6. KONVENTIONEN I DEN SKADESTÅNDSRÄTTSLIGA DISKURSEN
6.3 KONVENTIONENS INVERKAN PÅ ANSVARSGRÄNSEN
En konstaterad rättighetskränkning är inte tillräckligt för att ersättning ska utgå.
Därtill måste den enskilda uppvisa förekomsten av en skada. Liksom det gäller vid tillämpning av svenska skadeståndsrättsliga bestämmelser är det inte den culpösa handlingen som ersättningen avser att kompensera, utan det är den skada som handlingen vållat. Detsamma gäller vid konventionskränkningar. Det är alltså inte själva kränkningen som ska ersättas utan den ekonomiska och ideella skadan som
201 Se SOU 2010:87 s 303.
202 Jfr SOU 2010:87 s 298 ff och 351, där en konventionskonformtolkning av fel eller försummelse synes viljas undvikas.
203 Andersson, Europakonventionen som parallell respektive fristående skadeståndsgrund, Infotorg juridik (2003) s 2; Se även densamme i JFT 5-6/2007 s 383; se även densamme i (2013) s 563.
204 Jfr Andersson, Den svenska EKMR-skadeståndsrätten (I) – lagreglering, ansvarsförutsättningarna och ramverket för skadeståndsdiskussionen, Infotorganalys juridik (2011) s 20 f.
205 Angående culpabegreppets oföränderlighet, uttrycker sig Andersson som så ”att dess oföränderlighet ligger blott i dess språkliga ytskikt”, se Andersson, (2013) s 61.
kränkningen orsakat. Härvid har Europadomstolen i sin praxis upprätthållit ett krav på ett samband. För att kompensation ska utdömas förutsätts att en skada har orsakats av konventionsöverträdelsen.206 Europadomstolen har dock inte företagit en strikt kausalitetsbedömning, istället synes det avgörande för deras del vara om en ersättningsgill skada uppkommit. Beträffande adekvans har dylika frågor inte behandlats av domstolen, dock har domstolen, utan nyttjandet av begreppet adekvans, inte utdömt ersättning för skador som har för svag koppling till kränkningen eller där skadan var en allt för avlägsen följd.207 Att ur Europadomstolens praxis i detta hänseende urskilja tydliga principer för ett orsakssamband har därför ansetts vara otillräckligt. Betänkandet pekar därför på att utgångspunkten vid bedömningen av ansvarsgränsfrågor är att svenska skadeståndsrättsliga principer är tillämpliga även när ansvarsgrunden utgörs av en konventionskränkning. Detta gäller dock endast så länge konventionsrätten inte kräver något annat.208
Frågan om ansvarsgräns omsluter ett antal problem som kan uppstå vid bedömningen om skadevållaren ska vara ansvarig för uppkomna skador. Frågor kring kausalitet och adekvans är centrala frågeställningar. Grundfrågan är alltså om den skadegörande handlingen (rättighetskränkningen) har orsakat den uppkomna skadan, vilket innebär att kausalitet ska föreligga mellan handling och skada. Därvid kan det bli aktuellt att utreda förekomsten av konkurrerande eller samverkande skadeorsaker.
Utöver kausalitetskravet krävs det att följden var adekvat, skadan får alltså inte varit allt för oförutsägbar.209
I ansvarsgränsfrågan aktualiseras även vart gränsen ska dras för kretsen av ersättningsberättigade. Enligt 3:2 SkL är den som drabbas av person- eller sakskada ersättningsberättigad. Detta gäller även för tredjeman om denna även lider person- eller sakskada. Vissa avgränsningsproblem kan dock uppstå vid ideella skador utan samband med personskada eller kränkning vid brott, eller vid ren
206 SOU 2010:87 s 187. Jfr även ovan vid avsnitt 3.2.1, där det framhölls att konventionsrätten jämte Europadomstolens praxis rörande artikel 41 EKMR är vägledande för när och hur ett skadestånd kan utgå på nationell nivå.
207 SOU 2010:87 s 382 f.
208 SOU 2010:87 s 381. Notera dock att det vid ideell skada har europadomstolen framhållit att det kan föreligga en presumtion för förekomsten av ideell skada vid vissa konventionskränkningar, exempelvis vid långsamhandläggning, se exempelvis Scordino mot Italien dom den 29 mars 2006 vari domstolen uttala att en sådan presumtion kan föreligga vid långsam handläggning. Jfr SOU 2010:87 s 386.
209 För en mer ingående inventering av kausalitets- och adekvansprövningen, se Hellner & Radetzki, (2010) s 195 ff & 202 ff.
förmögenhetsskada. 210 Intressant för dylika övervägande är dels läran om skyddsändamål eller normskyddsläran dels principen om tredjemansskada. Praxis från europadomstolen som tydligt behandlar dessa läror och principer finns inte, men betänkandet anför att det kan antas att dessa läror och principer är förenliga med konventionen. Detta innebär att vid bedömande om vilka som kan bli ersättningsberättigade ska frågan lösas enligt nämnda principer och läror.
Utgångspunkten är således att svenska skadeståndsrättsliga principer för ansvarsbegränsning är tillämpliga. Således ersätts inte skador som tillfogats annan än den som utsattes för rättighetskränkningen (så kallade indirekta skador).211 Viss vägledning för att urskilja gränserna för kretsen vid sådana fall uttalar betänkandet att bedömningen kan ske mot bakgrund av artikel 34 Europakonventionen. Det vill säga att alla de som omfattas av klagorätten och därmed erhåller ”victim status” därmed även kan omfattas av kretsen av ersättningsberättigade.212
Det sagda innebär således att det vid bedömandet om vart gränsen bör dras angående fastställandet av kretsen ersättningsberättigade har vi å ena sidan skadeståndsrättsliga begränsningsläror och å andra sidan artikel 34 Europakonventionen som kan ge viss vägledning.213 Men hur ska bedömningen mer konkret genomföras för att avskärma indirekta skador? Frågan är svår men det avgörande synes dock vara att man vid varje enskilt fall klart kan utpeka vem handlingen som innefattat en konventionskränkning har riktats mot samt hur en viss persons rättigheter därigenom blivit kränkta.214 Att notera är även att en viss person kan utgöras av en annan än de som handlingen primärt riktar sig mot. Således utgör inte det väsentliga att en viss person uppvisar en ideell skada, utan att denna skada orsakats av en rättighetskränkning.
Två exempel får illustrera detta: Vid en situation där polisiära myndigheter utan lagstöd bedriver hemlig teleavlyssning som riktar sig mot person X. Telefonen som nyttjas av X brukas även av dennes familj och därmed avlyssnas även deras privata samtal. Ett sådant agerande kan innebära ett otillåtet intrång i privatlivet, inte bara för person X som avlyssningen egentligen riktar sig mot, men även för familjemedlemmar. Dessa kan alltså utkräva ideellt skadestånd för sina ideella skador
210 SOU 2010:87 s 372 f. Se även 5:2 SkL, om anhörigas möjlighet att få ideellt skadestånd.
211 SOU 2010:87 s 372.
212 Se SOU 2010:87 s 375.
213 Se dock SOU 2010:87 s 371, vari betonas att dessa principer är tillämpliga så länge konventionen inte kräver något annat.
214 SOU 2010:87 s 376.
som orsakats av att deras rättighet har kränkts. Om staten i ett annat fall genom en rättighetskränkning vållar en näringsidkare ekonomisk förlust och denne därmed inte kan uppfylla sina åtagande kan inte denna tredjeman anses vara ersättningsberättigad.
Mot denna bakgrund kan därmed viss kritik riktas mot det ovan refererade fallet angående den felaktigt beslutade barnläkarundersökningen (NJA 2007 s 584). HD fann i detta mål i likhet med kärande att det formella felet konstituerade en kränkning då kroppsliga ingrepp utan lagstöd får anses utgöra en kränkning av barnens privatliv enligt artikel 8 Europakonventionen. För att återknyta till stycket ovan har alltså den primära handlingen riktats mot barnen och barnen har kunnat uppvisa att rätten till sitt privatliv genom denna handling därmed blivit kränkt. Intressant är även att skadestånd med lika belopp även utgick till barnens föräldrar. Dessa var alltså ”en viss person annan än de som handlingen primärt riktade sig mot” HD motiverar aldrig på vilket sätt föräldrarnas privatliv blivit kränkta och därigenom lidit ideell skada, utan nöjer sig med att konstatera att ”ingreppen får anses avse både barnen och föräldrarnas rätt till privatliv”.215
6.4 SAMMANFATTNING
Tyngdpunkten i detta kapitel har varit att tydliggöra att Europakonventionens skadeståndsrättsliga möjligheter inte är ett fristående, och av SkL skilt, sanktionssystem. Snarare är det så att konventionen har integrerats in i den svenska skadeståndsrätten. Dock så gäller det att denna inordning är under förutsättning att den nationella rätten inte begränsar konventionsrätten. Härvid har principen om konventionsstaternas ”margin of appreciation” stort betydelse. Man har således ett krav på att avsteg från konventionen inte får gå för långt medan man ges ett visst utrymme för att anpassa konventionsrätten in i den nationella rättsordningen.
Vart gränsen dras är en omöjlig uppgift att dra och genom Europadomstolens dynamiska tolkningsmetoder kan gränser som idag kan urskiljas komma att ändras i framtiden. Vart gränsen dras faller dock i slutändan på Europadomstolen, men för svensk del har den praxis som HD utvecklat accepterats av Europadomstolen. I målet Eriksson mot Sverige som rörde huruvida svensk rätt numera kan anses fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 13 Europakonventionen. Domen avkunnades 2012, det vill säga efter HD:s introduktion av rättighetsargumentet och Europadomstolen har i detta
215 Se Andersson, (2013) s 674 ff, för kritik mot den utvidgade kretsen av ersättningsberättigade.
mål framhållit att mot bakgrund av den utveckling som skett i praxis om den ökade möjligheten för gottgörelse vid konventionskränkning innebär att det numera existerar tillgängliga och effektiva remedier på nationell nivå.216
216 Eriksson mot Sverige dom den 12 april 2012.
7. AVSLUT
Sedan inträdet i EU och den efterföljande inkorporeringen av Europakonventionen har den rättsvetenskapliga utvecklingen gått mot en allt mer ökad europeisering.217 Mot bakgrund av detta kan man som en generell iakttagelse beträffande det allmännas skadeståndsansvar urskilja utvecklingslinjer där svenska internationella förpliktelser i grunden förändrat och utvidgat den svenska synen på statsansvaret.218 Man kan således hävda att den svenska rättskulturen med anledning av nu nämnda europeisering föranlett en omvandling av detsamma.219
Denna omvandling ter sig särskilt intressant om man beaktar det faktum att rättighetsjuridiken tidigare har betraktats med viss skepsis från svenskt håll.220 En anledning till denna skepsis kan enligt mitt förmenande ligga i den svenska synen på demokrati och den i RF stadgade folksuveränitetprincipen.Dock har den nu allt mer ökade europeiseringen medfört att det från svenskt håll fått accepterats att folksuveränitetprincipen och den svenska demokratimodellen nu har kompletteras med ett juridiskt rättighetsskydd.221
Det kan säkerligen finnas ett flertal argument för och emot en utveckling mot ett allt mer omfattande skadeståndsansvar. Men som det i denna framställning påpekats är en nationell medverkan, inte bara genom att staten frånhåller sig att agera rättighetsskränkande utan även kompenserar för redan begångna rättighetskränkningar, nödvändig för att konventionens rättighetsskydd ska vara mer tillgängligt och effektivt. Genom att man knyter an en skadeståndsanktion tillkommer en ytterligare dimension till rättighetsskyddet, som enligt min mening kan visa sig vara värdefull för den enskilde.222
217 Se Andersson, (2013), s 545-547, om att europeisering utgör ett av de största teman den rättsvetenskapliga debatten samt att europeiseringen i allt högre grad kommer överta det nordiska samarbetet. Se Även Bernitz, (2002), s 18 ff, för en mer allmän diskussion om europeisering.
218 Jfr Hellner & Radetzki, (2010) s 441 in fine och 443 f. Schultz uttrycker detta på så vis att genom en serie av avgörande från HD har rättighetsargumentet genomgått en renässans i förmögenhetsrätten. Se denne SvJT 2011 s 989. Se även Lambertz, JT 2004/05 s 23, som menar att en mer långtgående trend är att skadeståndsansvaret för staten ökar.
219 Jfr Andersson, (2013) s 552.
220 Denna skepsis har sin förklaring i det svenska rättsmedvetandet med dess intellektuella förankring i uppsalaskolan, se Bernitz, JT 2010/11 s 823.
221 Denna skepsis syns tydligt i vissa uttalande i förarbetena för inkorporeringslagen som i princip gav lagstiftaren möjlighet att lagstifta bort konventionen. Man ville helt enkelt inte rubba maktdelning och utvidga rätten till lagprövning. Se Nergelius, Domstolar och demokrati är det dags för en maktdelning, SvJT 2000 s 545.
222 Harris m fl (2009) s 23. Se även Andersson, (2013) s 552, som menar på att skadeståndsrätten kan agera som ett redskap för att levandegöra abstrakta rättigheter. Jfr not 126.
Att konventionskränkningar numera kan utgöra en ansvarsgrund vid skadeståndstalan innebär dock inte att frågan om en ekonomisk gottgörelse vid konventionsbrott är klarlagd. Konventionens genombrott i privaträtten innebär inte att skadestånd med grund i konventionen och vanligt skadestånd enligt skadeståndslagen utgör varsin del i ett parallellt system. Andersson uttrycker det som så att juridiken inte upphör så fort konventionen kan åberopas, utan det är då den svenska skadeståndsrätten påbörjar sin översättning av Europakonventionen.223
Avslutningsvis kan två slutsatser dras av uppsatsen. För det första får rättsläget kring Europakonventionens principiella giltighet numera får anses vara klarlagt. Det vill säga: oavsett vilken rättighetsartikel som har kränkts innebär en sådan kränkning alltid att det allmännas agerande bedöms vara culpöst. I en sådan situation föreligger i vart fall en möjlighet till ekonomisk gottgörelse.
För det andra utgör konventionens principiella erkännande inte en fri passage till allehanda krav för handlingar vilka uppfattas som kränkande för den enskilde. Även om en myndighets agerande kan utgöra en rättighetskränkning leder detta inte alltid till att gottgörelse i alla dess olika former ska utgå. På samma sätt som ansvarsgrunden, det vill säga konventionskränkningen, absorberas in i den skadeståndsrättsliga ansvarsgrunden med dess culpaansvar, ska skadan som kränkningen medför ligga inom ansvarsgränsen. Vid denna bedömning har de traditionella skadeståndsrättsliga ansvarsgränsfrågorna fortsatt relevans.
Att hänvisa till konventionen som en möjlig ansvarsgrund för skadestånd innebär således inte en genväg förbi de övriga delarna av skadeståndsrätten. Utan hela skadeståndsrätten utgörs av ett komplicerat nät, där skadeståndsrättens olika moment är beroende av varandra. Förvisso kan konventionens introduktion inom skadeståndsrätten betraktas som en nydaning. Man får dock inte glömma bort att skadestånd med anledning av en konventionskränkning ska förankras i den svenska skadeståndsrätten, och därmed är beteckningen svensk skadeståndsrätt fortsatt giltig även i relation till Europakonventionen. Vad konventionen i egentlig mening har bidragit med är att etablera en standard som staten inte får understiga inom ramen för rättighetsartiklarna.
223 Andersson, (2013) s 544.