När jag frågade intervjudeltagarna om deras erfarenheter av att ha varit volontär i detta sammanhang är det som om de talar med en och samma röst: ”en positiv erfarenhet”. Även om engagemanget förde med sig personliga konsekvenser gällande hälsa, privatliv och inkomst tycker alla att det var värt det. Och trots mycket tragik är det de fina minnena som lyser starkast. Mesere lyser upp när hon tänker tillbaka på höstens arbete: ”det var helt fantastiskt hur man gick ihop för att hjälpa […] det var helt fantastiskt vilket engagemang”. Petruska säger att även om de åt för lite, tränade för lite, och sov för lite i månader så var det ändå väldigt positivt, och hon beskriver sina erfarenheter som:
Ömsom vin och ömsom vatten. Otroligt mycket frustration, oro, överarbete, ilska och också väldigt, väldigt mycket glädje och gemenskap. Och så fort jag går in på det så blir jag alldeles tårögd för det, det har verkligen varit helt fantastiskt. Och jag har lärt känna människor som jag liksom aldrig skulle ha stött på. Om jag bara börjar nästgårds bland volontärerna så har jag ju blivit god och nära vän med, med [skrattar] alltså allt ifrån Malmös mesta transa till Malmös allra starkaste vänsteraktivister och en hel drös med pensionerade tanter och farbröder från alla politiska läger som har gett all sitt, verkligen all sin energi och tid i detta, det tycker jag är helt underbart. Sen är det ju också [paus] den stora glädjen, och rent ut sagt förnöjelsen, det är i att får hjälpa, och se att man bidrar till att göra omedelbar nytta.
Andreas tänker tillbaka på hösten med både glädje och sorg, sorg över "att folk dör på Medelhavet nu och så vidare på grund av politik här uppe i norra Europa. Men så jag tänker också på det med glädje som sagt, det var kul att träffa både volontärerna och de som vi tog emot". När Andreas tänker tillbaka på upplevelserna av flyktingmottagandet skrattar han och säger att han kommer ihåg när några ensamkommande tonårskillar inte ville ha vissa kläder för att de inte var coola nog. Han försökte förklara att detta kanske var bästa chansen för dem att få vädersadekvata kläder, men nej, de ville ju vara snygga säger Andreas och ler.
Emma säger att tiden på Lesbos var fruktansvärd, men att det också var det roligaste hon gjort "man träffade många likasinnade människor som man mellan passen hade jättekul ihop med […] Man hade jättekul samtidigt som det var jätte hemskt, så jag saknar det jättemycket”. När jag frågar Steve om det är något speciellt minne som dyker upp när han tänker tillbaka på den här intensiva tiden under hösten 2015, så säger han att han såhär i efterhand insett hur
mycket han faktiskt har förträngt. Han berättar om människor som kom med skottskador, och om pappan som burit sin dotter nonstop över Europa, vars fötter var som köttslamsor, och flickan hade djupa sår händerna då hon hade hållit i remmarna på pappans ryggsäck. Vidare berättar Steve att han i början av maj suttit vid ett fikabord, med några som också varit volontärer vid den här tiden, "vi drack kaffe och började berätta vad vi sett och folk börja gråta" säger Steve med tjock röst. "Det är så mycket som man har sett [...] och bilder som kommer upp i huvudet" såhär i efterhand. Men han kommer också ihåg de fina stunderna, som när han gav en mjukis-kanin till en liten tjej, och hon sov med den i famnen hela natten, och på morgonen kom hon upp med sin kanin i handen och gav honom en stor kram. Eller när han fick en pojke att skratta, och pappan sa att det var första gången han sett pojken skratta på fyra månader. Trots tragiken säger han att ”vi hade jätte roligt också, vi blev som en familj”. Steve skrattar samtidigt som han berättar två roliga anekdoter. Den första handlar om när Steve skulle visa två arabiska kvinnor hur man använder en tampong på teckenspråk, den andra anekdoten då Steve bytte blöja på en bebis. Mannen blev förvånad över att se en man byta blöja och Steve sa ”Welcome to Sweden” kort därpå satte han på pojken rosa kläder, varpå pappan sa: ”but he
can't wear pink, it's a boy” på vilket Steve svarade: ”now he's a pink boy, Welcome to Sweden”.
Han säger att ”det var jätteroligt du vet, det var fantastiskt”. Även Maya och Ewa talar om erfarenheten av att ha varit volontär som positiv:
Mm [glatt] det var bara positivt. Jätte positivt, jätte tacksamma människor. Jätte trevliga människor, alla, alla människor, volontärerna som jag jobbade med var jätte trevliga, fina samtal, ja. Bara den tacksamheten, jag kommer ihåg när jag hade kört två män från, från Centralen till Kontrapunkt, och jag fick kärringstopp [skrattar till] kanske tre gånger för bilen var så dålig [skratt] och det var liksom i mörkret och de måste ha tänkt såhär ’vad är det här?’ kanske, [skratt] jag vet inte, och jag undrade vad de tänkte om den här situationen, de har väl säkert varit med om värre men [skratt] men att när vi kom fram sen så sa jag via tolken att jag ber om ursäkt för min körning [skrattar till] att dom då såhär ”åh tack, tack, tack, tack så jätte mycket tack till dig, tack till Kontrapunkt, tack Sverige” alltså det fyller en verkligen med en sån, jag vet inte, en sån glädje, ja, jag vet inte. Det är en obeskrivlig känsla för att det man har gjort är så litet men [paus] ja. Dom var så fina liksom (Maya).
Erfarenheten är väl just den att det skapar en hoppfullhet, det ger en meningsfullhet, helt enkelt. Och den erfarenheten jag har [paus] se människor vara så entusiastiska och drivna, det gör att man blir glad. Och det känns som att saker och ting blir nåt värt. Är det rätt så mörkt, vilket som jag beskrev för dig förut, det här med utbrändhet och hela den biten, hamnar man i det där och i en depression som jag har varit i, då blir det att man behöver ha [paus] den typen av, ljus, i mörkret [skratt] eller vad man ska säga. Så, positiva erfarenheter, hopp om mänskligheten, det är vad erfarenheten säger mig att jag får (Ewa).
Antoinette tänker tillbaka på tiden då hon var volontär under hösten då och då. Även om volontärerna fick se mycket lidande, människor som var skadade och grät, så ser hon ljust på erfarenheten såhär i efterhand, det är den känslan som har stannat kvar hos Antoinette. Hon tänker på hur lätt det kunde vara att trolla fram ett leende på någons läppar "genom att ge någon en kram, lite värme, värdighet och sånt". Antoinette tror att hon nog aldrig kommer att glömma dessa tre-fyra månader. Lasse minns de korta mötena som mest bestod av nickningar, leenden och kroppsspråk, och den härliga känslan av att ge någon något så enkelt som en kopp med varm dryck, ett leende och att kunna svara på en enkel fråga. Att kunna ge någon en varm tröja eller ett par skor till någon ensamkommande som bara hade flip-flops. Lasse säger att trots att det var korta möten så: ”det går nog nästan inte en dag utan att jag funderar på några av de här människorna, hur det har gått för dem sen”. Mesere säger att den intensiva tiden under hösten är ett minne för livet, en erfarenhet för livet och att det har satt sina spår: ”Jag har förändrats som människa” nu vill hon bara jobba med integration och flyktingfrågor. När hon tänker tillbaka på det så tycker Mesere att det känns otroligt vilken kraft de var tillsammans, att de kunde ta hand om 1000 flyktingar om dagen: ”man behöver inte vara en grupp eller ett samhälle, om var och en gör nåt så blir det mycket tillsammans”.
6 Slutsats
Refugees Welcome to Malmö lyckades fånga upp och kanalisera det engagemang som uppstod
i samband med flyktingkrisen hösten 2015 i Malmö, vilket resulterade i att 800 volontärer, 10 000 medlemmar, privatpersoner och företag var med och bidrog under flyktingmottagandet. Genom plattformen Facebook kunde gruppen enkelt spridas och vad som behövdes kommuniceras. Denna plattform möjliggjorde också att en kvinnas initiativ, med hjälp av starka eldsjälar, kunde bli en icke-statlig organisation. Denna studie beskriver och förklarar hur ett gräsrotsinitiativ utvecklas, genom viljan och förmågan hos ett fåtal individer inom ledningen kunde alla som ville få en enkel möjlighet att hjälpa till.
Den tematiska analysen av det narrativa intervjumaterialet berättar att på ett individuellt plan var det frivilliga arbetet ytterst känslomässigt och personligt till skillnad från att mekaniskt bidra med vad som krävs för att fullfölja en uppgift. Detta gör sig tydligt när intervjudeltagarna tänker tillbaka på hösten 2015, fyra månader senare.
Resultaten i denna studie visar att det i en krissituation handlar om en kombination av inre motivation att spontant vilja hjälpa till i kombination med att individen presenteras med en möjlighet att enkelt kunna ta steget till att bli volontär. Genom att ställa frågan hur, fick vi också svar på varför – en möjlighet att göra nytta. Det visar sig att volontärernas erfarenheter var övervägande positiva trots att engagemanget förde med sig en del personliga konsekvenser. Korta möten med flyktingar, samarbete och gemenskap samt den sköna känslan det ingav att hjälpa är vad intervjudeltagarna övervägande talar om när frågan om erfarenheter ställs.
På ett civilsamhälleligt plan i en krissituation existerar både samarbete över sociala- religiösa- och politiska gränser mellan civilsamhälleliga aktörer samtidigt som det också förekommer ett socialt spel med konflikter, konkurrens och prestige.
Refugees Welcome to Malmö fyllde de civilsamhälleliga funktionerna socialisering,
byggandet av gemenskap, mellanhand och understödjande mellan medborgare och stat samt funktionen tjänsteleverans. Inför framtida krissituationer är det viktigt att det offentliga samhället har upprättat rutiner för samarbete med civilsamhälleliga aktörer, dels för att undvika att civilsamhället står med hela ansvaret utifall att insatser är sena, dels för att upprätthålla tilltron till, samt legitimiteten för, statliga institutioner.
Slutligen gör denna studie tydligt, att även om insatsen var humanitär enligt intervjudeltagarna fanns det också en politisk dimension som de var medvetna om, även om de inte ville att syftet skulle ses som politiskt då detta skulle kunna medföra ytterligare polarisering angående flyktingfrågan samt alienering av volontärer och aktörer inom det offentliga samhället. Ett hårdnande politiskt samhällsklimat med bränder på asylboenden och tilltänkta asylboenden samt ett ökat stöd för Sverigedemokraterna påverkade inte intervjudeltagarna när det kom till benägenheten att bli och fortsätta vara volontär.
Genom att ta del av volontärernas berättelser om flyktingmottagandet i Malmö hösten 2015 har denna studie bidragit till en ökad förståelse inom forskningsfältet frivilligt arbete, både på ett personligt- och civilsamhälleligt plan, i en krissituation. Volontärernas skildringar har även bidragit till freds- och konfliktforskningen, detta då deras berättelser belyser faktorer och processer som är betydelsefulla utifrån ett fredsperspektiv.