I förskolan ingår de flesta barn i en vänskapsrelation, men det finns även barn som inte gör det och dessa barn blir då hänvisade till ensamlek eller lek med andra barn på deras villkor (Jonsdottir, 2007). I en förskolegrupp skapar barn en unik gemenskap utifrån sina individuella erfarenheter av hur man samspelar och kommunicerar med varandra (Öhman, 2008). Under intervjuerna ställde vi frågan till pedagogerna om de såg någon koppling mellan utförandet av negativa handlingar och status i gruppen. Svaren varierade, Katarina, Veronica och Johanna tror att det kan finnas en koppling, men att det beror på situationen (Intervju med Katarina, 2011-09-14; Johanna, 2011-09-13; Veronica, 2011-09-15). Lisa och Karin menar att det inte behöver finnas en koppling mellan utförandet av handlingar och hög status, utan att det kan vara ett barn med låg status som utför handlingarna (Intervju med Lisa, 2011-09-14; Karin, 2011-09-13). Karin anser att det har att göra med vad det är för situationer och vad det är för barn som är inblandade. Lisa nämner i intervjun Alaand som enligt henne är ett barn som har låg status i gruppen och samtidigt handlar negativt gentemot kamraterna.
Johannes (5 år), Rashid (5 år) och Charam (4 år) bygger ett hus inne i ”kuddis”. Johannes säger till Rashid att lägga den ena kudden efter den andra på platser som Johannes bestämmer. Rashid gör som han blir tillsagd. De fortsätter att bygga och när det är färdigt säger Johannes till Rashid och Charam att lägga sig under taket och vila. De gör som Johannes säger och lägger sig under taket. De ligger och småpratar. Efter en stund kommer Alaand inspringandes i rummet och slänger sig över taket på huset. Han landar på Charam som ligger under taket. Johannes blir arg och skriker: ”nää!”. Alaand (4 år) svarar med att skratta. Johannes blir ännu argare och knuffar Alaand, som besvarar knuffen med en ny. Båda ramlar och fortsätter bråket på golvet. De rullar över varandra och knuffas. Johannes ger sig inte och tillslut väljer Alaand att springandes lämna rummet. Rashid, Johannes och Charam lagar huset och fortsätter leka. Alla tre ligger under taket och pratar om Alaand. Johannes: ”hämta han så ska jag slå han” Rashid:” okej”, Charam ”jaaa”, Johannes: ”ja kan slå han!”. Rashid skrattar och springer för att hämta Alaand, men innan han hinner springa så långt avbryter förskollärare Lisa med att säga ”Nä, du stannar här Rashid, det är ingen bra idé som ni har. Johannes, det är en av dina sämre idéer du haft. Håller du inte med? Johannes svarar genom att le mot Lisa och säga: ”Jo”. Leken fortsätter. (Observation, 2011-09-13)
Barn har vissa förväntningar på varandras handlingar utifrån hur barn betett sig tidigare (Johansson, 2008). Dessa förväntningar kan vara starka, speciellt mot barn som oftast saboterar istället för att vara med i leken. Barn kan då agera bestraffande mot en sådan kamrat. Förskollärare Katarina nämner att Alaand är ett barn som uppfattas ”negativt”
31
av övriga i gruppen och att han ses som ett ”störmoment” (Intervju med Katarina, 2011- 09-14). Ett barn som inte accepteras i gruppen, som står inför en form av utanförskap, utför enligt Veronica negativa handlingar (Intervju med Veronica, 2011-09-15). Förskollärare Lisa menar att även om Alaand inte har hög status, ”har han ändå ganska stor makt, för att många är rädda för honom och det är ju också en slags makt, rädslan” (Intervju med Lisa, 2011-09-14). Johannes har intagit en ledarposition, där han styr över Rashid och Charam, vilket de har accepterat i deras underförstådda överenskommelser i leken (jfr Johansson, 1999). Dessa underförstådda överenskommelser kan enligt Hundeide i Johansson (2001) kallas metakontrakt. ”Med metakontrakt avses outtalade ”överenskommelser” som vi ofta oreflekterat ingår med andra. Dessa anger riktningar för samspel, för vad som kan ske mellan personer” (a.a:40). Det viktigaste för barn är inte att alltid ha makten, utan det är att vara en del i lekgemenskapen (Odelfors, 1996; Löfdahl, 2004). Barn är inte alltid jämlikar i leken och de befinner sig inte alltid i samma sociala position. Skillnaden mellan två barns positioner kan vara stor, vilket innebär att ett av barnen har mer makt och kan bestämma över sin kamrat (Odelfors, 1996). Deltagandet i leken är frivillig och på så sätt visar barnen som är med i leken på ett accepterande av kamratens ”bestämmande”. I intervjun nämner förskollärare Lisa: ”det måste till hierarkier i leken, makt är ju negativt klingande, men hierarkier tycker jag inte är något negativt, det måste där ju va. Du kan ju inte ha en lek där alla ska va mamma, eller det kan du ju, men det blir ju ändå någon som är ”övermamma” och en som är en svagare mamma” (Intervju Lisa, 2011-09-14). Måste det verkligen till hierarkier i en lek, om samspelet mellan barn har en tydlig balans bör alla deltagare i en lek kunna få lika mycket utrymme.
För att kunna leka med andra, måste barn lära sig att förstå andras leksignaler (Knutsdotter Olofsson, 2003). De måste även lära sig att själv förmedla och kommunicera lek genom signaler till andra. En del barn har svårt att förmedla rätt leksignal och kan därmed uppfattas som otydliga av sina kamrater. Denna otydlighet kan leda till att andra barn inte förstår om det handlar om lek eller inte. Alaands handlingar får negativa konsekvenser för samspelet eftersom han har svårt att förmedla rätt leksignaler och därmed svårt ta sig in i leken på rätt sätt. Johannes blir därför arg och uppfattar Alaands inhopp som ett sätt att förstöra, inte ett sätt att ta sig in i leken. När Alaand lämnat rummet fortsätter diskussioner om hans handlingar och Johannes,
32
som har den högre statusen, vill tillrättavisa Alaands beteende genom att agera bestraffande gentemot honom (jfr Johansson, 2008).
5.2.1 Lekvärldar
Barn ser ett värde i att dela världar med andra. Dessa världar handlar främst om lekvärldar (Johansson, 1999). I en lekvärld upplever barn att de gör, har eller delar något med varandra. Barnen skapar mening tillsammans när de interagerar i en gemensam värld.
Hanna (5 år) är inne i ”kuddis”, hon håller på att bygga med kuddarna. Hon går omkring och pratar med sig själv samtidigt som hon bygger. Till slut är bygget färdigt och det visar sig vara ett hus, med dörrar, fönster, kök och sängar. Hon öppnar dörren för Nora (4 år) som stiger in i huset. Nu leker både Hanna och Nora tillsammans, de lagar mat och städar. Plötsligt kommer Alaand (4 år) springande mot deras hus och hoppar rakt in i det och förstör delar av huset. Hanna blir väldigt arg och skriker på Alaand och puttar ut honom därifrån. Förskollärare Lisa, som sett hela situationen, kallar till sig Alaand och förklarar för honom att det inte fungerar att göra så när man vill vara med och leka. Hon avslutar med att säga att han säkert får lov att vara med i Hannas lek, om han bara frågar henne. Alaand nickar och går långsamt fram emot Hannas hus. Hanna ser honom och öppnar dörren och släpper in honom. (Observation, 2011-09-14)
För att dela en lekvärld med andra finns normer, krav och ansvar som måste följas (Johansson, 1999). De barn som är utanför leken förväntas visa hänsyn och kan endast komma in i leken om de godkänns av dem som har startat leken. Om någon hotar lekvärlden, skyddar och försvarar oftast de barn som skapat leken sin lekvärld. Hanna väljer att bjuda in Nora i leken, men att avvisa Alaand, på grund av att han inte förstår hennes lekvärld och i hennes ögon blir han därför ett hot. Förskollärare Lisa kommenterade observationen i intervjun. Hon sa att när Alaand väljer att hoppa in i Hannas hus, vet han redan i förväg att det han gör kommer att uppröra Hanna, men han gör det ändå, eftersom att han inte vet hur han ska göra istället (Intervju med Lisa, 2011- 09-14). Lisa nämner även att hon tror att det i Alaands fall handlar om att han inte riktigt har språket än. Juul och Jensen (2003) menar att det är positivt både för barn och för pedagoger att hjälpa barn med viktiga sociala erfarenheter, vilket Lisa gör i observationen ovan. Lisa fortsätter:
Han behövde min hjälp, så jag tog honom och så berättade jag: ”nu leker hon det här, hon har byggt ett hus, du får jättegärna va med och leka men då får du fråga henne”. Och det behövde han inte ens, för när han gick dit fram lugnt och stilla så öppnade hon då dörren till honom och han fick komma in och leka. (Intervju med Lisa, 2011-09-14)
För att ingå i en lek och kunna leka måste barn klara av att försätta sig i leksituationen (Knutsdotter Olofsson, 2003). Det finns de barn som behöver mycket hjälp och
33
stimulans för att kunna gå in i en lek, medan andra klarar av att gå från verklighet in i en lekvärld på endast några sekunder.
Tobias (4 år 6 mån) och Lina (4 år 7 mån) sitter i bygghörnan och bygger med kapplastavar. De pratar och skrattar och bygger ett högt torn. Stina (5 år) tittar åt deras håll och vill genast vara med. Hon går dit och klampar in och försöker få deras uppmärksamhet. De säger åt henne att genast gå och att hon inte får vara med och Tobias knuffar bort henne. Det slutar med att Stina rasar tornet och de andra barnen blir arga och irriterade på henne. De skriker åt henne att hon ska gå, men hon stannar kvar och vill trots det var med. Efter en stund lämnar Tobias och Lina leken. (Observation, 2011-09-12)
Barn har olika strategier för att skydda sina lekvärldar. Det kan handla om att argumentera för sin rätt eller att fysiskt hindra barnet som vill komma in genom att till exempel putta bort denne (Johansson, 1999). Leken som skapas gemensamt värderar barnen högt och den skyddar barnen. De barn som är inne i samma lekvärld skapar ett gemensamt förhållningssätt till leken och till de barn som försöker ta sig in. I många fall visar barn intresse för en lek som kamraterna redan är i full gång med (Johansson, 1999; 2001). Barn som blir intresserad av leken stannar gärna upp och iakttar, antingen frågar de om de får vara med eller så kliver de bara rakt in i leken. Att kliva rakt in uppskattas oftast inte av kamraterna och det blir då konsekvenser för barnet som försökte kliva in, vilket Stina får uppleva i observationen ovan. Hon klarar inte av att sända rätt leksignal och hennes vilja att delta i leken accepteras inte. Tobias och Lina blir irriterade och visar både handgripligen och verbalt att de inte uppskattar Stinas försök att delta. Förskollärare Karin nämnde i intervjun att Stina är ett barn som har problem med språket, framförallt det verbala, vilket Karin menade gör det svårt för henne att anpassa sig i sociala situationer (Intervju med Karin, 2011-09-13). Alla människor har många olika språk. Det vi först tänker på är oftast talspråket (Knutsdotter Olofsson, 2003). Men ett barn uttrycker sig med det språk som är befintligt och tillgängligt för just det barnet. Både Stina och Alaand försöker göra sig förstådda genom att använda kroppsspråket, eftersom de ännu inte riktigt har det verbala. Barn som misslyckas med att använda språket och uttrycka sig i samspel med andra har problem med att anpassas och integreras i barngruppen (Nærland & Martinsen, 2011). Förskollärare Katarina menar att Alaands svårigheter med att anpassa sig i sociala samspel beror på språksvårigheter. Han har inte det verbala och det tror Katarina gör att han utför handlingar som hindrar samspelet (Intervju med Katarina, 2011-09-14). Alla förskollärare var eniga om att när barn har svårt att samspela med andra, framkallas negativa handlingar (Intervjuer 2011- 09-13, 2011-09-14 & 2011-09-15). För att lyckas samspela behövs en sändare och en
34
mottagare, där man måste förstå varandra språkligt (Intervju med Lisa, 2011-09-14). Språken kan variera, det kan vara kroppsspråk, verbalt språk och tecken. Förskollärare Lisa pratar även om att vissa barn kan ha det jobbigt med sig själva och då inte kan fungera socialt, vilket även förskollärare Johanna är inne på. Hon nämner även att barn är olika och beter sig olika, vissa är tysta medan andra är mer framåt (Ur intervju Johanna, 2011-09-13). Bristande social kompetens är orsak till att vissa barn har svårt att ta sig in i andras lekar (Knutsdotter Olofsson, 2003). Denna bristande kompetens ger sig uttryck genom att barnen inte behärskar de sociala lekregler som finns och deras handlingar kan då bli negativa.
Barnen är ute på gården och leker. Anders (4 år 6 mån), Abdulla (5 år 4 mån) och Robin (4 år 6 mån) leker med en stor bil. Bilen har plats till två passagerare och en får putta på. Abdulla och Robin sitter i bilen, medan Anders puttar på. Abdulla styr och de skrattar högt. Efter ett tag stannar Anders, han är trött och står och pustar ut. Då säger Abdulla: ” Din tur (pekar på Robin, vår anm.) du får putta nu”. Robin stiger ur bilen och Anders hoppar in. Nu puttar Robin på och Abdulla styr, de skrattar högt. Efter ett tag är Robin trött och stannar bilen och säger: ”Nu e de min tur, åka”. Abdulla säger till Anders att han får putta. Anders tvekar och säger: ” nä din tur”. Abdulla: ”nä du får putta”. Anders hoppar av och Robin in och Anders börjar putta på bilen. Efter en kort stund stannar Anders och säger till att Abdulla får putta, för det är faktiskt hans tur enligt Anders. Abdulla suckar och hoppar motvilligt av bilen. Robin övertar snabbt förarsätet och Anders hoppar in bredvid och sätter sig i passagerarsätet. Abdulla börjar putta, men tröttnar snabbt och stannar bilen. Abdulla går ifrån och sätter sig på en ledig cykel och cyklar iväg. (Observation, 2011-09-15) Abdulla har i ovanstående situation hög status och en maktposition. I intervjun nämner förskollärare Katarina att de barn som har hög status i gruppen lättare kan utnyttja andra (Intervju med Katarina, 2011-09-14). Förskollärare Lisa kommenterade i intervjun ovanstående observation med att säga:
Ibland är det bra tänka att vissa barn inte alltid bry sig om ifall de blir styrda av andra. Det kanske är helt okej för Anders och Robin att putta på bilen på gården, sen om Abdulla utnyttjar det, då blir det ju ett problem. Men om barnen är lika lyckliga för det så låt dem hållas. (Intervju med Lisa, 2011-09-14)
Barn är väl medvetna om att den som är stark, snabb, större eller äldre får eller har mer makt (Johansson, 1999). Detta kan utnyttjas genom att barn tar sig rättigheter. Barn intar vid olika tillfällen positioner där de kan utöva sin makt (Odelfors, 1996). De barn som är något yngre än den som innehar maktpositionen accepterar lättare att leka under kontroll av de villkor som ledaren skapar, medan de barn som är jämnåriga med maktpositions-innehavaren, är mer benägna att utmana barnet med makt. Det är svårare att dominera någon som är jämnårig. I observationen ovan innehar Abdulla maktpositionen och övriga accepterar att han dominerar leken. I sin interaktion med
35
andra visar barn vad som accepteras respektive vad som inte accepteras i leken. I detta fall visar Anders och Robin när deras gräns är nådd, efter ett tag väljer de att kräva att Abdulla ska putta på, vilket Abdulla inte accepterar och följden blir att han lämnar leken.
5.2.2 Summering och slutsats
Att dela lekvärld med en kamrat är något barnen sätter stort värde på. För att få ingå i en lekvärld krävs det att vissa regler följs. De barn som inte ingår i lekvärlden förväntas visa hänsyn och kan endast delta om de blir inbjudna. Barn med bristande social kompetens har svårt för att anpassa sig och därmed ta sig in i en lekvärld. Genom att inte behärska dessa sociala lekregler framkallas negativa handlingar. Några slutsatser vi drar är att det inte bara de barn med hög status och maktposition som utför handlingar som hindrar samspelet, utan det är olika barn med olika status och olika positioner. Barn som har makt över en lekvärld innehar även makten över exkludering och inkludering i leken. Om de väljer att exkludera ett barn blir deras handlingar negativa för andra.