Sammansättningens semantiska huvudled

Regeln (eller schemat) avseende det grammatiska och semantiska huvud-ledets placering i sammansättningar, har uppmärksammats i språkveten-skapliga sammanhang, ofta utifrån ett generativt eller psykolingvistiskt perspektiv. För svenska språkets del har man antagit att svenskan följer en universell preferens för en sammansättningsstruktur med huvudledet till höger och en underordnad modifierare till vänster (SAG 2:42, 186, 526). Detta har närmast betraktats som ett axiom. Sålunda har frågan inte undersökts empiriskt i större utsträckning, särskilt inte vad gäller sammansättningar av annan struktur än nominala, och särskilt inte när det gäller vuxnas språk. Williams (1981:248) beskriver den högerställda strukturen i termer av Right Hand Head Rule. I generativa modeller har denna regel betraktats som en absolut regel som ingen modersmålstalare avviker från (se även Selkirk 1982).

Även om den empiriska forskningen varit begränsad, förekommer det ändå studier som uppmärksammar frågan om hur modersmålstalare till-ägnar sig och förhåller sig till regeln eller schemat för huvudets placering. Resultat från några studier av detta slag redovisas i det följande (avsnitt 2.4.1).

I kontrastiva studier har man undersökt eventuella transfereffekter mellan språk med olika placering av sammansättningens grammatiska och semantiska huvudled. Resultat från kontrastiv forskning av detta slag redovisas i det följande (avsnitt 2.4.2).

2.4.1. Förhållningssätt till schemat för huvudledets placering

Mellenius (1997) behandlar barns produktion och reception av nominala sammansättningar. En aspekt som studeras är hur barnen förhåller sig till regeln om det semantiska huvudledets placering i sammansatta ord. Mellenius visar att barn tidigt kan identifiera huvudledet i en sammansättning. Hon redovisar resultat från ett experiment med bildidentifiering (influerat av Clark, Gelman & Lane 1985), där 60 barn i åldrarna 2–5 år fick i uppgift att peka ut den bild som överensstämde med en specifik sammansättning. Experimentet omfattade 24 tillfälliga NN-sammansättningar med kända ordled. Samtliga barn hade svenska som sitt enda modersmål. För varje testord (t.ex. ormglas) fick barnen välja mellan

fyra bilder som illustrerade referenten för antingen sammansättningens huvudled (glas), sammansättningens modifierare (orm), ett objekt som

påminde om det objekt som huvudet betecknade (mugg) eller ett objekt

som påminde om det objekt som modifieraren betecknade (fisk) (Mellenius

1997:94–97). I åldersgruppen 3 år och 4 månader till 3 år och 11 månader (dvs. 3;4–3;11) hade barnen i genomsnitt 80 % korrekt identifiering av huvudledet, jämfört med 69 % i åldersgruppen 2;8–3;3 och 56 % i åldersgruppen 2;0–2;7. Mellenius konstaterar att barnens förmåga att utläsa sammansättningens huvudled ökar i takt med att de blir äldre, och att den är förhållandevis etablerad i åldersgruppen 3;4–3,11, där medelåldern är 3;8 år (Mellenius 1997:98–99).

Det är värt att notera att en del av tolkningarna i Mellenius (1997) ex-periment är semantiskt, snarare än strukturellt, avvikande. Den vanligaste feltypen i experimentet är tolkningar där förledet pekas ut som huvudled, men det förekommer också tolkningar, särskilt hos de yngsta barnen, där ett objekt som liknar huvudledets referent pekas ut som huvudled (t.ex. bilden av en mugg vid sammansättningen ormglas). Även dessa tolkningar

räknas som felaktiga, men feltypen säger egentligen ingenting om infor-mantens behärskning av strukturen modifierare-huvud (1997:100–101). Eftersom Mellenius studie följer samma testdesign som Clark, Gelman & Lane’s (1985) studie är också resultaten jämförbara. I deras experiment identifieras huvudledet på korrekt sätt av barnen i 82 % av fallen i ålders-gruppen 3;4, att jämföra med 48 % i åldersålders-gruppen 2;4 (Clark, Gelman & Lane 1985:86). Resultaten från den engelska och den svenska studien följs således åt och tyder på att barn tidigt tillägnar sig strukturen för huvudledets placering i modersmålets sammansättningar.

Andra studier visar emellertid att det tar flera år innan barn till fullo förstår hur modifierare och huvud hänger ihop och tillsammans bildar en konceptuell enhet. Nicoladis (2003) presenterar ett experiment där 35 barn i 3–4-årsåldern fick i uppgift att välja den bild som motsvarade

referenten för en ny sammansättning, t.ex. dragon box. De kunde

väl-ja mellan fyra bilder: en där modifierarens referent var avbildad, en där huvudledets referent var avbildad, en där både modifierarens och huvud-ledets referenter var avbildade men vid sidan av varandra och slutligen en bild som motsvarade sammansättningens betydelse, där modifierarens och huvudledets referenter var integrerade. Treåringarna valde i betydligt större utsträckning än fyraåringarna en bild som motsvarade den ena av referenterna (t.ex. bilden av en drake eller en låda vid dragon box). Både

tre- och fyraåringarna valde i cirka en tredjedel av fallen en bild där båda referenterna förekom, men vid sidan av varandra, t.ex. en bild som visade en drake intill en låda, i stället för en låda dekorerad med drakar. Hälften av treåringarna och två tredjedelar av fyraåringarna valde den bild som speglade sammansättningens betydelse, dvs. där ledens referenter var in-tegrerade med varandra. Sammanfattningsvis visar detta att barnens upp-fattning om en sammansättning som en konceptuell enhet av två integre-rade delar ännu är under utveckling i 3–4-årsåldern (Nicoladis 2003:45, 47). Krott (2009:131) refererar en studie av Parault, Schwanenflugel & Haverback (2005). I ett experiment med nya NN-sammansättningar visar forskarna att barn ännu i sexårsåldern i hög grad ger förklaringar där de ingående komponenterna förekommer sida vid sida snarare än inte-grerade med varandra, t.ex. när book magazine ges förklaringen ”a big

magazine and a little book”.

I sin longitudinella delstudie om semantiska relationer i sammansätt-ningstolkningar (se avsnitt 2.2), följde Mellenius 71 barn från det att de var 6–7 år gamla till det att de var 9–10 år gamla. Hon analyserar hur de förklarar de semantiska relationerna mellan delbegreppen i ett antal etablerade respektive nya sammansättningar. I en kvantitativ analys av samma material fokuserar Mellenius utvecklingen när det gäller identifie-ringen av sammansättningens huvudled. Medelvärdet avseende tolkning-ar med huvudledet till vänster sjunker signifikant från mätningen vid sju års ålder (1,44 av 8 vänstertolkningar) till mätningen vid åtta års ålder (0,78 av 8 vänstertolkningar). Analysen omfattar de 54 barn som deltagit vid samtliga fyra testtillfällen (Mellenius 1997:111–112).

Inte bara i barnstudier, utan också i informantstudier med vuxna (Ryder 1994, Onysko 2016) förekommer i språk med en högerstruktur tolkning-ar där förledet betraktas som sammansättningens huvudled, i opposition mot förutsägelserna hos Williams (1981:248) och Selkirk (1982); se även Costello & Keane (2000:325).

I ett av Ryders (1994) experiment uppgår vänstertolkningarna till 3–5 % av det totala antalet tolkningar. Utifrån detta resultat ifrågasätter hon föreställningen om att vänstertolkningar skulle kunna avfärdas som per-formansfel (1994:138).

I en annan informantstudie, där 116 informanter tolkar tolv nybildade engelska sammansättningar visar Onysko (2016) att NN-sammansätt-ningarna som har ett agentivt huvud – bucket philopsopher och board poet – tolkas med huvudledet till höger i betydligt högre grad än de

öv-riga. Detta ser Onysko som en indikation på att sammansättningar med agentivt huvud är mer resistenta än andra mot att tolkas enligt en omvänd vänsterstruktur (Onysko 2016:491). Med andra ord förefaller det kog-nitivt tilltalande för informanter att tolka sammansättningens agentiva element som sammansättningens huvud. Detta visar – inte helt oväntat (men i strid med Williams 1981:248 och Selkirk 1982) – att inte bara strukturella utan också semantiska aspekter påverkar språkbrukarna när de identifierar sammansättningens huvudled.

Något som diskuterats för svenskans del är i vilken grad fogen mel-lan konstituenterna i längre sammansättningar ger vägledning om det semantiska huvudledets räckvidd. Det är utmärkande för svenskan (och flera andra germanska språk) att man kan bilda sammansättningar med fler än två konstituenter. Om förledet i en sammansättning i sig är en sammansättning används vanligen en fog, t.ex. s framför efterledet, så

att barnbok + hylla blir barnbokshylla. Detta förhållande går under

be-teckningen Tamms fogeregel efter språkvetaren Fredrik Tamm. Noreen (1906:418–420) ger en detaljerad översikt över undantagen från denna regel. Huruvida fogeregeln tillämpas eller inte har att göra med formen på ordslutet i det sammansatta förledet, konstaterar han (se även Josefsson 1997:59–61). I modern tid förekommer regeln som en skrivrekommen-dation (se Karlsson 2017:148). Utifrån regeln om foge-s framför led tre

har man i tidigare forskning noterat den strukturella skillnaden mellan orden i sammansättningspar som barnbokhylla–barnbokshylla. Utifrån

fogeregeln är strukturen hos barnbokshylla {barnbok + s + hylla}, med hylla som sammansättningens huvudled, vilket ger betydelsen ’en hylla

för barnböcker’. En barnbokhylla å andra sidan, utan foge-s, borde

en-ligt samma regel analyseras {barn + bokhylla}, vilket ger betydelsen ’en bokhylla för barn’ (se Bergman 1962:43). Det förefaller emellertid svårt att finna sådana sammansättningspar där fogen fungerar semantiskt sär-skiljande mellan de två potentiella strukturerna.

Sammanfattningsvis visar flertalet studier (avseende svenska och eng-elska) att barn tidigt lär sig att identifiera huvudledet i nominala sam-mansättningar. Hur det ser ut i adjektiviska sammansättningar är oklart, eftersom sådana sammansättningar uppmärksammats i mycket liten grad (se dock Gleitman & Gleitman 1970). Vidare har det diskuterats om före-komsten respektive frånvaron av ett fogeelement i treledade sammansätt-ningar skulle kunna markera det semantiska huvudledets räckvidd, men frågan har inte undersökts empiriskt.

I tidigare sammansättningsforskning har det också framkommit att det förefaller lättare att identifiera huvudledet i nybildade sammansättningar om huvudledets referent är agentiv (se Onysko 2016), vilket talar för att inte bara grammatiska utan också semantiska eller kognitiva aspekter har betydelse för hur sammansättningen tolkas.

2.4.2. Transfer från L1 till L2 vid identifiering av huvudledet

Frågan om hur man identifierar sammansättningens huvudled är intres-sant ur ett kontrastivt flerspråkighetsperspektiv. I flera kontrastiva studier har man undersökt i vilken mån språkbrukares tolkningar i deras L2 på-verkas av sammansättningsstrukturen i deras L1. Resultaten från sådana studier har betydelse för denna studie där en stor del av informantgruppen är flerspråkiga. Tidigare har man antagit att transfereffekter förekommer mellan språken hos en flerspråkig individ endast när det finns en struk-turell överlappning mellan språken, på så sätt att språken delar en gram-matisk konstruktion. Transfer av en gramgram-matisk konstruktion från språk A till språk B har ansetts kunna ske endast när konstruktionen också förekommer i språk B vid sidan av en konkurrerande konstruktion, dvs. när språk B har två alternativa uttryckssätt (Müller 1998; Döpke 1998). I kontrast till detta antagande påvisar flera nyare studier om tolkning och produktion av sammansättningar förekomst av transfereffekter även i fall där språken har olika sammansättningsstruktur, dvs. även i fall där det inte föreligger någon strukturell överlappning mellan språken när det gäller huvudledets placering.

Ett exempel på sådana transfereffekter framkommer hos Nicoladis (2002). Nicoladis redovisar resultaten av ett produktionstest med infor-manter i åldern 3–4 år, där 25 barn tvåspråkiga i franska och engelska matchades parvis (efter ålder) med informanter i en kontrollgrupp av 25 enspråkiga, engelsktalande barn. Hon konstaterar tydliga transfereffek-ter hos de tvåspråkiga barnen, trots att ingen strukturell överlappning föreligger mellan språken. I produktionen av engelska sammansättningar, som eliciterades utifrån bilder, producerade de tvåspråkiga barnen nästan dubbelt så många sammansättningar med huvudledet till vänster som kontrollgruppen, vilket Nicoladis förklarar med inflytande från franskan, där huvudet står till vänster och bestämningen till höger i NN-samman-sättningar (med och utan preposition) och nominalfraser (Nicoladis 2002:843–844, 858, 861–862).

Foroodi-Nejad & Paradis (2009) genomförde ett liknande produk-tionstest med fokus på huvudledets placering i sammansättningar. Barn som var tvåspråkiga i persiska och engelska jämfördes med enspråkiga kontrollgrupper av persisk- respektive engelsktalande barn. Studien

om-fattade 52 barn i fyraårsåldern. De undersökta språken i Foroodi-Nejad & Paradis (2009) studie skiljer sig på ett avgörande sätt från språken hos Nicoladis (2002). Persiska sammansättningar har vanligen huvudledet till vänster, men även högerställning förekommer, vilket gör att det finns en strukturell överlappning mellan persiskan och engelskan. I enlighet med hypotesen om en strukturell överlappning kunde man därmed förvänta sig transfereffekter från engelskan (endast huvudet-till-höger-sammansätt-ningar) till persiskan (både huvudet-till-höger och huvudet-till-vänster), men inga transfereffekter i motsatt riktning. I kontrast till detta antagande påvisar Foroodi-Nejad & Paradis (2009) transfereffekter inte bara från engelska till persiska, utan också från persiska till engelska, trots att det persiska mönstret med huvudet till vänster inte har någon motsvarighet i engelskan. Sålunda förefaller de tvåspråkiga barnen påverkas av sina två tillägnade mönster för sammansättningsstruktur i produktionen av både engelska och persiska sammansättningar, oavsett om det föreligger en strukturell överlappning eller inte (Foorodi-Nejad & Paradis 2009:416, 419–420, 423).

Onysko (2016) lyfter svårigheterna med att undersöka identifiering av huvudledet i sammansättningar utifrån bildbaserade produktionstest som hos Nicoladis (2002) och Foroodi-Nejad & Paradis (2009). Han menar att bilden kan frammana olika konceptualiseringar avseende fokuserat föremål (eng. figure) och bakgrund (eng. ground) hos olika individer. I de

nämnda studierna fick barnen först se en bild av ett föremål, t.ex. en bil, följt av en bild av ett annat föremål, t.ex. ballonger. Därefter visades en bild av de två föremålen integrerade, t.ex. en bil med ballonger avbildade utanpå. Bilden förväntades frammana sammansättningen balloon car hos

barnen (utifrån ett förberedande och kontrollerande test med vuxna). Ett metodologiskt problem är att barnen skulle kunna uppfatta ballongen (snarare än bilen) som det viktiga föremålet (figure) som råkade befin-na sig på en bil (ground). Utifrån en sådan konceptualisering skulle car balloon spegla en struktur med huvudet till höger, jfr ’(drawings of) a

balloon found on a car’ (Onysko 2016:474; se även Langacker 2008:57, 72). Nicoladis (2002:859) tar själv upp frågan om att vissa av samman-sättningarna i hennes test skulle kunna konceptualiseras på olika sätt, och möjligen olika av barn och vuxna.

Onysko undersöker vidare förekomsten av tvärspråkligt inflytande, med avseende på sammansättningsstruktur, utifrån en alternativ test- design, där 116 vuxna informanter från två typologiskt skilda språk – maori och engelska – tolkar ett antal nybildade, engelska sammansätt-ningar i ett receptionstest. Maori har en sammansättningsstruktur där huvudledet är placerat till vänster i sammansättningen i motsats till sam-mansättningsstrukturen i engelska. I studien jämfördes en grupp av

två-språkiga informanter med engelska och maori som språk med entvå-språkiga kontrollgrupper i maori respektive engelska samt en tvåspråkig kontroll-grupp i engelska och ytterligare ett språk annat än maori. Testet innehöll sammansättningar där kända led från bekanta semantiska domäner kom-binerades (t.ex. väder + kroppsdel, djur + byggnad, instrument + profes-sion) och bildade nya sammansättningar (t.ex. fog ear, spider cafeteria, board poet). Studien visar att de informanter som är tvåspråkiga i maori

och engelska har signifikant fler tolkningar med huvudet till vänster än å ena sidan de enspråkiga kontrollgrupperna, å andra sidan den tvåspråkiga kontrollgruppen i engelska och ett annat språk än maori. Onysko drar slutsatsen att resultatet speglar ett tvärspråkligt inflytande på engelskan från ett, med avseende på sammansättningsstruktur, typologiskt kontras-terande språk. Studien bekräftar att transfereffekter kan förekomma hos flerspråkiga personer även om ingen strukturell överlappning föreligger mellan strukturerna i de respektive språken (Onysko 2016:479–481, 487–488, 490–492). Med hänvisning till Grosjean (2001) ser Onysko detta som ett tecken på att båda språken hela tiden är aktiverade hos en tvåspråkig individ:

On a broader scale, the results suggest that the diverse languages of bilingual and multilingual speakers are always active and can shine through on different levels of language use. (Onysko 2016:492)

Sammanfattningsvis har man i ett antal kontrastiva studier identifierat transfereffekter avseende tolkningen av sammansättningens huvudled. Språkbrukarnas L1 har visat sig påverka deras identifiering av huvudledet i L2. Transfereffekter har konstaterats även i de fall där det inte föreligger någon strukturell överlappning mellan de aktuella språken.