Kriminalpolitiska implikationer av den postmodernistiska feminismen

Vilka kriminalpolitiska implikationer kan ett perspektiv som – dragit till sin spets – anser att alla subjektiva ståndpunkter är lika mycket värda och sanna kunna få? Denna fråga är naturligtvis svårbesvarad. För vem ska få avgöra vilka ståndpunkter som är bättre än andra, och som kan utgöra grund för ett politiskt förändringsarbete (Lenz Taguchi, 2004, s. 55)? Och hur kan man hävda att någon gör fel, när alla sanningar är lika mycket värda (Lundgren m.fl., 2001, s.

214)?

En konsekvens av ett postmodernistiskt feministiskt perspektiv kan dock bli att politiker t.ex. väljer att differentiera gruppen ”kvinnor” genom att framhålla att etnicitet, samhällsklass, sexuell identitet m.m., och inte bara kön/genus, har betydelse för exempelvis utsatthet för våld. Att överhuvudtaget differentiera och problematisera ”könsgrupperna” kvinnor och män på olika sätt, samt att

uppmärksamma problem som kan uppstå vid generaliseringar till män och kvinnor som enhetliga grupper, ligger i linje med den postmodernistiska feminismen.

Det skulle även kunna tänkas att politiker som influerats av den

postmodernistiska feminismen problematiserar radikalfeministernas betoning av mäns makt över kvinnor i samhället och påpekar att det även förekommer att vissa män har makt över andra män, att vissa kvinnor har makt över vissa män och att vissa kvinnor har makt över andra kvinnor. Och att detta leder till en mer

komplex bild av mäns våld mot kvinnor. Hur ska exempelvis våld mot kvinnor i lesbiska parförhållanden förklaras med utgångspunkt i en förklaringsmodell som enbart menar att det är mäns makt i samhället som orsakar våld mot kvinnor?

Den kriminalpolitiska implikationen kan alltså bli att våld inom homosexuella parrelationer uppmärksammas, men även att heterosexuella kvinnors våld mot män och heterosexuella mäns våld mot män etc. uppmärksammas utifrån ett maktperspektiv. Genom att framhålla undantagen från regeln och ständigt ifrågasätta etablerade ”sanningar”, kan en (kriminal)politik som grundar sig i den poststrukturalistiska feminismen vidga vyerna och öppna upp för nya politiska fält som i sig ständigt är öppna för betydelseförändringar, menar Lundgren (Lundgren m.fl., 2001, s. 214).

Vidare ger Orrevad ett konkret förslag på vad en kriminalpolitik grundad i den postmodernistiska feminismen kan resultera i, nämligen införandet av medling vid fall där män misshandlat kvinnor (Orrevad, 2004). Hon menar att det är felaktigt att hävda att det utifrån den postmodernistiska feminismen inte går att föra någon politisk (kollektiv) kamp. Vad som i ett visst sammanhang uppfattas som viktigt kan enligt Orrevad vara ett tillräckligt motiv för att mobilisera stöd för politiskt agerande (Orrevad, 2004, s. 35). Och det är här likheten med medling kommer in. ”Medlingsinstitutet” ses nämligen som en tillfällig konstruktion, vilken bottnar i ett behov av individualiserad rättvisa i en

verklighet som karakteriseras av mångfald. Orrevad menar att makt och politik ständigt finns närvarande i denna värld, och dessa kan lyckas korrumpera

”medlingsinstitutet” till vissas fördel och andras nackdel. Men om bara medlingsmötena fortsätter att värna om ”postfeministiska” åsikter så är det enligt Orrevad sannolikt att medlingen kommer stå på de förtrycktas sida, och därmed finns ingen anledning till oro för att misshandlade kvinnor skulle förlora på att delta (Orrevad, 2004, s. 35).

Mer konkret uttryckt, så skulle införandet av medling vid kvinnomisshandel leda till att större hänsyn togs till individuella kvinnors (och mäns) åsikter om vad som är den bästa lösningen för att få slut på våldet, menar Orrevad. Alla kvinnor som blivit misshandlade av män kanske exempelvis inte vill att deras partner ska få fängelsestraff, utan en del kvinnor har möjligen bara en önskan om att våldet ska upphöra eller att den problematiska situation som de upplever ska få

erkännande/bekräftelse. Detta tankesätt betonar att kvinnorna är handlande subjekt, vilket enligt Orrevad står i motsats till det radikalfeministiska⁴⁹, vilket

”like on a religious mission […] want to save the lost souls of abused women, those who do not know what is in their best interest, traumatized by abuse”

(Orrevad, 2004, s. 38).

Även Lenz Taguchi är av uppfattningen att det är på det lokala planet som man utifrån den feministiska poststrukturalismen⁵⁰ kan synliggöra orättvisor m.m., vilket i sin tur kan få frigörande konsekvenser för enskilda individer (Lenz Taguchi, 2004, s. 55). Lenz Taguchi är dock noga med att påpeka att

“…eventuella lokala förbättringar för enskilda individer eller grupper inte kan ges självklara uttryck som kan sägas gälla alla på samma sätt, utan måste

analyseras, definieras och genomföras lokalt” (ibid.). Kan det vara så att politisk handling utifrån den postmodernistiska feminismen bäst utföres i småskaliga decentraliserade samhällen med självstyre, och inte i samhällen med en stark och central statsmakt?

49 Orrevad kallar det radikalfeministiska perspektivet för ”mainstream feminism”, vilket med stor sannolikhet är en benämning som radikalfeministerna själva med kraft skulle opponera sig emot.

50 Lenz Taguchi anser att den feministiska poststrukturalismen skiljer sig från den postmodernistiska feminsmen på ett antal punkter. I denna uppsats används dock den postmodernistiska feminsmen som ett övergripande begrepp, under vilken även den poststrukturalistiska feminismen ryms. För fördjupning i ämnet hänvisar jag till Lenz Taguchis bok In på bara benet (2004).

Enligt Messerschmidt möjliggör ett postmodernistiskt perspektiv en förståelse av exempelvis flickors/kvinnors användande av våld, vilket däremot inte teorier med betoning på köns/genusskillnader gör. Om kvinnor som grupp tillskrivs specifika egenskaper som empati, medlidande och konformitet, så blir det svårt att förklara våld av kvinnor (vilket trots allt existerar), menar Messerschmidt.

Utifrån ett starkt framhållande av köns/genusskillnader så ignoreras antingen avvikelser från vad som anses vara ”passande kvinnliga brott” eller så behandlas de som ”olämpliga” eller allra värst som ”maskulint” beteende (Messerschmidt, 1995, s. 170). Utifrån den postmodernistiska feminismen blir det däremot

möjligt att lyfta fram även likheter mellan kvinnors och mäns våldsanvändande, bl.a. genom att studera den konkreta miljön där våldet begås. På så sätt kan det framkomma att under vissa sociala omständigheter och i specifika miljöer begår flickor/kvinnor och pojkar/män samma typer av brott (Messerschmidt, 1995, s.

171). En kriminalpolitisk implikation av ”postfeminismen” kan således bli att kvinnors våldsanvändande inte bortförklaras eller ses som en avvikelse, utan att det ses som en aktiv handling (om ej med positivt resultat) som är värd en seriös analys, och som kan leda till relevanta åtgärder.

En kriminalpolitisk implikation av ett postmodernistiskt feministiskt perspektiv kan också bli en minskad användning av lagstiftningen för att förbättra kvinnors situation. Från en postmodernistisk synvinkel anser kriminologen Carol Smart att det finns en fara i att se nya lagar som lösningen för att uppnå feministiska mål (Smart, 1989, s. 165). Trots sin skepsis menar dock Smart att lagen ska förstås som en arena där det utkämpas en feministisk kamp och där

genusidentiteter och hierarkier konstrueras. Hon menar att diskursen kring lagstiftningen är mäktig i och med att den sätter ord på vad det innebär att vara en man eller en kvinna. Den beskrivning av män och kvinnor som finns i lagstiftningen kan enligt Smart både återspegla och hjälpa till att upprätthålla ojämlikhet och ordning. Med andra ord kan den postmodernistiska feminismen

utgöra en kritisk röst mot den bild av kvinnor och män som lagstiftningen konstruerar, och i långa loppet förändra hur lagstiftningen arbetar i praktiken (exempelvis i domstolar).