Som framgått ovan kan en person- eller sakskada som orsakats av en självkörande bil ersättas enligt flera olika ansvarsgrunder. Detta kan benämnas att det finns konkurrerande
ansvarsgrunder.187 De konkurrerande ansvarsgrunderna skiljer sig både i fråga om deras
tillämpningsområde samt vilken aktör som utpekas som ekonomiskt ansvarig. I det följande kommer de konkurrerande ansvarsgrundernas inbördes förhållande att redovisas. Om ansvar i teorin kan göras gällande för olika aktörer enligt flera olika ansvarsgrunder är det nämligen av värde att utreda var det slutliga ekonomiska ansvaret hamnar i praktiken för att nå en korrekt slutsats om hur gällande rätt reglerar det ekonomiska ansvaret för person- och sakskador. 2.6.1 Den skadelidandes fria val
Den skadelidande kan fritt välja vilket av de ovan redovisade ansvarsgrunderna hen vill åberopa. Valmöjligheten ska beskrivas lite mer ingående i det följande.
I 1 kap. 1 § SKL framkommer att lagen kan tillämpas i de fall ansvar inte är reglerat i annan lag. Annan lag kan alltså, uttryckligen, tillämpas i stället för SKL. Även om PAL är tillämplig i det specifika fallet står det den skadelidande fritt att använda sig av de andra
186 Jfr Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 174–175 som nämner detta i fråga om strikt ansvar för viss verksamhet, men resonemanget kan även användas för de övriga ansvar som utvecklats genom prejudikat och redogjorts för här.
33 ansvarsgrunderna som behandlats ovan.188 PAL är alltså inte exklusivt tillämplig när en
skadebringande produkt orsakat person- eller sakskada.189 Det stämmer även överens med
artikel 13 i produktansvarsdirektivet som föreskriver att den skadelidande fortfarande ska ha rätt till ersättning på det sätt som gällde innan direktivet kom till. I 18 § TSL framgår att den skadelidande kan välja att använda sig av PAL eller SKL i stället för TSL.190 På grund av att
det troligtvis är lättare för den skadelidande att kräva ersättning enligt TSL än de andra ansvarsgrunderna är det emellertid inte så troligt att denna möjlighet används i särskilt stor utsträckning.191 Enligt Blomstrand, Broqvist och Lundström är det troligt att PAL främst
tillämpas i stället för TSL i de fall där ansvaret för sakskador enligt TSL har ”luckor”.192
I TSL och PAL föreskrivs som sagt ett strikt ansvar medan det enligt SKL krävs uppsåt eller oaktsamhet för att ansvar ska aktualiseras. Av den anledningen har den skadelidande oftast inte skäl att i stället för TSL eller PAL vilja åberopa SKL.193 Hellner och Radetzki anför dock
att det ändå skulle kunna finnas fall då det är fördelaktigare för den skadelidande att åberopa SKL och nämner det faktum att det finns begränsande preskriptionsregler och regler om beloppsbegränsningar inom andra ansvarsgrunder än SKL som exempel på detta.194
Exempelvis föreskrivs i 9 § PAL en avräkning på eventuell ersättning om 3 500 kr och i 12 § PAL en preskriptionstid på tre år. Även Bengtsson, Ullman och Agell nämner att olika regler som begränsar möjligheterna till ersättning TSL och PAL, som exempelvis preskriptionstid, självrisk och medvållande, kan göra det förmånligare för den skadelidande att åberopa SKL.195 Det finns olika åsikter om begränsande regler som återfinns inom en tillämpbar
ansvarsgrund även ska ”följa med” om den skadelidande väljer att åberopa en annan
ansvarsgrund i stället.196 Den sammantagna bilden framstår emellertid vara att begränsande
regler inom en ansvarsgrund inte ska ”följa med” när den skadelidande i stället väljer att åberopa en annan ansvarsgrund, om inte annat uttrycks i förarbeten eller lagtext för den ansvarsgrund där begränsningen förekommer.197 Eftersom det som sagt står den skadelidande
fritt att välja ansvarsgrund att åberopa är det alltså möjligt för den skadelidande att åberopa den ansvarsgrund som framstår som mest förmånlig för hen, vilket exempelvis kan handla om att välja en viss ansvarsgrund för att undvika preskriptionstid eller beloppsbegränsningar inom en annan ansvarsgrund.
188 Se Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 308–309; Bengtsson & Ullman, s. 18; Blomstrand m.fl., s. 159; Prop. 1990/91:197, s. 77–79; Agell, Festskrift Bertil Bengtsson, s. 13; Dufwa, Festskrift Bertil Bengtsson, s. 135–137.
189 Se Blomstrand m.fl., s. 159.
190 Se Holmqvist, s. 165–166 och 298; Strömbäck & Bernerfalk, s. 56 och 98; Blomstrand m.fl., s. 174; Prop. 1972:5, s. 545–546; SOU 2018:16, Del 1, s. 599 och 602.
191 Se Holmqvist, s. 298; Strömbäck & Bernerfalk, s. 56 och 98; Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätten: En introduktion, s. 59; Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 276.
192 Se Blomstrand m.fl., s. 176.
193 Se Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 176; Prop. 1990/91:197, s. 77–78; Prop. 1972:5, s. 484. 194 Se Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 176. Se även Nordenson, Trafikskadeersättning, s. 261 som framför ett liknande resonemang om tänkbara fördelar med skadestånd enligt SKL i stället för ersättning enligt TSL.
195 Se Bengtsson & Ullman, s. 32; Agell, Festskrift Bertil Bengtsson, s. 14–15 och 19.
196 Se exempelvis Bengtsson & Ullman, s. 32; Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 176 och 421; Blomstrand m.fl., s. 175; Bengtsson & Strömbäck, s. 35–36 och där gjord hänvisning till Hellner & Radetzki,
Skadeståndsrätt, s. 419 ff. samt till Prop. 1972:5, s. 238 och 484 ff. för olika åsikter inom denna diskussion. 197 Se Bengtsson & Strömbäck, s. 35–36; Prop. 1972:5, s. 484.
34 2.6.2 Kanalisering och regress
I vissa fall gör lagbestämmelser om kanalisering och möjligheter till regress att det
ekonomiska ansvaret förflyttas från en aktör till en annan. Detta ska i utvalda delar belysas i det följande.
En person som betalat skadestånd enligt SKL kan återkräva det utbetalda beloppet från sin trafikförsäkringsgivare enligt 19 § 1 st. TSL.198 Således kan ansvaret förflyttas från den som
är ekonomiskt ansvarig enligt SKL till den som är ekonomiskt ansvarig enligt TSL. Enligt Nordenson, Strömbäck och Bernerfalk stämmer tanken om att ansvaret i många fall kan förflyttas från SKL till TSL överens med TSL:s kostnadsplacerande funktion om att
ekonomiska följdverkningar av sådan riskfylld verksamhet som trafik med motorfordon är ska åläggas bilägarna eftersom det är de som utövar verksamheten.199 Denna möjlighet till regress
från SKL till TSL gäller dock inte om skadan vållats uppsåtligen, genom grov vårdslöshet eller vid rattfylleribrott. Då har i stället trafikförsäkringsgivaren regressrätt gentemot den skadevållande parten enligt 20 § 1 st. TSL och ansvaret kan alltså då förflyttas från den ansvarige aktören enligt TSL till den som är ansvarig enligt SKL.200 Dessa grunder utgör
undantag från huvudregeln om att ansvaret ska kanaliseras från den som är ansvarig enligt SKL till den som är ansvarig enligt TSL. 201
Hur det ekonomiska ansvaret kan förflyttas mellan TSL och PAL framkommer i 20 § 2 st. TSL. Där föreskrivs att den trafikförsäkringsgivare som enligt TSL betalat ut ersättning för en person- eller sakskada som orsakats på grund av en säkerhetsbrist i en bil kan föra
regresstalan mot den som ansvarar för felet enligt PAL.202 Ansvaret kanaliseras alltså från den
aktör som är ekonomiskt ansvarig enligt TSL till den aktör som är ansvarig enligt PAL. Under förutsättning att omständigheterna i ett enskilt fall gör att ekonomiskt ansvar kan åberopas enligt alla de ansvarsgrunder som behandlats i den här framställningen så innebär detta att det ekonomiska ansvaret i många fall kan förflyttas från SKL till TSL och sedan vidare till PAL. Sammanfattningsvis innebär detta att den som utpekas som ansvarig enligt PAL kan få bära en stor andel av det ekonomiska ansvaret för person- och sakskador som orsakats av ett självkörande fordon.
2.6.3 Solidarisk skadeståndsskyldighet
Här ska kort behandlas den situation att flera aktörer kan bli ansvariga samtidigt. Både inom en ansvarsgrund samt enligt flera av de ovan presenterade ansvarsgrunderna kan flera aktörer
198 Se Strömbäck & Bernerfalk, s. 98; SOU 2018:16, Del 1, s. 599; Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 183 och 243; Holmqvist, s. 278–283.
199 Se Nordenson, Trafikskadeersättning, s. 254; Strömbäck & Bernerfalk, s. 98 och 101.
200 Se Holmqvist, s. 289–295; Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 242–244; Strömbäck & Bernerfalk, s. 101. 201 Se Holmqvist, s. 290.
202 Se Holmqvist, s. 298; Strömbäck & Bernerfalk, s. 102; Blomstrand m.fl., s. 177; Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 244 och 277; SOU 2018:16, Del 1, s. 602.
35 samtidigt pekas ut som ekonomiskt ansvariga för en och samma person- eller sakskada.203 Om
den skadelidande kräver ersättning av alla de som kan bli ekonomiskt ansvariga för en skada blir de solidariskt ansvariga.204
I TSL regleras ett solidariskt ansvar enligt följande. Om en person- eller sakskada orsakas av fler än ett fordon så svarar fordonens trafikförsäkringsgivare enligt 13 § TSL solidariskt för den uppkomna skadan.205 Den skadelidande kan då vända sig till vilken
trafikförsäkringsgivare hen vill för att begära ersättning.206 När flera trafikförsäkringsgivare
svarar solidariskt enlig TSL ska de enligt 23 § TSL bära lika stor del av ansvaret.207 Men om
någon trafikförsäkringsgivare blivit ansvarig på grund av vållande eller bristfällighet hos dennes försäkringstagare ska ansvaret enligt samma lagrum helt gå över på denna.208 Om det
är flera som är ansvariga på grund av vållande eller bristfällighet så fördelas det ekonomiska ansvaret efter skälighet med hänsyn till hur mycket de olika försäkringstagarna har medverkat till skadan och andra omständigheter.209 Den försäkringsgivare vars försäkringstagare har mer
”skuld” för det inträffade, d.v.s. haft högre grad av vållande, ska således betala en större del av ersättningen. Även denna regel är dock dispositiv vilket innebär att försäkringsbolag kan ha kommit överens om annat sinsemellan.210
För övriga ansvarsgrunder, där solidarisk skadeståndsskyldighet inte regleras särskilt, får de allmänna reglerna i SKL tillämpas i enlighet med SKL:s status som ”slasktratt” enligt 1 kap. 1 § SKL. Så är fallet när flera aktörer samtidigt är ekonomiskt ansvariga enligt en och samma ansvarsgrund, d.v.s. enligt SKL eller PAL ensamt, eller enligt flera ansvarsgrunder, d.v.s. enligt SKL och PAL samtidigt.211 Det solidariska ansvaret regleras då i 6 kap. 4 § SKL. När
solidariskt ansvar föreligger kan den skadelidande rikta sitt ersättningsanspråk mot valfri aktör som då måste utge ersättning för hela skadan.212 Den som betalat ut ersättningen till den
skadelidande får genom regress kräva tillbaka delar av ersättningen från de andra som är solidariskt ansvariga.213 Hur ansvaret mellan de solidariskt skadeståndsskyldiga slutligen ska
regleras finns inte reglerat i SKL och viss osäkerhet finns i frågan.214 Den allmänt rådande
principen borde vara att ansvaret fördelas efter skälighet utifrån aktörernas olika grad av
203 Se Blomstrand m.fl., s. 112; Prop. 1990/91:197, s. 78; Nordenson, Trafikskadeersättning, s. 254; Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätten: En introduktion, s. 74; Bengtsson & Strömbäck, s. 425.
204 Se Prop. 1990/91:197, s. 78; Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 232. 205 Se Holmqvist, s. 180; Strömbäck & Bernerfalk, s. 108.
206 Se Holmqvist, s. 224; Strömbäck & Bernerfalk, s. 96.
207 Se Holmqvist, s. 225 och 313; Strömbäck & Bernerfalk, s. 108. 208 Se Holmqvist, s. 313; Strömbäck & Bernerfalk, s. 108.
209 Se Holmqvist, s. 314; Strömbäck & Bernerfalk, s. 108. 210 Se Strömbäck & Bernerfalk, s. 108.
211 Se Blomstrand m.fl., s. 113; Prop. 1990/91:197, s. 113; Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 244. 212 Se Blomstrand m.fl., s. 113; Håstad m.fl., s. 269; Bengtsson & Strömbäck, s. 425; Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 233.
213 Se Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätten: En introduktion, s. 75; Håstad m.fl., s. 269; Bengtsson & Strömbäck, s. 425; Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 237.
214 Se Bengtsson & Ullman, s. 26; Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 237, 243 och 245; Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätten: En introduktion, s. 75–76; Blomstrand m.fl., s. 113; Bengtsson & Strömbäck, s. 427.
36 vållande, i likhet med hur det solidariska ansvaret regleras enligt TSL som nämndes ovan.215
Den som haft mer ”skuld”, d.v.s. haft högre grad av vållande, till skadan ska således betala mer av, om inte till och med hela, ersättningen. Således ska den som genom oaktsamhet bidragit till skadan bära ett större ekonomiskt ansvar än den som blir ekonomiskt ansvarig enbart på grund av att strikt ansvar föreskrivs i lag, så länge som den senare inte också har agerat oaktsamt.216 Härifrån görs dock undantag för det fall att arbetsgivaren ansvarar enligt
sitt principalansvar i 3 kap. 1 § SKL. I så fall kan arbetsgivaren inte kräva ersättning från en oaktsam arbetstagare som vållat skadan, om inte synnerliga skäl föreligger i enlighet med 4 kap. 1 § SKL.217
Vid solidarisk skadeståndsskyldighet hamnar det ekonomiska ansvaret för person- och sakskador som orsakats av ett självkörande fordon hos någon eller några av de aktörer som enligt de ovan presenterade ansvarsgrunderna kan utpekas som ekonomiskt ansvariga. Någon ny aktör pekas inte ut som ekonomiskt ansvarig.