Kommunikation i projektet

Vi har valt att behandla temat Kommunikation för att kunna skildra samspelet mellan de olika aktörerna och belysa hur relationerna mellan dem tar sig uttryck. Genom en sådan skildring vill vi redogöra för hur inflytande från de olika aktörerna tar sig form och vilken betydelse det kan få för kunskapsbildningen. Framställningen kommer i huvudsak utgå från intervjupersonernas personliga uppfattningar och erfarenheter.

I samtalet med Svensson, stadsbyggnadskontoret, om innebörden av den tvärsektoriella samverkan uttrycker hon att hon ser en samverkan över organisationsgränserna som en avgörande del i att skapa sig förståelse av hur tekniken påverkar stadens utveckling. Hon nämner bland annat i sammanhanget att Göteborgs stad troligen aldrig hade initierat projektet om de inte hade varit delaktiga i samverkansplattformen Drive Me, inom vilken staden fick möjlighet att interagera med det privata näringslivet i en större utsträckning än vanligt. Hon ser en stor fördel med en samverkansplattform mellan den offentliga och privata sektorn eftersom det, enligt henne, ger en möjlighet för de inblandade aktörerna att lära känna varandra, förstå varandra och i viss utsträckning även lita på varandra. Hon presenterar även sin uppfattning om vilken roll projektet kan ha i ett större sammanhang för att kunna lösa kommande frågor i utvecklingen av autonoma fordon som:

”För jag tror inte vi kommer […] kunna lösa detta [än], det är så komplexa system så att man kan inte bara ta fram någon teknik och sätta den på banan, i staden eller på vägen eller var det nu kan vara och sedan tro att det ska fungera av sig själv. […] Det kommer det inte att göra, för allting kommer behöva samspela med varandra, och då måste vi samverka. Kan man då börja tidigt […] med de här frågorna tillsammans underlättar man det vidare samarbetet som jag tror är helt nödvändigt för att man ska kunna få någon praktisk verklighet av detta.” - Svensson, 10 april 2018.

I Svenssons utlägg förstår vi att hon ser att en samverkan mellan berörda parter är ett vitalt moment för att kunna nå fram till en gemensam förståelse för vilka möjligheter och

utmaningar den tekniska utvecklingen kan ha på stadens utveckling. I denna samverkan är kommunikationen ett nödvändigt verktyg för aktörerna att kunna skapa sig denna förståelse. Än en gång går det att skymta likheter mellan Svenssons uppfattning och de företeelser vi har uppfattat som styrkor inom den kommunikativa planeringen, nämligen att den kommunikativa planeringens kompromissökande tillvägagångssätt suddar ut gränser mellan experter och lekmän (Healey, 2007, 239ff). Detta skapar en grogrund för ett bredare kunskapsutbyte eftersom det möjliggör för en större inkludering av aktörer.

På frågan vilka dialoger Svensson varit delaktig i för att skapa sig en bättre förståelse för de teknologiska verktyg som kan påverka stadens fysiska miljö och struktur svara hon att mycket av hennes tidigare erfarenheter kommer från bland annat medverkan i Drive Sweden. Hon säger däremot att det inom denna plattform varit mycket inriktat på näringslivet och vilka utmaningar de stått inför. Detta är något hon uppmärksammat som utmanande för personer utanför den teknologiska kretsen att följa, eftersom argument och resonemang förs på ett fackspråk som gör att utomstående svårligen förstår allt och riskerar därmed att förlora intresse. Hon ser ett allvarligt problem i att språkbruket riskerar att eliminera personers erfarenhetskunskap när det inte bjuder in dem att delta i samtalet. Under vår observationsstudie vid workshopstillfället uppdagades det för oss, i likhet med Svensson iakttagelse, hur språkförbistringar kan äventyra kunskapsbildningen. Denna iakttagelse var en situation som blev motsättningsfylld mellan två deltagare. Vi tolkade att den bakomliggande orsaken till denna motsättning delvis berodde på gruppdynamiken mellan deltagarna, men framförallt på grund av språkbarriärerna. Det visade sig att deltagarna som representerade olika organisationer hade svårt att förstå varandra när de kommunicerade utifrån sina egna yrkesroller med tillhörande fackspråk. Det slutade med att en av deltagarna, som vi upplevde kände sig exkluderad ur diskussionen, reagerade med frustration och slutade engagera sig i diskussionen. Vi vill i detta sammanhang än en gång lyfta begreppet Realrationalität (Flyvbjerg & Richardson, 2002, s. 49f) som belyser att deltagarna behöver se till vad som faktiskt görs, att man behöver ha en faktisk medvetenhet om vad som sker, och att det behöver finnas en medvetenhet över språkets inflytande. I detta fall handlar det om en medvetenhet om att en ensidig dialog kan riskera att eliminera deltagare ur kunskapsbildningen. Flyvbjerg (1998, s. 141) påtalar även att rationalitet är den

svages makt och enbart när det inte förekommer antagonistiska konfrontationer kan det bättre argumentet ha genomslagskraft.

På frågan var Stadsbyggnadskontoret får sitt kunskapsunderlag till projektet, svarar Wincentson, att en stor del kommer via forskning från samverkansplattformen Drive Me, samt att en stor del av den ackumulerade kunskapen härrör från styrgrupps- och workshoptillfällena. Eftersom projektet vi undersöker har blivit upphandlat av Sweco blir det till stor del de som driver processen för kunskapsöverföringen och sammanställningen av denna kunskap. Wincentson påtalar att konsulterna i bred bemärkelse jobbar självständigt i projektet men att det förekommer avstämningar med den kommunala förvaltningen för att informera om projektets utveckling. Under samtalet blir det även märkbart att det råder olika uppfattningar kring vilka effekter autonoma fordon kan innebära i stadsmiljön. Wincentson påtalar exempelvis att hon förutsätter att det sker en elektrifiering i de autonoma fordonen för att förbättra de ekologiska aspekterna men, som har framkommit i intervju med fordonstillverkaren, är en elektrifiering inte ett måste för den tekniska utvecklingen.

Vi frågar även Wincentson vilken uppfattning hon har om workshop som metod för att få en tydligare förståelse för vilka utmaningar som ligger mellan teknikutvecklingen och stadsplaneringen. I följande citat framgår hennes uppfattning om att hon ser det som ett positivt tillvägagångssätt och att det även verkar finnas ett gränsöverskridande intresse för kunskapsöverföringen.

”Ja, absolut. För jag tror ju vi behöver veta mer om tekniken, verkligen. Och som sagt, näringslivet och alla aspekter som måste komma med från den aspekten, […] jag upplever också att de är nyfikna och intresserade av hur man planerar städer och ser det som en möjlighet att vara med och [delta]. Så det är absolut värdefullt, men det tar ju krafter, det tar resurser.” - Wincentson, 6 april 2018.

I det fortsatta samtalet med Wincentson berättar hon att det även förekommer ett gränsöverskridande kunskapsutbyte inom styrgruppen där det sitter aktörer från både den offentliga förvaltningen och det privata näringslivet. Att deltagarna i detta sammanhang får en möjlighet att tydliggöra vilka åtagande de arbetar med och vilka utmaningar och möjligheter som kan ligga i samspelet mellan den tekniska utvecklingen och stadsplaneringen. Hon berättar även att styrgruppens primära uppgifter i projektet är att styra efter vilka ingångsvärden och vilka scenarier som finns med i projektet, samt vilka aspekter som det ska läggas tyngd på. Sammanfattningsvis framgår det i samtalet kring hur

kommunikationen ser ut mellan de iblandade parterna att det utifrån Wincentsons perspektiv är avgörande att dialogen och mötena mellan aktörerna finns.

I diskussionen kring hur kommunikationen ser ut mellan berörda parter i projektet säger Wilhelmsson, vid Ericsson, att han är en av aktörerna i projektets styrgrupp, där han tillsammans med andra nyckelaktörer har ansvaret att presentera rekommendationer för olika frågor och ovissheter som dyker upp i projektet. Bortsett från sin medverkande roll i projektet har han personligen inte kontakt med den offentliga förvaltningen gällande frågor om autonoma fordon. Han delger sin uppfattning om att hans medverkan i styrgruppen lika mycket går ut på att lära sig om de andra aktörernas expertisområden som att delge sina egna professionella uppfattningar. Förutom medverkan i projektet kring autonoma fordons effekter i stadsmiljön har Ericsson ett samarbete med akademien i den utsträckning att de gemensamt arbetar med utveckling av teknik i bland annat autonoma bussar. Det framgår under samtalet att detta samarbete i sig ökar förståelsen och erfarenheten av teknikens förutsättningar och utveckling, en förståelse som han sedan tar med i form av erfarenhetskunskap in i styrgruppen.

I ett övergripande perspektiv uttrycker Wilhelmsson att han enbart besitter amatörmässig kunskap kring stadens utveckling och utmaningar, både praktiskt och teoretiskt, men att han tillsammans med de andra aktörerna, både i styrgruppen och under workshopen, syftar att öka sin förståelse för respektive aktörs kunskapsområde. Som framgår av nedanstående citat ser Wilhelmsson denna kunskapsbildande process som ett bra verktyg för att förbättra den allmänna förståelsen över hur tekniken kan påverka, och vilka effekter den kan ha i stadsbilden.

”[…] så att den här kunskapsöverföringen, den sker ur, skulle jag säga, ur det enkla skälet att du har skilda discipliner runt samma bord som försöker förhålla sig till någonting som man inte riktigt vet. Alltså hur det ser ut, det är en framtidsbild liksom, […] man har med sitt bagage in i den diskussionen. […] Det är det som ska bli spännande för det är både från så att säga, den disciplin man kommer ifrån [och övriga]. Men vi är också invånare, vi är människor, så det är klart att det är svårt, att frikoppla sig från sina egna kanske subjektiva värderingar.” - Wilhelmsson, 6 april 2018.

Även om han ser workshop som en bra metod för kunskapsbildning anser han inte att den är helt utan problem. För hans egen del råder det fortfarande en oklarhet hur den nyvunna

kunskapen ska komma till användning inom den egna organisationen. Han säger istället att den nyvunna kunskapen troligen kommer projektägaren, det vill säga stadsbyggnadskontoret, mest till nytta. En annan svårighet som framförs i samtalet är förhållandet till olika tidsperspektiv mellan de olika organisationerna, där hans roll i teknikutvecklingen inte innebär att förhålla sig till så långa tidsperspektiv som den offentliga planeringen vanligen gör. Trots vissa olikheter i uppfattning har han överlag en positiv inställning till kunskapsöverföringen som sker i projektet.

Emma Josefson, vid trafikkontoret, nämner att den viktigaste delen i kommunikationen och informationsutbytet mellan de olika parterna i projektet handlar om att undvika att det uppstår orimliga och felaktiga antaganden om respektive parts drivkrafter och vilka resultat de vill se. Det gemensamma samtalet är en faktor som bidrar till hur man tillsammans kan finna vägar att uppnå sina mål utan att förhindra den andra att uppnå sina. Hon bekräftar bilden som de övriga intervjupersonerna ger om att kommunikationen mellan de inblandade parterna i projektet just nu är lågmäld och ser det som att när man befinner sig i denna typ av projekt i ett så tidigt stadium handlar det om att utforska varandra. Josefson uttrycker att det inte handlar om att den kommunala förvaltningen är teknikfientlig utan att det handlar om att se vilka anpassningsmöjligheter och nyttoområden som finns i samspelet mellan teknik och planering. På frågan om vilket inflytande hon ser att de olika aktörerna har i projektet svara Josefson:

”Än så länge är nog det maktförhållandet inte riktigt definierat samtidigt, om teknikutvecklingen kommer fram med en självkörande funktion som är bättre än dagens mänskliga förare […] då är ju vi också nöjda. […] Men än så länge hoppas jag att människor går in med respekt för de olika parternas intresse i frågan på något sätt och att det är helt okej att vi kanske inte har exakt samma målbild, men att det här är något vi kommer behöva hantera framöver. […] Så de maktstrukturerna tror jag väntar.” - Josefson, 6 april 2018.

Utifrån intervjun med Josefson tolkar vi att de olika parterna strävar efter att bibehålla ett gott samtal. Däremot ser vi att ju tydligare rollerna blir i projekt, desto större blir risken att detta kan leda till en grogrund för målkonflikter med efterföljande maktpåtryckningar. Dessa målkonflikter riskerar då att underminera förutsättningarna för Det goda samtalet och istället övergår samarbetet till en förhandlingssituation (Jmf Cars, 1992, s. 24ff; Flyvbjerg, 1998, s. 141). Vi vill belysa att det inte garanterat kommer leda till detta, utan att det enbart

är en observation av en möjlig utveckling utifrån intervjupersonernas nuvarande uppfattningar och tolkningar.

Marcus Rothoff vid Volvo Cars, talar om hur kommunikationen mellan de olika organisationerna ibland har svårt att slå igenom eftersom organisationerna är uppbyggda kring olika, inte alltid överensstämmande, arbetsområden. Detta förklaras genom hans kommentar:

”Vårt folk har ju sina ansvarsområden. Det matchar ju inte riktigt ansvarsområdena för staden, det är ju helt olika. Vi har ju stadsbyggnadskontoret, vi har ju parkeringsbolaget, vi har trafikkontoret och en del frågor träffar ju rakt över alla dem och tvärt om. Det de jobbar med kanske slår över hela Volvo. Det är också svårt att hitta rätt sätt att jobba framåt och dela information, men jag tycker att vi har fått en väldigt bra dialog med framförallt Göteborgs stad som vi jobbar tätt med.” - Rothoff, 5 april 2018.

I projektet ser Rothoff det som positivt när de olika aktörerna tillsammans sitter ner vid samma bord och delger sina uppfattningar och farhågor. Detta är något som underlättar för kunskapsöverföringen eftersom informationen som delas kan hamna hos rätt person direkt istället för att den ska hamna flytande någonstans i organisationen och eventuellt aldrig hitta rätt. Detta stämmer väl överens med Innes (1998, s. 56) syn på att om kunskap ska vara inflytelserik behöver den förankras hos aktörerna genom att analyseras, bearbetas och utvärderas. Innes kallar produkten av denna process Shared knowledge eller intellektuellt kapital starkt nog att uthärda och ändra vedertagna sanningar. Rothoff bekräftar även, i likhet med flera andra intervjupersoner, bilden av att det tar tid att bygga upp samarbeten och hitta sina roller, men att projektet kring autonoma fordons effekter i stadsmiljön kan vara en inkörsport för ett fortsatt framtida samarbete kring detta.

Fortsättningsvis i intervjun påtalar Rothoff att det initialt var teknikutvecklarna som var drivande i frågan om autonoma fordon genom exempelvis Drive Me, men allt eftersom teknikutvecklingen gått framåt har staden fått upp ett intresse för frågan. Han menar att stadens ökade intresse för fordonens effekter har gjort att staden blivit mer drivande i frågan om samspelet mellan tekniken och planeringen. Han ger nu bilden av att staden kommit till en punkt där de i viss mån har tagit över frågan på egen hand, om än understödda av teknikutvecklare. Detta kan liknas med Svensson uttalande (jmf 4.6.2, s. 52)

om att stadens inte vill riskera att hamna utanför inflytandesfären i utvecklingsfrågorna och därmed initierat projektet som ska undersöka vilka effekter autonoma fordon kan ha i stadsmiljön.

Rothoff beskriver att Drive Me som arena för kunskapsöverföring har ett betydligt bredare perspektiv än vad projektet har, eftersom Drive Me även har en större omfattning. Vi förstår efter våra observationsstudier att projektets snäva avgränsning gör att frågor rörande digitalisering och elektrifiering ofta blir obehandlade när de hamnar utanför denna avgränsningen, även fast det, enligt hans mening, är inom dessa frågor som de stora nyttoeffekterna ligger. Avgränsningen riskerar därmed att digitaliserings- och elektrifieringsfrågorna inte utvecklas lika mycket som de gör i Drive Me, vilket leder till att viktig kunskap kring samspelet mellan planering och teknik kan gå förlorad. Ett exempel på detta är frågan om digitalisering som har avgränsats bort från projektet men, som enligt Rothoff, kanske är den viktigaste frågan när det kommer till vilka nyttoeffekter den kan ge. Avslutningsvis i temat kommunikation har vi valt att presentera Carlssons perspektiv på kommunikation i egenskap av hans roll som uppdragsledande konsult i projektet, med insikt i både den tekniska utvecklingen genom forskning samt stadens fysiska planering. På frågan om hur kommunikationen och inflytandet ser ut i projektet svarar Carlsson:

”Det är ju egentligen ingen som behöver strida för sin sak, det är ju inte så att vår slutprodukt sen kommer leda till den ena eller andras död, liksom. Utan det är ju, att alla är väldigt ödmjuka och diskuterar så det är svårt att hitta några sådana riktiga motsättningar.” - Carlsson, 5 april, 2018.

Carlsson beskriver att deltagarna vid den första workshopen, som var den enda som genomförts vid intervjutillfället, var väldigt försiktiga och inte kom med några bestämda utlåtanden utan var mest reflekterande och undvek att lämna egna exempel och förslag på den fortsatta utvecklingen av de scenarier som konsultbolaget arbetade med.