5. KONVENTIONENS GENOMBROTT I SKADESTÅNDSRÄTTEN
5.2 KONVENTIONEN SOM FRISTÅENDE ANSVARSGRUND
För att redogöra för konventionens genombrott i ett skadeståndsrättsligt hänseende kan en lämplig start vara NJA 2003 s 217. Målet rör de processrättsliga förutsättningarna för att få väcka en talan om skadestånd när den rättsliga grunden för skadeståndsyrkande endast var reglerna I Europakonventionen. HD framhöll att det var fel av underinstanserna att avvisa en sådan talan och återförvisade målet till Tingsrätten för en materiell prövning av yrkandet. Domen innebar en föraning om att konventionen skulle ges en mer betydande roll.135
Genombrottet för konventionen som en fristående ansvarsgrund kom i målet NJA 2005 s. 462. Fallet rör en man (P.L) som innehaft en chefsbefattning i ett företag.
Sedan företaget gått i konkurs delgavs mannen misstanke för allvarlig ekonomisk brottslighet. Handläggningen pågick i över 7 år innan P.L frikändes i tingsrätten, en dom som inte kom att överklagas. Mannen väckte sedermera en skadeståndstalan mot staten och yrkade dels skadestånd för ekonomisk skada i form av inkomstförlust enligt 3:2 SkL, dels ideell skada enligt 1:3 SkL (nuvarande 2:3 SkL) alternativt med konventionen som grund. P.L:s talan grundades på ett påstående om att åklagarmyndighetens långa handläggning innefattat en kränkning av artikel 6 Europakonventionen och att PL därför var berättigad till ersättning enligt SkL och Europakonventionen.
HD prövade inledningsvis huruvida tidsutdräkten i brottmålprocessen inneburit en kränkning av rätt till rättegång inom skälig tid. HD uttalar att dröjsmålet närmast hänförs till att brottsmålet var förhållandevis komplicerat och omfattande, samt att handläggningen kännetecknats av perioder där hanteringen, utan att P.L. kan lastas för detta, präglades av inaktivitet fann HD att artikel 6 Europakonventionen kränkts.
Därefter kommer en redogörelse av konventionsrätten, särskilt artikel 41 och artikel 13 Europakonventionen. HD uttalar härvid att artikel 41 innebär att Europadomstolen om den finner att ett brott mot konventionen skett och den nationella rätten inte eller endast till viss del möjliggör gottgörelse kan domstolen utdöma skälig gottgörelse om det är nödvändigt. Detta innebär att artikel 41 inte kan utgöra en rättslig grund för att
135 Schultz uttrycker sig som så att domen tydde på en öppenhet gentemot Europakonventionen. Se densamme i SvJT 2011 s 1002.
utdöma skälig gottgörelse på nationell nivå då artikeln adresserar Europadomstolen.
HD övergår sedan till artikel 13 och pekar på att nämnda artikel däremot har de nationella rättstillämparna som adressat. HD hänvisar till den ovan nämnda Kudla mot Polen och erinrar att det enligt Europadomstolen, med viss justering av praxis, beträffande långa handläggningstider föreligger en särskild skyldighet enligt artikel 13 att möjliggöra ett effektivt nationellt rättsmedel för att förhindra eller gottgöra kränkningar av artikel 6 Europakonventionen.136 Mot bakgrund av detta uttalar HD att kravet på effektivt rättsmedel innefattar dels en prövningsrätt för att få påstådda kränkningar av artikel 6 prövad, dels ett krav på att konventionsstaterna ska tillhandahålla rättsmedel för att förebygga eller i vart fall kompensera för dylika kränkningar.137 HD uttalar dock, med hänvisning till NJA 2003 s 414, att en kompensation inte nödvändigtvis måste innebära en ekonomisk gottgörelse.138 HD övergår därefter till att utreda möjligheter till ekonomisk gottgörelse, i denna del skiljer HD mellan den ekonomiska respektive den ideella ersättningen.
Beträffande det ekonomiska kan följande nämnas: skadan för P.L:s del bestod i att han på grund av brottsmisstanke under aktuell tid inte kunnat tillskansa sig nytt jobb inom sitt område och därmed lidit förmögenhetsskada. Skadeståndsansvar för den oskäliga handläggningstiden skulle prövas först enligt 3:2 SkL. Bestämmelsen skulle härvid tolkas fördragskonformt om så krävdes, även om det innebär att uttalande i förarbeten, praxis eller doktrin frångås. Men då bestämmelsen har som förutsättning för ersättning att dröjsmålet vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning uttalar HD då angående culpabedömning vid dröjsmål att ett culpöst agerande inte behöver hänföras till en enskild tjänsteman utan att en ansvarsgrund kan konstrueras genom att flera olika tjänstemän var för sig agerar fel.
Ansvarssubjektet, i detta fall staten, kan alltså bli ansvarigt för ett otillåtet dröjsmål utan att ett culpöst handlande kan tillskrivas en viss tjänsteman. HD uttalade att det redan av en tillämpning av 3:2 SkL står klart att dröjsmål ”som är av det slaget att det innefattar en kränkning av konventionens krav på prövning inom skälig tid får härvid anses vara ett sådant oacceptabelt dröjsmål som i och för sig kan anses vara
136 Se ovan i kap 3.2.1 om Kudla-domen. Efter denna dom har flera konventionsstater infört en möjlighet att erhålla skadestånd för långsam handläggning vid domstolar. Se Danelius, (2012) s 511.
137 Betänkande har sedermera även bekräftat att frågan om ekonomisk kompensation ska prövas är en nödvändig förutsättning för att uppfylla kraven enligt artikel 13 Europakonventionen, se SOU 2010:87 s 167 ff samt 334 ff.
138 Jfr utredning ovan vid 3.2.1 angående om att kravet artikel 13 Europakonventionen kan tillgodoses på andra sett än bara genom skadestånd.
ersättningsgrundande”. En dylik fördragskonform tillämpning krävdes dock aldrig.
HD bedömde dock inte att hela handläggningstiden utgjorde oacceptabelt dröjsmål utan endast de två sista åren innan domen samt ett ytterligare år som ansågs nödvändigt för att återgå till arbete. Ekonomisk gottgörelse för inkomstförlust tillerkändes således för tre år.139
Beträffande det ideella yrkandet uttalar HD att för kränkningsersättning ur 1:3 SkL (nuvarande 2:3 SkL) krävs en allvarlig kränkning genom brott som innefattar angrepp mot någons person, frihet, frid eller ära. Förvisso kan brottet tjänstefel innefatta en sådan kränkning, men en sådan kränkning har dock inte visats. Ersättning kan därmed inte utgå enligt den bestämmelsen. Med hänvisning till konventionsrättens krav, särskilt avseende artikel 13, uttalar HD att kravet på effektivt rättsmedel innefattar ett krav på att kompensera för dylika kränkningar. HD uttalar vidare att kravet enligt artikel 13 kan anses vara tillgodosett genom den inkomstförlust som tillerkändes. Men att det då kan finnas situationer där en sådan ersättning inte kan utgå och att svensk rätt därmed inte uppfylla sin förpliktelse enligt konventionen. HD uttalar vidare att svensk rätt visserligen har intagit en restriktiv syn på ideella ersättningar utan lagstöd, men att “övervägande skäl… anses tala för att ideellt skadestånd skall kunna dömas ut även av svensk domstol” med beaktande av Europadomstolens praxis rörande artikel 13.
Sammanfattningsvis tillerkändes P.L gottgörelse både för ekonomisk skada enligt 3:2 SkL (ren förmögenhetsskada) och ideell skada med konventionen som grund.
Rättsfallet kommer med två klarlägganden som är relevanta för denna framställning.
Dels anses det föreligga ett sådant fel eller försummelse som återfinns i 3:2 SkL om det allmänna bryter mot konventionen och praxis från Europadomstolen om dröjsmål.140 Dels kan ideell gottgörelse utgå utan särskilt lagstöd om det krävs för att kraven enligt konventionen ska följas.141
En prioritetsordning för möjliga ansvarsgrunder vid skadeståndsprövning kan urskiljas i 2005 års fall. Denna prioritetsordning har även upprepats i efterföljande domar och därmed bekräftats.142
1) Först ska en skadeståndstalan prövas enligt cuplaregeln i 3:2 SkL. I denna del
139 Jfr Andersson, (2013) s 583.
140 Jfr diskussionen nedan i avsnitt 6.2.1, angående att en konventionskonform tolkning 3:2 SkL sannolikt innebär att det under alla omständigheter bedöms som culpöst att bryta mot Europadomstolens praxis.
141 Jfr Andersson, (2013) s 594 f.
142 Se bland annat HD:s domskäl i NJA 2009 N 70.
kompletteras culparegeln med praxis från Europadomstolen vid bedömandet för vad som kan konstituera culpa. Notera att visserligen kan ideell ersättning utgå enligt 3:2 2 p SkL som hänvisar till 2:3 SkL angående kränkningsersättning. Dock utgör brottsrekvisitet och dess krav på allvarlig kränkning en begräsning. Om bestämmelsen enligt sin ordalydelse i det enskilda fallet inte leder till kompensation ska:
2) Bestämmelsen tolkas fördragkonformt.143 Detta innebär, som HD framhåller i 2005 års fall, att konventionsrätten och Europadomstolens praxis ges ett utslagsgivande röst och att motivuttalande praxis eller doktrin därmed kan frångås.144 Ansvarsbegränsade bestämmelser eller processuella hinder för talan faller därmed bort.145
3) Om inte full kompensation vid konventionskränkningar kan utgå genom denna fördragskonforma tolkning kan nationella domstolen döma ut skadestånd utan lagstöd. Denna möjlighet gör sig mest tydlig för ideell ersättning. Konventionen ges på så vis en självständig betydelse som ansvarsgrund vid sidan av culparegeln.146
5.3 VILKA RÄTTIGHETER KAN RENDERA ETT SKADESTÅND