I början av 1850-talet innehades professuren i österländska språk av den framstående orientalisten Otto Fredrik Tullberg, som huvudsakligen hade ägnat sig åt syriska och hebreiska, däremot mindre åt arabiska. Tullberg, som dessutom lade grunden till den svenska indologin och sanskritforskningen, genomförde en rad forskningsresor till olika europeiska lärosäten, varvid han knöt kontakter med flera av kontinentens främsta orientalister, till exempel Eugène Burnouf i Paris, Christian Lassen i Bonn, Adolf Friedrich Stenzler i Berlin och Georg Heinrich Bernstein i Breslau. I Berlin studerade han för Franz Bopp, grundläggaren av den jämförande språkforskningen. Re-sorna och det hårda arbetet krävde dock sin tribut. Nyss hemkommen från en forskningsresa till Italien avled Tullberg på våren 1853, endast femtio år gammal. Under sina resor hade han samlat ett omfattande material, som han aldrig fick möjlighet att vetenskapligt bearbeta.
Den efter Tullberg lediga professuren söktes av Carl Johan Tornberg, en annan synnerligen kvalificerad orientalist, om än till skillnad från Tull-berg främst kännare av det arabiska språket och den arabiska numismatiken.
Tornberg såg ut att gå mot en lysande karriär redan i mitten av 1830-talet när han vid tjugoåtta års ålder utnämndes till docent i arabiska. Efter en flerårig studieresa till bland annat Tyskland och Frankrike tillträdde han be-fattningen som Lidénsk amanuens vid universitetsbiblioteket. Han uppehöll senare professuren i österländska språk, men förbigicks vid tillsättningen av Tullberg, trots att han blivit uppförd i första förslagsrum. Tornberg lät i stället prästviga sig men kallades av universitetskanslern, kronprins Carl, till en extra ordinarie professur i Lund. Tre år senare övertog han den ordinarie professuren vid samma universitet. Trots den uppskattning han rönte i Lund föreföll han uppriktigt intresserad av att återvända till Uppsala universitet, vars orientaliska handskrifter han hade ordnat och vetenskapligt beskrivit i volymen Codices arabici, persici et turcici bibliothecae regiae universitatis upsaliensis (1849). Tornbergs intresse svalnade dock när universitetet inte kunde möta hans ekonomiska krav. Han återkallade till slut sin ansökan och blev kvar i Lund.
Hesse och Nordling
Om Tornberg hade fullföljt sin ansökan skulle han ha varit självskriven till professuren. En annan synnerligen kvalificerad orientalist var den tidigare adjunkten och titulärprofessorn Henrik Gerhard Lindgren, som dock inte heller sökte professuren utan kvarstod som kyrkoherde i Tierps pastorat. När konsistoriet behandlade tillsättningen av lärostolen återstod fyra kandidater
med betydligt blygsammare kvalifikationer; Lundaadjunkten Magnus Fredric Brag blev inte ens kompetensförklarad. De övriga sökande var adjunkten Jonas Fredrik Hesse, som efter Tullbergs död hade vikarierat på professuren, samt docenterna Theodor Nordling och Gustaf Fredric Koræn. Hesse var fyrtiofyra år gammal medan Nordling och Koræn båda var i tjugofemårsål-dern. Nordling hade disputerat för magistergraden 1851 och samma år erhållit en docentur i arabiska. Trots åldersskillnaden stod han knappast efter Hesse i vetenskapligt hänseende. Hesses tillskyndare framhöll dock dennes större pedagogiska förtjänster, främst att han redan hade vikarierat på lärostolen.
Det fällde avgörandet och på hösten 1855 installerades Hesse som professor.
Nordling erhöll i konkurrens med Koræn adjunkturen i ämnet året därpå.
Hesses vetenskapliga författarskap var obetydligt och han fick ständigt uppleva att hans kompetens ifrågasattes. Tornberg skrädde inte orden när han i ett brev till sin svåger, kemisten Lars Svanberg, gav sin syn på Hesses förmåga 1853: ”Jag skulle knappt vilja tro, att Upsalas professorer skulle låta den skammen gå öfver sig, att föreslå hr H. till professor. Jag känner bäst hans capacitet och kan tryggt försäkra, att, vid dessa studiers närvarande ståndpunkt, det skulle vara högst betänkligt att välja till dess målsman en person, som visst aldrig gjort sig full reda för deras betydelse.” Svanberg tog uppenbarligen intryck av rapporterna från Tornberg. När fakulteten upprät-tade förslaget ville Svanberg endast tillerkänna Hesse ett tredjerum bakom Nordling och Brag. I sitt yttrande tillade han att det sannolikt hade varit bättre för universitetet ”om man vidtagit åtgärder för att ifrån utrikes ort införskaffa oss någon orientalist för besättande af den nu ifrågavarande pro-fessionen”.
Som docent hade Hesse genomfört en studieresa till Tyskland 1847, var-vid han åhörde Heinrich Leberecht Fleischers föreläsningar. Fleischer var sin tids främste arabist, men det är svårt att spåra något inflytande från honom hos Hesse. Under 1840-talet medverkade Hesse i Frey, men hans egna skrif-ter är lätt räknade. Av visst universitetshistoriskt intresse är hans Inbjud-ningsskrift till morgondagens Philosophiae Doctors-Promotion (1869), vilken utgör en översikt över filosofie magister-promotionerna vid universitetet från 1600 och framåt. Sina offentliga föreläsningar ägnade Hesse uteslutande åt ett fåtal högst traditionella ämnen: Profeten Jesaia, Davids psalmer samt Genesis. Föreläsningarna bestod huvudsakligen av översättningar med få kommentarer. Hesse var som examinator känd för sin snällhet, varför öst-erländska språk blev ett populärt fyllnadsbetyg i dåtidens magistergrad. En senare innehavare av professuren, K.V. Zetterstéen, har krasst konstaterat att han blivit ”vida mindre känd som orientalist än som huvudpersonen i varjehanda studentikosa historier”.
I slutet av 1873, kort efter Hesses död, gjorde fakulteten och konsistoriet en framställning om att ändra lärostolens benämning från österländska språ-ken och litteraturen till semitiska språk. I äldre tid hade österländska språk i princip varit liktydigt med semitiska språk. Visserligen förekom sanskrit, avestiska och i synnerhet turkiska i undervisningen, men de icke-semitiska språken hade underordnad betydelse. Efter sanskritforskningens och det jämförande språkstudiets genombrott hade termen österländska språk fått en vidare innebörd. Det hela gick så långt att Carl Johan Tornberg beklagade att benämningen österländska språk ”i sig är ett chaos”, vilket han betrak-tade som paradoxalt med tanke på den tilltagande specialiseringen inom universitetsväsendet i stort. Orientalist kallades inte bara den som ägnade sig åt hebreiska och arabiska, utan ”likaväl Sinologen och Sanskritologen, som den der befattar sig med Berbers, Kaffrers, ja Slavers och Ny-Grekers tungomål”. Bara det faktum att alla dessa språk var förenade under samma lärostol visade ”bättre än allt annat huru litet man gjort sig reda för arten af de studier, som detta namn omfattar, hvilka tagna efter orden måste öfver-skrida äfven en Mezzofantis förmåga”.
Särskilt känslig var frågan om sanskrits ställning. Många klassiska filo-loger hade svårt att acceptera den jämförande språkforskningens uppfatt-ning att sanskrit utgjorde ett ursprungligt språk, av vilket även studiet av de klassiska språken följaktligen var beroende. I mitten av 1830-talet hade Adolph Törneros klagat över ”sanskritsjukan”, som bredde ut sig likt en ”In-disk Cholera”. Johan Spongberg upplevde ”sanskriteriet” som ett hot mot den klassiska filologiska bildningen. Redan i samband med konkurrensen mellan Tullberg och Tornberg hade frågan om ämnet sanskrits betydelse inom disciplinen österländska språk aktualiserats. Professurens namnbyte 1874 utgjorde en slutlig markering av att dess huvudområde skulle vara se-mitiska språk, inte de ariska fornspråken sanskrit eller avestiska. I Lund levde däremot benämningen österländska språk kvar in på 1900-talet.
Fredrik Fehr, senare ryktbar som ritschlianskt färgad radikalteolog och pastor primarius, blev docent i hebreiska sedan han framlagt avhandlingen Den babyloniska Talmud (1872). Han undervisade huvudsakligen i hebre-iska under de följande åren, men övergick sedan till teologin. Han sökte inte professuren efter läraren Hesses bortgång. Det gjorde inte heller Lars Edman, som redan 1857 hade blivit docent i österländska språk, men som i början av 1860-talet övertog adjunkturen i tyska och engelska. Ansökningar inkom däremot från både Theodor Nordling och Herman Almkvist. De var båda synnerligen välmeriterade och kompetenta, dock inom var sitt om-råde. Nordling var överlägsen Almkvist i hebreiska, men förhållandet var det omvända när det gällde arabiska. Till slut fällde Nordlings betydligt
stör-re tjänstgöringsmeriter avgörandet. Inför tillsättningen biföll Kungl. Maj:t konsistoriets anhållan att tre utomstående sakkunniga – Henrik Gerhard Lindgren och de båda norrmännen Carl Paul Caspari och Jens Peter Broch – skulle granska de sökande. Tillsättningen blev därmed den första vid Upp-sala universitet som skedde enligt det sakkunnigförfarande, vilket gjordes obligatoriskt genom 1876 års universitetsstatuter.
Från våren 1876, då Nordling tillträdde, skedde en väsentlig uppryck-ning av de semitiska studierna. Nordling hade ägnat mer än halva sitt liv åt orientalistiken och var således väl förberedd för den uppgift som väntade.
Vid flera tillfällen hade han uppehållit professuren och som nybliven ad-junkt hade han genomfört en längre studieresa till Tyskland, Schweiz och Frankrike. Under resan, som han företog som riksstatens stipendiat, blev han ledamot av Morgenländische Gesellschaft. Som vetenskapsman ägnade sig Nordling främst åt hebreiskan och han utgav bland annat De allmänna vokalförändringarna i hebreiska språket (1873). Utöver detta gjorde han sig bemärkt för sina forskningar om Koranen, som för första gången hade
över-Doktor Seligmann och docenturen
År 1863 disputerade den tjugosjuårige Joseph Seligmann i arabiska språket vid Uppsala universitet. Han hade tidigare studerat vid universiteten i Breslau och Leipzig, och ansågs vara en lovande forskare. På förslag av professorn i orientaliska språk, Jonas Fredrik Hesse, ställde sig filosofiska fakulteten bakom förslaget att kalla Seligmann till docent. Men det fanns ett aber: Seligmann var jude och anhängare av den mosaiska trosbekännelsen. Av det skälet avslog universitetets kansler Gustaf Adolf Sparre fakultetens ansökan. Han hänvisade till regeringsformens tjugoåttonde paragraf, som bland annat föreskrev:
Konungen äger rätt att i statsrådet utnämna och befordra infödde svenske män till alla de embeten och tjenster inom riket, högre och lägre, hvilka äro af den egenskap, att konungen fullmagter derå utfärdar. [- - -] Till statsministrar, statsråd, justitieråd, stats-sekreterare samt alle andre civile embetsmän inom riket och domare må sådane män endast nämnas, som äro af den rena evangeliska läran.
Seligmann överklagade. Han framhöll i sin utförliga besvärsskrivelse att bekännare av andra religioner än den ”rena evangeliska läran” tidigare hade givits tillträde till akademiska tjänster.
Robert Rubenson – som delade Seligmanns judiska tro – hade 1858 utnämnts till amanu-ens vid fysiska kabinettet och katoliken Athanasius Wackerbarth hade 1860 antagits som amanuens vid observatoriet.
Någon effekt hade detta dock icke. Seligmann fick ingen docentur. I stället flyttade han till Stockholm, där han 1864 öppnade en bokhandel på Drottninggatan. Under flera årtionden var han aktiv som förläggare, bland annat för författare som Carl Snoilsky, Carl David af Wirsén, Viktor Rydberg, Gunnar Wennerberg och Albert Ulrik Bååth.
Seligmann förlade dessutom August Strindbergs Röda rummet och Erik Axel Karlfeldts debutsamling Vildmarks- och kärleksvisor. Efter Seligmanns död 1904 övertogs förlaget av Wahlström & Widstrand.
satts till svenska 1843 av Johan Fredrik Sebastian Crusenstolpe. Carl Johan Tornberg utgav 1874 en andra koranöversättning över vilken Nordling förfat-tade en kritisk granskning. Själv översatte han bland annat Jobs bok, vilken utkom i samband med universitetets 400-årsjubileum. Nordling var en habil forskare, vars kritik av Tornbergs koranöversättning i princip har fått efter-världens stöd. Däremot var han knappast de stora vyernas man; hans intres-se var i allt väintres-sentligt begränsat till bibelhebreiskan och Koranen. Även om professurens namnbyte 1874 hade samband med den jämförande språkforsk-ningens genombrott kvarstår faktum att det inte heller under Nordlings professorstid förekom någon egentlig komparativ lingvistisk behandling av de olika semitiska dialekterna. Under vårvintern 1890 förfrös Nordling ena foten, varefter han insjuknade i kallbrand. Trots flera operationer, däribland amputation av benet, gick hans liv inte att rädda.
Nordling förmedlade intresset för hebreiskan till flera av sina elever. Karl Uno Nylander disputerade på en studie över kasusändelserna i detta språk.
Studien rörde särskilt de spår av äldre nominalböjning som bevarats i he-breiskan i jämförelse med andra semitiska språk. Under 1880-talet svarade han för en stor del av undervisningen i ämnet. Hans Lärobok i hebräiska språket (1887) användes under lång tid vid både läroverk och universitet.
På Nylanders initiativ bildades 1888 Föreningen för semitiska språk, vars förste ordförande han blev. Vid samma tid höll han en föreläsningsserie om ämnet semitiska studiers historia i Sverige, vilka låg till grund för en uppsats i Ny svensk tidskrift 1889. I mitten av 1890-talet övergick Nylander till en docentur i exegetik inom teologiska fakulteten men lämnade Uppsala kort därefter, sedan han blivit utnämnd till lektor (senare domprost) i Strängnäs.
Hebreiskan var föremål även för Anton Hacklins avhandling, framlagd 1886.
Hacklin ägnade sig dock även åt assyriologi och höll de första föreläsning-arna i assyriska vid universitetet.
Den internationella orientalistkongressen i Stockholm 1889 betydde åt-skilligt för att popularisera ämnet semitiska språk. Kongressens generalse-kreterare, den märklige Carlo Landberg, hade inlett sina studier i Uppsala 1870, men sedan fortsatt i Paris och Syrien. Han disputerade i Leipzig och var vid tidpunkten för kongressen generalkonsul i Alexandria. Kongressen fick en nationalistisk prägel, vilket märktes under en dagsutflykt till Upp-sala. Deltagarna fördes först till Gamla Uppsala för att ”å Odins hög dricka mjöd ur horn”, varefter vidtog middag i universitetshusets förhall, där ser-vitriserna bar svenska nationaldräkter. Sent på kvällen återvände delega-terna med tåg till Stockholm. Under kongressen mottog universitetet en stor mängd arabisk och turkisk litteratur, vilken Herman Almkvist katalo-giserade under läsåret 1889/90. Carlo Landberg donerade senare medel till
en stiftelse för att understödja och belöna forskning i semitiska språk vid Uppsala universitet.
Almkvist och Zetterstéen
År 1892 efterträddes Theodor Nordling av Herman Almkvist, som dessför-innan innehaft den extra ordinarie professuren i jämförande språkforskning.
Almkvist hade disputerat 1866 med en kommenterad översättning av den arabiske 1300-talsresenären Ibn Battutas resa genom Maghrib. Efter att ha utnämnts till docent i arabiska fortsatte han sina studier utomlands. Han kom till Paris, där baron Silvestre de Sacy i början av 1800-talet hade grund-lagt det moderna semitiska studiet, och där Ernest Renan några år före hans ankomst hade utgivit det klassiska arbetet La vie de Jésus. I Leipzig stude-rade han för Heinrich Leberecht Fleischer, som riktat den arabiska filologin med nya vetenskapliga metoder.
Åren 1875–78 genomförde Almkvist en längre studieresa, som fick bety-delse för hans fortsatta verksamhet. Han besökte länder som Ungern, Tur-kiet, Syrien, Palestina och Egypten. Från Kairo reste han uppför Nilen och in i Sudan, där han sammanstrålade med guvernören, general Charles George Gordon. Enligt en seglivad historia skulle Almkvist ha vallfärdat till Mekka under förklädnad, men denna uppgift saknar grund. Däremot lär Almkvist i efterhand ha berättat att han hade övervägt att utsträcka resan till Mekka, men funnit säkrast att låta bli.
Almkvists ursprungliga syfte med resan hade varit att studera olika nu-biska dialekter. Vid ankomsten till Kairo fick han emellertid höra att öster-rikaren Leo Simon Reinisch redan höll på att färdigställa ett större verk om nubiskan (som utkom 1879 under titeln Die Nuba-Sprache). I sista stund bestämde han sig därför för att i stället koncentrera sig på bischarispråket, vilket inte var någon alldeles enkel uppgift. Språket saknade nämligen lit-teratur, varför han helt och hållet var hänvisad till sina egna undersökningar på ort och ställe. Han samlade ett stort material kring både bischari- och nubaspråken, vilket han började behandla efter hemkomsten 1878. De om-fattande studierna resulterade bland annat i tvåbandsverket Die Bischari-Sprache Tu-Bedawie in Nordost-Afrika, beschreibend und vergleichend darge-stellt (1881–85).
Arabiska utgjorde Almkvists specialområde och han var den förste verk-ligt framstående arabisten bland professurens innehavare under 1800-talet.
Bland hans viktigaste bidrag till forskningen märks Den semitiska språk-stammens pronomen: Bidrag till en jämförande semitisk grammatik, I (1875), i vilken han sökte påvisa den semitiska och hamitiska språkstammens inre släktskap. Han citerar däri – utöver olika indoeuropeiska, semitiska och
ha-mitiska språk – även en rad andra tungomål, däribland grönländska, kine-siska och japanska. Arbetet grundlade hans rykte som exceptionell språk-begåvning. Hans språkkunskaper var överlag enastående; utöver arabiska talade han både ryska och ungerska flytande. Sammanlagt uppskattar hans efterträdare K.V. Zetterstéen att han kände till ”vida mer” än tjugosju mer eller mindre exotiska språk, vilket naturligtvis inte är detsamma som att han obehindrat talade alla dessa.
Innan Almkvist återvände från Afrika sökte han den extra ordinarie professuren i jämförande språkforskning, vilken hade inrättats i samband med att adjunkturen i österländska språk indrogs. Professurens namnbyte till semitiska språk kort dessförinnan utgjorde en klar markering av att de semitiska språken skulle vara huvudföremålet för den ordinarie lärostolsin-nehavarens verksamhet. Det innebar att sanskrit och andra övriga språk, som tidigare hade rymts under benämningen österländska språk, inte längre skulle tillhöra professurens läroområden. Den nya extra ordinarie profes-suren i jämförande språkforskning, som behandlas utförligare längre fram, var därför tänkt att fylla detta behov. Det rådde emellertid stor osäkerhet om hur denna professur skulle definieras och avgränsas, varför tillsättningen drog ut på tiden. Först i slutet av 1880 utnämndes Almkvist, efter många turer, till befattningens förste innehavare.
Under 1880-talet lockade Almkvists föreläsningar inga större åhörarska-ror, eftersom jämförande språkforskning inte utgjorde något examensämne.
Han övergick därför allt mer till att föreläsa om de semitiska språken, till exempel om semitisk grammatik, jämförelse mellan nyarabiska och fornara-biska, samt om Talmud med jämförande arameisk och hebreisk formbygg-nad. När han föreläste över semitiska ämnen lät han för säkerhets skull i föreläsningskatalogen införa orden ”under jämförande av”. Universitetssta-tuterna angav nämligen att en professor skulle föreläsa ”i sin vetenskap”, vil-ken i hans fall alltså utgjorde ”jämförande språkforskning”. I praktivil-ken hade universitetet således två professurer i semitiska språk under 1880-talet. De krafter som hade önskat att den nya professuren främst skulle omfatta san-skrit fick inledningsvis inte sina förhoppningar förverkligade. I en inlaga till sektionen 1890 beklagade exempelvis latinisten Frans Wilhelm Häggström att universitetet i stället för en välbehövlig professur i sanskrit hade fått en lärostol ”i allmän jemförande språkforskning, hvars innehafvare enligt sin vidsträckta fullmagt kan läsa öfver och jemföra hvilka jordens språk som helst, men alldeles icke är skyldig att föreläsa om sanskrit och jemförande indoeuropeisk språkforskning”.
Ända fram till sekelskiftet 1900 utgjorde hebreiskan huvudspråket för den semitiska professuren, vilket är föga förvånande med tanke på ämnets
Kyrkan och den mänskliga självförhävelsen
Vid 1903 års promotion hade Herman Almkvist, professor i semitiska språk, utsetts till filo-sofiska fakultetens promotor. Almkvist, som var känd för sina radikala och frisinnade åsikter, ägnade sitt promotionstal åt det kontroversiella ämnet ”Det senaste skedet af den semi-tiska språkvetenskapens strid mot gällande dogm”. Enligt Almkvist var det klarlagt att den bibliska skapelseberättelsen vilade på babylonisk grund, liksom att nästan inga av böckerna i Gamla testamentet var nedtecknade av de personer som de traditionellt blivit förknippade med. ”De tio budorden skrefvos icke af Jahves finger eller af Moses på två stentaflor utan var en folkets urgamla egendom, hvars skriftliga formulering skedde småningom under olika skeden, äldst möjligen ända från Mose tid.” Kyrkan stod inför valet att antingen acceptera eller förkasta vetenskapens resultat. I sin avslutning uttryckte Almkvist en önskan om ”ett ändtligt slut på den mänskliga själfförhäfvelse och ofördragsamhet, som just på det religiösa området ända in i våra dagar visat sina mäst olycksbringande värkningar”. Alla förstod vad
Vid 1903 års promotion hade Herman Almkvist, professor i semitiska språk, utsetts till filo-sofiska fakultetens promotor. Almkvist, som var känd för sina radikala och frisinnade åsikter, ägnade sitt promotionstal åt det kontroversiella ämnet ”Det senaste skedet af den semi-tiska språkvetenskapens strid mot gällande dogm”. Enligt Almkvist var det klarlagt att den bibliska skapelseberättelsen vilade på babylonisk grund, liksom att nästan inga av böckerna i Gamla testamentet var nedtecknade av de personer som de traditionellt blivit förknippade med. ”De tio budorden skrefvos icke af Jahves finger eller af Moses på två stentaflor utan var en folkets urgamla egendom, hvars skriftliga formulering skedde småningom under olika skeden, äldst möjligen ända från Mose tid.” Kyrkan stod inför valet att antingen acceptera eller förkasta vetenskapens resultat. I sin avslutning uttryckte Almkvist en önskan om ”ett ändtligt slut på den mänskliga själfförhäfvelse och ofördragsamhet, som just på det religiösa området ända in i våra dagar visat sina mäst olycksbringande värkningar”. Alla förstod vad