Statsvetenskapen hade etablerats vid universitetet redan i och med tillkoms-ten av den Skytteanska professuren 1622. Från början hade dock professuren en juridisk inriktning, men med tiden blev i stället vältaligheten dess cen-trala innehåll. Ännu långt in på 1800-talet hade den Skytteanska lärosto-len närmast karaktär av en andra latinprofessur. Olof Kolmodin den yngre ägnade exempelvis huvuddelen av sina föreläsningar åt att tolka klassiska antika författare som Tacitus och Livius. En av hans studenter, Wilhelm Erik Svedelius, klagade på 1830-talet över att undervisningen i ämnet stats-kunskap befann sig i lägervall.
Vid seklets mitt började sakernas tillstånd förändras. Efter Kolmodins död tog patronus Carl Göran Mörner initiativ till att reformera ämnet, i huvudsak genom att reducera latinets betydelse till förmån för statistik, det vill säga den gängse benämningen på statskunskap vid mitten av 1800-talet.
Inför Carl Thomas Järtas tillträde som professor 1839 utfärdade Mörner en instruktion med innebörden att ”underwisningen bör mindre uteslutande, än hittills skett (åtminstone under den tid jag wistades vid Akademien), egnas åt Latinets studium och tolkningen af detta språks författare”. I stället skulle huvudföremålet vara statistik, geografi, statsskick och författningar, närings- och handelsförhållanden med mera.
Järta avled redan på hösten 1841 vilket öppnade vägen för Olof Wing-qvist, som blivit förbigången då Järta utnämndes några år dessförinnan.
Wingqvist förordnades att uppehålla lärostolen under vakansperioden och utnämndes 1843 till dess ordinarie innehavare. Under 1850-talet ägnade han sig huvudsakligen åt representationsfrågan, dels som vetenskapsman, dels som ledamot av representationskommittén, där han invaldes 1846. Under hans ledning förändrades ämnets karaktär i enlighet med Mörners önskan, det vill säga genom att den latinska vältaligheten väsentligt tonades ned. I stället fick ämnet en encyklopedisk karaktär och i sina föreläsningar be-lyste Wingqvist olika länders historia, geografi, näringar och statsskick. Fö-reläsningsämnen som ”Indiens geografi” samt ”Förenta staternas och Mexi-cos statistik” var utmärkande för hans inriktning. Wingqvist avled 1861 men efterlämnade ett påbörjat manuskript till en historik över den svenska riksdagens historia, vilket postumt utgavs under titeln Om svenska repre-sentationen i äldre tider till och med riksdagen år 1617 (1863). En liknande inriktning hade Carl Leonard Runbom, som blev docent i statskunskap på en avhandling om 1682 års riksdag. Runbom undervisade fram till några år in på 1860-talet, men hans karriär hindrades av tilltagande sjuklighet och han dog i förtid.
Efter Wingqvists bortgång bytte ämnet namn från statistik till statskun-skap. Wilhelm Erik Svedelius, som tillträdde 1862, var i likhet med företrä-daren mindre intresserad av latinsk vältalighet än av att förmedla insikter om historiska och politiska förhållanden i olika länder. År 1831 hade han disputerat inför Geijers presidium med en latinsk avhandling om Sveriges deltagande i trippelalliansen 1668. Senare blev han Skytteansk docent under Kolmodin och därefter adjunkt i historia. År 1856 utgav han sitt första mer renodlat statsvetenskapliga arbete, Om stats-rådets ansvarighet. Studien fick stor praktisk betydelse, trots att den hade en något rapsodisk och encyklo-pedisk karaktär. Arbetet byggde på omfattande studier av grundlagarnas ansvarighetsparagrafer, vars innebörd Svedelius utredde på ett ingående sätt. Samma år (1856) lämnade han Uppsala sedan han blivit utnämnd till professor i historia i Lund. Uppbrottet från Uppsala skedde inte utan inre motstånd, därom har han själv vittnat: ”mitt hjärta var i Uppsala, men mitt förstånd sökte sig till Lund”. Han behöll dock nära kontakter med sitt gamla lärosäte, och tillbringade exempelvis hela sommaren 1858 på Carolina för att bedriva forskning kring Gustaf Vasas historia.
Svedelius fick efter några år möjlighet att återvända till Uppsala. När han via telegram på hösten 1861 nåddes av beskedet om Olof Wingqvists bortgång sökte han omedelbart den lediga professuren, även om han fruk-tade att också F.F. Carlson skulle söka och att han därmed skulle få en över-mäktig konkurrent. Så skedde inte, varför Svedelius 1862 kunde återvända till Uppsala som ny innehavare av den Skytteanska lärostolen. Såväl i sina skrifter som i sina föreläsningar under professorstiden lade Svedelius stor vikt vid det svenska statsskicket och författningarnas historia. Denna inrikt-ning mot den historiska statsrätten skulle prägla ämnet för lång tid framåt.
Ämnet fick vid denna tid inte bara ett fastare innehåll, utan även en fastare form. År 1870 blev nämligen statskunskapen ett fristående examensämne i filosofiska fakulteten. Orsaken var främst att statskunskapens ställning vid läroverken hade stärkts. Flera av Svedelius’ skrifter bidrog till statskunska-pens disciplinuppbyggnad, främst läroboken Anteckningar för akademiska examina i statskunskap (1868–69). Den omfattande monografin Represen-tationsreformens historia (1889) utgjorde det första större arbetet inom ett område som senare blev föremål för åtskilliga studier av yngre statsvetare.
Svedelius var en framstående stilist med god överblick och stor förmåga att inarbeta mängder av data och detaljer i skrifter och föreläsningar. Där-emot utvecklade han aldrig någon sammanhållen åskådning för att tolka den hi storiska utvecklingen.
Inför sin avgång 1882 blev Svedelius uppmanad av ställföreträdande pa-tronus Pehr von Ehrenheim att förteckna tänkbara efterträdare. Bland dessa
räknade Svedelius i första hand med Oscar Alin, om vilken han lämnade ampla vitsord. Även från Claes Annerstedt kunde en ansökan möjligen in-flyta, men denne hade tidigare meddelat Svedelius att han i första hand hop-pades på att få bibliotekarieplatsen efter Carl Gustaf Styffe. Vidare räknade Svedelius med att Wilhelm Montan skulle visa intresse. Denne hade flyttat till Stockholm 1877 och därefter ägnat sig åt att edera olika källskrifter, framför allt ridderskapets och adelns riksdagsprotokoll. I sina memoarer skrev Svedelius senare att han var glad över att han inte behövde lämna något bestämt förord för någon av de tre tänkbara aspiranterna, vilket han ansåg sig ha svårt att göra. Av handlingarna framgår emellertid att han hellre såg Alin än Montan. Svedelius erkände gärna Montans vetenskapliga för-måga, men påpekade att denne inte lagt i dagen en ”sådan produktivitet, som Alin och Annerstedt utvecklat”. Alla tre kandidaterna hade disputerat i historia i Uppsala åren kring 1870. Annerstedt skrev om grundläggningen av det svenska väldet i Livland och därav följande strider inom Vasahuset, Montan lämnade Bidrag till Gustaf IIIs historia, särskildt i konstitutionelt hänseende, och Alin studerade det svenska rådet under me deltiden.
På Svedelius’ inrådan lämnade Alin omgående in en ansökan. Annerstedt bekräftade att han inte hade för avsikt att blanda sig i konkurrensen, men rykten visste i stället att berätta att Clas Theodor Odhner skulle vara in-tresserad av att återvända till Uppsala från Lund. Svedelius betvivlade dock detta, eftersom Odhner ”skulle göra en verklig ekonomisk förlust genom att utbyta sin ställning i Lund mot den Skytteanska professionen”. Någon ansö-kan från Odhner inflöt heller aldrig, däremot anmälde Montan och – mer överraskande – Karl Thordén intresse. Thordén hade disputerat i Uppsala 1869 med en avhandling om de norska städernas författning och därefter verkat som docent i statskunskap. Sedan mitten av 1870-talet hade han mes-tadels befunnit sig utomlands och meritmässigt kunde han inte konkurrera med Alin och Montan.
Pehr von Ehrenheim inhämtade ett flertal yttranden till ledning för sitt val mellan de båda huvudkandidaterna. Montan, som under flera år tjänst-gjort vid Stockholms Dagblads ledaravdelning, hade bifogat en rad dagspo-litiska kommentarer till sin ansökan. Han förordades av bland andra jus-titierådet Knut Olivecrona och universitetskanslern Louis De Geer, men historikern Carl Gustaf Malmström ansåg att Alin ägde ett odiskutabelt för-steg i kraft av sitt mer omfattande och betydligt mångsidigare vetenskapliga författarskap. Montans urkundseditioner var visserligen fö rtjänstfulla, men knappast den typ av arbeten man önskade att en akademisk lärare skulle ägna sina bästa år. Montan ansågs dessutom ha bedrivit en alltför energisk kampanj för sin egen sak, vilket i stället fick motsatt effekt. Följden blev
att Alin utnämndes, trots att Montan ansågs ha ägt de största sympatierna hos Oscar II och regeringen. Montan erhöll visserligen professors namn vid samma tillfälle men tog motgången hårt och avbröt sin verksamhet som historiker. Några år senare utsågs han till redaktör för Stockholms Dagblad.
Den Alinska skolan
Oscar Alin hade skrivits in vid universitetet 1865, vilket han därefter till-hörde utan avbrott. Han disputerade 1872 med den första av två omfattande studier av det svenska rådet under medeltiden, varefter han blev docent i statskunskap. Han studerade även fortsättningsvis ämnen ur Sveriges äldre historia, något som resulterade i ett flertal skrifter, vilka präglades av såväl gedigen källforskning som noggranna studier av den aktuella vetenskapliga speciallitteraturen. I Sveriges nydaningstid (1878) skildrade han Gustaf Vasas och Vasasönernas tidevarv och i Illustrerad verldshistoria (1875–82) skrev han kapitlet om trettioåriga kriget. Under ett par år efter disputationen ver-kade han som extra ordinarie amanuens vid universitetsbiblioteket och från 1876 till professorstillträdet innehade han rektoratet för Upsala högre ele-mentarläroverk för flickor. I början av 1880-talet undervisade han dessutom kronprins Gustaf och dennes bröder prinsarna Oscar och Carl i historia och statskunskap.
Alins vetenskapliga författarskap blev med tiden allt mer inriktat mot Sveriges politiska historia under 1800-talet. Han skrev om Carl XIII och Carl XIV Johan, men framför allt fördjupade han sig i Sveriges statsskick som det utvecklat sig efter 1809. Störst betydelse fick hans arbeten om den unionella statsrätten, vilken redan tidigare hade intresserat flera upsalien-siska statsvetare. Karl Thordén hade till exempel disputerat med Försök till framställning af norska städernas författning (1869) och Nils Höjer lade fram avhandlingen Norska grundlagen och dess källor (1882). Thordén verkade som docent i statskunskap under många år men övergick sedan till teologin och blev präst i Skåne. Också Höjer blev docent men lämnade universitetet re-dan på hösten 1883. Han blev lektor i Visby och senare vid Norra Latin i Stockholm men fortsatte även sina forskningar. I sina senare arbeten utveck-lade han bland annat Herman Rydins likställningsteori i unionsdebatten.
Studierna kring den svensk-norska unionen gjorde Oscar Alin till en inflytelserik opinionsbildare både inom och utanför universitetet under 1890-talet. Särskilt i tvåbandsverket Den svensk-norska unionen (1889–91) utvecklade han sin tolkning av Kielfreden 1814, enligt vilken Norge skulle ha ställts under svensk supremati. Denna rätt hade inte uppgivits genom traktaten i Moss, varför det inte förelåg någon likställighet mellan de båda unionsländerna. Varken riksakten eller den norska grundlagen kunde därför
ändras utan svenskt samtycke. Eftersom Alin tillhörde såväl riksdagens för-sta kammare (1888–99) som unionskommittén (1895–98) kunde han även praktiskt arbeta för sin tolkning av unionsfördragen. Ingen av professurens tidigare innehavare hade på detta sätt engagerat sig i en dagspolitisk aktuell fråga.
Under Alin fick statsvetenskapen en juridisk prägel och ämnet tangerade ofta statsrätten, vilket Alins och hans docenters upptagenhet av unions-frågan visade. Alin ansåg att rätten utgjorde det svenska statsskickets bä-rande idé, varför han betraktade den historiska utvecklingen ur ett juridiskt perspektiv – trots att han själv saknade juridisk utbildning. Detta innebar ingalunda att Alin inskränkte sitt studium till konstitutioner och formella bestämmelser; han fäste större vikt vid hur dessa tolkades i praktiken. I statskunskapens kursfordringar ingick som huvudelement under Alins pro-fessorstid den svenska statsförfattningens historia, allmän statskunskap, svensk statsrätt, svensk och allmän historia efter Wienkongressen samt engelskt författningsliv. Alin var ingen glänsande föreläsare, men saklig och noggrann. ”Hufvudmålet för all hans undervisning”, skriver Otto Varenius,
”var att klarlägga de trådar, som förena den svenska statens nuvarande lif med dess förflutna, för att genom en alltmera vidgad insikt härom trygga dess lugna utveckling på fäderneärfda grundvalar.”
Statsvetenskapen blev under dessa år alltmer självständig från historie-ämnet. År 1892 grundades det statsvetenskapliga seminariet, vilket leddes av docenten John Nordwall. Fem år senare erhöll ämnet en egen facktid-skrift, nämligen Statsvetenskaplig tidfacktid-skrift, som grundades av Oscar Alin, Carl Axel Reuterskiöld, Hugo Blomberg och Pontus Fahlbeck. Reuterskiöld utsågs till tidskriftens förste redaktör, men efter bara något år lämnade han över uppdraget till Fahlbeck. Reuterskiöld hade blivit docent sedan han för-svarat avhandlingen Till belysning af den svensk-norska unionsförfattningen och dess tidigare utvecklingshistoria (1893). Han tillhörde föreningen Heim-dals grundare och intog en utpräglat konservativ hållning. Vid sekelskiftet 1900 övergick han till juridiska fakulteten, där han blev professor i juridisk encyklopedi, romersk rätt och internationell privaträtt. Han tillhörde Alins elever och företrädde vad som brukar kallas den Alinska skolan. Till denna riktning hörde även Rudolf Kjellén, Otto Varenius samt historikerna Sam Clason och Karl Hildebrand.
Förutom dessa Alinelever fick bland andra docenterna Johan Fredrik Nyström och John Nordwall periodvis vikariera för Alin på professuren.
Nyström tillträdde 1892 en lärarbefattning i geografi, ett ämne som fram till sekelskiftet sorterade under statsvetenskapen. Nordwall, som hade dispu-terat i historia, erhöll 1891 en docentur i statskunskap. Efter några år
drab-Statsvetare och unionsdebattör
Den 14 januari 1814 slöts fredsfördraget i Kiel, vilket innebar att Sverige avträdde Vor-pommern och Rügen till Danmark och i gengäld slöt ett unionsfördrag med Norge. Kiel-freden och de efterföljande händelserna under 1814 blev mycket omdebatterade. Det gällde särskilt fredstraktatens fjärde artikel, vilken kunde tolkas som stöd både för Norges likställighet och för Sveriges överhöghet. Diskussionen var som livligast under 1800-talets sista decennium. Skytteanske professorn Oscar Alin lanserade sin lydrikesteori i Den svensk-norska unionen (1889–91). Han menade att Norge hade avträtts ”till Konungen af Sverige i hans egenskap af Svenska statens representant och således till Sveriges rike”, en ståndpunkt som blev den Alinska skolans kardinaldogm. Tolkningen fick stort genomslag men stod inte oemotsagd. I sin biografi över Gustaf af Wetterstedt, rådgivare till Carl Johan, hävdade Hans Forssell 1889 att den ändring av Kieltraktatens slutliga lydelse – som af Wetterstedt före-tog efter önskemål från kronprinsen – visade att Norge hade tillfallit kungen personligen.
Kielfreden gav därför åt Sverige ”icke besittning af Norge, icke herravälde eller suveränitet öfver Norge, men rätten att vara med Norges rike under en kung förenadt”. Debatten blev på samma gång vetenskaplig och politisk, eftersom Alin och Forssell anförde var sitt läger i riksdagen. På hösten 1895 utvecklade Forssell sin ståndpunkt i en uppsats i Nytt juridiskt arkiv. Alin utgav svarsskriften Fjerde artikeln af fredstraktaten i Kiel (1899), vari han påpekade att åtskillnaden mellan stat och monark saknade stöd i den statsrättsliga litteraturen från Emmerich de Vattel till Georg Jellinek. Det var otänkbart att Norge skulle ha tillfallit svenske kungen i någon annan egenskap än som statens representant. I en berömmande recension konstaterade Pontus Fahlbeck att striden om fjärde artikeln genom Alins arbete var ”ve-tenskapligt sedt afslutad”. Även Harald Hjärne gav i sakfrågan Alin rätt, men han ansåg att denne i alltför hög grad hade utgått från formaljuridisk exeges; det var meningslöst att gräva fram ”den stora nutidsgåtans lösning ur 1814 års gamla papper”. Alins tolkning blev länge den dominerande i Sverige men Forssells ståndpunkt fick stort inflytande i Norge.
Oscar Alin, fotograferad av Theodor Schuhmann & Sohn, Karlsruhe.
bades han av sinnessjukdom och intogs på Upsala hospital. Han tillfrisknade aldrig; våren 1904 dog han i tuberkulos.
Under 1800-talets sista år drabbades Alin av tilltagande sjuklighet, varför han lämnade politiken för att i stället övertaga rektoratet för Uppsala uni-versitet. Besvikelserna över unionsfrågans utveckling bidrog sannolikt till beslutet. Alin hade cancer och avled på nyårsaftonen 1900.
När Skytteanska professuren utlystes på våren 1901 anmälde ett flertal sökande sitt intresse: extra ordinarie professorn i historia, Simon J. Boëthius, samt docenterna Johan Fredrik Nyström, Otto Varenius, Rudolf Kjellén, Sam Clason och Carl Axel Reuterskiöld. Rykten förmälde att även Pontus Fahlbeck, innehavare av Lundaprofessuren i historia och statskunskap, avsåg att inlämna en ansökan, men så skedde aldrig.
Tillsättningen kom i hög grad att handla om statsvetenskapens förhållan-de till historieämnet, men också om politiska och personliga motsättningar.
Upsala Nya Tidning beklagade att staten efter Alins död inte hade avsagt sig den Skytteanska donationen för att i stället med egna medel bekosta profes-suren i statskunskap. Tidningen ansåg att tillsättningsförfarandet genom en patronus var otidsenligt och stridande mot den akademiska friheten: ”Ty om det också denna gång blir en rättvis tillsättning hvem garanterar för att en annan gång med en mindre samvetsgrann patronus otillständiga bi-intressen bestämma afgörandet. Staten kan då ej vara tillfredsställd med att vid dess högskolor som ungdomens lärare komme att anställas personer hvilka vunnit sina meriter för den erhållna platsen på helt andra områden än inom den vetenskap de skola representera.” Skribenten påpekade visserligen att patronus Axel Mörner hade agerat föredömligt, men ansåg likafullt att hela tillsättningsförfarandet utgjorde ”ett bedröfligt bevis på dylika perso-nella professurers olämplighet”. Frågan återkom flera gånger, men i mitten av 1910-talet konstaterade statsmakterna att det var omöjligt att upphäva patronatsrätten; däremot infördes ett sakkunnigförfarande enligt samma principer som för övriga professurer.
I januari 1901 förordnade sektionen Otto Varenius att vikariera på den Skytteanska professuren intill dess den blev besatt med en ny ordinarie innehavare. Som huvudkandidater till professuren framstod emellertid Simon J. Boëthius och Carl Axel Reuterskiöld. Boëthius hade disputerat på en avhandling om den svenska högadeln under Sigismunds regering. Un-der 1880-talet tjänstgjorde han som lektor vid Högre allmänna läroverket i Uppsala, innan han 1889 utsågs till extra ordinarie professor i historia.
Under 1890-talet var han dock huvudsakligen verksam som riksdagsman.
Boëthius var historiker, vilket uppfattades som kontroversiellt på sina håll.
Hans medsökande Carl Axel Reuterskiöld utgav broschyren Statskunskap
el-ler historia? (1901), där han med kraft argumenterade för att statskunskapen skulle utgöra en egen disciplin, skild från historia. Han ansåg följaktligen att Skytteanska professuren måste följa med sin tid, även om det förvisso stod i Johan Skyttes ursprungliga donationsbrev att lärostolsinnehavaren skulle vara en ”historicus”. Mot detta framhöll Reuterskiöld att det även stod att professorn skulle vara trogen den ramistiska filosofin, en föreskrift som ing-en längre tog på allvar. Någon betydelse hade inte heller ding-en latinska välta-ligheten tillmätts på många år. Dessa exempel visade, enligt Reuterskiöld, att professurens inriktning under årens lopp hade anpassats efter nya tiders förutsättningar. Det skulle därför endast vara ett naturligt steg om professu-ren begränsades till statsvetenskapen, eftersom denna disciplin hade frigjort sig från historieämnet. Det vore däremot fåfängt och stridande mot utveck-lingen att använda uråldriga stiftelsebrev till förevändning att ”få befordrade andra än vetenskapsmän inom den moderna ’politikens’ discipliner”.
Boëthius förordades emellertid av historikerna Harald Hjärne och Ludvig Stavenow, men den tredje sakkunnige, Pontus Fahlbeck, stödde Rudolf Kjel-lén. Reuterskiölds invändningar till trots tillföll professuren Boëthius, som utnämndes i maj 1901. I sin installationsföreläsning ”Om ideologisk och em-pirisk forskning inom statsvetenskapen” gick Boëthius i svaromål mot sina kritiker. Han hävdade bestämt att det fanns ett oupplösligt samband mellan historia och statskunskap, särskilt inom den tyska statsvetenskapliga skol-bildning som bland andra Friedrich Carl von Savigny, Karl Friedrich Eich-horn, Barthold Georg Niebuhr samt senare Heinrich von Treitschke och Gustav von Schmoller representerade. En särskilt viktig inspirationskälla fann han i Georg Jellinek. Det historiska perspektivet blev därmed centralt för Boëthius, eftersom han ansåg att varje statsordning utgjorde ”produkten af ett visst folks sociala och politiska utveckling”. Det rätta sättet att studera
Boëthius förordades emellertid av historikerna Harald Hjärne och Ludvig Stavenow, men den tredje sakkunnige, Pontus Fahlbeck, stödde Rudolf Kjel-lén. Reuterskiölds invändningar till trots tillföll professuren Boëthius, som utnämndes i maj 1901. I sin installationsföreläsning ”Om ideologisk och em-pirisk forskning inom statsvetenskapen” gick Boëthius i svaromål mot sina kritiker. Han hävdade bestämt att det fanns ett oupplösligt samband mellan historia och statskunskap, särskilt inom den tyska statsvetenskapliga skol-bildning som bland andra Friedrich Carl von Savigny, Karl Friedrich Eich-horn, Barthold Georg Niebuhr samt senare Heinrich von Treitschke och Gustav von Schmoller representerade. En särskilt viktig inspirationskälla fann han i Georg Jellinek. Det historiska perspektivet blev därmed centralt för Boëthius, eftersom han ansåg att varje statsordning utgjorde ”produkten af ett visst folks sociala och politiska utveckling”. Det rätta sättet att studera