Undervisningen sker i halvklass om cirka 15 elever. Av dessa utmärker sig flera genom att öppet visa ointresse och som framgått av ovanstående beskrivning gör de dessutom detta via mycket iögonfallande tekniker. De övriga eleverna håller en lägre profil men det framstår ändå tydligt att intresset generellt inte är på någon hög nivå. Vad det gäller att demonstrera ointresse så står Ola och Paul i en klass för sig, men även Lars’ attityd kan ses som provocerande. De båda förstnämnda kommer konsekvent för sent till lektionerna och avviker innan de är slut. Ofta handlar det om 15 till 20 minuter innan de dyker upp. Vidare uppvisar de, när de väl är i klassrummet, en stor nonchalans både gentemot läraren som person och gentemot det lektionsinnehåll som han för- söker förmedla. Det kan betraktas som sofistikerade tekniker för demonstra- tion av ointresse att lägga sig ned och ge sken av att sova under lektionstid och likaledes att oupphörligt gå ut och in i klassrummet. Detta är ett mycket medvetet sätt att visa avståndstagande från den undervisning som bedrivs och en funktion ett sådant beteende har är att både nedvärdera och utmana lära- ren. Genom att de andra eleverna är vittnen blir situationen speciellt känslig och det som står på spel är lärarens auktoritet och självkänsla. Effekten blir att läraren på ett eller annat sätt är tvungen att förhålla sig till situationen och be- teendet tvingar således fram en teknik att bemöta provokationen. Jag åter- kommer till detta. Lars och Paul har en klädstil som kan betraktas som main- stream orienterad, men Ola har en klart medveten framtoning som hänvisar till hip-hop och reggae. Han ger också intryck av att vara insatt i dessa kultur- yttringars historik och under den musikhistoriska genomgången vaknar han till liv vid de tillfällen dessa musikstilar är på tal, gör något verbalt inpass som signalerar att han är insatt, för att sedan somna in när läraren går vidare. Han visar sig också kunna traktera både trummor och gitarr och sammantaget ger detta en bild av en elev vars identitet mycket bygger på ungdomskultur och dess symboler. Det kan därför på ett sätt ses som motsägelsefullt att han så tydligt signalerar ointresse för musikundervisningen, speciellt som det inne- hållsliga har en koppling till populärkultur, i detta fall både den historiska genomgången och musikskapandet, eftersom det i detta moment är fullt möj- ligt att bygga på elevers vardagskultur. Å andra sidan kan formerna för under- visningen betraktas som i grunden skolmässiga. Detta illustreras både av den översiktliga genomgången av populärmusikens historia och i musikskapandet som sätts in i en undervisningskontext genom den långa utläggningen om reg-
lerna för genomförandet och om de kriterier mot vilka detta bedöms. Grupp- sammansättningen i en undervisningskontext kan också betraktas som konst- gjord och även om eleverna själva får bilda grupperna så kan samarbetet ändå betraktas som i grunden påtvingat.
Vad är det då som gör det möjligt att inta subjektspositioner där en så markant demonstration av ointresse äger rum? Orsakerna kan vara flera. Från- varon av fysisk disciplinering i klassrummet är en sådan, som konkret erbjuder en subjektsposition gynnsam för maktutövning och dominans. Genom att läraren har en tillåtande inställning till var och hur eleverna placerar sig i klassrummet, vid vilken tidpunkt de bör befinna sig där och hur de får röra sig i rummet finns en möjlighet att utnyttja detta som ett verktyg. Det har emellertid också med relationen mellan lärare och elever att göra. Om denna relation är i grunden bra kan det förutsättas att en tillåtande inställning beträf- fande regler i klassrummet uppfattas som positivt och inte utnyttjas som ett verktyg för maktutövning. En annan orsak kan vara lärarens positionering i de uppenbart kränkande situationerna. I stort sett nonchalerar han elevernas be- teende, vilket mycket väl kan ha en provocerande effekt som i sin tur kan leda till ökade provokationer från elevernas sida, men även till en inställning att deras beteende inte spelar någon roll för läraren. Att nonchalera situationerna kan också vara en strategi från lärarens sida att ”rädda ansiktet”. Hans vapen mot provokationerna är att bygga på den nyliberala diskursen inom utbild- ningsväsendet, där individen utan omsvep ses som fullt ut ansvarig för sin ut- bildning och sitt handlande och därför även måste ta eventuella konsekvenser. Detta yttrar sig i en diskurs om självkontroll där andemeningen är att eleverna har sig själva att skylla om de inte tillgodogör sig undervisningen, med konse- kvensen att de inte blir godkända.
Slutligen förtjänar den maktutövning som i första hand de tre pojkarna Paul, Ola och Lars, men även i viss mån Kajsa utövar, att diskuteras i relation till de andra eleverna i klassen. Dessas funktion som publik skänker mening åt det maktspel som försiggår. De provocerande eleverna får en arena att verka på, där de blir bedömda av de andra eleverna och får sin identitet bekräftad. Läraren blir också bedömd, han blir indragen i en identitetsförhandling där han blir tvungen att handla, varvid han använder sig av en nonchalerings- och ignoreringsteknik. Publiken, i form av de andra eleverna, reagerar knappast på händelseförloppet och intrycket ges att detta är en fullt normal klassrumssitua- tion.