Schema eller analogi?

I klassiska språkvetenskapliga teorier finns en tradition av att skilja mellan abstrakta, produktiva mönster och mer konkreta, analogiska mönster, i synnerhet vad gäller språklig produktion. Som produktiva räknas bildningar som genereras via regelbundna, abstrakta scheman eller regler, medan analogiska bildningar anses vara oregelbundna och formerade efter en konkret förebild. I Langackers kognitiva grammatik är det emellertid ingen substantiell skillnad mellan schemabaserade och analogibaserade beskrivningar. Langacker framhåller att även analogisk bildning förutsätter tillgång till ett schema som får ligga till grund för den nya formen. Den enda skillnad som kvarstår mellan schemabaserad och analogisk formering är huruvida schemat finns lagrat som en enhet (schemabasering) eller behöver extraheras ur konkreta exempel (analogi) (Langacker 1987:446–447; se även Tuggy 2007:100–102).

Langacker antar vidare att scheman med låg abstraktionsgrad såväl som specifika instantieringar samexisterar med mer övergripande scheman i den mentala grammatiken. Han framhåller emellertid betydelsen av sche-man på låg abstraktionsnivå (eng. lower-level schemas) och betonar att

dessa lågnivåscheman ”may on balance be more essential to language structure than higher-level schemas representing the broadest generaliza-tions” (Langacker 2000:29; se även Heyvaert 2009:235). Liknande reso-nemang förs av Ryder (1994:89, 193, 197–198) och Dabrowska (2010) som finner empiriska belägg för ytnära analogi.

I linje med sin exemplarmodell framhåller Bybee att nya instantiering-ar av en konstruktion ofta uppstår genom analogibildning utifrån spe-cifika exemplar, snarare än genom produktiv bildning utifrån abstrakta representationer (Bybee 2013:57–59). Analogi definierar hon som ”the process by which a speaker comes to use a novel item in a construction” (Bybee 2010:57). Utvidgningen av en konstruktion kommer att base-ras på de prototypiska exemplaren i exemplarmolnet, dvs. de exemplar som är uppbyggda av många token, t.ex. crazy i AP-luckan i [DRIVE

NP/PRON AP]. Konstruktioner med hög tokenfrekvens kan emeller-tid komma att övergå i automatiska helfraser. I händelse av en sådan automatisering aktiveras inte exemplarmolnet, vilket leder till förlorad produktivitet och i förlängningen till förlorad analyserbarhet (Bybee 2013:57–59, 61).

Booij (2010:94–95) konstaterar att det ibland är svårt att avgöra om en ny sammansättning är bildad i analogi med en specifik sammansättning eller utifrån ett schema. Han exemplifierar med Watergate-skandalen där sammansättningen Watergate gett upphov till andra bildningar med -gate

etablerats är det oklart om en ny instans är bildad i analogi med en specifik sammansättning, eller om den utgår från ett ytnära schema [X-gate].

Vilken schematicitetsnivå språkbrukare förlitar sig på är en teoretiskt intressant fråga, inte minst när det gäller sammansättningsforskning, eftersom sammansättningar är ett gränsfenomen mellan strukturella och lexikala mönster. Ryder (1994) tar sig an denna fråga i sin avhandling om tolkning av sammansatta ord, där informanter med engelska som modersmål tolkar tillfälliga bildningar på engelska.

Ryder utgår från att språkbrukare använder sig både av språkliga mal-lar (eng. linguistic templates) och semantiska scheman (eng. semantic in-formation schemas), dvs. omvärldskunskap, i sina tolkningar. Språkliga

mallar förekommer på olika schematicitetsnivåer. Den specifika språkli-ga mall som används för att tolka eller producera en ny sammansättning kallar hon för tolkningens analogibas. Analogibasen kan exempelvis utgöras av en enskild instans (t.ex. doghouse) eller en ordfamilj med

ett gemensamt kärnord som för- eller efterled (t.ex. sea lion, seaman

och seaweed; boathouse, warehouse, tree house). Om tolkningen sker

utifrån en ordfamilj kan den baseras på en individuell instans i en sådan ordfamilj eller utgå från en abstraktion över de enskilda instanserna, t.ex. schemat [sea-X] eller [X-house]. Vilken hjälp lyssnaren får av kärn- ordet i en sammansättning beror på dess signalreliabilitet (eng. cue reliability). Signalreliabilitet handlar om grad av förutsägbarhet. Hög

signalreliabilitet innebär att kärnordet i en sammansättning alltid, eller i hög grad, påverkar sammansättningens betydelse på samma sätt. På en mer abstrakt nivå än ordfamiljens kan språkbrukare göra tolkningar uti-från scheman som [contained–container] eller [part–whole]. På den mest abstrakta, schematiska nivån är den symboliska strukturens fonologiska pol ospecificerad och den semantiska polen ger en maximalt schematisk specificering: ’an X that has some relation to Y’. Detta abstrakta schema innebär att efterledet X tenderar att utgöra det profilerade ledet, dvs. det semantiska huvudledet (Ryder 1994:79–83, 89–90).

I Ryders modell utgår all tolkning från analogibaser. Sålunda upphävs distinktionen mellan analogi och schemabaserad tolkning. Hon fram-håller emellertid att förebilderna på en ytnära nivå av pragmatiska skäl framstår som viktigast, eftersom de kan ge detaljerad information om betydelsen hos den nya sammansättningen:

The lowest levels of templates seem most likely as analogy bases. In cases where the context provides very little information, the more detailed templates allow the listener to arrive at a very rich detailed meaning for the new compound. (Ryder 1994:89)

Samtidigt kan det vara svårt för språkbrukaren att hitta en förebild på ytnära nivå, eftersom sådana förebilder är baserade på enstaka instanser. Om språkbrukaren inte har tillgång till någon ytnära analogibas kan hon behöva aktualisera ett mer abstrakt schema (Ryder 1994:87–89).

Ryder exemplifierar bruket av olika abstraktionsnivåer med ett reso-nemang om hur en språkbrukare skulle tolka en tillfällig bildning som

water sock. Sammansättningen är skapad i analogi med wind sock, som

betecknar en sockliknande artefakt som indikerar vindens riktning och styrka. Om språkbrukaren som möter water sock är bekant med wind sock är det troligt att denna sammansättning används som analogibas

så att water sock tolkas som ett sockliknande redskap för mätning av

vattenströmmarnas riktning och styrka. Om språkbrukaren inte har till-gång till denna analogibas är det tänkbart att tolkningen i stället baseras på en annan konventionaliserad sammansättning som hon associerar till, t.ex. vattenballong, varvid en helt annan betydelse framträder: ’ett

sockliknande objekt fyllt med vatten som kan användas i lek och kastas på någon, vanligtvis använt av barn på barnkalas’. Om språkbrukaren inte kan associera till någon konventionaliserad sammansättning är hon hänvisad till en mer generell mall, t.ex. [naturelement–klädesplagg] ’klädesplagg som skyddar mot naturelement’ (som instantieras av ex-empelvis regnjacka och solhatt). Utifrån ett sådant schema får water sock betydelsen ’socka som skyddar fötterna mot väta’. Om

språkbru-karen inte har tillgång till detta schema kan tolkningen göras utifrån ett ännu mer generellt schema [substance that can be contained–container] ’behållare som innehåller en substans’ (som i ciderflaska), varvid den

nya sammansättningen får betydelsen ’socka eller sockliknande objekt som innehåller vatten’. Denna betydelse påminner om den betydelse som framträder när vattenballong används som analogibas, men den är

be-tydligt mer generell, eftersom analogibasen på denna schematiska nivå ger mycket mindre detaljerad information. Därför kan ytnära analogi-baser, som ger kontextuell information, vara mer användbara, såsom framhölls i citatet ovan (Ryder 1994:87–89).

Enligt Ryder är grupper av etablerade instanser som delar ett kärnord tacksamma analogibaser när man tolkar en ny sammansättning. De är språkliga mallar på låg nivå och ger därmed detaljerad semantisk in-formation, men de är ändå tillräckligt frekventa för att finnas lagrade. Särskilt användbara är kärnord som har hög signalreliabilitet, eftersom analogibasen i så fall utgörs av en semantiskt homogen grupp av sam-mansättningar. Vid låg signalreliabilitet kan den analogiska tolkningen däremot avvika från den avsedda betydelsen, eftersom kärnordet inte pekar ut en specifik betydelse, såsom exemplifierades i fallet med water sock (Ryder 1994:89).

Vilken generalitetsnivå som språkbrukaren använder sig av i tolkningen av en ny sammansättning är svårt att avgöra, och språkliga och semantis-ka scheman samversemantis-kar:

[...] when a person is confronted with a new X + box compound and decides it means ‘a box containing X’, there is no way to know whether he made this decision based on a linguistic template or on a semantic information schema for boxes containing things. And even if we were sure he used a linguistic template, there is no way to determine from his response alone whether the template was a low-level one, such as an individual compound like cigar box, or X + box, or the more general pattern Contained + Container, which can be based not only on compounds ending in box, but also on such terms as potato sack, silver drawer […]. In fact, it is likely that all these patterns, both semantic information schemas and linguistic templates, play a role in his interpretation. (Ryder 1994:145)

Även om det således är svårt att avgöra vilken språklig mall språkbrukaren stöder sig på, finner Ryder vissa empiriska belägg för att språkbrukare föredrar ytnära analogibaser framför mer abstrakta (Ryder 1994:193, 197).

Oavsett schematicitetsnivå hos den språkliga mall som språkbrukaren använder som analogibas behöver den betydelse som analogibasen bär med sig checkas mot omvärldskunskap, dvs. det som Ryder kallar för semantiska informationsscheman. Dessa gäller den symboliska enhetens semantiska pol och kan delas in i händelsescheman (eng. event schemas),

entitetsscheman (eng. entity schemas) och särdragsscheman (eng. feature schemas). Ordet läkare kan exempelvis väcka associationer till

händel-selsescheman som [PaTieNT besÖKer lÄKare] eller [lÄKare uTFÖr oPe-raTioN]. Entitetsscheman är mer generella och rör gemensamma drag som abstraheras från de individuella händelseschemana, t.ex. att läkaren är [KlÄdd i ViT rocK] och [VÄluTbildad]. Ur händelse- och entitets- scheman kan särdragsscheman för karakteristiska och särskiljande drag abstraheras, t.ex. [iNTelligeNT] eller [VÄlbesTÄlld] när det gäller läka-ren. Särdragsscheman framstår tydligare i samband med konkreta före- teelser, som har mer entydiga särdrag, såsom färg, form och storlek. Entitets- schemana [boll] och [aPelsiN] framkallar exempelvis särdragsschemat [ruNd] (Ryder 1994:68–72, 89–90).

När språkbrukaren tolkar en ny sammansättning söker hon ett schema som är gemensamt för båda leden och som kan användas för att fylla i den betydelse som den språkliga mallen bidrar med. Om inget schema som är gemensamt för båda leden kan appliceras kan språkbrukaren skapa ett nytt eller ackommodera ett etablerat schema, t.ex. använda sig av det perifera händelseschemat [HuNd dricKer ViN] för att kunna tolka sam-mansättningen wine-dog. Som en sista utväg kan språkbrukaren använda

sig av ett semantiskt skelett, dvs. göra en mycket schematisk tolkning, t.ex. ’en X som finns i Y’ eller – i fallet med hunden – ’en hund som har med vin att göra’ (Ryder 1994:89–93).

Ryder framhåller att särdragsscheman är lättillgängliga och har stor potential att användas, vilket leder till en likhetsrelation mellan leden (se tabell 2:1 i avsnitt 2.3). En äppelkudde skulle utifrån ett särdragsschema

kunna tolkas som en ’rund och röd kudde’. I Ryders experiment med nya sammansättningar är likhetstolkningar representerade i alla undersökta kategorier (1994:90–91, 125). Likhetstolkningar är en stark defaulttolk-ning om inget centralt schema är tillgängligt för språkbrukaren, eftersom ”computing similarities between different objects is a fairly common hu-man cognitive activity” (Ryder 1994:124).

Sammanfattningsvis är det inte helt enkelt att avgöra om produktion och tolkning av sammansättningar sker via scheman eller analogi. Inom det kognitiva paradigmet är det heller ingen avgörande skillnad mellan schemabasering och analogi. Forskningsläget är sådant att många kogni-tivt inriktade forskare lyfter fram betydelsen av ytnära analogibaser (låg-nivåscheman eller specifika enheter/exemplar) i tolkningen och produk-tionen av nya uttryck, inte minst när det gäller specifika instanser, såsom sammansättningar. Också i barnspråksstudier har betydelsen av analogi lyfts fram, både vad gäller produktion och tolkning av sammansättningar (se t.ex. Mellenius 1997:63, Krott 2009:132–134, Krott et al. 2009:108, Tomasello 2003).