sprengtportens hem som privatlärare åt dennes son Magnus Wilhelm. Han kom därmed in i Stockholms högreståndskretsar och fick bland annat göra en Parisresa med sin protegé 1837.
Efter hemkomsten återvände Spongberg till universitetet, där han er-höll den adjunktur i grekiska som hade inrättats genom en testamentarisk donation från Joseph Otto Höijer, tidigare professor i grekiska. Höijer ville bryta den olyckliga föreningen av grekisk och orientalisk litteratur under samma adjunktur. Efter donatorn kom den nya befattningen att benämnas
”Höijerska adjunkturen”. År 1848 utnämndes Spongberg till extra ordinarie professor. Det kan noteras att arkeologin tillhörde hans läroämnen vid sidan av den grekiska litteraturen, vilket även hade varit fallet med hans tidi-gare docentur. Benämningen ”arkeologi” var dock endast nominell; han var i allt väsentligt språkligt och inte realfilologiskt inriktad. När Spongberg blev professor bröt han följaktligen med företrädaren Palmblads historisk-anti-kvariska inriktning: under hans egen professorstid stod språket i centrum.
Som filolog uppvisade Spongberg stor bredd. Han hade lika gärna kunnat bli professor i latin, ett språk som han behärskade till fulländning. När han föreläste kring de grekiska skalderna använde han svenska, men han talade latin när han behandlade de klassiska prosaförfattarna. Hans åhörare träna-des såleträna-des i båda de klassiska språken. Det var säkert till gagn för många, men krävde mycket av auditoriet. Upsala-Posten konstaterade vid ett tillfälle att Spongbergs bruk av latinet ”för flertalet af professorns åhörare gjort det nödvändigt att på förhand bereda sig, för att af dem kunna hemta tillbörlig nytta”.
För Spongberg var inte själva översättningen det centrala, utan tolk-ningen av texten. Med minutiös omsorg försökte han förklara språkliga variationer och egenheter: lyriken blev föremål för inträngande metriska analyser medan prosatexterna noggrant analyserades till innehållet. Hans föreläsningar formades till ett slags träning i textkritik. Spongberg själv gick inte alltid helt objektivt till väga, han tog sig tvärtom gärna rätten att kor-rigera uppenbara felaktigheter och fylla ut luckor. Utöver latin och grekiska behärskade han bland annat arabiska. Hans vetenskapliga författarskap var däremot begränsat och bestod huvudsakligen av översättningar, till exempel av klassiska tragöder och diktare. Under läsåret 1865/66, då han var univer-sitetets rektor, publicerade han en översättning av Sofokles’ Aias, uppdelad på två rektorsprogram. Spongberg lade med denna översättning grunden till en särskild skola inom den svenska metriken, som senare vidareutvecklades av bland andra Aron Martin Alexanderson och Frans Wilhelm Häggström.
Den bärande idén var att den svenska metriken skulle regleras utifrån den klassiska metrikens ståndpunkt.
Trogen sina hellenska ideal ansåg Spongberg att goda kunskaper i det gre-kiska språket var en förutsättning för att rätt förstå de klassiska författarna.
Han riktade svidande kritik mot filosofen Sigurd Ribbings studie Genetisk framställning af Platos ideelära (1858). I detta omfångsrika arbete diskute-rade Ribbing de Platonska skrifternas inbördes sammanhang och filosofis-ka innehåll, trots att han själv inte behärsfilosofis-kade grekisfilosofis-ka. Detta betraktade Spongberg som ren humbug. Med anspelning på Ribbings anletsdrag påstås han ha yttrat: ”Vår Herre skulle hafva varit falskmyntare om han satt ett
sådant ansigte på en ärlig mans hufvud!” Anekdotfloran kring Spongbergs yttranden om både Ribbing och andra kolleger är rikhaltig, även om man kan förmoda att många av historierna har förbättrats både av samtid och eftervärld.
Spongberg uppnådde hög ålder. Han skötte sitt hushållskonto med största omsorg: räkenskaperna författades på grekiska och alla utgifter var omräk-nade i fornattisk myntvaluta – i stället för riksdaler och skilling talade han om thaleros respektive skilinos! De sista åren var han nästan blind, men han lärde sin hushållerska att tyda de grekiska bokstäverna så att hon hjälpligt kunde läsa högt ur olika antika författares texter. In i det sista kunde han således upprätthålla kontakten med de klassiska författarna.
Spongberg blev, trots sin originalitet, en uppskattad lärare. Docenten Theodor Linder stod närmast i tur att efterträda honom på den Höijer-ska adjunkturen, men avled innan tillsättningen var klar. Tjänsten tillföll i stället dennes namne Carl Wilhelm Linder, som 1858 sökte professuren i grekiska i Lund, vilken blivit ledig efter Carl Georg Brunius’ pensionering.
Linder mötte emellertid hårt motstånd från de krafter i Lund, främst latin-professorn Johan Gustaf Ek, som ogärna såg att lärostolen tillföll en upsali-ensare. En omtalad tillsättningsstrid utbröt, vilken rörde upp känslorna vid båda universiteten och förorsakade omfattande tidningsskriverier. Efter en affekterad skriftväxling fick Linder till slut professuren. En annan av Spong-bergs elever, Carl August Walberg, övertog den Höijerska adjunkturen efter Linder. Walberg genomförde 1862, som förste Uppsalagrecist, en studieresa till Grekland. Tillsammans med Carl Wilhelm Linder utarbetade han ett Svenskt-grekiskt lexikon (1862). Walberg utnämndes 1869 till professor i gre-kiska i Lund sedan Linder blivit domprost i Västerås. Han mottogs utan den fientlighet som Linder hade fått uppleva, men hann inte uträtta mycket, eftersom han avled redan 1874.
Under 1860- och 1870-talen disputerade flera andra Spongbergelever.
Einar Löfstedt lade fram första delen av tvåbandsverket In illa Demosthenis et Aeschinis de Philocratea pace contentione uter utrum melioribus rationibus impugnaverit (1860–61). Arbetet bestod av en grundlig retorisk analys av de grekiska talarna Demosthenes och Aischines. År 1863 utgav han dessutom Grekisk grammatik, som fick stor spridning. Han utnämndes till adjunkt 1870 efter Walbergs avflyttning till Lund.
Aron Martin Alexanderson blev docent 1868 med en metrisk översätt-ning av Aischylos’ drama ”De sju mot Thebe”, vilken belönades med Let-terstedtska priset. Han efterträdde Löfstedt som adjunkt och utgav bland annat Grekisk metrik. Även Alexanderson genomförde en studieresa till Grekland, innan han 1879 blev extra ordinarie professor i klassiska språk
i Lund. Han övergick senare till lärostolen i grekiska vid samma lärosäte.
Bland Spongbergs övriga elever kan nämnas Rudolf Röding, Olof Wilhelm Knös, Johan Johansson och Gustaf Gilljam, vilka alla blev läroverkslektorer.
Gilljam efterträdde långt senare Gunnar Wennerberg som ecklesiastikmi-nister och utsågs slutligen till universitetskansler.
Jämförande språkforskning och realfilologi
Vid mitten av 1870-talet blev, precis som vid 1850-talets början, de båda lärostolarna i de klassiska språken lediga nästan samtidigt. Den sjuttiofyra-årige Johan Spongberg drog sig tillbaka 1874 och samma år avled latinisten Per Johan Petersson. Spongberg efterträddes av sin elev och adjunkt, Einar Löfstedt, som var ensam sökande. Nor Einar Ansgarius Löfstedt (som hans fullständiga namn löd) var betydligt mer internationellt orienterad än sin företrädare. Till skillnad från Spongbergs övriga elever visade Löfstedt sin lärare ingen överdriven pietet, utan hämtade sina influenser från andra håll.
Under 1860-talet genomförde han flera internationella studieresor, vilka förde honom i kontakt med ledande språkvetare och arkeologer. Det dansk-tyska kriget och de svenska skandinavisternas uppslutning på den danska sidan medförde att Löfstedt mottogs med en viss misstänksamhet i Tysk-land. I Berlin studerade han för bland andra Moritz Haupt, Hermann Bonitz och Ernst Curtius – initiativtagaren bakom utgrävningen av Olympia – och bland hans lärare i Leipzig fanns Georg Curtius och Friedrich Ritschl. Under resan besökte han även Göttingen, där universitetsbiblioteket fick honom att med vemod begrunda de dystra förhållandena vid Carolina. Spåren efter Georg Curtius’ komparativa metod märks tydligt i Löfstedts Grundlineer till föreläsningar öfver philologisk kritik med särskildt afseende på det grekiska universitetsstudiet (1871). I denna programskrift betonade han vikten av att ersätta den esteticerande subjektivismen i den äldre forskningen med fas-tare och mer stringenta vetenskapliga metoder.
Med Löfstedts tillträde slog den jämförande språkforskningen igenom inom ämnet grekiska. Han förnyade sitt ämne även på andra sätt, inte minst genom att föra in en arkeologisk dimension i det tidigare filologiskt inrik-tade ämnet. Han föreläste över ”den klassiska arkeologiens encyclopedi”
och grekisk epigrafik samt behandlade Pausanias’ beskrivning av Athens Akropolis. Han betonade gärna att filologins huvudsyfte var att fullödigt beskriva de klassiska folkens verksamhet i teoretiskt, praktiskt och este-tiskt avseende. Grammatik, kritik och hermeneutik utgjorde endast me-del, inte mål i sig. Detta encyklopediska förhållningssätt var något nytt för svenska förhållanden. I Tyskland hade däremot många filologer haft denna ambition, alltsedan Friedrich August Wolfs framställning 1807. Spongberg
uppskattade inte ämnets förändring. Med sin vanliga syrlighet lär han ha omtalat Löfstedt och dennes landsman från Norrlands nation, latinisten Frans Wilhelm Häggström, som ”de där norrländska fågelbönderna”. Ut-trycket syftade på de norrländska bönder, som kom till distingsmarknaden i Uppsala för att sälja renkött och fågel. Den jämförande språkforskningen framstod i Spongbergs ögon som ”sanskriteri” och ett hot mot den klassiska filologiska bildningen.
Som nyutnämnd professor genomförde Löfstedt en studieresa åren 1876–
77 till Grekland, Italien och Turkiet. Under resan förstärktes hans realfilo-logiska intresse, och efter hemkomsten höll han de första föreläsningarna över grekisk arkeologi i Sverige. Hans föreläsningar spände över antikstu-diets alla delar, från arkeologi till filologi, och i samma anda bedrev han sin egen forskning. I likhet med många andra professorer upptogs större delen av Löfstedts tid av undervisning och andra ämbetsgöromål, varför hans tid för eget vetenskapligt författarskap blev begränsad. Han hade planerat att i läroboksform sammanfatta sina studier på inskriftskunskapens och arkeo-logins områden, men fick aldrig möjlighet härtill. I slutet av 1880-talet på-började han arbetet med en större lärobok i grekisk litteraturhistoria, men sjuklighet hindrade honom att slutföra projektet.
Bland Löfstedts många insatser bör nämnas att han 1878 tog initiativ till de första filologiska seminarierna vid universitetet, samt att han författade skrifter i pedagogiska ämnen. Han fungerade en tid som rektor för Gustava Nisbeths flickskola och utnämndes till inspektor för Norrlands nation. Inte långt efter att han mottagit inspektoratet insjuknade han i cancer och från nyåret 1888 var han bunden vid sjukbädden. Han dog drygt ett år senare ef-ter ett långt avtynande. Göteborgs högskola inköpte senare hans boksamling med klassisk litteratur. Einar Löfstedt var far och namne till Einar Löfstedt den yngre, som blev docent i latin i Uppsala 1907 och senare utsågs till pro-fessor i Lund.
En rad framstående forskare inom latin och grekiska fick sin skolning vid Löfstedts seminarier och föreläsningar, däribland tre som senare blev professorer vid universitetet: Per Persson (i latin 1895), Sam Wide (i klas-siska språk 1899, därefter i klassisk fornkunskap från 1909) samt hans egen efterträdare Olof August Danielsson. Till dessa kan även läggas docenterna och läroverkslektorerna Hugo Bergstedt och Julius af Sillén. Bergstedt är en av många som har vittnat om Löfstedts förmåga att från katedern förmedla
En rad framstående forskare inom latin och grekiska fick sin skolning vid Löfstedts seminarier och föreläsningar, däribland tre som senare blev professorer vid universitetet: Per Persson (i latin 1895), Sam Wide (i klas-siska språk 1899, därefter i klassisk fornkunskap från 1909) samt hans egen efterträdare Olof August Danielsson. Till dessa kan även läggas docenterna och läroverkslektorerna Hugo Bergstedt och Julius af Sillén. Bergstedt är en av många som har vittnat om Löfstedts förmåga att från katedern förmedla