I förarbetena till SKL framhålls att det är menat att skadeståndsrätten ska fortsätta att
utvecklas i domstolarna även efter att SKL trätt i kraft, så länge denna utveckling inte börjar strida mot reglerna i SKL.169 I överensstämmelse med detta har HD ålagt olika aktörer ett
strikt ansvar för skador utan stöd i lag.
Till att börja med har strikt ansvar utan stöd i lag ålagts en verksamhetsutövare för skador som uppkommit genom vad man kan kalla ”farliga verksamheter”.170 Grunden för ett sådant
strikt ansvar är att den som, genom sin verksamhet, skapar risker som är ansenligt större än vad som är normalt ska också ansvara för de fall då dessa risker realiseras.171 Exempelvis har
schaktning och militär övning ansetts utgöra farlig verksamhet.172 I prejudikat har det
emellertid även ålagts verksamhetsutövaren ett strikt ansvar även i fall där verksamheten inte varit att betrakta som ”farlig”.173 Exempelvis har strikt ansvar ansetts föreligga för skada som
orsakats av en fjärrvärmeanläggning och av en samfällighetsförenings vatten- och
avloppsanläggning.174 Som nämndes ovan under avsnitt 1.3 anses detta ansvar för viss typ av
verksamhet utan stöd i lag utgöra en allmän skadeståndsrättslig grundsats. Fortsättningsvis har det i prejudikat även ålagts en kontraktspart ett strikt ansvar, baserat på ett
garantiresonemang, för skador som kontraktspartens produkt orsakat.175 Exempelvis har en
verksamhetsutövare blivit ansvarig för en skada på en dillodling som orsakats av hens ogräsbekämpningsmedel.176 Även bensin som varit märkt med ordet ”Premium” men som
sedermera skadat motorn i den bil som tankades med bensinen har gjort en kontraktspart
169 Se Prop. 1972:5, s. 450.
170 Se Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätten: En introduktion, s. 21. 171 Se Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätten: En introduktion, s. 50. 172 Se NJA 1927 s. 72; NJA 1928 s. 316.
173 Se Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätten: En introduktion, s. 57. 174 Se NJA 1991 s. 720; NJA 2001 s. 368.
175 Jfr Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 315. 176 Se NJA 1968 s. 285.
31 ansvarig utan stöd i lag.177 Slutligen så utvecklades genom prejudikat, innan PAL existerade,
ett ansvar utan stöd i lag för tillverkare eller leverantörer med ett strängt synsätt på
framförallt personskador, men även för sakskador, som en produkt orsakat.178 Detta ansvar
liknar det nuvarande ansvaret som föreskrivs i PAL. Exempelvis ålades ansvar för en fyrverkeripjäs, en fjäder i en soffa och för livsmedel som orsakat person- respektive sakskada.179
Det finns dock betydande oklarheter om denna praxis om ekonomiskt ansvar utgör gällande rätt som kan tillämpas på person- och sakskador och än större oklarheter råder kring om ett sådant ekonomiskt ansvar i så fall även kan aktualiseras i fråga om självkörande bilar. Det är för det första oklart om det ansvar som ålagt för viss typ av verksamhet kan åläggas annan typ av verksamhet än de som redan framkommit i tidigare praxis.180 Det finns uppfattningar att
HD troligtvis är återhållsam med en utveckling av ansvar för olika typer av verksamheter.181
Rättsläget är för det andra oklart om ett sådant ansvar som baserats på garantiresonemang över huvud taget kan binda en tillverkare i utomobligatoriska förhållanden.182 Det är även
oklart hur preciserade sådana utfästelser måste vara för att aktualisera ett strikt ansvar utan stöd i lag.183 På många områden har ny kodifiering, exempelvis PAL, trätt i kraft vilket gör
tidigare praxis om ansvar för person- eller sakskador som orsakats av en produkt fortsatta tillämplighet vid sidan om kodifieringen osäker.184 Den sammantagna bilden av rättsläget
verkar emellertid vara att den praxis om ansvar för skador som en produkt orsakat som utvecklats innan produktansvarsdirektivet trädde i kraft fortsatt ska gälla vid sidan av PAL så länge som en bestämmelse i PAL inte är menad att ersätta denna.185 Detta stämmer även
överens med artikel 13 i produktansvarsdirektivet som föreskriver att den skadelidande fortfarande ska ha rätt till ersättning på det sätt som gällde innan direktivet kom till. Artikeln föreskriver dock inte att tidigare praxis även ska utvecklas till nya situationer och eftersom tidigare praxis på området inte omfattar just person- eller sakskador som orsakats av självkörande bilar är det alltjämt oklart huruvida den skadelidande kan åberopa denna
177 Se NJA 1985 s. 641. 178 Se Blomstrand m.fl., s. 16.
179 Se NJA 1949 s. 460; NJA 1961 s. 94; NJA 1989 s. 389. 180 Se Bengtsson & Strömbäck, s. 44.
181 Se Bengtsson & Ullman, s. 57; Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätten: En introduktion, s. 57.
182 Se Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 315; Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätten: En introduktion, s. 56; Dufwa, Festskrift Jan Hellner, s. 194–198.
183 Se Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 315; Bengtsson & Ullman, s. 57.
184 Se Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätten: En introduktion, s. 21, 50 och 55; Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 309; Dufwa, Festskrift Bertil Bengtsson, s. 138.
185 Se Blomstrand m.fl., s. 51; Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 309; Bengtsson & Ullman, s. 33; Dufwa, Festskrift Bertil Bengtsson, s. 138; Dufwa, Lagkommentar PAL, asterisken, där Dufwa nämner att ”Rättspraxis före PAL kan beaktas, i den mån inte förutsättningarna ändrats genom nytillkommande lagstiftning […] även andra omständigheter, exempelvis försäkringspraxis, kan naturligtvis inverka på utvecklingen av denna äldre rättspraxis.”; NJA 2001 s. 309 fjärde stycket nerifrån i HD:s domskäl som lyder: ”Den rättspraxis som utvecklats före 1990 års köplag och produktansvarslagen om ansvar för produktskador bör således kunna beaktas, i den utsträckning inte nytillkommande lagstiftning ändrat förutsättningarna därför. Utrymme bör finnas också för en fortsatt utveckling av produktansvaret genom rättspraxis.” Jfr dock Dufwa, Festskrift Bertil Bengtsson, s. 138– 139 som framför att det i PAL:s förarbeten däremot framkommer ståndpunkter av motsatt slag, d.v.s. att äldre rätt inte ska bestå.
32 ansvarsgrund för att utkräva ansvar för en person- eller sakskada som orsakats av ett
självkörande fordon.
Det är alltså dels oklart om denna tidigare praxis som ålagt olika aktörer ett ekonomiskt ansvar utan stöd i lag, som kortfattat redogjorts för här, över huvud taget är tillämplig i dag, dels oklart om praxisen i så fall skulle kunna utvecklas till att omfatta självkörande fordon. Vidare är ett strikt ansvar utan stöd i lag ett mindre lämpligt sätt att reglera ett ekonomiskt ansvar eftersom den aktör som inom ett nytt område, exempelvis området för självkörande fordon, utpekas som ekonomiskt ansvarig får ett retroaktivt ansvar.186 Aktören har ju i sådana
fall inte någon möjlighet att på förhand skaffa sig kunskap om att ett sådant ekonomiskt ansvar åligger hen eftersom det inte finns någon tidigare praxis på ett sådant nytt område. Sammanfattningsvis finns det omfattande oklarheter kring hur strikt ansvar utan stöd i lag ska tillämpas i fråga om självkörande fordon. Det framstår även vara ett mindre lämpligt sätt att reglera ekonomiskt ansvar på. Av dessa anledningar kommer denna ansvarsgrund inte behandlas mer ingående i den här framställningen. Läsaren bör således hålla i minnet att den skadelidande eventuellt även kan utkräva ekonomiskt ansvar för person- och sakskador som orsakats av en självkörande bil enligt strikt ansvar utan stöd i lag, även om det enligt
författarens mening framstår som mindre troligt.