Kompositionalitet, meningspotential och

Kompositionalitetsprincipen i språket innebär att helhetens betydelse följer av de ingående delarna. Kompositionalitet beskrivs ofta som resul-tatet av en bottom up-process utifrån generella ordbildningsregler genom vilken ord kombineras och bildar en fras med en specifik betydelse, som i sin tur kombineras till en sats med en specifik betydelse. Lexikon och grammatik samverkar så, att betydelsen uppstår genom de ingående de-larna och hur de kombineras. I en sammansättningskontext är det som redan nämnts viktigt att notera att helhetens betydelse inte är lika med

summan av de ingående delarna, såsom ibland föreslås, eftersom olika

ordning mellan leden ger olika betydelse (se Langacker 2008:168). Det är knappast kontroversiellt att påstå att ett uttrycks betydelse kan härledas ur de ingående delarna, men frågan är hur strikt man tolkar kompositionalitetsprincipen, dvs. hur förutsägbar man antar att

betydelsen är utifrån de ingående delarna.

Costello & Keane (2000) refererar en traditionell syn på kompositio-nalitetsprincipen. Enligt denna råder strikt förutsägbarhet, dvs. helhetens betydelse betraktas som given utifrån de ingående delarna:

According to the principle of compositionality, anyone who knows the meaning of each word in a complex expression should need no further information to grasp the meaning of the expression. (Costello & Keane 2000:336)

Denna definition av kompositionalitetsprincipen är stark, menar de, och det är lätt att hitta exempel där den framstår som alltför stark. Costello & Keane argumenterar i stället för ett graduellt kompositonalitetsbegrepp (2000:336–340).

Kompositionalitetsprincipens begränsningar blir uppenbara i samband med sammansättningar, eftersom dessa till sin natur nästan alltid är flertydiga. Därmed föreligger ett stort antal potentiella, kompositionella betydelser, vilket innebär att kompositionalitetsprincipen är otillräcklig som förklaring till vår förmåga att förstå nya komplexa ord (se Svanlund 2009:34).

Ett begrepp som sammanhänger med kompositionalitet och analyser- barhet och som brukar användas i ordbildningslitteraturen är genom-skinlighet. Traditionellt sett brukar en sammansättning räknas som

genomskinlig ”om den klart kan delas upp i de ingående ordlederna, och förtrogenhet med ordlederna är tillräckligt för att tolka betydelsen hos sammansättningen” (Svanlund 2009:35). Enligt Malmgren (1994:24) är genomskinliga sammansättningar ”lätt begripliga för vem som helst som

kan de båda ord som ingår i dem” (Malmgren 1994:24). Utifrån sådana definitioner bedöms jordhög vara en genomskinlig sammansättning,

med-an jordgubbe beskrivs som en ogenomskinlig sammansättning (se Enström

2016:103). Kompositionalitet är alltså en förutsättning för genomskinlig-het. Vid kompositionella, determinativa sammansättningar är helheten hyponym till efterledet: en jordhög är ’en hög av jord’. Så är inte fallet

vid ogenomskinliga sammansättningar, såsom jordgubbe (jordgubbe är

inte en ’gubbe i eller av jord’). Många ogenomskinliga sammansättningar är ogenomskinliga p.g.a. metaforik, t.ex. när en person liknas vid solen och beskrivs som en solstråle. Kompositionella sammansättningar brukar

vara produktiva, vilket innebär att de ingående leden är utbytbara (jämför

jordhög/stenhög med varierande förled, respektive stenhög/stengärdsgård

med varierande efterled).

Genomskinlighet har en praktisk betydelse inom lexikografin. Eftersom allt inte får plats i en ordbok blir genomskinlighet ett starkt kriterium för vilka sammansättningar som ska behandlas i lexikografiska verk. I urvalet prioriteras ogenomskinliga sammansättningar framför genomskinliga. I praktiken upptas emellertid även många genomskinliga sammansättning-ar i lexikografiska verk (se Svensén 2004:81).

När man skiljer mellan å ena sidan ogenomskinliga sammansättningar och å andra sidan regelbundna, genomskinliga sammansättningar är ris-ken stor att man överdriver sammansättningars genomskinlighet utifrån den kunskap man redan har om de konventionaliserade betydelserna. Som Svanlund (2002) framhåller kan man ifrågasätta genomskinligheten hos många av de sammansättningar som definieras som genomskinliga i ordbildningsläror. Han nämner exemplen daghem (hämtat ur Thorell

1981) och legevisitt (hämtat ur Bakken 1998), där all information om

de inblandade parterna och relationen mellan dem knappast är synlig i själva sammansättningen (Svanlund 2002:18–19). Ett annat exempel som jag identifierat är solvarm som Malmgren (1994:24) betecknar som

en genomskinlig sammansättning, trots att den kan uttolkas med oli-ka relationer mellan leden. Genomskinlighetsbegreppet är förrädiskt, menar Svanlund (2002:23–24), eftersom det speglar den förenklade föreställningen om att sammansättningars betydelser enkelt kan räknas ut enligt en matematisk princip. Men polysemi kan förekomma både hos ordleden och i relationen mellan dem. Därför är det enligt Svanlund mer fruktbart att använda sig av den kognitiva semantikens motiverings- begrepp: sammansättningars betydelser är vanligen motiverade och kan härledas ur de ingående leden, men de är inte förutsägbara (2002:34). Som framgått tidigare (avsnitt 3.1.2) innebär motiveringsbegreppet hos Langacker att det råder partiell snarare än fullständig kompositionalitet (Langacker 1987:448–450). Min uppfattning är att denna syn på

kom-positionalitet fungerar bättre på sammansättningar än en strikt tolkad kompositionalitetsprincip, där kompositionalitet sammankopplas med förutsägbarhet.

Upplevelsen av sammansättningars genomskinlighet (vilken delvis sam-manfaller med Langackers analyserbarhetsbegrepp) har att göra med hur lätt vi aktiverar relevanta kunskapsramar och språkliga mönster, och hur lätt det är att kombinera dessa, framhåller Svanlund (2009). Ibland räck-er den minikontext som leden gräck-er varandra; ibland avgör olika typräck-er av kontextuella faktorer, snarare än ordleden i sig. Som genomskinliga räknar Svanlund sammansättningar där vi lätt genererar en föredragen default-betydelse, där bara en av flera möjliga betydelser aktiveras (2009:35–36). Ur detta perspektiv är genomskinlighet en fråga om subjektiv upplevelse, snarare än en objektiv egenskap som kan tillskrivas sammansättningen i sig.

Kontexten har som framgått stor betydelse vid tolkningen av samman-sättningar. Betydelsen hos enskilda sammansättningar kan sägas uppstå i gränsen mellan språklig kunskap och omvärldskunskap. Eftersom det ofta finns flera potentiella betydelserelationer mellan för- och efterled får sammanhanget eller omvärldskunskapen konsulteras för att fastställa att

hästskor är ’ett slags skor avsedda för häst’ medan krokodilskor är ’skor

tillverkade av krokodil(skinn)’ – för att ge ett exempel på potentiell

rela-tionspolysemi.

Forskare som velat ge teoretisk tyngd åt den inverkan som kontexten har på ett uttrycks betydelse har etablerat eller använt sig av begrepp som

betydelse- och meningspotential.

Hanks (2000) för en teoretisk diskussion om kontextens inverkan på ord- ens betydelse. Han framhåller att polysemi och betydelse- eller menings- potentialer (snarare än fasta betydelser) är grundläggande i språket. I artikeln ”Do Word Meanings Exist?” lyder konklusionen enligt följande:

Yes, word meanings do exist, but traditional descriptions are misleading. Outside the context of a meaning event, in which there is participation of utterer and audience, words have meaning potentials, rather than just meaning. The meaning potential of each word is made up of a number of components, which may be activated cognitively by other words in the context in which it is used. These cognitive components are linked in a network which provides the whole semantic base of the language, with enormous dynamic potential for saying new thing and relating the unknown to the known. (Hanks 2000:214)

Snarare än betydelser bär orden alltså potentiella betydelser som först i en specifik språksituation kan övergå i realiserad betydelse.

Ett liknande resonemang förs av Norén & Linell (2006) som för svenskans del etablerar termen meningspotential. Forskarna ifrågasätter

antagandet om en strikt kompositionalitetsprincip, där betydelsen hos ett uttryck enkelt kan härledas ur de ingående orden. Situationen är mer komplex, menar de, eftersom orden påverkar varandras potentialitet:

[…] att olika uttryck, t.ex. lexem, i en utsaga inte bara bidrar till tolkningen av hela utsagan utan också förstärker eller försvagar […] utvalda delar av varandras potentialer. Det innebär att utsagans innebörd inte kan härledas från summan av elementära betydelser hos orden plus kombinationsstrukturer enligt något slags kompositionalitetsprincip, utan att den emergerar ur samspelet mellan orden; genom att selektera och förstärka delar av varandras potentialitet blir innebörden av hela utsagan mer än vad som blir resultatet av att addera delarna var för sig till varandra. (Norén & Linell 2006:15–16; deras emfas)

Allwood (2003) går så långt att han tillskriver omvärldskunskapen sam-ma betydelse som den språkliga kunskapen i sin beskrivning av ordens ”meaning potential”, dvs. vad orden potentiellt kan betyda. I hans defi-nition av meningspotential ingår all information som ett ord har använts för att uttrycka – på ett individuellt och ett socialt plan:

The meaning potential, then, does not result from trying to find a generally valid type meaning for a word; rather, it is the union of individually or collectively remembered uses. [---] A consequence of this approach is that no attempt is made to distinguish between lexical and encyclopedic information in terms of the kind of information that is contained in the meaning potential. Meaning potentials contain both kinds of information – information deriving from use of language and information deriving from other experience with the world. (Allwood 2003:43)

Norén & Linell (2006:9) invänder mot Allwoods (2003) antagande om att meningspotentialen är lika med summan av individens och språkgemen-skapens användningar av ordet. Enligt dem är meningspotentialer struk-turerade: det finns kärnaspekter i betydelsen och mer perifera aspekter.

Ordens meningspotentialer, såsom de beskrivs av Allwood (2003), är i det närmaste allomfattande. Men i en specifik språksituation aktiveras bara delar av denna potentialitet och blir till aktualiserad betydelse:

[...] activated actual meaning only exists in context, and outside of context, there is only potential meaning. [---] When used, a linguistic expression activates its meaning potential through cognitive operations whose function is to achieve compatibility between the meaning potential of a particular expression, the meaning potentials of other expressions, and the extralinguistic content. Contextually determined meanings thus result from partial activation of the meaning potentials of the expressions guided by cognitive operations. (Allwood 2003:52–53)

Distinktionen mellan potentiell betydelse (hos själva uttrycket) och akti-verad betydelse (i den specifika språksituationen) känns igen från Hanks (2000) resonemang.

Genom begreppet meningspotential problematiseras begrepp som kom-positionalitet och genomskinlighet. En sammansättning kan knappast ha en kompositionell, i betydelsen förutsägbar, betydelse, eftersom det rör sig om ett komplext uttryck där såväl delar som helhet har menings- potentialer som innefattar både språklig och encyklopedisk kunskap (se Allwood 2003:43). I vilken mån vi uppfattar en sammansättning som genomskinlig har dels att göra med hur bekanta vi är med den, dels har det – vid tillfälliga sammansättningar – att göra med vilka ledtrådar vi har till-gång till i form av språklig och extralingvistisk kontext, samt i vilken mån vi kan analysera den nya sammansättningen enligt kända språkliga möns-ter. Med andra ord tar vi hjälp av tidigare erfarenheter som gjort avtryck i uttryckets meningspotential. Allwoods definition av meningspotentialen som ett resultat av individens och kollektivets samlade språkliga erfaren-heter har kritiserats av Norén & Linell (2006) för att vara alltför vidlyftig. Jag instämmer inte i denna kritik. Som jag tolkar Allwood (2003) är me-ningspotentialen visserligen mycket vid. Den innefattar alla individuella och kollektiva erfarenheter av det språkliga uttrycket, vilket kan jämföras med Bybees diskussion om mental representation av enskilda instanser i form av exemplar och exemplarmoln. Men i ett visst sammanhang akti-veras bara delar av meningspotentialen och blir till realiserad betydelse genom individens kognition. Beskrivningen av hur potentiell betydelse övergår i realiserad överensstämmer med den kognitiva grammatikens antagande om betydelse som en följd av individens konceptualisering (se avsnitt 3.1.2).

Hur språkbruk och meningspotential (eller betydelsepotential) påverkar

varandra i en ständig växelverkan illustreras i följande citat från Rudebeck (2006): ”[…] varje användning av ett ord är beroende av ordets tidigare användning i språkkollektivets historia och i individens liv, samtidigt som den förändrar ordets fortsatta betydelsepotential” (Rudebeck 2006:128).