6. KONVENTIONEN I DEN SKADESTÅNDSRÄTTSLIGA DISKURSEN
6.2 KONVENTIONENS INVERKAN PÅ ANSVARSGRUNDEN .1 CULPABEGREPPETS FORTSATTA RELEVANS
När talan om skadestånd förs mot det allmänna fordras det enligt 3:2 SkL att en culpaprövning genomförs i syfte för att avgöra vad som kan krävas av det allmänna.
Detta följer av kravet på vållande genom fel eller försummelse.182 Eftersom konventionsrätten inte laborerar med ett culpabegrepp när det gäller bedömningar huruvida en konventionskränkning är för handen, kan man därför fråga sig om en prövning enligt 3:2 SkL med dess krav på culpa är förenligt med konventionsrätten.
Är ansvaret vid konventionskränkningar oberoende av culpa? Vid bedömningen av denna fråga bör man dock låta sig förledas av de terminologiska skillnaderna.183
Vid prövningen av om stat eller kommun har kränkt den enskildes
181 Se SOU 2010:87 s 380 f, vari uttalas att utgångspunkten för den nya bestämmelsen är att allmänna skadeståndsrättsliga principer är tillämpliga. Se även Andersson, (2013) s 567 om risken med en vag och ytlig rättighetsargumentation om man utgår att Europakonventionen utgör den primära källan för skadeståndsfrågan vid konventionskränkningar. Man får således inte glömma bort de allmänna skadeståndsrättsliga frågorna.
182 Jfr ovan vid kap 4, om det allmännas ansvar.
183 Andersson, (2013) s 581.
konventionsrättsliga rättigheter är Europadomstolens praxis avgörande.184 När Europadomstolen exempelvis bedömer vad som utgör skälig handläggningstid enligt artikel 6 Europakonventionen bedöms inte varje dröjsmål utgöra en kränkning, utan Europadomstolen genomför någon form av kvalificering av dröjsmålet, genom att domstolen vidtar en rättslig avvägning som innehåller både subjektiva och objektiva omständigheter som sammanfaller med culpabedömningen.185
Om vi tar genombrottsdomen från 2005 som exempel bedömde HD inte endast skadeståndsfrågan, utan skadeståndsfrågan var avhängig att ett dröjsmål i strid med artikel 6 förelåg. I domen uttalade HD att det vid bedömande om dröjsmålet var oacceptabelt ska beaktas faktorer som svårighetsgrad, parternas agerade i processen och följderna för den enskilde. Dessa faktorer är omständigheter som ska värderas i det objektiva momentet i culpabedömning.186
Jag menar dock att gränsen för när en viss handling eller underlåtenhet kan anses som culpös inte nödvändigtvis kommer att bli exakt likadan som vid en prövning vid Europadomstolen. Det är endast de faktorer som ska beaktas vid bedömandet om en överträdelse är för handen som är liktydiga, inte nödvändigtvis resultatet. Eftersom en culpaprövning inriktas på en värdering av avsteg från normer, är det som Andersson uttrycker det i teorin möjligt att en dylik värdering leder till ansvar i ett tidigare skede än vad som hade varit fallet enligt konventionsrätten,187 det vill säga att svensk rätt intar en högre skyddsnivå.188
På motsvarande sätt innebär den etablerade konventionskonforma tolkningen att om den svenska nivån för culpa skulle understiga den standard som tydligt kan utläsas ur konventionsrätten, innebär det att culpa ändå anses föreligga.189 Konventionsrätten och den standard som kommer till uttryck i Europadomstolens praxis utgör därmed en lägsta nivå som inte får understigas.190 Detta förhållande kan illustreras med ett
184 Se ovan, not 81.
185 Andersson, (2013) s 561
186 Andersson, (2013) s 582. Se även ovan om vilka faktorer som ska beaktas vid culpabedömningen subjektiva och objektiva moment. Samt den objektiverade bedömningen för myndighetsansvaret enligt 3:2 SkL.
187 Andersson, (2013) s 565 ff. Se även s 658, där det uppmärksammas om fördelarna med att i ett yrkande om skadestånd med konventionen som grund först åberopa 3:2 SkL och där jämte att stärka argumentationen med hänvisningar till konventionsrätten.
188 Europakonventionen kan dock aldrig försämra en individs talan enligt det egna landets rättsordning, se Anderson, JFT 5-6/2007 s.377 s 385.
189 Andersson, (2013) s 562.
190 Det ska dock i sammanhanget noteras, att den europeiska standarden är något som utvecklas med tiden, och att de fördragsslutande staternas domstolar medgetts en viss “margin of appreciation” att göra diskretionära prövningar, se Andersson, JFT 5-6/2007 s 383.
exempel. Vid en situation där en myndighet feltolkar en lag eller på annat sätt tillämpar en lag på ett felaktigt sätt, anses culpa enligt SkL endast föreligga om den felaktiga tillämpningen var uppenbar.191 Men om detta inte uppenbara fel även utgör en kränkning av konventionen bör det rimligtvis få till följd att culpatröskeln måste sänkas.192
NJA 2010 s 112 gällde frågan om en byggnadsnämnd kunde bli skadeståndsrättsligt ansvarig för en felaktig rättstillämpning uttalar HD att det vid rättsliga bedömningsfrågor krävs att culpa (fel eller försummelsen) varit uppenbart, vilket HD inte fann det vara i detta fall. Så här långt synes fallet inte komma med något nytt. De intressanta övervägandena föranleddes av att käranden genom åberopande av konventionens egendomsskydd menade att kravet på uppenbart borde frångås och felet därmed kunde konstituera culpa. Visserligen fann HD att egendomsskyddet inte kränkts och att nämnden därmed inte var ansvariga för detta icke uppenbara felaktiga rättstillämpning. Men det faktum att HD först inte tillskriver felet som uppenbart och sedan prövar hur konventionen kan påverka en sådan standard ger enligt min uppfattning en tydlig fingervisning om den europiska standardens betydelse. Fallet visar på att den standard som konventionen anses skapa utgör en miniminivå som inte får understigas. Detta innebär att om en handling eller underlåtenhet som innefattar ett understigande av denna standard måste således även inom ramen för nationell prövning även betecknas som culpöst.193
6.2.2 CULPAREGELN I LJUSET AV BETÄNKANDET
I betänkandet av utredningen om det allmännas ansvar enligt Europakonventionen vari föreslås att en ny lagregel införs i SkL.194 Den föreslagna bestämmelsen (3:3 SkL) lyder:
Staten eller kommunen skall ersätta
1. Personskada, sakskada, ren förmögenhetsskada och skada som avses i 2 kap. 3 §, om skadan uppkommit till följd av att den skadelidandes rättigheter
191 Bengtsson, JP 1/2013 s 143.
192 Jfr Stockholms försäkrings- och skadeståndsjuridik AB mot Sverige, dom den 16 september 2003, där domstolen uttalade att en begräsning av statens ansvar till endast uppenbara fel vid konventionskränkningar inte utgör ett effektivt rättsmedel.
193 Notera dock att uppenbarhetsrekvisitet inte är en begränsningsregel, utan fungerar som ett kvalificeringsregel för att nå gränsen för fel eller försummelse. Därmed utgör alltså inte uppenbarhetsrekvisitet en sådan begränsning som inte får tillämpas, se Andersson, (2013) s 690.
194 SOU 2010:87, Skadestånd och Europakonventionen.
enligt den europeiskakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har överträtts från statens eller kommunens sida, och
2. Annan skada som uppkommit till följd av en sådan rättighetsöverträdelse.
Skadestånd enligt första stycket ska endast utgå om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen.
Utgångspunkten för utdömande av skadestånd på nationell nivå enligt den föreslagna 3:3 SkL är alltså att en överträdelse är för handen. Rättstillämparen ska vid prövning om en överträdelse har skett finna stöd för det i Europadomstolens praxis (eller konventionstexten) om en viss handling eller underlåtenhet inneburit en överträdelse av konventionens rättighetsskydd. Rättstillämparen ska därmed vara övertygad om att handlingen eller underlåtenheten innefattat en överträdelse.195 Motsatsvis innebär det då att om tydlig praxis från europadomstolen lyser med sin frånvaro och att rättstillämparen därmed inte kan vara säker på att en överträdelse är för handen innebär det att en skadeståndsskyldighet inte bör föreligga.196
Det sagda förhållandet förtjänar en kortare utvikning. Andersson menar exempelvis att det, mot bakgrund av 2005 års fall och den restriktivitet domen enligt honom utmärks av, inte går att räkna med att det i den svenska rättstillämpningen kommer ske djärva nytolkningar av konventionsartiklarna.197 Det är mot denna bakgrund som man ska förstå uttalanden i betänkandet där det för att en konventionskränkning ska kunna konstateras krävs tydlig praxis från Europadomstolen. Detta då det borde vara förenat med stora svårigheter att förutspå hur Europadomstolen i en specifik fråga skulle döma.198 Mot denna ståndpunkt kan dock föras att en sådan inställning kan leda till att en enskilds talan riskerar att avslås med risk att Europadomstolen i en efterföljande process fäller Sverige. För att exemplifiera detta kan man tänka sig en situation där det allmänna agerat mot en enskild på ett sådant sätt att vederbörande uppfatta det som en rättighetskränkning.
Den enskilde väcker sedermera talan om gottgörelse i enlighet med ovan presenterad praxis. Domstolen ska då först bedöma om en rättighetskränkning är för handen.
195 SOU 2010:87 s 319. Kravet är alltså att rättstillämparen är övertygad. Det krävs alltså inte ett klart stöd för skadestånd som när det gäller för att underkänna svenska rättsnormer, se SOU 2010:87 s 320.
Jfr not 52 angående klart stöd-doktrinen.
196 Jfr SOU 2010:87 s 321.
197 Andersson, (2013) s 594.
198 Svårigheten i detta borde rimligtvis ligga i det faktum att det ständigt kontinuerlig förändring av konventionsbestämmelsernas konkreta innebörd genom Europadomstolens praxis. Se Crafoord, SvJT 2007 s 863.
Om man då utgår från betänkandets förslag bör man endast komma fram till en sådan slutsats om övertygande stöd kan erhållas ur konventionstexten eller Europadomstolen praxis. Situationen problematiseras dock genom att händelsen inför domstolens prövning är unik på så vis att tydlig praxis saknas. Frågan är då om svensk domstol, med risk att staten sedan fälls av Europadomstolen, bör neka den enskilda en möjlighet till gottgörelse då en kränkning inte kan fastställas? Som ett argument för en sådan tillämpning kan utgöras av att Europadomstolen tillämpar en dynamisk tolkningsmetod, och att därmed är svårt att förutse hur domstolen skulle bedöma en situation. Som en motpol till den dynamiska tolkningsmetod som Europadomstolen tillämpar kan det dock nämnas att inte ens Europadomstolen alltid leder utvecklingen i medlemsstaterna framåt. Snarare föredrar domstolen att följa upp den utvecklingen som sker inom fördragsslutande staterna.199 Det är därför min mening att man inte bör stirra sig blind på vad som redan står klart i Europadomstolens praxis.200 I annat fall riskerar subsidiaritetsprincipen att hamna i ett moment 22-läge. Annorlunda uttryckt: för att erhålla gottgörelse på nationell nivå för en eventuell rättighetskränkning krävs det att Europadomstolen redan har dömt i liknande fall. Med denna avvikning avklarad gäller det alltså att om vi har en situation där vi är övertygade genom stöd från Europadomstolen så räcker det med att konstatera en överträdelse. Detta eftersom Europadomstolen redan gjort en rättslig avvägning (som alltså är liktydig med den svenska culpabedömningen).
Viss undran kan därför resas om varför man i den nya bestämmelsen utmönstrat rekvisitet fel eller försummelse. Utredningen pekar förvisso på, som det ovan sagts, att anta att en överträdelse av konventionen i många fall även konstituerar sådant fel eller försummelse som 3:2 SkL stadgar. Dock menas det på att om ett sådant krav uppställs i den nya 3:3 SkL riskeras det att en culpabedömning inte når upp till konventionens standard. Med anledning av praxis från europadomstolen där Sverige fällts i mål där det enligt en svensk culpabedömning inte skulle föranleda ett ansvar är det utredningens bedömning att kravet på fel eller försummelse bör utelämnas i den
199 Andersson, (2013) s 594.
200 Se Schultz, SvJT 2011 s 1012, angående att Europakonventionen inte endast bör betraktas utgöra en minimistandard. Enligt hans mening följer det av en lojal inställning att den nationella rättsordningen
”tar höjd” för de rättigheter konventionen avser att skydda. Se även Victor, SvJT 2013 s 392, som menar att svensk rätt bör hålla en säkerhetsmarginal i förhållande till Europakonventionen. Jfr not 176 angående NJA 2005 s 805. I målet tog HD höjd mot Europadomstolen och friade pastorn, då en fällande dom sannolikt kunde innebära en konventionskränkning.
nya bestämmelsen.201 Men enligt min förståelse av HD:s dom från 2005 innebär en konventionskonform tolkning att resultatet i en svensk culpabedömning inte får understiga kraven eller standarden enligt konventionen.202 Som Andersson menar skapas det därmed en parallell skadeståndsgrund, med den innebörden att culpa presumeras vid handlande som enligt praxis från europadomstolen bedömts utgöra en rättighetskränkning.203 Detta innebär enligt mitt förmenande att utlämnandet av ett culparekvisit kan föranleda allmänheten att felaktigt tro att skadeståndsmöjligheten enligt nya 3:3 SkL innebär en ytterligare och mindre krävande möjlighet att erhålla skadestånd.204 I ljuset av detta är det enligt min uppfattning mer fördelaktigt att till den nya bestämmelsen knyta an ett culparekvisit, likt det i 3:2 SkL, för att poängtera culpabegreppets fortsatta relevans.
Eftersom culpa historiskt har intagit en central roll både i den inom- och utomobligatoriska sfären, vore det enligt min mening vanskligt att utmönstra
culpabegreppet endast för att dess innebörd idag eventuellt inte når upp till en viss
standard. Culpa är inte något oföränderligt, utan allt eftersom samhället utvecklas och nya normer tillkommer följer så att säga culpa med. Konventionens rättighetsskydd och den standard som den ger upphov bör därför ses som en möjlighet att berika den svenska culpanormeringen. Därför är det enligt min mening fördelaktigt att knyta an ett culpakrav till den föreslagna lagbestämmelsen.205