Litteratur- och konsthistorien förblev förenade under samma lärostol ända fram till 1917. Professuren hade inrättats 1835 för Per Daniel Amadeus At-terbom, men litteraturhistoriens anor vid universitetet sträckte sig längre tillbaka i tiden. En föregångare var Jacob Fredrik Neikter, vilken har kallats Sveriges förste moderne litteraturhistoriker. I mitten av 1780-talet utsågs Neikter – i egenskap av universitetsbibliotekarie – till förste professor i mo-dern vitterhet, men han övergick efter kort tid till Skytteanska professuren.
Atterbom utsågs formellt till professsor i moderna litteraturen och es-tetiken, men vid universitetet ändrades ordföljden vanligtvis till estetik och modern litteratur. I universitetskatalogen benämndes Atterbom endast
”Aesthetices professor”. Längre fram användes benämningen estetik samt litteratur- och konsthistoria. Utan överdrift kan man säga att den veten-skapliga svenska litteraturforskningen uppstod under Atterboms tid som professor. Lorenzo Hammarsköld hade visserligen med Svenska vitterheten (1818–19) utgivit en första historisk kartläggning, men först med Atterboms Svenska siare och skalder (1841–55) tillkom en större och mer genomarbetad svensk litteraturhistoria.
Atterboms ambition var att estetiken skulle utgöra både en filosofisk och en historisk vetenskap. Ämnet skulle förena det historiska studiet av konst, vitterhet och humanistisk kultur med den filosofiska reflexionen kring dessa
företeelser. Därmed skulle estetiken utgöra såväl ett grundläggande bild-ningsämne som en egen klart utmejslad vetenskaplig disciplin. Under Atter-boms egen tid fungerade denna vida definition hjälpligt, men därefter blev ämnets inriktning och avgränsning en återkommande källa till spänning.
Resultatet blev framför allt att estetikens betydelse under 1800-talets se-nare del minskade till förmån för litteratur- och konsthistorien. Under hela 1800-talet företräddes estetikämnet av professorer som själva var uppburna skalder vid sidan av sin vetenskapliga gärning. Lärostolens fem första inneha-vare – Per Daniel Amadeus Atterbom, Carl Wilhelm Böttiger, Bernhard Elis Malmström, Carl Rupert Nyblom och Henrik Schück – tillhörde samtliga Svenska Akademien. Det förelåg således inga vattentäta skott mellan littera-tur, litteraturkritik och litteraturhistoria.
Böttiger och B.E. Malmström
I juli 1855 avled Atterbom, varvid professuren blev ledig. Fem sökande an-mälde intresse, men både Emanuel Matthias Olde och Sten Johan Stenberg drog sig ur konkurrensen. Lundadocenten Gustaf Ljunggren fullföljde där-emot sin ansökan och uppfördes i tredje förslagsrum. Han blev således kom-petensförklarad, vilket troligen hade varit hans huvudsakliga målsättning.
Ljunggren hade framtiden för sig men kunde ännu inte mäta sig med de båda huvudkandidaterna: Bernhard Elis Malmström, som uppehöll profes-suren under vakansperioden, och Carl Wilhelm Böttiger.
I maj 1856, innan tillsättningen var avgjord, firade Uppsala studentkår Atterboms minne under högtidliga former i Carolinasalen. Till högtidsta-lare utsågs Malmström, vilket tolkades som att kåren ville markera att han var deras favorit i det pågående tillsättningsärendet. Valet av talare var an-märkningsvärt, eftersom Böttiger hade stått Atterbom betydligt närmare än Malmström, såväl vetenskapligt som på det personliga planet. Malmströms tal blev heller inte det äreminne som de flesta hade förväntat sig. Visserli-gen framhöll han att med Atterbom ”slocknade den aftonstjerna, som för nära ett halvt sekel sedan såsom morgonstjerna uppgick på Swenska diktens himmel och bådade en ny dag”, men han distanserade sig samtidigt från den tyska romantiken och därmed indirekt även från Atterbom.
En månad efter minnesfesten samlades fakulteten för att utreda de tre återstående kandidaternas kompetens, varvid uppstod en principiell dis-kussion om estetikämnets omfattning som sedan fortsatte i konsistoriet.
Christopher Jacob Boström hävdade att den sköna konstens filosofi inte hörde till professuren, varför han frånkände Malmströms specimen ”Om det natur-sköna” (införd i Nordisk universitets-tidskrift 1856) meritvärde för den aktu-ella lärostolen. Att av en ”Aestheticus” begära insikter i de sköna konsternas
filosofi var lika absurt som att kräva att en historiker skulle behärska hi-storiens filosofi eller att en matematiker skulle äga djupa insikter i mate-matikens filosofi. Boström förordade således en klar inskränkning av äm-net jämfört med hur det hade definierats under Atterboms tid. Visserligen fick Boström mothugg, denna gång även från den eljest lojale boströmianen Sigurd Ribbing. Denne ansåg visserligen att litteraturhistorien borde utgöra estetikämnets kärna, men tillerkände även filosofin betydelse. I praktiken innebar Boströms linje ett stöd för Böttiger, som knappast alls hade berört estetikämnets mer filosofiska aspekter. När å andra sidan Ribbing och hans meningsfränder underströk att lärostolens innehavare förväntades äga både historiska och filosofiska insikter om ämnet innebar det underförstått att de förordade Malmström.
Konsistoriets omröstning slutade med att Malmström med minsta möj-liga marginal (tolv röster mot elva) uppfördes i första förslagsrum, vilket emellertid inte hindrade att det till slut blev Böttiger som utnämndes. Av-görande för utgången blev att den tillförordnade universitetskanslern Hen-rik Reuterdahl tog parti för Böttiger, eller kanske snarare mot Malmström, vars hegelianska åskådning han djupt ogillade. I sitt utlåtande skrev han att Malmström visat sig vara ”en rask och kraftfull lärjunge af en speculatif skola – men af en skola, som i sina consequenser lemnar rum för stora be-tänkligheter”. I december 1856 stod det klart att Böttiger hade gått segrande ur konkurrensen. Malmström blev i stället befordrad till extra ordinarie professor i estetik och modern litteratur. Denna kompensation förmådde dock endast hjälpligt lindra Malmströms besvikelse, i synnerhet som lönen var avsevärt sämre än en ordinarie professors.
Carl Wilhelm Böttiger hade kommit till Uppsala från födelsestaden Västerås som artonåring 1825. Han hette ursprungligen Lars Fredric Carl Wilhelm Böttiger, men lade bort de två första förnamnen när han inskrevs vid universitetet. Efter avlagd magistergrad tjänstgjorde han som extra ordi-narie amanuens vid universitetsbiblioteket, varpå han kallades till docent i praktisk filosofi under Samuel Grubbe. Kort därefter lämnade han Uppsala, sedan han av Svenska Akademien erhållit medel för en utländsk studieresa 1835–36. Efter hemkomsten tjänstgjorde han under ett par år som extra or-dinarie adjunkt i tyska och italienska, men lämnade återigen Uppsala 1839 för att tillbringa ett år vid universitetet i Berlin. År 1845 utnämndes han till extra ordinarie professor i nyeuropeisk lingvistik och modern litteratur efter att dessförinnan under ett par år ha innehaft adjunkturen i tyska och italienska. Böttiger gjorde sig tidigt känd som en framstående skald. Han de-buterade vid tjugotre års ålder med samlingen Ungdomsminnen från Sångens stunder. Flera diktsamlingar följde, däribland Lyriska stycken I–II (1837–39).
Bland hans mest kända dikter finns ”Qväll och frid” (ofta kallad ”Stilla skug-gor”) och ”Hjelten som bedjen”, vilka tonsattes av Erik Gustaf Geijer respek-tive Otto Fredrik Tullberg. Hans framgångar som lyriker öppnade dörrarna för honom till den litterära salongsmiljön kring överstinnan Malla Silfver-stolpe. I sin diktning var Böttiger påtagligt inspirerad av Esaias Tegnér, med vars dotter Disa han ingick äktenskap (hennes andra) 1835. År 1845 belöna-des han av Svenska Akademien för sin ”Sång öfver Carl XIV Johan”, och två år senare efterträdde han sin svärfar på stol nummer åtta. Böttigers inträdes-tal i Svenska Akademien över Tegnér inledde en serie biografiska essäer om bland andra Johan Henric Kellgren och Erik Johan Stagnelius, vilka befäste hans rykte som framstående minnestecknare. Kort efter Tegnérs död tid inledde han dessutom utgivningen av dennes Samlade skrifter. Böttigers pie-tetsfulla förhållande till Tegnér komplicerade hans förhållande till den yngre generationen skalder och litteraturforskare vid universitetet, något som blev särskilt tydligt sedan Lorentz Dietrichson inlett sin systematiska kritik av Tegnérdiktningen vid 1860-talets början.
Böttigers professorstillträde 1856 kan betraktas som en vändpunkt i hans liv; vetenskapen, inte diktningen, blev därefter det huvudsakliga målet för hans strävanden. Han ansågs vara en pålitlig historiker, och i sina föreläs-ningar försökte han uppehålla idén att ämnet på en gång skulle vara en historisk och filosofisk disciplin. Någon egentlig prägel på lärostolen i es-tetik hann han aldrig sätta, eftersom den delades halvtannat år efter hans utnämning. Under en längre tid hade nämligen behovet av en lärostol för de moderna språken påtalats i olika sammanhang. I mars 1858 beviljade riksda-gen ett årligt anslag om 4 000 kronor ”för ordnandet vid båda universiteten af undervisningen i nyeuropeisk lingvistik, modern litteratur och estetik”.
En ny professur skapades således, och både Böttiger och Malmström tog aktiv del i diskussionen om hur ämnena skulle fördelas mellan de båda läro-stolarna. Deras gemensamma förslag antogs, varvid fastställdes att den ena professuren skulle omfatta nyeuropeisk lingvistik, modern litteratur och estetik, den andra estetik samt litteratur- och konsthistoria.
Kungl. Maj:t gav Böttiger möjlighet att välja vilken av dessa lärostolar han ville övertaga. Han föredrog professuren i nyeuropeisk lingvistik, vil-ken han sedan innehade fram till sin pensionering 1867. Han fortsatte att bedriva litteraturhistorisk forskning även efter övergången till lingvistiken.
Hans senare vetenskapliga författarskap omfattade till exempel monografin Aurora-förbundet i Upsala (1874). Böttigers Samlade skrifter utgavs i sex delar mellan 1856 och 1881. I den sista delen ingår hans självbiografi från skolti-den i födelsestaskolti-den Västerås och stuskolti-dentåren i 1820-talets Uppsala, vilken senare har omtryckts vid flera tillfällen.
Professurens delning öppnade vägen för Bernhard Elis Malmström. Till-sättningen av den nyinrättade professuren i estetik och litteraturhistoria blev en formsak, i synnerhet som Malmströms ende medtävlare, Sten Johan Stenberg, även denna gång återkallade sin ansökan. Om Malmströms kom-petens rådde givetvis inga tvivel, eftersom han bara två år tidigare hade erhållit förstarummet till professuren i modern litteratur och estetik.
Malmström hade kommit till Uppsala 1835 sedan han genomgått läro-verket i Strängnäs. Hans första studier ägnades teologin och ledde till en dimissionsexamen, men eftersom han var för ung för att prästvigas började han studera historia och filosofi. I likhet med företrädarna Atterbom och
Estetiker med olika inriktning
Efter Per Daniel Amadeus Atterboms bortgång 1855 konkurrerade Carl Wilhelm Böt-tiger och Bernhard Elis Malmström om professuren. Konsistoriet förordade med knapp majoritet Malmström, som dock fick stå tillbaka för sin äldre medsökande. Både Böttiger och Malmström räknades bland landets ledande kulturpersonligheter, tillhörde Svenska Akademien och var respekterade skalder. Därutöver hade de föga gemensamt och de representerade skilda politiska synsätt: Böttiger var konservativ, Malmström liberal. Böttiger var svärson till Esaias Tegnér, vars minne han vårdade med stort pietet. Malmström var betydligt mindre entusiastisk inför den Tegnérska efterklangsromantiken. År 1858 delades Böttigers lärostol, varvid självständiga professurer inrättades dels i nyeuropeisk lingvistik, dels i estetik samt litteratur- och konsthistoria. Böttiger valde att övertaga den förstnämnda professuren och Malmström var självskriven när den andra utlystes.
Carl Wilhelm Böttiger till vänster och Bernhard Elis Malmström till höger.
Fotografier av Emma Schenson respektive Henri Osti.
Böttiger var det som skald han först gjorde sig bemärkt. Åren kring 1840 publicerade han dikter som ”Fiskarflickan på Tynnelsö”, ”Hvi suckar det så tungt uti skogen?”, samt elegin ”Angelika”, som belönades med Svenska Akademiens stora pris. Hans poetiska talanger gjorde att han ofta anlita-des som talare vid akademiska festligheter. Han var en flitig kritiker, som bevakade akademiska angelägenheter i olika tidningar och tidskrifter. Han medverkade i den av Carl Julius Lénström utgivna Eos, som på sin tid sam-lade Sveriges och universitetets unga litterära förmågor. Under 1840-talet blev han en återkommande medarbetare i både Intelligensbladet och Frey.
I Tidskrift för litteratur införde han 1852 artikeln ”Är vår tid poetisk?”, där han polemiserade mot den liberale publicisten Carl Fredrik Bergstedt, som hade angripit ”den usla litteraturen” och anklagat samtiden för att vara allt-för upptagen av estetiska fantasiprodukter. Bergstedt gjorde sig därmed till tolk för ett framträngande naturvetenskapligt bildningsideal, som uppfat-tade den idealistiskt färgade humanistiska bildningen som en otidsenlig, i vissa fall reaktionär, lyxvara.
År 1842 promoverades Malmström till filosofie magister för att året där-på bli utnämnd till docent i estetik sedan han inför Atterboms presidium hade försvarat den Hegelinfluerade avhandlingen Grunddragen af Aristote-les’ lära om poesien. Malmströms kritiska inställning till fosforismen och hans hegelianska inriktning hindrade således inte att han gjorde akademisk karriär under Atterbom, som i det avseendet visade prov på stor vidsyn. På det personliga planet stod Atterbom och Malmström däremot inte varandra nära. Malmström kände sig främmande för den upsaliensiska salongskultu-ren, inom vilken fosforismens ideal levde vidare. Till Malla Silfverstolpes salong blev han inbjuden en gång men återvände aldrig. Han vidgade i stället sina vyer genom att företaga en halvårslång resa till Italien i sällskap med astronomen Gustaf Svanberg. I Rom sammanträffade han med många av de svenska konstnärer som vistades där, till exempel Johan Peter Molin, Johan Niclas Byström, Bengt Fogelberg, Olof Södermark och Uno Troili. Malm-ströms ointresse för de upsaliensiska salongsmiljöerna berodde inte bara på ideologiska motsättningar. Härtill bidrog också att han hade enstöringens hela läggning. I likhet med Böttiger blev professorstillträdet för Malmströms vidkommande ett slags vattendelare. Under sina första år som akademisk lärare fortsatte han sitt lyriska författarskap, men från och med 1850-talet ägnade han sig nästan uteslutande åt sin lärarverksamhet. År 1848 hade han föreläst om Hegels estetik, och därefter uppmärksammade han både estetik och litteraturhistoria. I början av 1850-talet behandlade han såväl den svens-ka som den allmänna litteraturhistorien, men efter 1856 – det vill säga under hela professorstiden – föreläste han nästan uteslutande om den svenska
lit-teraturhistorien. Undantaget utgjorde de tre terminer i början av 1860-talet som han ägnade åt Orientens, antikens och den tidiga medeltidens konst-historia. Till viss del berodde hans begränsade intresse för konsthistorien på avsaknaden av ett ordentligt konstmuseum, anpassat för undervisningen. I en skrivelse till konsistoriet i februari 1865 beklagade Malmström situatio-nen: ”Till ett sannt studium af konsthistorien gör ej tillfyllest att känna stora konstnärers namn och lefnadsöden eller stora konstverks tillvaro, ålder och förvaringsorter, hvilket kan inhemtas i böcker; utan dertill hörer väsent-ligen att lära sig inse hvad som i allmänhet är skönt i ett konstalster, och huru det skönas företeelse i ett tidehvarf och hos en konstnär skiljer sig från dess uppenbarelse i ett annat tidehvarf och hos en annan konstnär. Denna insigt kan endast genom lefvande åskådning af konstens mästerverk förvärf-vas.” Förhållandet för konstundervisningen skulle förbättras väsentligt under 1860-talets andra hälft, men då var Malmström redan död.
Malmströms föreläsningar om den svenska litteraturhistorien utgavs postumt som delarna ett till fem i hans Samlade skrifter under benämningen
”Grunddragen af Svenska Vitterhetens historia”. Däri skildras den svenska litteraturhistorien från Stiernhielm fram till 1820-talet. I likhet med Böttiger ville Malmström förena den filosofisk-estetiska och den empirisk-historiska inriktningen av litteraturstudiet, men från och med 1850-talet försköts hans intresse allt mer åt den historiska sidan av ämnet.
När Malmström stod i katedern befann han sig bland meningsfränder.
De unga poeter, som samlades kring hans föreläsningar, delade hans motvilja mot den Tegnérska efterklangsromantiken. Trots detta blev Malmströms betydelse som lärare begränsad. Han var alltför inbunden och svårtillgäng-lig för att kunna stå på förtrosvårtillgäng-lig fot med sina elever, och för många av dem framstod han närmast som en enstöring. Hans folkskygghet omvittnades av många och hans umgänge bestod främst av medlemmarna i det beryktade punschkotteriet Olle Pilström. Malmström var bara fyrtionio år när han dog i juni 1865. Fem år senare tog bland andra Carl Rupert Nyblom, Carl David af Wirsén och Herman Solander initiativ till en insamling för att resa min-nesvården på hans grav på Uppsala kyrkogård.
Vid sidan av den inbundne och svårtillgänglige Malmström fick norr-mannen Lorentz Dietrichson stort inflytande som universitetetslärare un-der 1860-talet. Det ryktbara Namnlösa sällskapet formades som ett resultat av hans föreläsningsserie ”Indledning i Studiet af Danmarks Literatur i vort Aarhundrede”, som hölls i Ecclesiasticum under våren 1860. Malmström fick snart stor respekt för Dietrichsons förmåga, varför han uppmanade denne att snarast låta trycka sin avhandling. Problemet var att universitetsstatuterna krävde att avhandlingar skulle försvaras på samma språk som de var
förfat-tade, alternativt på latin. Dietrichson behärskade inte latinet tillräckligt bra, samtidigt som det inte fanns någon tillgänglig opponent som kunde norska.
Någon dispens kunde inte utverkas, varför Malmström till slut föreslog att Dietrichson skulle kallas till docent utan disputationsprov. I maj 1860 föror-dade fakulteten Dietrichsons kallelse, men hans norska nationalitet ställde till problem: det var nämligen oklart om en icke-svensk medborgare kunde utses till docent vid ett svenskt universitet.
Ytterligare en sak bidrog till att Dietrichsons utnämning drog ut på ti-den. Under en föreläsningsserie om Nordens nationalskalder i Stockholm hade han nämligen dristat sig till att kritisera Esaias Tegnér, som han be-traktade som en mindre originell skald än Oehlenschläger och Runeberg.
Frithiofs saga påstods vara i avsaknad av den nationella tids- och lokalfärgen, och om Tegnérs författarskap över huvud framhöll Dietrichson att det en-sidigt utbildade den glänsande tonen. Tegnér var därför en skicklig vältalare snarare än en verklig poet. Ståthållarstriden fanns fortfarande i färskt minne hos många svenskar, som därför fann det upprörande att en norrman – som därtill sökte anställning vid ett svenskt universitet – hade fräckheten att nedsabla den svenska nationalskalden. Post- och Inrikes Tidningar kritiserade Dietrichson i skarpa ordalag. Flera andra tidningar, däribland Upsala-Posten, följde efter. På sina håll inleddes rena kampanjer för att förhindra hans do-centutnämning och Tegnérs svärson Carl Wilhelm Böttiger gav tydligt sitt missnöje tillkänna. Dietrichson stöddes däremot av Bernhard Elis Malm-ström, som bedömde Tegnér på ett likartat sätt. Även den litterärt intres-serade prins Oscar, hertigen av Östergötland, tog Dietrichsons parti och introducerade honom i den krets av poeter (Herman Sätherberg, C.V.A.
Strandberg, Carl Gustaf Strandberg, Nils Fredrik Sander med flera) som han samlade omkring sig. I mars 1861, när känslorna lagt sig, fick Dietrichson till slut sin docentur. Kanslern Gustaf Adolf Sparre stod bakom utnämningen, men kanslerssekreteraren Johan Jacob Nordström vägrade att kontrasigne-ra handlingen. Senare övergick Dietrichson huvudsakligen till konsthisto-rien. Genom hans försorg införlivades samma år trettioen gipsavgjutningar av klassiska antika skulpturer med universitetets samlingar. I mitten av 1860-talet lämnade han Uppsala, men behöll kontakten med universitetet livet igenom. Så sent som i april 1904 höll han tio välbesökta föreläsningar i Uppsala om Norges medeltidskonst.
Filosofiskt inriktad var även Daniel Klockhoff, som stod boströmianis-men nära. Han var bördig från Byske och hade kommit till universitetet som nittonåring 1859. I gradualavhandlingen Om den pantheistiska esthetiken (1864) presenterade han ett försök att granska Hegels och Friedrich Theodor Vischers skönhetslära utifrån ett boströmianskt perspektiv. Sedan han även
framlagt studien Om det tragiska (1865) blev han docent i estetik. Klock-hoff tillhörde Dietrichsons elever och ingick i Namnlösa sällskapet. Under 1860-talets mitt betraktades han som något av ett geni, men förhoppning-arna grusades genom hans tidiga bortgång sommaren 1867.
Efter Malmströms död sommaren 1865 visade Gunnar Wennerberg intresse för professuren, på vilken många lärare och studenter gärna ville se honom. Om Wennerberg hade ansökt skulle han ha varit självskriven, men professorslönen var alltför påver i jämförelse med vad en byråchef vid eckle sia stik departementet tjänade. Wennerberg ville inte heller gå i vägen för sin gode vän Carl Rupert Nyblom. Det fanns dock även andra
Efter Malmströms död sommaren 1865 visade Gunnar Wennerberg intresse för professuren, på vilken många lärare och studenter gärna ville se honom. Om Wennerberg hade ansökt skulle han ha varit självskriven, men professorslönen var alltför påver i jämförelse med vad en byråchef vid eckle sia stik departementet tjänade. Wennerberg ville inte heller gå i vägen för sin gode vän Carl Rupert Nyblom. Det fanns dock även andra