Inom de olika verksamheterna formuleras, på ett eller annat sett, bilden av den kriminella kvinnliga identiteten. Man kan tänka sig att man inom organisation Alice inte ser klienten som ett offer för omständigheter utan snarare som en individ med ansvar över sina egna handlingar. Att ansvaret för sina handlingar ligger på individen själv, att ingen annan än kvinnan själv kan bära ansvaret för hennes livsval.
Organisation Alice:
/…/ aktiva missbrukande kvinnor… ehe… skyller alltid på andra på omständigheterna; med boende man blir vräkt för att man inte har betalat hyran… och sen ifrågasätter man VARFÖR man blivit vräkt… man ifrågasätter VARFÖR hyresvärdar vräker bara för att det är spring i lägenheter… idag… det är ju självklara saker…ehe…man blir vräkt för sådana saker…/…/ alla människor vet att betalar man inte hyran då blir man vräkt /…/Det är självklara saker…alltså men dom här självklara sakerna dom försvinner när man lever i missbruk och kriminalitet
I intervjun frågar jag vidare om det kan vara så att man som stigmatiserad tar på sig en roll som man vet att man får gehör för. Informanten svarar;
Organisation Alice:
Ja, då är det nån som tycker synd om en. Tycka synd om en är inte det samma som bry sig /…/ som kvinna framhäver man att /…/ alla förutsättningar är så dåliga. Det framhäver man ofta som kvinna. Å så gråter man lite grann å tycker alla så jävla synd om en /…/ vill gärna hitta felen hos samhället /…/ sin egen del vill dom inte ta av.
203 Kriminalvårdstyrelsens riktlinjer , ”Samarbete med den ideella sektorn – riktlinjer för kriminalvårdens samarbete med den
Relaterar jag detta till Kenneth Peterssons forskning som nämnts ovan, kan jag se hur den samhälliga liberala diskursen kring individens eget ansvar över sitt handlande gör sig påmind. Informanterna i organisationerna Beata och Cornelia kan tänkas ge en tydligare bild av omhändertagande och förståelse då de definierar sina klienters identitet. Förhållandet mellan synen på individen i förhållande till det strukturella sammanhanget/praktiken kan här tänkas bli definierad annorlunda än inom organisation Alice.
Organisation Beata:
Informant B: 1; de står utan hem utan någonting. Allting ska byggas upp försiktigt omkring Informant B: 2; Jaa och sen det emotionella är ju givetvis stort. Kvinnor ute i missbruk lever i inget lätt liv. De är ju mycket utnyttjade å asså man får ju höra historier så att håret vitnar … ehem så det är ju mycket att jobba med skuld och skam ehe jobba med att hitta sig själv överhuvudtaget. Vem är jag … ehe och så. Å sen missbruksbilden vad har jag varit med om … kunna acceptera det för att kunna gå vidare… ehm å hitta styrka att det är ok att vara jag/…/ å nu för tiden är det så att har man stora hyresskulder … då kommer man inte in… asså då kan man inte gå som privatperson å få en lägenhet för att de säger nej. Å det är ju i och för sig inte så kontigt men har man då en soc eller liksom kommunen som går in och stödjer de här kvinnorna är det ju mycket enklare /…/
Organisation Cornelia:
Så är ju våra kvinnor … (suck) mycket utsatta i den här missbrukarvärlden. Ehe och de är i en beroendeställning … ehe det är fysisk misshandel det är psykisk misshandel /…/många har ju inget nätverk kvar över huvud taget men en önskan om att … att få det igen /…/de flesta är nog väldigt ensamma/…/ alla vill ju det innerst inne att det ska va …att det ska fungera
Man kan tänka sig att man inom organisation Alice förhåller sig till klienterna på ett annorlunda sett än vad man gör inom organisation Beata och Cornelia. Kan jag finna någon tänkbar orsak till detta? Jag frågar mig; vem har makten över problemformuleringen kring kvinnor och kriminalitet?
Till min hjälp använder jag mig av etnologen Lena Gerholms avhandling om hur projekt formas och tillämpas i praktiken.204 Gerholm menar att ”Vårt vetande dvs vad vi anser oss veta,
är styrt av vår livssituation, våra erfarenheter och våra värderingar. Av sådana kulturella skäl finns det grupptypiska bilder av isolering, främlingskap och passivitet”.205 Gerholm lyfter fram det
sociocentriska perspektivet då hon menar på att det framför allt finns två sätt på vilket man kan veta något om andra; antingen genom egen erfarenhet, eller genom utsagor från andra människor. I situationer då en grupp, som själva inte innehar den egna erfarenheten, ska hjälpa en annan grupp blir konsekvenserna lätt att det används kategoriseringar och stereotypifieringar av de andra, detta då den egna erfarenheten saknas.206 Gerholm menar vidare att dessa
stereotypifieringar lätt blir mörka då hjälparna ensidigt befattar sig med andras problem, inte med
204 Lena Gerholm, Kulturprojekt och projektkultur: En fallstudie av en kulturpolitisk försöksverksamhet (Malmö, 1985) 205 Gerholm, s. 100 ff
deras positiva sidor. Hon menar även att det ibland även kan finnas tendenser till att hjälparna överdriver problemens omfattning för att motivera sin position, sin makt som hjälpare. Mörka verklighetsbilder är mer handlingsbefrämjande är ljusa, som i sig inte motiverar åtgärder, menar Gerholm.207
Hur ser jag på dessa påståenden i relation till mitt intervjumaterial? Då organisation Alice baseras på medlemmar som själva har egen erfarenhet av kriminalitet och fängelse tycker jag att det är intressant att jämföra organisation Alice utsagor med organisationerna Beata och Cornelia. Man kan tänkas se att man i organisation Alice, tillskriver klienten eget ansvar över sina handlingar på ett sätt som man inte lika tydligt kan fastställa i organisationerna Beata och Cornelia. Den egna erfarenheten av den kriminella identiteten inom organisation Alice, kan här tolkas som en legitimering till ett annat sorts tänkande än vad som ges indikation på inom organisationerna Beata och Cornelia. Kan det vara så att man, inom organisationerna Beata och Cornelia, i all välmening tillskriver klienterna en roll som hon i slutändan själv inte har makt över? Kan jag finna relevans i det Gerholm hävdar, att avsaknaden av erfarenhet från den livssituationen som informanternas klienter befinner sig i, kan bidra till att informanterna inom organisationerna Beata och Cornelia tillskriver klienterna en identitet som de själva inte valt? Det mer omhändertagna bemötandet mot klienterna i organisation Beata och Cornelia kan utifrån Gerholm teorier om makt, tolkas som ett undermedvetet maktmedel. Kan det vara så att informanten i organisation Alice, ”mellan raderna” säger; ”stigmatisera inte mig, frånta mig inte
förmågan att fatta mina egna beslut”? Jag har inte några svar på dessa frågor, men jag tycker ändå att
det är värt att ha i åtanke, att den informant som öppet för mig har förklarat att hon har egen erfarenhet av frihetsberövning, ger indikationer på att ansvaret för detta främst bör ligga på individen själv, inte på omständigheterna.