Temat ”konflikt” åskådliggör konflikter som ägde rum mellan volontärer och ledning, olika civilsamhälleliga aktörer samt mellan dessa och offentliga myndigheter i och med flyktingmottagandet i Malmö under hösten 2015. Det rådde också konkurrens och prestige mellan de olika aktörerna.
Mesere beskriver att i början av september bestod flyktingmottagandet mest av autonoma grupper utan organisering eller uppdelat ansvar, och ibland uppstod konflikter som exempelvis handlade om hur man skulle ta emot flyktingarna på bästa sätt. Ett exempel som hon ger är att
Refugees Welcome to Malmö upprättade rutinen att inte ta emot människorna nere på perrongen
utan vänta på dem uppe på Centralstationen, detta då flyktingarna blev rädda när någon i gul väst tog tag i dem så fort de hoppat av tåget. Några ensamkommande flyktingbarn sprang åt andra hållet och försvann i natten till följd av ett sådant första bemötande. Trots detta säger Mesere att många autonoma grupper åkte ner och mötte upp nere vid hållplatsen, de liksom "tävlade om att vara de som tog emot flyktingarna först" istället för att vänta uppe på Centralstationen. När jag frågar Alexandra om hennes erfarenheter av att ha varit volontär inom
Refugees Welcome to Malmö skrattar hon. Hon säger att ledningsgruppen försökte göra sitt
bästa för alla inblandade men att detta inte alltid togs väl emot av volontärerna. Exempelvis när de satte upp en tidsbegränsning "vilket var max nio timmar per dag [skrattar] för folk dygnade och dygnade [...] det gick inte att gå därifrån". Alexandra säger att många tyckte att de var ”dumma huvudet som försökte hindra dem från att hjälpa till”, men syftet var att undvika att volontärerna brände ut sig. När det kom till ledningens försök att organisera och effektivisera frivilligarbetet kunde det också bli svårt:
… de [Volontärerna] förstod inte alls varför vi kom där, och 'vadå optimera, vi är ju här skit i oss, vi är ju här och är duktiga och jobbar, och ni vet inte hur duktiga vi är för att då hade ni inte tyckt, då hade ni inte tyckt att ni behöver hjälpa oss’ [paus] så just den balansgången att [paus] att leda men utan att folk, att det fortfarande är på deras initiativ på nåt sätt […] Extremt mycket prestige, i vem som skulle göra jobbet, och vem som gjorde det bäst [paus] vem som skulle bestämma liksom hur det skulle gå till, jätte mycket prestige [...] och jätte mycket skitsnack (Alexandra).
Många var väldigt unga, väldigt arga, väldigt vänster, väldigt anti allt. Så att ibland kände jag mig ganska ensam som den som var van vid att ha ett arbetsgivaransvar, att ha vana av myndighetskontakter och liknande så att, där var det lite ensamt ibland (Petruska).
Vid tillfället för uppförandet av Posthusplatsen förbjöds volontärer att bedriva sitt mottagande på Malmö Centralstation så som de tidigare fått lov att göra utav fastighetsägaren Jernhusen. Av denna anledning menar Alexandra att enda sättet för Refugees Welcome to Malmö att kunna bidra var att göra detta på Posthusplatsen, vilket fick till följd att de blev tvungna att följa Malmö Stads regler. Från den stund som de gick in i detta samarbete fick de inte längre ge flyktingarna donerad mat från restauranger och privatpersoner, anledningen till detta var att Malmö Stad hade det yttersta ansvaret och de kunde inte garantera att ingen skulle bli sjuk av maten. Istället skulle endast en banan och ett äpple samt varm dryck delas ut vilket flera volontärer fann både provocerande och sorgligt, vilket i sin tur mynnade ut i kritik från volontärerna gentemot styrelsen, tidigare ledningen. Mesere säger att de ändå delade ut mat i smyg när det var mindre kontroll, så som på natten, fast utanför Posthusplatsen. Efter möten och bråk mellan styrelsen och Malmö Stad fick de igenom att soppa skulle få delas ut. Samarbetet mellan aktörerna på Posthusplatsen fungerade bra efter det att alla fått sina olika ansvarsuppgifter, men i själva övergången från att civilsamhället ansvarat i sex veckors tid till att Malmö Stad och berörda myndigheter skulle ta över rörde upp känslor hos volontärerna. Jag tolkar Meseres upplevelse som att de offentliga aktörerna och dess representanter nedvärderade dem:
…’ja, ja nu kan ni gå hem, nu tar vi över här’, men jag menar vi kan inte släppa detta liksom, vad behöver ni hjälp med? Vi ville ju att de skulle dra nytta av oss men nej […] Som att de jobbade med det och visste bäst och som att vi volontärer var ingenting, ni är bara volontärer. Så många volontärer slutade, de ville inte gå dit mer. Det krockade mellan volontärerna och de anställda […] bara för att du har en gatukontoret-väst så tror du att du är boss, nej (Mesere).
Refugees Welcome to Malmös samarbete med Malmö Stad på Posthusplatsen fick också
mycket kritik från andra civilsamhälleliga aktörer, detta då Malmö Stad hade blivit ”fienden”. Alexandra berättar att Turkiska Moskén skrivit "hur vi gick i deras [Malmö Stad] koppel och var deras såhär lydiga hundar [...] det blev väldigt infekterat". Det fanns också aktörer som Steve kallar för ”extremvänster-grupper” som bråkade och kritiserade Refugees Welcome to
Malmö, för att de "slickade myndigheterna i röven". De fick också mycket kritik för att de inte
”skrek” tillräckligt mycket på Malmö Stad "men det gjorde att vi kom in i mötesrummet med dem, och kunde kritisera dem där" säger Alexandra. Hon menar att det behövdes skrikas och kritiseras, men att det också behövdes samarbete, och att det var tråkigt att exempelvis Allt åt Alla, Turkiska Moskén och Kontrapunkt inte kunde se hur alla olika aktörer kompletterade varandra, att det istället skulle bråkas. Enligt berättelserna ovan var det inte enbart samarbete och gemenskap mellan volontärer och aktörer under flyktingmottagandet. Alexandra säger att:
Det kändes […] surrealistiskt, framför allt de här konflikterna mellan volontärerna och skitsnacket och så vidare. Det var någon som kommenterade också, ’att det inte är konstigt att det är krig i världen, när volontärerna [skrattar] håller på och tjafsa så mycket med varandra’.
Det uppstod även en konflikt mellan Refugees Welcome to Malmö och Polisen. Polisen i Malmö tolkade lagen angående människosmuggling på ett sådant sätt de volontärer som ställde upp och skjutsade flyktingar mellan Malmö Centralstation och övernattningsmöjlighet kunde bli åtalade för människosmuggling. Maya var en av de som körde bilden, hon berättar att:
Men ja, det var, det var lite speciellt, för vid ett tillfälle så var det ju såhär, då var ju polisen mycket mer på. Så då var det såhär ’ja för kom hit du kan inte ställa dig på baksidan av centralen för, för att polisen står där och bevakar och de kommer inte att låta dom att sätta sig i bilen liksom, eller de får inte se att vi plockar upp dem’. Så jag fick ställa mig där vid på, vid andra sidan kanalen, där utanför hotellet så fick jag, så fick dom hoppa in i bilen sen så [paus] skjutsade jag dem till Kontrapunkt.
Maya säger att hon inte tänkte på att hon hade kunnat åtalas för människosmuggling vid det tillfället, utan att det kändes självklart: "Det behövs lite civil olydnad ibland [skratt] så länge
man inte skadar någon". Även om inga volontärer blev åtalade för människosmuggling när de körde flyktingar från Malmö Centralstation till Kontrapunkt eller Turkiska Moskén så blev några satta i arrest berättar Alexandra, vilket skrämde en del volontärer. Efter flertalet diskussioner mellan styrelsen och Polisen kom de överens om att polisen skulle titta åt andra hållet så länge de var diskreta. Här ser vi hur Refugees Welcome to Malmö uppfyller Spurks sjätte funktion mellanhand och understödjande mellan medborgare och stat (2010, s. 25), de fyller rollen som maktbalans och förhandlare med statens olika nivåer i form av Malmö Stad och Polis. Att volontärer valde att sluta när representanter från statliga institutioner kom in i bilden och ville styra och ställa skulle kunna tolkas som fenomenet övermotiveringseffekten (Helkama m.fl., 2000, s. 131), att den inre motivationen försvann.