Den vetenskapliga forskningen kring de nordiska och germanska språken hade legat för fäfot i Sverige under 1800-talets första hälft. Den siste fors-karen av betydelse som ägnade sig åt det nordiska språkstudiet var Johan Ihre, som avled 1780. Det ålåg visserligen bibliotekarien, tillika professorn i arkeologi och litteraturhistoria, att tentera i isländsk litteratur, men Johan Henric Schröder, som innehade denna befattning från 1830, var knappast någon auktoritet inom just isländskan. Hans professur omfattade många andra områden av den fornnordiska kulturen, till exempel historia, runo-logi, folkloristik, arkeo logi och inte minst numismatik.
Under 1830- och 1840-talen ökade intresset för det svenska språkets ur-sprung och dialekter. Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och Johan Jacob Svar-tengren ivrade båda för att antalet utländska lånord i svenskan skulle be-gränsas. Carl Julius Lénström utgav Ordbok öfver Helsing-Dialecten (1841) och inom de följande åren utkom avhandlingar kring både östgötskan och uppländskan. Dessa ansatser framstår dock som blygsamma i jämförelse med utvecklingen i Tyskland och Danmark, där det moderna jämförande studiet av germanistiken och fornisländskan utvecklades under 1800-talets
förra hälft. Viktiga insatser gjordes härvidlag av tyska språk forskare som Franz Bopp och bröderna Jacob och Wilhelm Grimm, liksom av danskarna Rasmus Rask och Karl Verner.
Fram till 1800-talets början hade svenska språket betraktats med en viss nedlåtenhet; latinet utgjorde de lärdes modersmål. Därefter skedde emel-lertid en omvärdering av svenskan, som ansågs förstärka fosterlandskänslan och patriotismen. Detta låg i linje med romantikens vurm för det folkliga och genuina. Vid seklets mitt utkom Erik Gustaf Geijers Svenska folkets historia (1832–36), Per Daniel Amadeus Atterboms Svenska siare och skalder (1841–55) samt Johan Erik Rydqvists Svenska språkets lagar (1850–83). Dessa tre verk lade en vetenskaplig grund för studiet av den svenska historien, den svenska litteraturhistorien och den svenska språkhistorien. Till dessa arbe-ten kan läggas Carl Johan Schlyters edition av de svenska landskapslagarna, Corpus juris sveogothorum antiqui, som utkom i tretton delar under loppet av ett halvt århundrade (1827–77). Schlyters omfattande arbete blev av stor betydelse för den svenska språkhistorien lika väl som för den svenska rätts-historien.
Till följd av detta började modersmålets och de övriga nordiska språ-kens ställning vid universiteten att diskuteras. Härtill bidrog utvecklingen i grannländerna. År 1845 hade en professur i nordiska språk inrättats i Kö-penhamn med Niehls Mathias Petersen som förste innehavare. I Helsing-fors erhöll Matthias Alexander Castrén en professur i finska språket och litteraturen 1851. Redan i maj 1847 hade Per Daniel Amadeus Atterbom föreslagit att en professur i fäderneslandets fornhävder, fornnordiska språk och ålderdomskunskap skulle inrättas även i Uppsala, eftersom framtidens bibliotekarier knappast skulle kunna förena bibliotekariesysslan med vit-terhetsprofessuren. Fakulteten ställde sig bakom förslaget, men föredrog benämningen fornnordisk språk- och hävdaforskning. Förslaget stöddes av konsistoriet och kanslern men föranledde ingen proposition. Något resultat uppnåddes heller inte när förslaget upprepades följande år.
Carl Wilhelm Linder, nyligen utnämnd till innehavare av Höijerska ad-junkturen i grekiska, sände 1855 en skrivelse till studentkåren. Han upp-muntrade studenterna att utfärda subskriptionslistor för att vid universite-tet skapa en lärostol i svenska språket. Han motiverade sitt förslag med att modersmålet allt mer hade övertagit de klassiska språkens tidigare funktion att ”vara det uppvexande slägtets tuktomästare och uppfostrare till vett och odling”. Av detta följde, menade han, att skolorna hade stora behov av lärare med utbildning i svenska språket: ”Den kunskap i modersmålet, vi f.n. ge-menligen ega, är nemligen mera en traditionell bekantskap med detsamma än en på vetenskapligt genomtänkta grunder baserad kännedom om dess
skaplynne och insigt i dess väsende.” För att ett vetenskapligt studium av modersmålet skulle möjliggöras krävdes att ämnet bereddes plats vid uni-versiteten. Förslaget väckte bifall inom studentkåren, varpå Linder insände ett prospekt till en subskriptionsskrivelse jämte instruktioner för hur in-samlingen borde gå till. Ambitionen var att samla in 40 000 riksdaler banko, vilket bedömdes som nödvändigt för en professur. Om insamlingen genere-rade ett lägre belopp skulle man i stället inrätta en adjunktur i svenska språ-ket, såvida inte beloppet understeg 12 000 riksdaler. I sistnämnda fall skulle man tvingas nöja sig med att inrätta en stipendiefond, vars årliga avkastning skulle tillfalla en docent som ägnade sig åt forskning om svenska språket.
Linders initiativ blev avgörande för tillkomsten av professuren i nordiska språk, men viktiga insatser gjordes även på andra håll. I slutet av 1855 sände en rad företrädare för studentkåren och nationerna en skrivelse till kanslern, där man vädjade om dennes medverkan vid skapandet av en professur i svenska språket. Bland undertecknarna fanns Magnus Sundén, Gustaf Gill-jam, Isak Landtmanson, Herman Theodor Daug, Tamerlan Thorell, Frans Wilhelm Häggström och Esaias Edquist. Studenterna fick stöd av F.F. Carl-son, som föreslog att filosofiska fakulteten skulle begära anslag för en profes-sur i nordiska språk med Petersens lärostol i Köpenhamn som förebild.
Fakulteten, som behandlade frågan på våren 1856, erkände till fullo be-tydelsen av ett vetenskapligt svenskt språkstudium, men ansåg att svenskan inte kunde studeras vetenskapligt ”annat än så vidt detta språk betraktas i sin historiska utveckling”. Av detta skäl föredrog man, precis som F.F. Carl-son, inrättandet av en lärostol i nordiska språk. Inte långt därefter, vid det stora skandinavistmötet i Uppsala 1856, lanserade norrmannen Georg Anton Krohg ett program för hur den nordiska kulturen skulle vävas samman i enlighet med kulturskandinavismens strävanden. Ett av hans förslag var att lärostolar i nordiska språk och nordisk litteratur skulle inrättas vid univer-siteten i Uppsala, Lund, Kristiania och Köpenhamn. Förslaget mötte stort gensvar bland studenterna, som antog ett uttalande med krav på inrättan-det av dylika professurer. Ansträngningarna gav till sist resultat. Riksdagen 1857/58 beviljade på Kungl. Maj:ts förslag ett anslag för två nya professurer i nordiska språk, en i Uppsala, en i Lund. Som motivering anfördes att ”mo-dersmålet numera såsom ett vigtigt bildningsmedel ingår i undervisningen vid elementarläroverken”, varför det ansågs nödvändigt ”att vid universiteten en särskild lärostol inrättas, der ifrågavarande läroämne kan vetenskapligen inhemtas”. Det var således exakt samma argument som Linder hade fört fram några år tidigare. De nordiska språken fick således sina första profes-surer, men ämnet fick en renodlat språkvetenskaplig inriktning. Det innebar att arkeologin och den nordiska fornforskningen förlorade sin ställning. Det
skulle dröja ett halvt sekel innan detta ämne på nytt etablerades vid uni-versitetet.
Säve och dialektforskningen
I Uppsala fanns två mycket goda kandidater till den nya lärostolen i nordiska språk, nämligen Carl Säve och Anders Uppström. Säve var född på Gotland och hade bedrivit medicinska studier i början av 1830-talet. I januari 1835 in-sjuknade han i gikt, vilket sattes i samband med att han i barndomen ådragit sig en svår förkylning efter badning. Sjukdomen var mycket allvarlig och höll honom sängliggande långa perioder; emellanåt kunde han resa sig upp en-dast med hjälp av ett i taket fästat rep. Trots sjukdomen kunde han försvara en botanisk avhandling om Gotlands flora, men han insåg att han aldrig skulle kunna utöva läkaryrket. I sjuksängen började han läsa fornisländsk litteratur, varvid han slogs av insikten att många ord i detta språk påminde om de ord som brukades av allmogen på Gotland. I ett brev till brodern Per Arvid skriver han 1840: ”Nu en annan sak: under min sängliggning i höstas (1839) kom jag att titta i ett Isländskt Lexicon och gjorde därvid en högst förvånande upptäckt, den nämligen att Vår Gotländska Dialekt, förnem-ligast Bondemundarten har en utomordentlig likhet med Isländskan icke allenast i orden, men i sjelfva ordställningarna!” Upptäckten stimulerade Säves intresse för de fornnordiska språken, men den avgörande impulsen till fortsatta studier inom nordistiken fick han när han, via Atterboms för-medling, sammanträffade med den danske historikern och språkforskaren Christian Molbech, som besökte Uppsala 1842. Säve tog fasta på Molbechs råd att gå vidare med sina studier.
Med hjälp av anslag från kronprins Carl och från Vitterhetsakademien kunde Säve genomföra forskningsresor till Dalarna, Gotland och Hälsing-land i syfte att kartlägga olika dialekter. Studierna avsatte för dialektforsk-ningen viktiga skrifter som De starka verben i dalskan och gotländskan (1854) samt hans professorsspecimen Gutniska urkunder (1859). Särskilt i det första av dessa arbeten var han influerad av Johan Erik Rydqvists teorier om de starka verbens betydelse för språkets vokalljud. Gutniska urkunder innehöll en granskning av de omkring 200 gotländska runstenar, som Säve kartlagt tillsammans med brodern Per Arvid. I slutet av 1840-talet publicerade han en undersökning om det fornsvenska kvädet Eriksvisan, varpå han utsågs till docent i fornnordiska språket. Under 1850-talet förestod han vid flera tillfällen Johan Henric Schröders professur i historia litteraria och arkeologi.
Danmark låg Säve varmt om hjärtat alltsedan mötet med Molbech. I dennes danska Historisk Tidskrift publicerade han studier på danska om all-mogedialekterna på Gotland och i Dalarna. Läsåret 1852/53 tillbringade Säve
i Köpenhamn, där han studerade för Niels Matthias Petersen, som innehade den nyinrättade professuren i nordiska språk. Petersen och Säve behöll kon-takten, vilket deras i tryck utgivna brevväxling vittnar om. I Köpenhamn studerade han dessutom fornengelska för språkmannen och fornforskaren George Stephens. På vägen hem från Danmark tillbringade Säve två måna-der i Kristiania. De återkommande sjukdomsperiomåna-derna hade försenat Säves karriär, men vid fyrtiosju års ålder var han redo att konkurrera om en pro-fessur.
Säves medtävlare Anders Uppström var sex år äldre och hade efter upp-muntran från Per Gustaf Boivie – legendarisk rektor vid Katedralskolan i Uppsala – börjat studera det gotiska språket, ett ämne i vilket han 1850 blev docent. Det centrala föremålet för Uppströms lärda mödor var Silverbibeln (Codex argenteus), som han 1854 utgav i en kritisk edition. Vid det tillfäl-let saknades fortfarande tio blad ur Silverbibeln, vilka hade stulits någon gång mellan 1821 och 1834. Tre år senare (1857) återlämnades bladen av en före detta biblioteksvaktmästare, som låg på sin dödsbädd. Sedan bladen återbördats kunde Uppström i ett supplement komplettera sin edition, som för sin tid var ett storverk. På flera hundra ställen lyckades han bringa reda i tidigare feltolkningar av texten. Prestationen förminskas inte av att han samtidigt tjänstgjorde som undervisningstyngd lektor vid Katedralskolan.
Förutom gotiskan uppmärksammade Uppström den nya jämförande språk-forskningen, som den framställdes av forskare som Franz Bopp och Jacob Grimm. Inom den egentliga nordistiken hade han däremot få meriter, men han behandlade allmogemålet i Ovansjö i sin provföreläsning.
Både Uppström och Säve ansågs vara synnerligen förtjänta av befordran.
Problemet var att ingen av dem ville flytta till Lund. Säve framhöll att de dialekter och runstenar han studerade fanns i Mellansverige. Uppström var beroende av Silverbibeln för sina gotiska forskningar, men Säve tyckte att han ”efter 8-årigt bläddrande uti de 187 skinnbladen (eller hur många de äro)” borde ha undersökt denna urkund tillräckligt. Säve, som var gotlän-ning, fick mottaga vissa påstötningar om att han borde söka sig till Lund för att i stället låta gästriken Uppström få lärostolen i Uppsala. Detta var dock inget alternativ. Säve förklarade att han hellre ”ville bli lönlös docent här, än professor i Lund”. Följden blev att de båda sökte Uppsalaprofessuren i kon-kurrens. Uppström hade en gynnare i den tyske språkforskaren och sago-samlaren Jacob Grimm, Säve stöddes i sin tur av Petersen i Köpenhamn. För sin del uppfattade Säve konkurrensen som en strid mellan Grimms respek-tive Petersens linje eller mellan tyskhet och nordiskhet. Förhållandet mellan de båda konkurrenterna förblev dock gott. Säve hade tidigare refererat po-sitiva tyska recensioner av Uppströms edition av Silverbibeln i Upsala-Biet.
Uppström å sin sida medgav i ett brev till Grimm att han kände vissa be-tänkligheter mot att behöva uppträda som medtävlare till ”vännen Säve”.
Johan Erik Rydqvist hade avböjt att uttala sig i egenskap av sakkunnig, varför konsistoriet fick taga ställning på egen hand. Det slutade med att Säve uppfördes i första rum med större majoritet än väntat, men två av konsis-toriets mest erfarna filologer – Carl Wilhelm Böttiger och Johan Spongberg – förordade Uppström. I augusti 1859 utnämndes Säve till förste innehavare av professuren i nordiska språk. Uppström fick, som ett slags kompensation, i stället en extra ordinarie professor i mesogötiska. Det var bättre än inget, men årslönen uppgick endast till 1 500 kronor. Han fick således inte en ordinarie professors ekonomiska ställning och kunde inte ägna sig åt forsk-ning i den utsträckforsk-ning han hade önskat. Under 1860-talets början före-läste han om biskop Wulfila och Silverbibeln, ämnen som han behärskade till fulländning. Han föreläste även över fornengelska och genomförde flera forskningsresor, bekostade av välvilliga vänner, för att studera handskrifter i bland annat Wolffenbüttel och Rom. Några rön från dessa arkivforskningar publicerade han i Fragmenta Gothica selecta (1861). År 1863 besökte han Mi-lano för att studera de så kallade ambrosianska handskrifterna, vilka ansågs vara de näst viktigaste gotiska urkunderna efter Codex argenteus. Under 1864 sammanställde han sina forskningar och vid jultiden detta år inleddes tryckningen av Codices gotici ambrosiani. Arbetet avstannade emellertid när Uppström avled i januari 1865. Först i november 1867, sedan ett statsanslag om 1 000 riksdaler utverkats, slutfördes utgivningen under ledning av sonen Wilhelm Uppström. Verket rönte internationell uppmärksamhet och erhöll berömmande recensioner i tyska och engelska facktidskrifter. Den yngre Uppström lade fram avhandlingen Gotiska bidrag med särskild hänsyn till de ambrosianska urkunderna (1868), men övergav snart de gotiska forskning-arna till förmån för en juridisk karriär.
På hösten 1859 höll Säve sin installationsföreläsning Om de nordiska gu-danamnens betydelse. I romantisk anda trodde han sig däri kunna utlägga det nordiska folklynnets ursprung, ”ty mythen är nyckeln till häfderna”. Till den nordiska mytologin återkom han i sina offentliga föreläsningar, vilka under 1860-talet huvudsakligen ägnades Heimskringla och den äldre Ed-dan. Som målsman för en ny disciplin ställdes han inför en svår uppgift.
Den nordiska språkforskningen hade legat i träda sedan Johan Ihres dagar och ämnet ingick inte som tvångsämne i någon examen. Trots detta lockade hans föreläsningar många åhörare och i maj 1860 summerade han sitt första läsår som professor i ett brev till brodern Per Arvid: ”För mig har det varit innerl. roande; måtte det äfven ha varit lika gagnande för mina åhörare. Då de jämnt hållit ut till slutet, ser det ut som att de varit intresserade.”
Bland Säves senare vetenskapliga arbeten förtjänar Sigurds-ristningarna å Ramsunds-berget och Göksstenen (1869) att nämnas. Genom att beskriva dessa fornsvenska minnesmärken över Sigurd Fafnesbane visade Säve att Ed-dan och de fornnordiska hjältesagorna var att betrakta som ett samnordiskt kulturarv och inte något som exklusivt tillhörde Norge och Island. Den
Carl Säve (till vänster) och Anders Uppström (till höger) konkurrerade om den nyinrättade professuren i nordiska språk, varvid Säve avgick med segern. Fotografiet av Uppström är taget av Henri Osti 1863.
Carl Säve om professuren i nordiska språk
I ett brev till sin danske vän och kollega Niels Matthias Petersen lämnade Carl Säve på hösten 1858 denna rapport om konkurrensen mellan honom själv och Anders Uppström om den nyinrättade professuren i nordiska språk i Uppsala:
Uppström har hittills aldrig skrifvit en rad om Norden eller dess språk, ej häller någonsin studerat något egentligt åt detta håll, förr än nu sedan han skulle speciminera. Jag är nästan säker, att han icke läst en enda svensk runsten, ehuru vi hafva några inom sjelfva Uppsala (en (mœso-) götisk eller gotisk har han nyligen behandlat efter Munch). Med allt detta är det visst icke min mening att förneka hans djupa lärdom i Mœsogötiskan, tvärtom! Men det är här fråga om en nordisk profession, ej en tysk. Nu har U. naturligtvis åtskilliga, som nödvändigt vilja hafva honom till professor, eller kanske lika mycket derföre att de icke vilja hafva mig. De drifva nu den läran, att Mœsogöt. och Isländska egentligen äro det samma. Och deras och hans hufvudstyrka är, att den mäktige grundtysken Jacob Grimm älskar honom högt och förtjent, såsom tysk språk-forskare (för Grimm är naturligtvis vår lilla stackars nordiska blott en liten underafdelning af den stora Tyskan). Nog af: Du förstår nu hela ställningen. Det är ju klart att U., som nu är 56 år gammal och aldrig förut egentl. studerat Isländskan eller mera specielt Svenska fornspråket (Run- & Lag-språket), att han är och blir egentl. en ren Mœsogöt. Hans förnämsta styrka blifver det ampla vitsord, som han kommer att præstera från Grimm.
senare ståndpunkten förfäktades i mitten av 1800-talet av nationalistiskt sinnade norska historiker, främst Peter Andreas Munch och Jacob Rudolph Keyser. För sin studie av Sigurdsristningen fick Säve internationellt erkän-nande i den engelska tidskriften Athenæum. Runologin tillhörde Säves främ-sta intresseområden. I Nordisk universitets-tidskrift införde han 1857 en upp-sats om behovet av skydd för landets runstenar. Han kan därför betraktas som en pionjär inom kulturminnesvården.
Säve var en respekterad forskare men hade svårt att samarbeta med sina kolleger inom konsistoriet. Astronomen Gustaf Svanberg har framhållit att han gjorde sig impopulär genom att plåga de övriga ledamöterna ”med de mest långrandiga anföranden till protokollet” även vid tillfällen då han stod nästintill ensam med sin uppfattning. Trots sammanstötningar med kolle-gerna och trots sin svaga hälsa arbetade Säve oförtrutet vidare. Han namn-gav bland annat en rad kvarter i östra Uppsala med fornnordiskt klingande namn i samband med att en ny stadsplan utfärdades. På hösten 1873 ansökte han om avsked med pension, men hans begäran avslogs. I stället erhöll han tjänstledighet på grund av sjukdom, men fortsatte i viss utsträckning att tentera fram till sin död i mars 1876. Hans dotter Hedvig Witte överlämnade på 1940-talet hans vetenskapliga kvarlåtenskap till Nordiska museet, var-efter den fördelades mellan Vitterhetsakademien och Uppsala universitet.
Carl Säve gjorde en betydande insats som grundläggare av nordistiken vid universitetet. Han utgav inga mer omfattande vetenskapliga arbeten, men väl åtskilliga kortare studier av stort värde inte minst för dialektforsk-ningen. Säve hann dock inte ens bli begravd innan ett offentligt menings-utbyte uppstod om hur hans gärning skulle värderas. Dagen efter hans död innehöll Post- och Inrikes Tidningar en nekrolog, vari påpekades att Säve hade motsatt sig nystavningen och följaktligen inte hade medverkat till ”att skapa någon större enhet bland dem, som skrifva vårt språk”. Av detta drog tidningen slutsatsen att hans insats inte skulle ”blifva af så synnerlig bety-delse för framtiden”. Några dagar senare ryckte signaturen ”Mångårig lär-junge” ut till lärarens försvar. Han underströk att Säve hade ägnat all kraft åt den fornisländska litteraturen och de svenska dialekterna, varför det vore orättvist att begära någon ”genomgripande reformatorisk verksamhet” be-träffande det moderna svenska språket. Det går att argumentera för båda dessa synsätt, men det är ofrånkomligt att den vetenskapliga inriktning som nordistiken fick under Säve till stora delar övergavs under efterträdarna Mårten B. Richert och Adolf Noreen.
Genom sina insatser som handledare bidrog Säve till den goda åter-växten av forskare inom professurens läroområden, särskilt dialektforsk-ningen. Fredrik Widmark blev docent på en avhandling om Västerbottens
landsbygdsmål, Ferdinand Unander undersökte folkmålet i trakterna kring Umeå och Nordmaling, Nicolaus Linder skildrade allmogemålet i Södra
landsbygdsmål, Ferdinand Unander undersökte folkmålet i trakterna kring Umeå och Nordmaling, Nicolaus Linder skildrade allmogemålet i Södra