Temat jag har valt att kalla ”räddare i nöden” baseras på att Refugees Welcome to Malmös insats vid flyktingmottagandet ses som nödtvungen och till och med livsavgörande när det kommer till de asylsökande flyktingarna. Volontärerna ser det också som att de räddade Malmö Stad, Migrationsverket och offentliga aktörer då de gjorde deras arbete i en krissituation.
Refugees Welcome to Malmö i samarbete med andra civilsamhälleliga aktörer hjälpte
flyktingarna med mat, kläder, hygienartiklar, övernattning och biljetter i sex veckor innan Malmö Stad satte upp mottagandet på Posthusplatsen. Lasse menar att Refugees Welcome to
Malmö gjorde det jobb som egentligen formellt ligger på Malmö Stad och Migrationsverket:
"när en kris kommer så, så måste man liksom sätta igång med en gång med insatserna". Han tänker att det offentliga samhället kanske blivit så byråkratiserat och uppdelat när det kommer till olika ansvarsområden att de inte kan agera så fort som det krävs i en krissituation. Mesere tror att det var lättare för dem att agera snabbt eftersom: ”att hjälpa kom först och lagar och regler kom sen. Men för myndigheterna kommer lagar och regler först, sen utifrån lagar och regler, hur kan vi hjälpa?” Vidare säger Mesere att de såg vad som behövde göras och kunde agera direkt, de behövde inte vänta på svar från någon chef på högre nivå för att kunna fatta beslut. Petruska menar att tiderna har förändrats: ”storebror staten, mamma kommun och pappa
landsting kan inte ta hand om alla sina medborgare i samma omfattning som de har gjort tidigare”. Hon säger att det hade varit en ”smärre humanitär katastrof i Malmö” om inte civilsamhälleliga aktörer så som Refugees Welcome to Malmö, Kontrapunkt, Turkiska Moskén och Röda Korset hade gjort de insatser som de gjorde. Såhär i efterhand tycker inte Maya att Malmö Stad klarade av att göra jobbet:
Malmö stad klassar ju, alla pratar ju om att det är en kris, men liksom jag undrar om civilsamhället inte hade ställt upp, hur mycket, mycket, mycket, mycket värre hade det inte varit då? [paus] Det är ju tack vare volontärer och civilsamhällets engagemang som det ändå har kunnat fungera hyffsat okej. [paus] Det är liksom som att Malmö Stad och Sverige har liksom plötsligt, plötsligt vaknar upp ur en dröm och bara ’oh shit vi kanske måste ta tag i det här?’ Det var nödvändigt att civilsamhället ställde upp, annars hade det ju aldrig funkat, folk hade ju dött på gatorna.
När Andreas försöker föreställa sig situationen utan civilsamhälleligt agerande säger han efter en stund:
Det hade varit totalt kaos, Malmö Stad hade bara drunknat […] det behövdes volontärer för att överbrygga, eller vad ska man säga, fylla i tomrummen […] om inte volontärerna hade varit där, så vet jag faktiskt inte var, hur många tusentals som hade bott, bott på gatorna, där under den otroligt kalla vintern, och jag vet inte om folk hade dött faktiskt.
Ewa menar att Refugees Welcome to Malmö har räddat liv. Hon är stolt över den svenska befolkningen och över människorna som sov på Malmö Centralstation och som har tiggt mat och kläder för att kunna ge flyktingarna ett så värdigt mottagande som möjligt. Mesere tror att om den här flyktingtillströmningen hade drabbat en annan stad än Malmö så hade allt kollapsat. Hon menar att ”Malmö är Malmö”, vi är Malmöbor och att det finns en vi-känsla i ett mångkulturellt samhälle, och att det var därför det lyckades:
Jag tycker att vi visade då, att vi behöver inte myndigheter. Det är civilsamhället som, som styr Malmö liksom [skrattar] att det är vi som är Malmö inte myndigheterna [skrattar] vi behövde inte myndigheterna, vi frågade inte efter myndigheterna, vi var där och fixade allting, inga problem liksom [skratt].
Fast även om Mesere i citatet ovan säger att de inte behövde myndigheterna, och att myndigheterna inte kom igång förrän vad kon kallar ”krisen, katastrofen, kaoset” var över, så anser hon att frivilligarbetet i jämförelse är mer osäkert och bräckligt:
Alltså myndigheter, det tar lång tid för dem att komma igång men när de väl har gjort det så blir det ju mer stabilt och rullar på. Vi kan ju komma igång direkt men många volontärer orkar inte, de ger upp direkt, och vi kan upplösas helt.
Det verkar som att civilsamhället även uppfyllde Spurks (2010, s. 24-25) sjunde funktion,
tjänsteleverans. Denna definition avser dock tillhandahållandet av bistånd och tjänster till
medborgare, emedan civilsamhället under hösten i Malmö 2015 tog detta ett steg längre när de hjälpte nyanlända flyktingar utan att förvänta sig någonting tillbaka. Petruska har som åsikt att civilsamhället inte ska ta över det offentliga samhällets ansvar, utan snarare att de måste bli villiga att ta emot hjälp från civilsamhället, att det finns så många villiga och kompetenta människor som vill hjälpa till. Utifrån vad intervjudeltagarna har berättat verkar civilsamhället burit hela ansvaret för flyktingmottagandet istället för den kompletterande roll som Spurk (2010, s. 26) menar att civilsamhället ska ha. Dessa aktörer består av volontärer och frivilliga insatser, och precis som Mesere sätter fingret på ovan, dessa är ostadiga och håller inte i längden. Risken finns att viljan och orken sinar innan stat, kommun och ansvariga myndigheter fått kontroll över situationen, vilket för med sig att de inte kan öka effektiviteten hos de statliga institutionerna vilket är civilsamhällets egentliga sjunde funktion (ibid.). Petruska hoppas att det kommer skapas modeller, metoder och regler för samarbete mellan och ena sidan civilsamhället och andra sidan stat, kommun, landsting och myndigheter inför framtiden. Lasse är också inne på denna linje, även han hoppas på att det offentliga samhället lär sig att ta vara på de krafter som finns i civilsamhället inför kommande kriser.