Volym 2:2
Uppsala universitet 1852–1916
av
Carl Frängsmyr
volym 2:2
© Carl Frängsmyr och Uppsala universitet 2010 ISSN 0502-7454
ISBN 978-91-554-7835-3
Formgivning och sättning: Martin Högvall, Grafisk service, Uppsala universitet Huvudtexten satt med Berling Antiqua
Tryck: Edita Västra Aros, ett klimatneutralt företag, Västerås, 2010 Distribution: Uppsala universitetsbibliotek, Box 510, 751 20 Uppsala
C. organisationoCh historia 87:2 Editor: Lennart Elmevik
UNDERVISNING OCH FORSKNING
Filosofiska fakulteten: Humaniora
. . . 11 Filosofi .. . . 16 Boström och hans skola19 – Ribbing och Sahlin24 – Wikner ochGeijer30 – Nyboströmianismen36 – Idealismens tillbakagång39 – Psykologi och pedagogik42
Historia .. . . 50 Objektivism och statscentrering51 – C.G. Malmström och historiken
över frihetstiden 57 – Hammarstrand och den antika historien59 – Hjärne och källkritiken61 – Boëthius, Edén, Stavenow68
Arkeologi . . . 75 Klassisk fornkunskap77 – Nordisk arkeologi88
Statsvetenskap och statistik .. . . 100 Den Alinska skolan103 – Gustav Sundbärg och statistiken108
Litteratur- och konsthistoria . . . 111 Böttiger och B.E. Malmström112 – Nybloms estetiska idealism119 –
Schück och den komparativa litteraturhistorien126 – Konsthistoriens framväxt132
Klassiska språk . . . 137 Zedritz och Petersson137 – Filologen Spongberg140 – Jämförande
språkforskning och realfilologi143 – Danielsson och Persson150 – Professuren i klassiska språk155
Orientaliska språk . . . 158 Hesse och Nordling158 – Almkvist och Zetterstéen163
– Myhrmanska striden168 – Sanskrit och jämförande språkforskning171 – Egyptologi177
Folklivsforskningen202
Moderna språk . . . 203 Nyeuropeisk lingvistik203 – Universitetslektorerna207 –
Uppsalaromanistiken210 – Engelska och tyska215 – Slaviska och finsk-ugriska språk219
Filosofiska fakulteten: Naturvetenskap
. . . 223 Kemi . . . 229 Svanberg och kemins uppryckning231 – Cleve och Widman234 –Strömholm, Svedberg och isotoperna238 – Fysikalisk kemi240
Fysik . . . 243 Anders Ångström och spektralanalysen244 – Thalén och Arrhenius’
disputation248 – Knut Ångström och experimentalfysiken251 – Mekaniken258
Matematik . . . 262 Daug och Dillner266 – Falk och Berger272 – Professurernas
läroämnen273 – Wiman och Holmgren275
Astronomi . . . 278 Dunér och observatoriets modernisering282 –
Observatorsbefattningen284 – Bergstrand och von Zeipel287
Meteorologi .. . . 290 Organisatören Hildebrandsson292 – Åkerblom och
turbulensforskningen 300
Botanik . . . 302 Från Fries till Fries303 – Från morfologi till laboratorievetenskap311
– Växtbiologi318
Zoologi . . . 324 Lilljeborg och den linneanska zoologin325 – Darwinism och
jämförande anatomi329 – Wirén, Appellöf och marinzoologin334
Mineralogi och geologi .. . . 339 Den Walmstedtska inkompetensförklaringen341 – Ett sammansatt
universitetsämne345 – Högbom och Norrlands geologi350 – Wiman och paleontologin354
Geografi .. . . 356 Historia eller naturvetenskap360 – Hamberg och
Sarekforskningen366
Studiefinansiering och matlag . . . 377
Bostäder och kärleksliv .. . . 379
Studentkåren . . . 382
Karnevaler och spex . . . 385
Nationer och ämnesföreningar
. . . 395Nationerna och fadersväldet .. . . 395
Inspektoratet400 – Debatt och opinionsbildning403 – Nationshusen 408 – Nationsgravarna413 – Landsmålsföreningarna416 Disputationskultur och vetenskaplig debatt . . . 421
Historia och filosofi424 – Språkvetenskap och filologi428 – Naturvetenskap433
Skandinavism, sång och akademimusik
. . . 439Uppsalamötet och studentskandinavismen . . . 445
Studentskandinavismen och den politiska krisen . . . 448
Från skandinavism till nordism . . . 458
De nordiska festerna .. . . 466
Akademimusiken . . . 469
Allmänna Sången och Pariserfärderna . . . 475
Orphei Drängar . . . 481
Radikalism och konservatism
.. . . 485Fadersväldet under debatt . . . 486
De Richertska och Themptanderska målen488 – Ribbing och tvångsämnena495 Universitetet och åttiotalismen . . . 499
Den Wicksellska striden501 – Verdandi och sedlighetsdebatten504 – Verdandi efter åttiotalet512 – Studenter och Arbetare516 – Laboremus519 Konservativ motreaktion . . . 520
Fosterländska studentförbundet521 – Heimdal524 – Försvarsfrågan och bondetåget526
Den kristna studentrörelsen
.. . . 531Teologiska föreningen . . . 532
Väckelsen och Lördagsföreningen . . . 536
Mission och internationellt samarbete . . . 540
Ungkyrkorörelsen och korstågen . . . 544
Statskyrka och frikyrka . . . 548
Nykterhetsföreningarna 550
Exercitiehuset och ridstallet .. . . 562
Gymnastikhuset och Studenternas idrottsplats . . . 568
Idrott och idrottsföreningar . . . 570
Philochoros .. . . 579
Förkortningar
. . . 581Referenser
. . . 583Personförteckning
. . . 619Efterskrift
.. . . 647F
ilosoFiskaFakUltetenomFattadesåväldehUmanistiska som de naturve- tenskapliga disciplinerna. Från 1876, då fakulteten delades i en humanis- tisk och en matematisk-naturvetenskaplig sektion, kan filosofiska fakulteten närmast karakteriseras som två fakulteter i en. I befordringsfrågor och andra dagliga göromål blev sektionerna helt oberoende av varandra, men examina och promotioner genomfördes även framdeles på fakultetsnivå. Här synes det dock vara lämpligt att behandla de humanistiska respektive de naturve- tenskapliga ämnena var för sig redan från 1852.Under perioden 1852 till 1916 mer än fördubblades antalet universitetslä- rare i de humanistiska ämnena, som från 1876 var organiserade i en särskild sektion inom fakulteten. Vid periodens början fanns det nio professurer inom dessa ämnen. F.F. Carlson innehade lärostolen i historia, Per Daniel Amadeus Atterbom företrädde estetik, litteratur- och konsthistoria och bibliotekarien Johan Henric Schröder representerade litteraturhistoria med arkeologi. Filosofiämnets båda professorer var Christopher Jacob Boström (praktisk filosofi) respektive Sigurd Ribbing (logik och metafysik). Otto Fredrik Tullberg innehade professuren i orientaliska språk, medan grekis- kan hade sin målsman i Wilhelm Fredrik Palmblad. Professuren i latin stod vakant efter Jonas Selléns död 1851. Skytteanska professuren i vältalighet och statskunskap innehades av Olof Wingqvist.
Till detta skall läggas att Carl Wilhelm Böttiger (i nyare tidens litteratur), Johan Spongberg (i grekiska) samt Carl Edvard Zedritz (i latin) var extra ordinarie professorer i sina respektive ämnen. Spongberg innehade den så kallade Höjerska adjunkturen i grekiska. Adjunkter var även Fredrik Georg Afzelius (teoretisk och praktisk filosofi), Jonas Fredrik Hesse (österländ- ska språk), Wilhelm Erik Svedelius (historia och statistik) samt Emanuel Matthias Olde (engelsk och fransk litteratur).
Lärarkadern inom de humanistiska ämnena inkluderade dessutom fem- ton docenter: fem i filosofi, tre i historia (inklusive statistik), två i latin, två
i litteraturhistoria (inklusive estetik) samt en i vardera nordiska språk, go- tiska, romanska språk samt arabiska.
Höstterminen 1916 omfattade humanistiska sektionen tjugoen profes- surer, med andra ord ungefär lika många som fanns vid hela universitetet 1852. Axel Hägerström och Adolf Phalén innehade professurerna i prak- tisk respektive teoretisk filosofi, Ludvig Stavenow och Nils Edén företrädde historia, medan Rudolf Kjellén innehade den Skytteanska lärostolen. Henrik Schück var professor i estetik samt konst- och litteraturhistoria, vilka äm- nen ännu var sammanförda under en lärostol. Till detta kan läggas att Sam Wide, Oscar Almgren, Bertil Hammer och Nils Wohlin representerade de nya lärostolarna i klassisk fornkunskap, nordisk fornkunskap, pedagogik re- spektive statistik.
Den mest markanta utvecklingen skedde dock bland språkämnena, var- vid en rad moderna språk framträdde som självständiga ämnen. Ännu 1852 var endast de båda klassiska språken och österländska språk representerade med egna professurer. Dessa lärostolar innehades höstterminen 1916 av Per Persson (latin), Olof August Danielsson (grekiska) samt K.V. Zetterstéen (semitiska språk). Till detta skall läggas att Adolf Noreen var professor i nordiska språk, Otto von Friesen i svenska språket, Erik Schöne Staaff i romanska språk, Erik Björkman i engelska, Hjalmar Psilander i tyska, Karl Ferdinand Johansson i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforsk- ning och K.B. Wiklund i finsk-ugriska språk. Professuren i slaviska språk stod vakant efter J.A. Lundells pensionering 1916 . Till detta skall läggas att den klassiske arkeologen Lennart Kjellberg hade professors namn samt att docenten August Hahr innehade en lärartjänst i konsthistoria, som allt mer framstod som ett självständigt ämne.
Den största numerära tillväxten skedde dock bland docenterna. Hös- ten 1916 fanns inte mindre än fyrtio docenter inom humanistiska sektio- nen, fördelade på detta sätt över de respektive ämnena: fem i historia, tre i litteraturhistoria (inklusive estetik), två i statskunskap, två i filosofi, två i nordisk fornkunskap, två i konsthistoria, två i semitiska språk, två i nordiska språk, två i romanska språk, två i latin, två i grekiska, två i engelska, två i tyska samt en i vardera klassisk arkeologi, psykologi, slaviska språk, egyp- tiska språket, svenska språket, sanskrit, svensk folklivsforskning, statistik, arabiska och sinologi. Från och med 1889 fanns dessutom tre universitets- lektorer, i engelska, franska respektive tyska.
Förnyelsen berörde dock inte bara de yttre ramarna, utan även den teo- retiska och den vetenskapliga inriktningen av språkstudiet. Professorn i gre- kiska, Einar Löfstedt, introducerade på 1870-talet den internationella jämfö- rande språkforskningen, vilken stod i bjärt kontrast till den klassiska filologin
som fullständigt dominerade ämnet under företrädaren Johan Spongberg.
I latin inleddes en liknande utveckling, som dock inte helt slog igenom förr- än med Per Persson vid mitten av 1890-talet. Inom semitiska språk företräd- des samma inriktning av den mångsidige språkmannen Herman Almkvist, som tillträdde professuren 1892.
Mårten B. Richert svarade för en motsvarande modernisering av nordis- tiken. Också han lanserade den jämförande språkforskningen, vilket innebar att ämnet nordiska språk genomgick en tydlig förändring i förhållande till den äldre inriktningen, som Carl Säve representerade. Utvecklingen fortsatte under Adolf Noreen, som introducerade nya perspektiv hämtade inte minst från junggrammatiken. Som forskare, lärare och institutionsbyggare framstår Noreen som nordistikens verklige grundläggare vid universitetet. Viktiga insatser som disciplinbyggare gjorde även romanisten Per Adolf Geijer. Om Noreen inspirerades av junggrammatikerna i Leipzig vände Geijer och hans kolleger i stället blickarna mot Gaston Paris, Collège de France och kretsen kring facktidskriften Romania. Redan vid sekelskiftet 1900, ett decennium efter den nyeuropeiska lingvistikens uppdelning, var den romanska Uppsala- skolan internationellt framstående och erkänd. Bland disciplinbyggarna måste även germanisten Axel Erdmann nämnas. Han blev 1904 Uppsalas och Sveri- ges förste professor i engelska språket. Vid hans kateder skolades anglister som hans efterträdare Erik Björkman liksom Eilert Ekwall och Arvid Gabrielson, vilka senare blev ämnets första företrädare i Lund respektive Stockholm.
Historia och filosofi – präglade av statsidealism respektive boströmia- nism – förblev dominerande ämnen. Mot slutet av epoken började nya humanistiska discipliner framträda. Sociologen och samhällsteoretikern Gustaf Steffen motionerade i första kammaren 1912 om inrättandet av en professur i nationalekonomi inom filosofiska fakulteten (ämnet var sedan länge representerat inom juridiska fakulteten). Förslaget vann dock inget gehör. Inte heller pedagogen Bertil Hammers försök 1913 att utverka en la- boratorsbefattning i experimentell psykologi kröntes med framgång. I maj 1915 disputerade Bernhard Karlgren i Uppsala med avhandlingen Études sur la phonologie chinoise, den första svenska avhandlingen i kinesiska. Karlgren hade bedrivit dialektologiska fältstudier i Kina, vilka resulterade i en serie banbrytande arbeten om ljuddräkten hos medeltidskinesiskan (omkring 600 efter Kristus), varav avhandlingen var den första. Humanistiska sektionen hade som opponent inkallat August Conrady, ledare för Östasiatiska semi- nariet vid universitetet i Leipzig och en av de få europeiska forskare som gick att uppbringa som behärskade ämnet. Karlgren representerade sino- login vid universitetet, men utsågs redan 1917 till professor i östasiatiska språk vid Göteborgs högskola.
Etnografin liksom folklivsforskningen växte fram under 1900-talets bör- jan. År 1916 framlade Gerhard Lindblom studien The Akamba in British East Africa, vilken räknas som den första svenska avhandlingen i ämnet. Lind- blom, som hade vistats som forskningsresande i Östafrika under 1910-talet, blev senare professor i etnografi vid Stockholms högskola.
Flera av de naturvetenskapliga disciplinerna erhöll nya institutionsloka- ler under decennierna kring 1800-talets mitt. För de historisk-filosofiska äm- nena förblev undervisningssituationen däremot högst primitiv. Ända fram till mitten av 1880-talet hade samtliga dessa ämnen tillsammans endast fyra föreläsningssalar till sitt förfogande, nämligen två i vardera konsistoriehuset respektive Gustavianum. Särskilt i konsistoriehuset var förhållandena otriv- samma. Det saknades exempelvis kapprum och föreläsarna hade inte till- gång till något eget väntrum, utan tvingades invänta den akademiska kvar- tens utgång stående ute på planen nedanför domkyrkan. De svåra villkoren framgår med all önskvärd tydlighet av ett samtida vittnesbörd: ”De som varit med om föreläsningarne i den öfre och nedre filosofiska lärosalen, torde väl ännu ha i friskt minne den kväfvande atmosfer, som der alltid rådde, det halfdunkel, som de låga fönstren ej mäktade skingra, den trängsel, som vid mera besökta föreläsningar uppstod och som verkade i hög grad menligt på auditorium.” Tillkomsten av det nya universitetshuset med dess lärosalar betydde således mycket för de humanistiska ämnena.
Kring 1800-talets mitt började allt fler röster höjas för att moderni- sera den gamla examensstrukturen vid filosofiska fakulteten. Fram till dess krävdes nämligen betyg i fakultetens samtliga ämnen för filosofie kandi- datexamen. I minst åtta skulle man ha betyget approbatur, i de övriga fem räckte admittitur. Denna äldre kandidatexamen avspeglade ett encyklope- diskt bildningsideal, där mångsidighet premierades före specialisering. När allt fler nya ämnen, inte minst inom naturvetenskaperna, tillkom blev det dock omöjligt att upprätthålla detta. År 1853 följde därför en ny reformerad examensstadga avseende filosofie kandidatexamen, varvid fastslogs att man inte längre behövde avlägga betyg i fakultetens samtliga ämnen. Det skulle i stället räcka med tolv betyg, varav sex utgjorde så kallade tvångsämnen:
latin, grekiska, teoretisk filosofi, praktisk filosofi, historia samt antingen matematik eller något annat naturvetenskapligt ämne. Reformen fick en genomgripande verkan, och bidrog till att strama upp och formalisera stu- diegången.
Under 1860-talet restes emellertid krav på ytterligare reformer, och Kungl. Maj:t sände ärendet på remiss till universiteten. Det från Uppsa- las sida utarbetade förslaget lade grund för en ny filosofisk examensstadga som slutgiltigt antogs 1870, varvid nordiska språk ersatte praktisk filosofi
som tvångsämne i kandidatexamen. Den nya examensstadgan innebar dess- utom att filosofiska fakulteten i examensmässigt hänseende jämställdes med medicinska och juridiska fakulteten. Nu gavs nämligen även filosofiska fakulteten rätt att, från och med läsåret 1871/72, utdela doktorsgraden. I sin inbjudningsskrift till promotionshögtiden 1872 – den första sedan den nya reformen trätt i kraft – ville Wilhelm Erik Svedelius se införandet av doktorsgraden som ett bevis på filosofiska fakultetens framsteg, liksom den förhöjda kvaliteten på elementarläroverken. Inofficiellt hade dock filosofiska fakultetens magistrar kallat sig doktorer även före reformen 1870. Redan på våren 1861 infördes exempelvis benämningen filosofie doktor i studentka- talogen.
För att uppnå filosofie magistergraden krävdes av den studerande att han skulle ha författat en uppsats på latin över ett av de alternativa ämnen som fakulteten angivit, att han undergått proven för filosofie kandidatexamen, samt att han författat och offentligt försvarat en avhandling där såväl inne- håll som försvar bedömdes. Magistergraden delades ut vid en speciell pro- motion som arrangerades vart tredje år vid vårterminens slut. Bortsett från enstaka större jubelfester var universitetets närvaro i staden sällan så på- taglig som under dessa magisterpromotioner, vilka blev verkliga folkfester.
En illustrativ skildring från 1866 års promotion stod att läsa i Upsala-Posten:
”Men promotionen sträcker sitt inflytande långt utom Upsala. Ångbåtarne komma dagarna förut fullpackade med resande från alla delar af landet. Alla hotell äro upptagna, och i de enskilda husen äro alla rum, som kunna för några dagar undwaras, upplåtna åt främlingar.” Promotionerna hölls i dom- kyrkan, varefter middag vidtog i Botaniska trädgården. Kvällen avslutades med bal i den väldiga Carolinasalen. Den sista magisterpromotionen, som genomfördes 1875, var den åttiosjätte i ordningen sedan år 1600. Under dessa 275 år hade sammanlagt 4 677 magistrar blivit promoverade.
År 1891 utfärdades ytterligare en ny examensstadga för filosofiska fakul- teten, vilken fick genomgripande betydelse. Ambitionen var att modernise- ra universitetsstudierna och organisera dem på ett mer praktiskt sätt. Rent konkret innebar det att tvångsämnena i kandidatexamen avskaffades och att vetenskapliga seminarier och övningskurser infördes inom fakultetens samtliga ämnen. Dessutom skulle fakulteten ordna propedeutiska kurser för nybörjare. Inte minst viktigt var att fakulteten fick i uppdrag att upprätta fastställda studieplaner, av vilka det åtminstone skulle framgå vilka kun- skapsfordringar som krävdes för godkänt betyg.
Även inom filosofiska fakulteten blev studierna således mer yrkesinrikta- de. Arkeologen Sam Wide tillhörde dem som beklagade att de svenska uni- versiteten i alltför hög grad hade uppmuntrat allmän lärdom utan att fråga
vilken praktisk nytta studierna skulle ha: ”Och denna svenska lärdomsdyr- kan har nu sin stora andel i att undervisnings- och examensväsendet vid våra svenska universitet blifvit något mandarinmässigt, i det att den uppmuntrat ett teoretiskt inproppningssystem, som varit allt annat än gagneligt för uni- versitetens vetenskapliga lif och för de praktiska kraf, som staten har rätt att ställa på sina ämbetsmän.” Reformerna fortsatte efter sekelskiftet; genom 1907 års examensstadga infördes exempelvis en ny filosofie magisterexa- men, avsedd för blivande läroverkslärare.
Den vetenskapliga specialiseringen inom de högre fakulteterna blev med tiden allt svårare att förena med äldre tiders encyklopediska bildningsideal.
Mot slutet av 1800-talet blev därför de förberedande examina inom filosofis- ka fakulteten allt oftare ifrågasatta. ”Juristen vore ju en fackman så god som någon annan”, klagade exempelvis Alfred Winroth 1885. Han och många andra hade svårt att förstå varför blivande jurister skulle tvingas studera latin, filosofi och historia i stället för att ägna hela studietiden åt det egna området. Det dröjde dock till 1904 innan juridicofilen avskaffades. Tre år senare försvann även medicofilen. Teologicofilen (grekiska, hebreiska och teoretisk filosofi) fanns däremot kvar ända till 1955.
Filosofi
Skildringen av filosofiämnet vid Uppsala universitet under perioden 1852 till 1916 blir med nödvändighet en skildring av den Boströmska skolans ut- veckling och, så småningom, dess tillbakagång. Från 1850 till 1911 innehades nämligen de båda lärostolarna i teoretisk och praktisk filosofi av boströmia- ner. Fredrik Georg Afzelius, som under flera decennier var adjunkt i filosofi, anslöt sig visserligen till hegelianismen, men blev just därför fullständigt marginaliserad. Boströmianismen satte sin prägel såväl på forskningen som på undervisningen i de båda filosofiska disciplinerna.
Christopher Jacob Boström, skolans upphovsman, blev docent 1827 och adjunkt tio år senare. Däremellan fungerade han 1833–37 som lärare åt arv- prinsarna i Stockholm. Efter återkomsten till Uppsala erhöll han professors namn. Från och med 1840 uppehöll han lärostolen i praktisk filosofi, vars tidigare innehavare Samuel Grubbe hade utsetts till ecklesiastikminister. År 1842 blev Boström ordinarie innehavare av professuren. Hans vapendragare Sigurd Ribbing övertog åtta år senare lärostolen i teoretisk filosofi.
Filosofin hade en mycket stark, för att inte säga dominerande, ställning vid 1800-talets universitet. Utvecklingen inom ämnet påverkade en rad andra discipliner, varför filosofin blev ett slags överideologi vid universite- tet. Bland studenterna blev filosofin en modevetenskap, oavsett vilket sys-
tem som för tillfället var dominerande. Carl Yngve Sahlin har i efterhand vittnat om hur ”nationssalar och schweizerier i ständiga dispyter formli- gen uppfylldes af verldsåskådningar eller åtminstone af filosofisystemens spillror”. Under 1830-talet var Friedrich von Schelling filosofen på modet, men han fick senare lämna plats för Friedrich Hegel och så småningom för Christopher Jacob Boström. Från slutet av 1840-talet blev boströmianernas grepp om filosofin i Uppsala allt starkare, men enligt Sahlin dröjde det till 1850-talet innan Boströms läror ”riktigt förmådde genomsyra uppfatt- ningen”. Boströmianismens akademiska prägel hindrade inte att den, i mer eller mindre uttalad form, kom att utöva stort inflytande även på samhället i stort. Flera boströmianer var politiskt verksamma. ”Jag tror”, har Pontus Wikner skrivit i ett brev, ”att alla studerade svenske mäns barn födas med Boströmska ögon.”
Med detta är inte sagt att boströmianismen stod oemotsagd. Inom den nordeuropeiska universitetsfilosofin utgjorde hegelianismen den domine- rande riktningen ännu långt efter Hegels död 1831. Boströms och Hegels filosofier var båda strängt idealistiska och hade egentligen mer gemensamt än vad 1800-talets bittra fejder kunde ge sken av. En avgörande skillnad var dock att Hegel räknade sinnevärlden som en del av det absoluta och såg hi- storien som en utveckling av det absoluta självt. Boström menade däremot att det absoluta var höjt över all utveckling. I Finland och Norge företräddes hegelianismen av Johan Vilhelm Snellman respektive Marcus J. Monrad, och riktningen stod stark även i Danmark. I Lund utövade hegelianismen stort inflytande på filosofer som Ebbe Samuel Bring och Paul Genberg samt många andra universitetslärare, däribland teologerna Ebbe Gustaf Bring, Wilhelm Flensburg och Anton Niklas Sundberg.
Uppsala utgjorde hegelianismens svagaste fäste i hela Nordeuropa, trots att redan den upsaliensiska 1800-talsfilosofins portalgestalt Benjamin Höijer hade intresserat sig för Hegel. Helt utan företrädare stod dock inte hegelia- nismen i Uppsala. Den ledande bland dessa var den ovan nämnde Fredrik Georg Afzelius, som 1842 blivit utsedd till adjunkt i filosofi. Han bestämde sig kort därefter för att inleda en öppen kampanj mot den Boströmska sko- lan. Vapnet blev en skrift av hegelianen Philipp Konrad Marheineke, som Afzelius 1843 utgav i svensk översättning under titeln Bidrag till kritiken af Schellingska uppenbarelse-philosophien. Som titeln antyder var skriften främst riktad mot schellingianismen och de upsaliensiska fosforisterna, men kritiken drabbade även Boström. Så hävdade Afzelius att en icke namngiven lokal filosof skulle ha påstått att Hegels filosofi ”numera är såsom en öfver- korsad revers”, varefter han tillade att man i så fall måste vara mycket över- tygad om förträffligheten hos ”sitt eget lilla ’system’ ”. Eftersom Boströms
liknelse med den överkorsade reversen var välkänd bland Uppsalas filosofi- studenter förstod alla vem som avsågs. Om detta vittnar Afzelius själv i ett brev till sin hegelianske kollega Snellman.
Afzelius utmanade boströmianerna med avsikt att i stället själv kunna skapa en hegeliansk skolbildning. Hegels lära utlade han bland annat i Hegel- ska philosophien (1843–44). Vid samma tid ledde han Intelligensblad, utgifvet i Upsala, som blev hegelianernas pressorgan i Uppsala. I december 1845 lades tidningen ned och följande år beslutade sig Afzelius för att söka professuren i praktisk filosofi i Lund. Han konkurrerade med Lundahegelianen Paul Gen- berg, som under tillsättningen utgav en pamflett med grava plagiatankla- gelser mot vilka Afzelius hade svårt att värja sig. Genberg fick professuren och Afzelius, som blev kvar i Uppsala, förlorade i anseende. Han kvarstod dock som adjunkt – universitetets sista – ända fram till 1893 och utgjorde således under flera decennier ett irritationsmoment för boströmianerna.
Afzelius’ förhoppningar om att kunna bilda skola grusades dock tidigt, och för sin uppfattning fick han betala ett högt pris. Striden mellan honom och Genberg visade att hegelianerna inte var internt samordnade på samma sätt som boströmianerna. Det var Lundahegelianerna, inte boströmianerna, som hade vingklippt hegelianismens främste företrädare i Uppsala.
Bakslaget i Lund hämmade Afzelius’ karriär för en lång tid framåt. En farligare och mer inflytelserik motståndare fick boströmianerna därför i Johan Jacob Borelius. Denne hade fått sin filosofiska fostran vid Uppsala universitet, där han 1848 blivit docent i teoretisk filosofi. Borelius lämnade dock Uppsala 1849 för att bli lektor i Kalmar. Det var först efter avflytt- ningen från Uppsala som han övergav Boströms system för Hegels. År 1853 sökte Borelius adjunkturen i praktisk och teoretisk filosofi vid universitetet i Lund. I konsistoriet förordades han av en klar majoritet, men tjänsten till- föll Boströms elev Axel Nyblæus, som därmed anförtroddes den maktpå- liggande uppgiften att sprida Boströms evangelium till Lund. Två år senare upprepades mönstret när professuren i praktisk filosofi skulle tillsättas efter Paul Genberg; Nyblæus fick professuren trots att Borelius hade stöd av en (denna gång knapp) majoritet i konsistoriet. Kort därefter utnämndes Carl Yngve Sahlin till professor i teoretisk filosofi i Lund. Under några år inne- hades landets samtliga fyra lärostolar i filosofi av boströmianer (Boström och Ribbing i Uppsala, Nyblæus och Sahlin i Lund). Denna totala dominans bröts i mitten av 1860-talet när Borelius i strid med boströmianen Per Johan Herman Leander tillträdde professuren i teoretisk filosofi i Lund.
Bland filosoferna i Uppsala hade hegelianerna däremot svårt att försvara sina positioner, än mindre flytta fram dem. Dock får man inte glömma att Hegel utövade stort inflytande på ett antal företrädare för andra ämnen än
själva filosofin. Särskilt inom teologiska fakulteten stod Hegel högt i kurs – inte minst hos Anders Fredrik Beckman, den lågkyrkliga Uppsalafakul- tetens andlige ledare under 1850- och 1860-talen. Även skalden och littera- turhistorikern Bernhard Elis Malmström, som bistod Afzelius med utgiv- ningen av Intelligensbladet, stod hegelianismen nära och utlade 1848 Hegels estetik i sina föreläsningar.
Ett annat förhållande som bidrog till boströmianismens framgångar i Uppsala var att docenten Ernst Kjellander rycktes bort i förtid 1835. Denne originelle filosof hade försökt förena den tyska idealistiska filosofin med en religiös mysticism, som han närmast hämtade från Franz Baader. Han ut- övade ett stort inflytande över den unga generationen filosofer och formade bland annat det ryktbara sällskapet Andarnes brödraskap. Om han hade fått leva hade han förmodligen blivit ett professorsämne, trots att han varken kan karakteriseras som boströmian eller hegelian.
Boström och hans skola
I ett brev till Axel Nyblæus skrev Christopher Jacob Boström sommaren 1861: ”Min philosophie är ny, och hvad den innehåller, har ännu ingen upp- mätt. Jag fruktar att den dör ut med mig och mina närmaste lärjungar.”
Boström hade knappast skäl för denna ängslan, eftersom hans idéer kom att prägla den upsaliensiska universitetsfilosofin ända fram till sekelskiftet 1900. Lärjungarna reviderade i olika utsträckning några av mästarens teser, men något grundläggande ifrågasättande av hans system handlade det inte om. Boströms minne vördades med stor pietet och ännu 1897, då han skulle ha fyllt hundra år, hyllades han av både universitetet och studentkåren.
Boströmianismen var länge en renodlad universitetsfilosofi i betydelsen att den uteslutande förmedlades via akademiska föreläsningar. Först i slutet av 1850-talet utgavs dess teser i tryckt form. I en lexikonartikel från 1859 karakteriserade Boström själv sin filosofi på detta vis: ”Prof. Boströms philo- sophi är strängt idealistisk och rationalistisk, hvarigenom den skiljer sig från alla andra, som ännu alltid behäftade med något realistiskt och empiriskt. Ej blott allt rum, all utsträckning och materia, utan äfven all tid, all rörelse och förändring, äro i henne fullkomligt uteslutna ifrån det sannt och ursprung- ligt varande.”
Boströmianismen utgjorde ett fullständigt filosofiskt system. Boström behövde, enligt egen uppskattning, tre år för att hinna utlägga hela sitt system i sina föreläsningar. Många hade hoppats att han skulle författa ett större sammanhängande arbete om sin filosofi, men det skedde aldrig. Hans ovilja att uppträda som författare kan ha olika förklaringar. När han väl hade utvecklat sitt system till fulländning var hans hälsa redan bruten samtidigt
som föreläsningarna tog stor tid i anspråk. Vanan vid muntliga föreläsningar hade dessutom gjort honom något osäker vid skriftlig framställning.
Efter sekelskiftet 1900 minskade skolans betydelse, men först när Efraim Liljeqvist i september 1930 avgick med pension från lärostolen i praktisk filosofi i Lund förlorade strömningen sin siste målsman på en universitets- professur. Under åttioåtta år i följd, från 1842 till 1930, hade den Boströmska skolan således varit representerad bland landets ordinarie filosofiprofessorer.
Ingen annan filosofisk skolbildning har utövat ett lika omfattande och lång- varigt inflytande i Sverige.
För att förstå boströmianismens dominans i Uppsala under 1800-talets andra hälft fordras en kort tillbakablick. Boströms filosofi kan betraktas som utlöpare av en nära halvsekellång filosofisk tradition, vars ursprung står att finna i den romantiska filosofi som Benjamin Höijer hade introducerat vid seklets början. Höijer var starkt influerad av tyska filosofer som Kant, Fichte och Schelling. Under sin första Tysklandsresa 1798 sammanträffade han per- sonligen med de båda sistnämnda filosoferna. Han intog så småningom en radikalt idealistisk position, vilken i mycket erinrade om Hegels. Så fram- höll han exempelvis att världsanden stod i centrum och utgjorde det enda som verkligheten existerade. Bara någon vecka efter statskuppen 1809 ut- sågs Höijer – vars kantianska inriktning under de så kallade järnåren betrak- tats med stor misstänksamhet – till professor i teoretisk filosofi i Uppsala.
Höijer avled i juni 1812 och efterträddes följande år av Samuel Grubbe.
Kort dessförinnan hade Nils Fredrik Biberg övertagit lärostolen i praktisk filosofi efter Daniel Boëthius. Dessa båda satte sin prägel på filosofin i Upp- sala under flera decennier; Boström fanns bland deras elever. Biberg anknöt framför allt till Schelling, vars filosofi under 1810-talet även tjänade som in- spiration för fosforisterna. Grubbe utvecklade en personlighetsfilosofi, som företedde likheter med Erik Gustaf Geijers, och enligt vilken den historiska utvecklingen följdes av en motsvarande utveckling hos personligheterna, som därmed fördes allt närmare Gud.
Boströms filosofi utgör en vidareutveckling av den idealistiska Uppsala- traditionen från Höijer, Grubbe, Biberg och Geijer. Vissa inslag fanns även av äldre filosofiska system som nyplatonismen och Leibniz’ filosofi, särskilt monadläran. Såväl Boström själv som sentida forskning har dock framhållit att boströmianismens huvudsakliga rötter snarare står att finna i den tyska filosofin, som den utformades av Kant, Fichte, Schelling och Hegel. I den polemiska skriften Den speculativa philosophen Johan Jacob Borelius i Cal- mar (1860) beskrev Boström, utan blygsamhet, idealismens utveckling på följande sätt: ”Kant är vederlagd genom Fichte, och Fichte genom Schelling, och Schelling genom Hegel – vederlagd nemligen i den mening, i hvilken en
verklig philosoph kan vederläggas, d.v.s. genom framställandet af en högre och rigtigare verldsåsigt. Och sjelf anser sig PB [Professor Boström] hafva på sådant sätt vederlagt Hegel.” Med detta menade Boström att han hade utplånat de sista resterna av empirismen och därmed fullföljt, eller snarare slutfört, utvecklingen mot en fullständig rationell idealism.
Boströms lära var i grunden metafysisk. Verkligheten var inte det som människan kunde förnimma genom sina sinnen, inte heller något som kunde kartläggas vetenskapligt genom empiriska undersökningar. Empirin kunde på sin höjd skänka kunskap om olika tings fenomen, det vill säga de egent- liga tingens avspegling i sinnevärlden. Filosofisk spekulation – ett ord som under 1800-talet närmast betydde arbetsmetod – utgjorde däremot den enda källan till kunskap om den egentliga verkligheten, om tingens egent- liga väsen. I denna idévärld var alla tings respektive idé eller väsende strikt hierarkiskt ordnade i en serie, där varje högre väsende inneslöt alla lägre. För att illustrera detta använde Boström en talserie, där siffran två innefattar siffran ett och där siffran tre innefattar siffran två och så vidare. Det högsta väsendet – Gud eller ”Förnuftet” – var dock helt skilt från fenomenvärlden av den enkla anledningen att ett fullkomligt väsende omöjligen kunde äga en motsvarighet i sinnevärlden. I begreppet det absoluta sammanföll Bo- ströms verklighetsbegrepp och gudsbegrepp. Den filosofiska frågan om vad som är sanning och verklighet blev för Boström följaktligen identisk med frågan om människans gudsuppfattning. Båda frågorna rörde nämligen det fundamentala problemet att förhålla det relativa till det absoluta.
Boström byggde konsekvent sin praktiska filosofi på det rationellt idea- listiska system han hade framställt i sin teoretiska filosofi. Denna rationella idealism gjorde det omöjligt för honom att godtaga existensen av det onda, vilket förklarar varför han, som vi har sett, kritiserade den kristna helvetes- läran.
Enligt Boströms uppfattning bestod kedjan av personligheter inte bara av individer, utan även av samhällen – från familj och stånd till stater och förbund. Även samhällena, som också ordnades strikt hierarkiskt, ansågs äga ett slags självmedvetande. Staten ingick i Gudsbegreppet och var så- ledes absolut, vilket innebar att han i sinnevärlden skulle representeras av en enväldig monark, vars ministrar endast utgjorde verkställande redskap.
Det politiska systemet i dess helhet utgick från Gud och inte från folket eller folkrepresentationen. I grunden var hans filosofi således antidemokra- tisk. Riksdagen fick därför inte på något sätt inkräkta på kungamakten utan skulle endast utgöra en kanal från folket till kungen. Boström betraktade därför den svenska ståndsriksdagen som en idealisk inrättning i sitt slag.
År 1850 framhöll han i den konservativa tidskriften Tiden att den svens-
ka riksdagsordningen var den enda som kunde ”fullkomligt uppfylla det hufvudsakliga ändamålet för folkens representerande i staten”. Därmed var ståndsriksdagen den enda ”som verkligen motsvarar sin benämning af Folk- representation”. Boströms konservatism hade således en metafysisk snarare än politisk grund.
Boströms oförblommerat reaktionära hållning i representationsfrågan väckte särskild förtrytelse i de liberala kretsarna. Aftonbladet publicerade en ironisk replik mot Boström, varvid tidningen påpekade att utlandets tän- kare och statsmän säkerligen skulle ha blivit förvånade över att ”det behagat Försynen att, åtminstone hvad folkrepresentationen beträffar, låta, och det för ett och annat århundrade sedan, statsidealet förverkligas, och just i en vrå af Norden, i Sverige, hvilket lands innevånare, under det man hyst all aktning för deras allvar, redbarhet och kraft, likväl plägat anses alltid stanna något efter de förnämsta europeiska nationerna i bildning och utveckling”.
Boströms envetna stöd för ståndsriksdagen passade, menade tidningen, blott
”en kammarstudiosus, som med lås och nyckel utestänger verklighetens verld”. Likafullt ansåg man att det var nödvändigt att framträda med öppen kritik, eftersom Boström inte bara var universitetslärare utan tidigare varit kronprinsens informator. Det fanns således anledning att frukta att hans teser ”blifvit ingjutna i den unga furstens själ”.
Boströms kritiker återkom gärna till hans roll som arvprinsarnas infor- mator. Dagligt Allehanda, som i augusti 1845 ägnade fyra artiklar åt att kriti- sera den boströmianska straffläran, motiverade den ingående granskningen med att det måste ”högeligen intressera hvar och en att veta, hvilka grund- satser han vill inplanta hos de unga furstarne rörande ’lag och lagstiftning’ ”.
Boströmianismens karaktär av en i Uppsala fast förankrad universitetsfilo- sofi med konservativa, i vissa avseenden reaktionära, inslag gjorde den så- ledes till en tacksam måltavla för den liberala pressen i Stockholm, som riktade en rad angrepp mot universitetet under 1840- och 1850-talen. Bo- ström och hans skola blev därmed ett slagträ i debatten om flyttningen av universitetet. I ett brev till Axel Nyblæus skrev Boström 1860: ”Sjelf är jag för hela Stockholm en dåre, som knappast borde få gå lös. [- - -] Emedlertid är jag icke blott likgiltig för detta, utan fröjdar mig deråt.”
Boström höll livet igenom fast vid sin strikt konservativa politiska filo- sofi. Han försvarade ihärdigt ståndsriksdagen, trots att han hade opinionen emot sig. I november 1865 publicerade Upsala-Posten ett upprop, i vilket trettionio Uppsalaakademiker ställde sig bakom det De Geerska försla- get om en representationsreform. Boström och hans lärjungar Ribbing och Sahlin tillhörde de få professorer som saknades bland undertecknarna. Två veckor senare var reformen ett faktum, vilket Boström uppfattade som en
stor tragedi. Enligt Hans Edfeldt mottog han beskedet via ett telegram till Gillet. Sedan detta blivit uppläst yttrade Boström bedrövat ”finis Poloniæ”
och gick hem. Yttrandet skulle enligt traditionen ha fällts av den polske fri- hetskämpen Tadeusz Kościuszko i samband med Polens tredje delning 1795.
Några månader efter reformen var Boström död.
Den politiska boströmianismen i dess egentliga mening reviderades re- dan av Boströms närmaste elever. I januari 1866, strax efter representations- reformen, skrev Boström till Axel Nyblæus med uppmaningen att inte låta
”den skedda omstörtningen det minsta inverka på ditt sätt att fatta eller framställa den filosofiska teorin för folkrepresentationen i staten”. Boström hoppades uppenbarligen att hans elever skulle hålla fast vid hans statsteori, men så blev inte fallet. Vurmen för ståndsriksdagen hör således snarare sam- man med Boström personligen än med boströmianismen som skolbildning.
I vidare mening utövade däremot den boströmianska statsläran inflytande långt fram i tiden. Boströms ämbetsmannaideal präglade 1800-talets Sve- rige. Det innebar att lagen uppfattades som ett uttryck för statens förnuftiga väsen, ytterst förankrat i den gudomliga viljan, och inte som ett politiskt instrument. Som ett senare uttryck för denna tradition kan man betrakta uppfattningen att statens ämbetsmän skulle agera korrekt och oberoende av tidens snabba politiska skiftningar. Till Boströms rättsfilosofi hörde även en strafflära, vilken bland annat betonade dödsstraffets nödvändighet. Under 1860-talets dödsstraffsdebatt i riksdagen fullföljde Sigurd Ribbing Boströms linje och hamnade därmed i polemik med civilrättsprofessorn Knut Olive- crona, som energiskt verkade för dödsstraffets avskaffande.
Frans Ligner blev docent i praktisk filosofi sedan han försvarat avhand- lingen Om Folksouverainiteten (1850). Under de följande sju åren verkade han som universitetslärare i Uppsala, där han vann anseende som en framstå- ende och humoristisk föreläsare. ”Intet under”, skriver Carl Rupert Nyblom,
”att ungdomen sökte honom och hade mycken behållning af hans ofta nog lustiga utgjutelser, medan han bibragte oss Boströms praktiska filosofi, läran om friheten, om dygden och om staten.” På grund av sjuklighet tvingades Ligner lämna universitetet redan 1857. Han begav sig till sin västgötska hem- bygd för att återfå krafterna, men avled i förtid året därpå.
Kristian Claëson var jämngammal med Ligner men disputerade först 1857. Det hindrade dock inte att hans vetenskapliga betydelse blev avsevärt större än kollegans. Claëson utsågs efter disputationen till docent i praktisk filosofi och uppvisade stor mångsidighet. Hans avhandling Om möjligheten af en filosofisk rättslära (1857) rörde rättsfilosofin, men han intresserade sig även för språkfilosofi, religionsfilosofi och psykologi. Hans syn på språkfilo- sofin framträder i uppsatsen ”Om språkets ursprung och väsende” i Nord-
isk universitets-tidskrift 1858. Han anslöt sig till Boströms uppfattning om nationen som ett personligt väsen, vilket hade givit upphov till språkens olikheter. Till en början var Claëson inspirerad av Hegel, men övergick un- der 1850-talet till Boströms läger. Han framstod som en av de ledande bo- strömianerna och ansågs vara Boströms favoritelev. År 1859 uppfördes han på förslag till en av de nyinrättade rörliga adjunkturerna – som tillkommit för att universitetet skulle kunna behålla särskilda begåvningar – men innan tillsättningen blev klar avled han plötsligt av en hjärtsjukdom. Claëson var en självständig tänkare, som mot slutet av sitt liv distanserade sig från vissa inslag i boströmianismen. Han avvisade visserligen den naturvetenskapliga världsåskådningen, det vill säga materialismen, men ställde sig i princip väl- villig till naturvetenskapligt grundade teorier. I detta avseende skilde han sig från sina samtida kolleger, även om det har påpekats att också Sigurd Ribbing hade en mer nyanserad syn på naturvetenskaperna än vad enskilda tillspetsade uttalanden kan ge vid handen. Claësons orientering i självstän- dig riktning inverkade inte på hans goda förhållande till Boström, för vilken hans bortgång blev ett hårt slag.
Boströms mest entusiastiske anhängare var kanske Esaias Edquist, som disputerade 1857. Han lyckades aldrig bli docent, men saknade inte betydel- se som opinionsbildare. Hans avhandling, som bar titeln Werldsförklaringens problem, var starkt apologetisk och hävdade att Boströms filosofi utgjorde den slutliga lösningen på detta onekligen omfattande problemkomplex.
Hans landsman vid Värmlands nation, Sigurd Ribbing, såg till att han blev förste redaktör för den nya tidningen Upsala-Posten, som blev boströmia- nernas, inte minst Ribbings eget, språkrör i tidningspressen. Med varierande framgång verkade Edquist som publicist, litteratör och översättare. Han drabbades så småningom av sinnessjukdom och dog på Upsala hospital i mars 1893.
Ribbing och Sahlin
När Boström lämnade professuren 1863 hade hans skola etablerat en full- ständig kontroll över filosofiämnet i Uppsala. Det skedde redan när hans docent Sigurd Ribbing 1850 utnämndes till professor i teoretisk filosofi efter Erik August Schröder. Bernhard Elis Malmström hade vid detta tillfälle för- sökt övertala hegelianen Johan Vilhelm Snellman att söka, men när denne avböjde saknade Ribbing konkurrens. Ribbing hade kommit till universi- tetet i mitten av 1830-talet. Han tog intryck av sina lärare Samuel Grubbe och Erik Gustaf Geijer, inte minst av den senares personlighetsfilosofi. Ef- ter Boströms återkomst till Uppsala 1838 började han följa dennes föreläs- ningar och försvarade gradualavhandlingen Anmärkningar vid praemisserna
till Kants filosofi (1839). Som nytillträdd professor utgav Ribbing skrifterna Om pantheismen (1851) och Eristiska blad (1852). Det förstnämnda arbetet ägnade han åt den för boströmianerna viktiga frågan att angripa panteismen.
Ribbing framhöll att denna medförde förödande konsekvenser: ”I allmänhet synes man vara ense om de practiska följderna af den åsikt, som betecknas med detta ord, så att dermed alltid menas ett tänkesätt, hvars theoretiska lärosatser medföra förnekande af viljans frihet och själens odödlighet, af all väsendtlig skilnad mellan ondt och godt, samt följaktligen af all egent- lig practisk philosophi.” Platonmonografin Genetisk framställning af Platos ideelära jemte bifogade undersökningar om de platonska skrifternas äkthet och
Boströms efterföljare
Efter Christopher Jacob Boströms död 1866 var det framför allt Sigurd Ribbing och Carl Yngve Sahlin som förde hans arv vidare. Ribbing hade blivit professor i teoretisk filosofi redan 1850 medan Sahlin – efter en sejour i Lund – utsågs till Boströms efterträdare på lärostolen i praktisk filosofi 1864. Ingen av dem följde Boström slaviskt, tvärtom reviderade de hans ståndpunkt i flera avseenden. Som personligheter var Ribbing och Sahlin mycket olika, men de kompletterade varandra på ett fruktbart sätt. Ribbing var polemiskt lagd och avfärdade gärna meningsmotståndare med vassa repliker, vilka har givit upphov till många anekdoter. Hans uppfattning om naturvetenskaperna var dock avsevärt mer modererad än vad enstaka tillspetsade uttalanden kan ge vid handen. Sahlin hade ett annat sinnelag. Han var den mer betydande filosofen och har karakteriserats som ”Boströmianismens största filosofiska geni”. Hans diplomatiska framtoning utgjorde en välgörande motvikt till den polemiska lynnighet som utmärkte Ribbing. Under tretton år var Sahlin rektor för univer- sitetet och många av hans arbeten fick en närmast officiell prägel, eftersom de utgavs som akademiska inbjudningsskrifter.
Carl Yngve Sahlin och Sigurd Ribbing. Fotografiet av Ribbing är taget av Sophie Löfström.
inbördes sammanhang (1858) räknas som Ribbings mest betydande arbete.
Skriften, som han tillägnade Boström, rönte dock ett blandat mottagande.
Professorn i grekiska, Johan Spongberg, ansåg att hela projektet var förfelat eftersom Ribbing inte behärskade det grekiska originalspråket.
Ribbings nedlåtande syn på naturvetenskapernas krassa, empiriska ar- betsmetoder har förmedlats via otaliga anekdoter. När kemisten Lars Svan- berg ansökte om anslag för agrikulturkemiska urinundersökningar skall Ribbing ha yrkat avslag med motiveringen att professorn kunde utföra de experimenten ”i sin egen potta”. Knut Olivecrona skriver att Ribbing för- aktade naturvetenskaperna ”och de, som sysselsatte sig dermed, ansåg han såsom idioter”. Enligt Olof Rabenius skall Ribbing ha avfärdat darwinisterna som de där ”som tro att om man kastar en katt i vattnet, blir den en fisk”.
Historierna är många och föreligger i olika versioner.
Det är inte osannolikt att Ribbing har fällt yttranden likt dessa, men hans uppfattning om naturvetenskaperna var betydligt mer nyanserad. I sin inbjudningsskrift 1858 yttrade han sig anmärkningsvärt positivt både om fysiken och om naturvetenskapens praktiska nytta. Förvisso hörde sådana yttranden till inbjudningsskrifternas gängse retorik, men det kan likväl vara värt att notera, eftersom Ribbing även i andra sammanhang framhöll na- turvetenskapens nytta. Vid 1872 års riksdag understödde han exempelvis universitetets krav på en ny professur i mekanik. En av hans närmaste vän- ner och bundsförvanter inom konsistoriet var Edward Walmstedt, som re- presenterade den prosaiska vetenskapen mineralogi.
Ribbing var inte bara lärjunge utan även kollega till Boström. Det faktum att han själv undvek benämningen boströmian hindrade inte att han, genom sitt agerande, blev intimt förknippad med denna riktning. Han var en driven och vass polemiker som inte tvekade att tillgripa hänsynslösa metoder för att bekämpa meningsmotståndare som Fredrik Georg Afzelius och Pontus Wikner. För att uppnå sina syften använde han gärna sitt inflytande i kon- sistoriet. Knut Olivecrona skriver att han redan från ”sitt första inträde i den Akademiska Senaten, åsyftade att åt sig skapa ett särskildt parti, hvars ledamöter skulle följa hans fingervisning och rösta med honom”.
Under större delen av 1860- och 1870-talen tillhörde Ribbing riksdagen, både före och efter representationsreformen. Det innebar att han även i detta sammanhang fick uppgiften att försvara de boströmianska ståndpunk- terna. Under debatten om ståndsriksdagens avskaffande präglades hans age- rande av ambivalens, även om han, till skillnad från Carl Yngve Sahlin, hade svårt att till fullo acceptera förslaget. Ribbing fann sig till slut i representa- tionsreformen, men intog i andra politiska frågor en ytterst boströmiansk position. Han varnade för att utöka riksdagens befogenhet och förordade en
stark regeringsmakt. Statsministerreformen 1876, då ämbetena justitiestats- minister och utrikesstatsminister slogs samman, uppfattade han som ett icke önskvärt steg mot ökad parlamentarism på den personliga kungamak- tens bekostnad.
Bland studenterna hade Ribbing som ung professor varit mycket om- tyckt. Till hans popularitet bidrog att han tog parti för de juriststuden- ter som i början av 1860-talet hamnade i konflikt med professorn Johan Christopher Lindblad. Tio år senare var det i stället mot Ribbing själv som studenterna riktade klagomål över stränghet och godtycklighet, men då vi- sade han mindre förståelse. Den frambrytande åttiotalismen försökte han bekämpa med alla medel, övertygad som han var om dessa idéers fördärv- liga inflytande på ungdomen. Ribbings sätt att sköta sina tentamina väckte inte bara förtrytelse bland studenterna utan även bland hans kolleger. Detta bidrog till att hans starka ställning inom konsistoriet allt mer försvagades.
Det redan mycket ansträngda förhållandet mellan Ribbing och studen- terna försämrades ytterligare när hans agerande för att förhindra den popu- läre Wikners akademiska karriär blev känt. När väl Ribbing till sist – och först sedan Wikner lämnat Uppsala för Kristiania – bestämde sig för att draga sig tillbaka uppstod därför en strid inom studentkåren. Det hörde till kutymen att studentkåren uppvaktade avgående professorer, men denna gång fanns det starka krafter som ville att kåren skulle göra en markering ge- nom att inställa uppvaktningen. Kårens ordförande avgick till följd av hän- delsen, och de båda efterträdarkandidaterna Ernst Trygger och Karl Staaff företrädde var sitt läger. Den mer konservativt sinnade Trygger ville upp- vakta Ribbing, men verdandisten Staaff ansåg att studenterna borde låta bli.
Tryggers linje segrade och Ribbing fick sin uppvaktning, men omröstningen visade att den avgångne professorn hos en stor del av kåren inte omfattades med varma känslor.
På lärostolen i praktisk filosofi efterträddes Boström 1864 av sin lärjunge Carl Yngve Sahlin, som åtta år tidigare hade lämnat Uppsala för Lund, där han först blev adjunkt och sedan professor i teoretisk filosofi. Tillsätt- ningen av Uppsalaprofessuren löpte inte smärtfritt, eftersom den även söktes av hegelianen Fredrik Georg Afzelius och Carl Johan Engstrand.
Ribbing gjorde vad han kunde för att ställa Afzelius i dålig dager när frå- gan behandlades i fakulteten. Han påminde bland annat om den förödande granskning Afzelius’ tidiga skrifter hade fått utstå när han arton år tidigare sökte professuren i Lund. Ribbings motståndare, främst Carl Säve och Knut Olivecrona, mobiliserade sina krafter inför tillsättningsärendets behand- ling i konsistoriet. De förordade hegelianen Afzelius, eftersom de fann det angeläget att bryta boströmianernas dominans. Säve ansåg att det varken
gagnade universitetet eller filosofiämnet om ”en enda philosophisk doctrin, inom ett universitet, blifver den ensamt herrskande”. Olivecronas inlägg var både längre och skarpare i tonen än Säves. Han fruktade att boströmia- nerna eftersträvade ett monopol på det filosofiska vetandet och varnade för konsekvenserna av detta: ”I samma stund detta mål vinnes är ock slut på all fri forskning inom det philosophiska området; de philosophiska studierna skola allt mer urarta till blott ett slafviskt collegii-läsande och den som skall våga yttra en från collegierna afvikande mening skall stemplas såsom oförnuftig.” Anders Ångström framhöll att forskningens frihet kunde ”råka i fara, om en vetenskap får utbilda sig till Doctrin”, men till skillnad från Säve och Olivecrona ansåg han ändå att Sahlin var förtjänt av förstarum- met. Med femton röster mot åtta uppfördes Sahlin i första förslagsrum och han utnämndes kort därefter.
Utgången av professorstillsättningen befäste boströmianernas dominans över filosofiämnet. Men trots att Sahlin gick segrande ur konkurrensen om professuren drabbades den Boströmska skolan av flera bakslag vid mitten av 1860-talet. Representationsreformen var ett faktum i december 1865 och Boström avled några månader därefter. År 1865 utsågs dessutom hegelianen Johan Jacob Borelius till professor i Lund, trots att boströmianen Per Johan Herman Leander – om än med knapp majoritet – hade erhållit konsistoriets förord.
Sahlin var fast knuten till det Boströmska lägret. Han hade disputerat 1851 med avhandlingen Har Hegel öfvervunnit dualismen? Denna fråga be- svarade han nekande, varmed han alltså hävdade att Hegel, till skillnad från Boström, inte företrädde någon konsekvent idealism. Sedan han publicerat även en andra och tredje del av avhandlingen utsågs han till docent i teore- tisk filosofi. Sahlin var mindre polemiskt lagd än Boström och Ribbing. Han personifierade den civiliserade ämbetsmannen och just därför blev han den ledargestalt som den Boströmska skolan så väl behövde. Som professor och universitetsman fick han ett vida större inflytande än både Boström och Ribbing. Han var en skarp analytiker med klar blick för problem och mot- sägelser. Genom att rensa bort vissa överdrifter och oklarheter ur Boströms läror betydde han mer än någon annan för boströmianismens utveckling mot att bli en allmän svensk ämbetsmannaideologi. Sahlin accepterade två- kammarriksdagen och den konstitutionella monarkin. Han distanserade sig även från Boströms uppfattning att samhällen utgjorde självständiga person- ligheter. Viktigast var dock det förtydligande han gjorde avseende Gudsbe- greppet, vilket Boström betraktade som en enhet i och av mångfald. Sahlin hävdade å sin sida – sannolikt under inflytande från Hegel – att mångfald var detsamma som motsats. Gud måste vara höjd över all motsats, varför Sahlin
Den radikale boströmianen
I likhet med hegelianismen kan boströmianismen delas in i ett höger- respektive vänsterlä- ger. Till vänstergrupperingen hörde docenten Lawrence Heap Åberg, den boströmianske företrädare som gick avgjort längst i försöken att förena 1870- och 1880-talens många motstridiga budskap. Åberg disputerade med avhandlingen Bidrag till en framställning och kritik af Kants lära om det moraliskt onda (1878). Samma år blev han docent i praktisk filosofi, men hans oortodoxa inriktning betraktades med misstro i det Boströmska lägret.
Redan som tjugotreåring hade Åberg utgivit Ett försök att uppvisa darwinismens öfverensstämmelse med en rationelt idealistisk verldsåskådning (1874), ett djärvt försök att förena boströmianism och darwinism. Han utgav senare bland annat Darwinismens betydelse för sedliga och religiösa frågor (1881). Åbergs och andras försök att förena mot- stridiga budskap fick senare Hans Larsson att skeptiskt konstatera: ”Det gick med den [darwinismen] som med mången ny lära, att den rätt snart ansågs förenlig med både kristendom och idealistisk filosofi.” Bland Åbergs övriga skrifter märks Granskning af P.
Vikners kritik af den Boströmska världsåsigten enligt hans arbete ”Om egenskapen” (1882).
Han behandlade även kvinnofrågan ur ett boströmianskt perspektiv, samarbetade med Sophie Adlersparre och ingick i styrelsen för Fredrika-Bremer-Förbundet. I filosofiskt hänseende stod han Frans von Schéele närmast; de båda fanns bland tidningen Fyris’ fasta medarbetare. Åberg och von Schéele hade i mitten av 1880-talet långt gångna planer på att rädda Tidskrift för hemmet, vars existens då var hotad.
Lawrence Heap Åberg sökte flera professurer, men utan framgång. På våren 1895 hängde han sig på sitt arbetsrum innan tillsättningen av professuren i praktisk filosofi ef- ter Sahlin nått ett avgörande. Han har utgjort förebilden för docenten Hegardt i Gustaf af Geijerstams universitetsroman Erik Grane.
Lawrence Heap Åberg, fotograferad av Alfred Dahlgren.
framhöll att han därför inte heller kunde vara mångfald. I stort förblev Sah- lin dock Boströms läror trogen, vilket framgår av de talrika, men inte alltid lättolkade, skrifter han författade.
År 1876 blev Sahlin den förste rektor för universitetet som valdes enligt det nya system som då infördes. Följande år var det således boströmianernas ledare som i egenskap av rektor hälsade universitetets gäster välkomna till 400-årsjubileet. Han kvarstod som rektor ända fram till 1889, då han avgick för att kunna ägna sina sista tjänsteår åt forskning och vetenskaplig verk- samhet. Efter pensioneringen 1894 flyttade han till Stockholm, där han var verksam under ytterligare två decennier. Han ingick i styrelsen för Stock- holms högskola och var ordförande i Svenska Humanistiska Förbundet från dess stiftande 1896 till 1914. Sahlin har även givits äran av att vara den förste som omnämnde ämnet sociologi i Uppsala. Det skedde när han i slutet av 1880-talet föreläste över de privata samhällena, varvid han framhöll att lä- ran om detta även kunde kallas den privata sociologin.
Wikner och Geijer
I början av 1860-talet, efter Kristian Claësons död, överflyttade Boström sina förhoppningar till den unge författaren och filosofen Pontus Wikner. I maj 1863 höll Boström sin sista föreläsning som professor vid universitetet.
Det större auditoriet i Gustavianum var överfullt och efter föreläsningen följdes Boström under sång av studentkåren till sitt hem. I sitt avskedstal från katedern skall han mer eller mindre uttalat ha utnämnt Wikner till sin
”tronarfvinge i tänkandets värld”. Wikner, som skulle disputera dagen därpå, var inte omedveten om de förväntningar som lades på hans axlar. Under pri- vata samtal jämförde Boström förhållandet mellan honom själv och Wikner med Sokrates’ förhållande till Platon. Efter Boströms död i mars 1866 skrev Wikner: ”När jag några timmar efter hans [Boströms] död inträdde i hans rum, erfor jag ungefär samma känsla som en tronföljare i den stund spiran fallit ur föregångarens hand. Jag tyckte mig vara kallad till konung.”
Wikner hade kommit till Uppsala i december 1856 för att påbörja studier i klassiska språk. Med enstaka avbrott kom han att tillbringa de följande trettio åren vid universitetet. I slutet av 1850-talet gjorde han ett tillfäl- ligt studieuppehåll för att tjänstgöra som informator hos akademifogden August Anckarsvärd på en gård några mil väster om Uppsala. Under denna tid läste han bland annat Ernst Kjellanders Minnen, en skrift som väckte hans intresse för filosofi. ”Först denna bok föranledde mig pröfva, om äfven jag kunde tänka på egen hand.” För den unge Wikner utgjorde Kjellander en viktig inspirationskälla, men omkring 1860 närmade han sig det Boströmska lägret. Han studerade för både Boström och Ribbing, och fann i Boströms
tänkande en tilltalande syntes av den platonska idéläran och den kristna Gudstron. Vid denna tid framträdde han även som vitter författare och han invaldes i Namnlösa sällskapet. Befordringsmöjligheterna vid universitetet var begränsade, men Wikner avböjde alla propåer om att han borde övergå till prästbanan. Han blev docent i teoretisk filosofi sedan han försvarat av- handlingen Undersökningar om enhet och mångfald (1863). Under de följande åren gav han uppskattade kollokvier i filosofins historia och lade grunden till den stora popularitet han kom att åtnjuta bland studenterna. Under vår- terminen 1869 vikarierade han som professor i teoretisk filosofi men var från 1873 anställd som lektor i teologi och hebreiska vid Högre allmänna läroverket i Uppsala.
Wikner uppehöll sig framför allt kring problemet med att förhålla det gudomliga och det mänskliga till varandra. Redan efter disputationen, men framför allt efter Boströms död 1866, började han orientera sig bort från den renläriga boströmianismen. När han våren 1869 höll sin avslutningsfö- reläsning som vikarierande professor erkände han utan omsvep att han av samvetsskäl känt sig tvungen att ”uttala en från den vanliga afvikande åsikt”.
I skrifter som Tankar och frågor inför Menniskones son (1872) markerade han avstånd från Boströms statiska Gudsbild. Wikner hade således anträtt en egen väg, som förde honom längre och längre bort från boströmianerna.
Men processen skedde i tysthet, eftersom han var fullt sysselsatt som läro- verkslektor och saknade tid till sitt författande.
Den definitiva brytningen mellan Wikner och boströmianerna inträdde inte förrän 1880. Till följd av den Wicksellska striden utgav Wikner skriften Några drag af kulturens offerväsen, som byggde på ett föredrag och utgjorde en plädering för tolerans och vidsyn. Detta uppfattades på många håll som ett försvar för Wicksell. I ett brev till Karl Warburg förklarade Wikner att han i Uppsala känt sig omsnärjd av en ”fariseisk sedlighetsande”, som han avskydde mer än osedligheten. Syftet med hans inlägg hade varit att utdela en örfil år denna ande. Han hoppades att han hade lyckats, ”ehuru andeöron äro svåra att träffa”.
Vid samma tid utgav Wikner Om egenskapen och närgränsande tanke- föremål (1880), där han genomförde sin länge förberedda uppgörelse med boströmianismen. Rent taktiskt valde han den sämsta tänkbara tidpunkten, eftersom Ribbing skulle fylla sextiofem året därpå och förväntades lämna sin professur. Ribbing, som inte ville se avfällingen Wikner som sin efterträ- dare, kvarstod under ytterligare flera år på lärostolen. Under vintern 1883/84 startade studenterna och ett antal yngre universitetslärare ett upprop för att i stället få till stånd en personlig professur åt Wikner. Striden fick ett uppmärksammat uttryck i oktober 1884, då signaturen ”Suum cuique” (Var
och en sitt) i Fyris införde ett inlägg som på ett tämligen cyniskt sätt försva- rade Ribbings och boströmianernas metoder för att förhindra att menings- motståndare erhöll befordran. Artikeln fick Göteborgs Handels- och Sjöfarts- Tidning att undra hur det egentligen stod till med den fria forskningen vid Uppsala universitet. Harald Hjärne framhöll att boströmianerna inte kun- nat önska sig en mer ”sannskyldig advocatus diaboli”. I ett senare nummer av Fyris avslöjade Wikner att han själv skrivit under signaturen ”Suum cuique”
för att – med satiren som vapen – väcka debatt om den akademiska friheten.
På hösten 1884 nåddes man i Uppsala av beskedet att filosofiska fakul- teten i Kristiania hade beslutat att kalla Wikner till den lediga professu- ren i filosofi. Wikner var redan märkt av ohälsa och var tvungen att avböja studenternas avskeds uppvaktning, eftersom hans luftrör inte klarade den kyliga utomhusluften. Uppvaktningen genomfördes därför först i maj 1885, då Wikner var på ett tillfälligt återbesök i Uppsala.
Efter allt som hänt uppfattade Wikner det som en befrielse att lämna staden, även om han hoppades kunna återvända när professuren blev ledig.
I en tackskrivelse, införd i Upsala-Posten 1885, erkände han sin tacksamhets- skuld till Norge och universitetet i Kristiania, men gjorde klart att han ”inte skulle underlåta att vid det tillfälle, som nu är i fråga, erbjuda mitt förra fä- dernesland min tjenst, för den händelse att denna der skulle anses önskvärd eller användbar”. Ribbing hade nämligen dragit sig tillbaka på sensommaren 1885, varefter professuren under tre år uppehölls av docenten Erik Olof Burman. Förutom av Wikner och Burman söktes professuren av Lunda- docenten Reinhold Geijer och Uppsaladocenten Hans Edfeldt. Sakkunniga var Carl Yngve Sahlin, Johan Jacob Borelius och Per Johan Herman Leander.
I ett gemensamt sakkunnigutlåtande satte de Geijer främst, före i tur och ordning Wikner, Burman och Edfeldt. Den sistnämnde återkallade därefter sin ansökan.
Landets samtliga tre filosofiprofessorer var således eniga om Geijers fö- reträde, men trots detta var frågan långt ifrån avgjord. Majoriteten av leda- möterna i sektionen stod nämligen på Wikners sida. Oscar Alin tillerkände som ende ledamot sin vän Erik Olof Burman första plats på förslaget. Bland universitetslärarna i allmänhet fanns en utbredd uppfattning att filosofiäm- net, som studerades av studenter med vitt skilda inriktningar, i första hand skulle vara bildande och karaktärsdanande. I det perspektivet bör stödet för den uppburne kulturpersonligheten och den av studenterna älskade Wikner tolkas. Även de sakkunniga hade dessutom tvingats medge att Geijer inte var en ”så genialisk begåfning” som Wikner, men för boströmianerna Sahlin och Leander fanns säkerligen ett inre motstånd mot att uppföra ”avfällingen”
Wikner i första rummet.
