En hel del forskning finns kring kooperativt lärande som undervisnings-form i redovisningsämnet. Redovisningsämnet är ett ämne med en stark koppling till praktiken och som i huvudsak handlar om tekniker och logiker kring att registrera, summera, klassificera och tolka finansiell information. Länge var forskarna i redovisning själva före detta praktiker med erfarenheter som exempelvis revisorer i stora svenska företag. Även forskningens innehåll styrdes i hög grad av de problem som fanns ute i verkligheten, problem som forskare kunde lösa med olika nya metoder.
På senare tid har dock redovisningsämnet fått delvis nya spår som intres-serar sig för människans roll i redovisningens utformning och använd-ning, samt de organisatoriska processer som redovisningen är en del av.
Därmed har redovisningsforskare också fått nya teoretiska intressen, och
de som ägnar sig åt forskning i redovisning har också blivit en mer splitt-rad grupp som ibland har svårt att förstå varandra.
Även inom undervisningen finns denna splittring vilket ibland kan yttra sig i rena meningsskiljaktigheter om vad studenter egentligen ska lära sig, vilket naturligtvis är mycket problematiskt och skapa otydlighet för stu-denterna. Från att exempelvis undervisning i bokföringens tekniker varit en självklar del av en redovisningsutbildning finns idag röster som talar för att denna teknik inte alls är behöver vara en allmänbildning för en redovisare, utan att det endast är tolkningen och förståelse av bokföring-en som är viktig. Därtill är det så att många av de studbokföring-enter som läser företagsekonomi gör det för att de ser det som en nyttig utbildning som kan leda till många olika typer av intressanta arbeten ute i både offent-liga och privata organisationer och i många olika positioner. Den prak-tiska användbarheten efterfrågas alltså i hög grad. Detta kan skapa ytter-ligare svårigheter att kombinera teori och praktik i en och samma kurs, där de teoretiska grunderna är splittrade och de praktiska intressena är starka.
Forskning har dock visat att det inom just redovisningsämnet kan vara mycket givande att följa just metoder för kooperativt lärande. Cottell och Millis (1992) menar att kooperativa lärandetekniker där grupper arbetar i mindre grupper med stort individuellt ansvar kan utveckla inte bara ämneskunskaper utan även sociala färdigheter något som är mycket viktigt för de som ska arbeta som redovisare, revisorer eller redovis-ningskonsulter ute i arbetslivet. Redovisnings beskrivs ofta som ett språk, och det gäller inte bara att själva lära sig detta språk utan att även kunna översätta redovisningens logik till andra områden i en organisation. I mer komplicerade organisationer såsom exempelvis banker finns det dessu-tom flera parallella språk i form av redovisningsspråk, riskspråk, kapi-taltäckningsspråk, affärsspråk osv, och många vittnar om hur just kom-munikationen mellan olika parter som är experter på just sina egna re-gelverk men inte pratar varandras språk är en enorm utmaning för dessa
verksamheter både i att kommunicera internt men även att redovisa och rapportera sin verksamhet utåt.
Yamaric (2007) fann att studenter i ekonomi presterade bättre på indi-viduell examination om de arbetat med kooperativt lärandegrupper, än studenter som inte gjort det. Han pekar på tre specifika observationer som han tror kan förklara de positiva resultaten. Det ena var att det kooperativa lärandet som teknik ökade interaktionen mellan student och lärare. En viktig orsak till detta var att den tillit som byggdes upp i de små grupperna skapade ett större mod att ställa frågor och blottlägga sina kunskapsluckor. Detta hade faktiskt inte med att göra att själva undervisningstiden där läraren var närvarande ökades, utan med att stu-denterna på grund av det klimat som skapades kände sig mer benägna att söka upp läraren på eget initiativ och ställa frågor och diskutera de frågor som uppstod i arbetet. Den andra observationen var att grupperna på eget initiativ började studera tillsammans inför examination. Jämfört med de studenter som inte ingick i kooperativt lärande, sökte de studen-ter som gjorde det i större utsträckning att gruppera sig och samarbeta även inför den individuella examinationen. Det sätt som lärandet under kursen hade gått till på med det strukturerade grupparbetet gav bättre möjligheter för studenter att söka upp varandra och ta hjälp av varandra även utanför det strukturerade arbetet. Den sista observationen var att studenter blev mer intresserade av själva ämnet eftersom de sa sig lära sig mer och snabbare inte bara av läraren utan även av varandra.
En annan studie av Sullivan (1996) beskriver hur kooperativt lärande kunde användas för att undervisa studenter analys av företagsanalys ge-nom användning av redovisningsrapporter. Sullivan beskriver hur denna typ av undervisning ofta är mycket komplicerad – en god analys görs inte enbart genom applicerandet av en stor mängd mått och ekvationer, utan också genom intuition och erfarenhet. Det största misstaget som studen-ter gör är inte att de räknar fel, utan att de tolkar siffrorna de räknar fram på ett felaktigt sätt. Det är tolkningen som är komplicerad och krä-ver fingertoppskänsla och en hög grad av kritiskt tänkande, och som med
de allra flesta ämnen inom redovisningsområdet, så behövs en förmåga att koppla de små detaljerna till större helheter och samband. Sullivan beskriver också hur det kooperativa lärandet tvärt om vad många kanske tror, inte ökade ”bördan” på läraren, utan tvärt om gjorde studenter till
”managers” över sin egen kunskap. (p. 111)