Vuxennärvaron spelar roll för hur barnen dominerar (Odelfors, 1996). När inga pedagoger är närvarande, ändras barns sätt att samspela med varandra. Äldre barn är mer öppet dominerande, när det inte är några vuxna i närheten. Möjligheten att kunna styra, själva sätta gränser och bestämma regler uppskattas av barnen. Vissa barn motsätter sig att bli styrda och söker ofta efter vuxenfria utrymmen.
Axel (5 år 6 mån), Abdulla (4 år 10 mån), Nils (5 år 6 mån), Kalle (5 år), Gustav (5 år) och Rashid (4 år 10 mån) sitter inne i dock- och bilrummet och bygger en gigantisk tågbana tillsammans. De pratar med varandra och hjälps åt. Lucas (5 år 6 mån) kommer in i rummet och Axel ställer sig upp och skriker: ”kom Lucas”. Lucas går fram till killarna och tittar på vad de gör. Han säger till Axel att de ska leka med bilar istället. Så Axel och Lucas tar fram bilarna och börjar leka med dem. De andra killarna tittar på vad Axel och Lucas gör och börjar en efter en gå och sätta sig vid Axel och Lucas för att istället leka med bilarna. Kalle tar en bil, men då skriker Axel åt honom: ”näää du
39
ente me, de e min bil”. Rashid och Kalle lämnar rummet. Nils frågar Axel om han får vara med, frågan ignoreras. Nils börjar ta delar av tågbanan och slänga omkring sig. Axel och Lucas tittar på honom och småskrattar. Sen vänder de sig bort från honom. Abdulla får en bil av Axel och leker nu ihop med Axel och Lucas. Nils frågar med mjuk ton: ”Får ja va me?”. Lucas tittar upp på honom och vänder sen bort blicken utan att svara. Nils fortsätter förstöra tågbanan samtidigt som han säger: ”Kiss, bajs, tolle”. Axel, Lucas och Abdulla börjar skratta. Nils fortsätter säga fula ord: ”fan, skit, skit, bajs bajs”. Axel och Lucas viskar till varandra, sedan vänder sig Lucas till Nils och säger: ”säg jävla jävla bajstolle”. Nils gör som han säger och alla andra skrattar. Axel, Lucas och Abdulla fortsätter leka och ignorerar Nils. Nils börjar hoppa omkring och skrika fula ord samtidigt som han tar av sig sin tröja. Abdulla skrattar, Axel och Lucas skrattar, samtidigt visar Lucas genom att peka ett finger mot sitt huvud och snurra på fingret och sedan peka mot Nils att han tycker att Nils är knäpp. Axel gapskrattar och skriker ”Du (Nils, vår anm.) e knäpp o dum”. Nils stannar upp och tittar på Lucas och Axel som skrattar åt honom. Nils frågar än en gång om han får vara med och leka med bilarna. Lucas och Axel ignorerar honom och fortsätter leka med bilarna. Nils lämnar rummet med ledsen blick och huvudet sänkt. (Observation, 2011-05-10)
Barn kan behöva lägga mycket tid på att söka inträde i andras lek (Löfdahl, 2004; Jonsdottir, 2007). Några får inträde direkt, medan en del blir avvisade vid första försöket (Jonsdottir, 2007). De som avvisas väljer ibland att fortsätta försöka komma med i leken. Vissa lyckas, medan en del avvisas helt. Det kan vara svårt att få tillträde till andras lek och detta är barn medvetna om. Avvisandet av ett barn kan gälla en dag, men behöver inte gälla nästa dag. Men det finns barn som ständigt blir avvisade och som har problem med att skapa kamratrelationer och på så sätt blir utanför. Medvetna negativa handlingar kan ibland ses som mobbning. Olweus (1991) menar att mobbning är något som sker medvetet, upprepade gånger, under en viss tid och när någon blir utsatt för negativa handlingar av en eller flera personer. Ett annat perspektiv är att handlingarna inte behöver vara medvetna för att de ska betraktas som mobbning (Jonsdottir, 2007; Gustafsson, 2009). Mobbning kan vara kränkande och ge skada, även om det inte sker systematiskt och medvetet. Axels och Lucas handlingar är i detta exempel riktat mot Nils. De är medvetna om vad de gör och handlingarna kan klassas som indirekt mobbning (jfr Olweus, 1991). Indirekt mobbning innebär utfrysning, bli baktalad eller att inte få vara med i kompisgruppen. Pedagoger måste direkt ta tag i situationer där något kränkande sker, även om det endast handlar om en engångsföreteelse, eftersom det annars kan leda till mobbning (Olweus, 1991; Gustafsson, 2009).
Axel (5 år 6 mån) och Lucas (5 år 6 mån) går omkring och leker att de är olika superhjältar. De pratar om vilka krafter de har och vem som är vem. Abdulla (4 år och 10 mån) kommer och säger: ”Ja me, ja me”, han får ingen respons från Axel och Lucas. Axel och Lucas fortsätter att prata med varandra och ignorerar Abdulla. Abdulla upprepar sig genom att säga: ”Axel ja me”, då svarar Axel genom att säga: ”näää du får inte vi va me, stick”. Lucas står tyst och lyssnar och observerar Axel. Abdulla frågar ännu en gång. Axel ignorerar Abdullas fråga och ställer sig med ryggen mot honom. Axel viskar något till Lucas och sen lägger han armen om Lucas axel och går demonstrativt därifrån och lämnar Abdulla ensam. (Observation, 2011-05-09)
40
Barn kan redan vid tre års ålder förstå vilka normer och värderingar som gäller i närmiljön (Jonsdottir, 2007). Detta innebär att barnen redan i förskolan kan utföra medvetna kränkande handlingar och de klarar även av att känna och förstå när de blir utsatta för en kränkning. I exemplen ovan tydliggörs det att ett barn (Abdulla) kan få tillträde ena dagen och bli avvisad andra dagen. Även i denna observation använder Axel och Lucas sig av utfrysning.
Olweus (1991) hävdar att när det kommer till kränkande beteende sett ur ett genusperspektiv, är flickorna de som använder sig av verbal kränkning och utfrysning, medan pojkarna använder sin fysiska styrka. Flickor och pojkar leker och handlar på olika sätt. De blir även bemötta på olika premisser av pedagogerna (Öhman, 2008). I intervjun sa Lisa:
Jag tror att man kanske gärna säger, att man gärna vill peka på genus, att killar är mer fysiska och tjejer är mer fula i smyg, jag vet inte om det är så egentligen. Jag kanske tror mer att det är människan, att alla människor är olika. Det finns jättemånga pojkar som gör saker i smyg och pratar skit. Flickorna här ställer sig absolut inte och viskar om det är något de tycker är fel, de säger det då. […] Jag tror att det ligger mycket fostran i det. Man formas i normen och då tror jag absolut att killar gör på ett sätt och tjejer på ett visst sätt. (Intervju med Lisa, 2011-09-14)
Pojkar respektive flickor har vissa förväntningar på sig att handla utifrån förutbestämda normer men barn utmanar, överträder och bryter mot dessa normer(Öhman, 2008). Flickor är inte alltid så ”flickaktiga” och pojkar är inte alltid så ”pojkaktiga”, vilket synliggörs i följande exempel:
Marika (4 år 6 mån) och Frida (5 år 6 mån) sitter och spelar spel. De börjar bråka om vem som fuskar och inte fuskar. Frida reser sig upp och börjar skrika att hon inte vill spela med Marika för att hon hela tiden fuskar. Marika svarar att det gör hon inte alls det. Frida går fram mot Marika och slår henne på armen. Marika besvarar slaget med ett nytt, som träffar Frida på kinden. De är i full gång och slå på varandra, när en pedagog kommer springandes och delar på flickorna. (Observation, 2011-04-29)
I allmänhet ses ofta flickor som snälla, tysta, omhändertagande och ansvarstagande och pojkar ses utifrån att de ska bete sig mer fysiskt (Öhman, 2008). Barn tillåts ibland utestänga andra på grund av de könsmyter som finns. I observationerna ovan synliggörs att barns handlingar inte alltid följer ett typiskt flick- och pojkmönster. Det kan vara både pojkar och flickor som använder sin fysiska styrka som i fallet med Marika och
41
Frida. Precis som pojkar också kan använda sig av verbala kränkningar och utfrysning, vilket synliggörs i observationerna med Axel och Lucas.
5.4.1 Summering och slutsats
Makten kan ibland bidra till medvetna handlingar som kan betraktas som kränkande och därmed handlar det om mobbning. Men handlingarna behöver inte vara medvetna eller systematiska för att de ska vara kränkande och klassas som mobbning. En slutsats vi drar är att medvetna handlingar kommer till uttryck genom exkludering, utfrysning och ibland även fysiskt våld.