Detta tema, ”motvilligt politisk humanitär insats” fick sitt namn genom att alla intervjudeltagare såg arbetet som humanitärt, men vid problematisering kommer det också fram att deras arbete skulle kunna ses som politiskt, även om detta inte var syftet med insatsen. Att den humanitära insatsen skulle kunna uppfattas som politisk är något som majoriteten av volontärerna tycker är synd.
Mesere såg inte arbetet som politiskt utan understryker med eftertryck att det var humanitärt. Även Petruska menar att det helt och hållet var en humanitär insats från Refugees Welcome to
då de bildade den ideella föreningen. Dock säger hon att det fanns de som ville politisera arbetet, och hon förstår att namnet sticker ögonen på en del då det signalerar politik. ”Allt blir politik till slut” även om syftet endast är humanitärt tänker Petruska. Detta är även Lasses åsikt, att arbetet var humanitärt men "såklart att det är ett politiskt engagemang också, och det är i allra högsta grad en politisk fråga, absolut [...] jag tycker liksom att allting mer eller mindre är politik [skrattar]. Alexandra menar att deras arbete indirekt blev politiskt, exempelvis när styrelsen förhandlade med Malmö Stad om vad som skulle gälla på Posthusplatsen, även om detta inte var något som de kommunicerade utåt.
För Antoinette var handlingen till att bli volontär för Refugees Welcome to Malmö inte politiskt motiverad utan det var främst vad hon kallar den humanitära- och mänskliga faktorn, och inte för att visa på brister hos det politiska styret. Dock säger hon att handlingen som sådan, att bli volontär i sig i ett sådant läge, ändå blir vad hon kallar ”ett politiskt statement”, speciellt då det rådde en politisk debatt mellan olika partier kring bland annat huruvida det var bra eller dåligt att så många flyktingar kom till Sverige. Att välkomna flyktingar samtidigt som andra bränner ner asylboenden menar Antoinette gör den humanitära hjälpen politisk även om detta är emot volontärernas vilja. Precis som Antoinette vill också Maya understryka att hon ställde upp av humanitära skäl, flyktingarna behövde hjälp och hon ville göra något. Likväl även för Maya är det i motsatsen till bränderna, rasism och Sveriges ändrade inställning i och med införandet av inre- och yttre gränskontroller som Refugees Welcome to Malmös arbete blir politiskt: "för de stöttar ju människor som många människor inte vill ska vara här". Steve gör en skillnad, att när det kommer till de som skriver dumheter på internet, så kallade ”nättroll”, så är det rasister och "vita kränkta män som hatar allting". Men att när det kommer till bränderna så ser han dessa som ett "politiskt statement" från extremhögern, så som Nationella Fronten eller Svenskarnas Parti, eller privatpersoner som har blivit motiverade av dessa. Steve tolkar bränderna på asylboendena som terrorism för att försöka påverka politikerna, att politikerna ska stoppa invandringen i rädsla för fler terroristattacker. Han säger att arbetet som Refugees
Welcome to Malmö utförde skulle kunna uppfattas som politiskt i kontrast till bränderna, men
inte i kontrast till ”nättrollen”. Steve vill dock understryka att deras arbete handlade om medmänsklighet, att det här var en situation där människor höll på att dö och de behövde hjälp.
När det kommer till frågan om det politiska samhällsklimatet påverkade volontärerna visar det sig att ingen var rädd för att utsättas för våld eller hot från högerextrema grupper eller främlingsfientliga individer, trots ett ökat stöd för SD och det faktum att tilltänkta samt faktiska
asylboenden brann runt om i Sverige hösten 2015. Emma säger att hon aldrig var rädd för sin egen skull, men att hon var orolig för de som hon kände på olika asylboenden. En dag frågade hon en vän som hjälpte till att tolka på Centralstationen, och som själv var flykting, hur han såg på bränderna, han sa: "att det är tur att ni finns [Refugees Welcome/volontärerna] för det visar att det faktiskt fanns de som tycker att de [flyktingarna] är välkomna". Han och andra flyktingar såg bränderna som ett budskap om att de inte var välkomna till Sverige, berättar Emma. I likhet med Emma kände varken Andreas, Ewa eller Petruska sig rädda för att bli attackerade, Petruska säger dock att:
Vi var väldigt medvetna och uppmärksamma på det hela tiden [...] men vi har verkligen varit förvånansvärt förskonade i Refugees Welcome [...] men så här, jag tror att, hade jag arbetat med de här frågorna i Bromölla, eller långt ut på landet någonstans i Sverige så tror jag att det hade, att vi [paus] kanske hade blivit mer utsatta. Hade jag funnits i Skivarp tror jag inte att jag hade varit lika förskonad, men nu är jag i multikulturella Malmö, och här är det faktiskt inte, nästan lönt att attackera de som vill göra en sån här insats. För vi är för många och rasisterna är för få, men det hade nog varit annat på annat håll. Fast det hade inte gjort någon skillnad för mig, jag tror inte det.
Steve blev dock nervös ett tag efter att han mottagit ett dödshot på Twitter i samband med sitt engagemang inom Refugees Welcome to Malmö, och under en vecka berättar han att det stod några personer och tog bilder på dem en bit bort från Posthusplatsen. Detta var under en kort period då det brann på olika flyktingboenden var och varannan dag berättar Steve, ”så man tog det på allvar, men i vanliga fall, du vet, de som hatar gör ingenting. De är för rädda för att lämna sin laptop”. Men under denna vecka gick Steve och en man till hem olika tider varje dag: ”så om det är nån som vill slå ner mig så får han stå och frysa lite grann, du vet”. Steve berättar även om en kvinna som blev hotad på Facebook: "vi vet var dina barn håller hus, så hon vågade inte lämna dem någonstans".
Ewa säger att hon har observerat hur rasism och främlingsfientlighet har normaliserats och legitimerats på ett sätt som hade varit otänkbart för tio år sen, och hon tänker att bränderna under hösten var en naturlig motkraft till de positiva krafter som visade sig:
… så den kopplingen såg jag, samtidigt som det ökade engagemanget för flyktingar, att det blev en ökning även åt det andra hållet. […] men det ser jag som en normal följd. Att om nånting hotas, då stärker man gruppen på nåt vis, och det spelar ingen roll vilken gruppering det handlar om. När hotet, av att jag ser att andra svenskar jobbar för att ta hit de här flyktingarna och visar upp sidor om att göra, förenkla och förbättra, då måste jag, och andra
sidan visa vad vi står för. […] När den ena sidan tar tydlig ställning så måste den andra sidan göra det också, för att det ska bli nån form av balans”.
I likhet med de andra intervjudeltagarna håller också Ewa med om att arbetet var humanitärt, men hon är den enda som såg sin handling att bli volontär som ett medvetet politiskt ställningstagande. SD fick 27 % i valet i hennes kommun. Hennes motivation grundar sig i en protest, och viljan att göra ett ”statement” som syns, detta för att visa rasister, och alla de som har röstat på SD, att alla i Sverige inte ser världen så som de gör. Enligt Ewa var det också ett kärnfullt ställningstagande när det kom till att visa att flyktingarna är välkomna. Hon ser det också som en politisk protest gentemot makthavarna:
För det är ju på nåt vis, det är ju gruppens protest mot staten, ’att ni har inte gjort det ni ska göra’. Och det blir på nåt vis, en demokratisk yttring i att vi kan göra det här, och därför gör vi det här, och det är ingen som kan hejda oss.
Emedan Emma ser det som ett sätt att påverka den politiska agendan:
Alltså jag tror så här att man kan påverka politiken […] Alltså jag tror att desto fler som volontär arbetar, desto mer uppmärksammas det liksom, det är ju inte [paus] alltså om vi hade haft 100 000 som volontär arbetar i Sverige [paus] Dom är ju inte volontärer för ingenting, jag menar de visar ju att någonting behöver göras så det är väl typ så.
Intervjudeltagarna var inte rädda för att bli attackerade trots att det politiska samhällsklimatet hårdnade i och med ett ökat stöd för SD och asylboenden som brann. Detta trots att de håller med om att deras humanitära arbete i syfte att hjälpa flyktingarna skulle kunna uppfattas som en politisk handling. Bränderna tolkade alla volontärer som ett politiskt budskap att flyktingarna inte var välkomna, det gjorde även Emmas vän som var en av de första att anlända under flyktingkrisen 2015. Fastän Steve blev utsatt för ett dödshot fortsatte han att vara volontär inom
Refugees Welcome to Malmö även om han var nervös under en period. Likaså kvinnan som
Steve berättade om, (som mottog hot gentemot sina barn), kom tillbaka igen efter att ha tagit en paus.