Tidigare forskning om brottsoffer i rättspolitiken

Åsa Persson analyserar i sin avhandling i juridik några svenska politiska partiers (m, s, v, fp) syn på centrala rättsliga områden, däribland området ”skydd av och stöd till brottsoffer” (Persson, 2004).⁵⁶

56 Eftersom de politiska partiernas ställningstaganden bara indirekt berörs i min egen uppsats – via hänvinsningar till olika motioner och deras partipolitiska ursprung – så kommer jag endast att ta upp vissa generella resultat ur ovanstående studie. Persson använder sig av ett omfattande empiriskt material bestående av bl.a. motioner i riksdagen, kommittédirektiv, offentliga

I avhandlingen avgränsas de undersökta lagstiftningsärendena på brottsofferområdet till brottsskadeersättning⁵⁷, stödperson och

målsägandebiträde⁵⁸, besöksförbud⁵⁹ och skydd på folkboksföringsmässig grund⁶⁰. Kopplingen mellan mina egna studier och Perssons dito är att det framförallt är värnandet av kvinnor som brottsoffer som ligger bakom att

brottsoffers rättsliga status sedan mitten av 1980-talet vidgats genom lagstiftning (Persson, 2004, s. 82 och s. 196). Persson konstaterar också att det var

kvinnorörelsens arbete för att förhindra våld mot kvinnor som gjorde att

brottsofferfrågor började uppmärksammas i samhället (Persson, 2004, s. 261).

Vid läsningen av Perssons empiriska resultatdel för de fyra undersökta lagstiftningsärendena, så är det tydligt att det är i debatten kring

besöksförbudslagen som argumentationen blir som mest könsspecifik, i den mening att motionärerna t.ex. använder sig av ord som ”kvinna” oftare än könsneutrala ord som ”individ”. Det märks även tydligt att ledamöterna tar sin utredningar, propositioner, utskottsbetänkanden och partimaterial. Det analyserade materialet sträcker sig tillbaka till 1930-talet (Persson, 2004, s. 319-335).

57 Om en dömd person inte kan betala skadestånd eller är okänd och brottsoffret inte har någon försäkring som täcker skadan, kan hon/han i vissa fall få ersättning från staten, så kallad brottsskadeersättning. Brottet måste vara polisanmält, och det är i första hand

personskador som ersätts (http://www.polisen.se/inter/nodeid=9696&pageversion=1.html).

58 Personer som utsatts för sexuella övergrepp, eller i vissa fall annan typ av brottslighet mot person, har rätt till ett eget juridiskt biträde, ett så kallat målsägandebiträde.

Målsägandebiträdet, som i de flesta fall är en advokat, har till uppgift att ta tillvara brottsoffrets intressen och ge stöd och hjälp under förundersökningen och rättegången (http://www.polisen.se/inter/nodeid=5258&pageversion=1.html).

59 Ett besöksförbud innebär normalt att den som hotar och trakasserar en person förbjuds att besöka eller ta kontakt med denna på annat sätt, t.ex. per telefon. Förbudet kan också utvidgas till att personen som hotar inte får uppehålla sig i närheten av den utsattes bostad eller

arbetsplats. Det är åklagaren eller domstolen som beslutar om besöksförbud (http://www.polisen.se/inter/nodeid=5280&pageversion=1.html).

60 ”Enligt 7 kap. 15 § sekretesslagen (SekrL) är uppgifter inom folkbokföringsverksamheten i regel offentliga. Sekretess gäller om det av särskild anledning kan antas att en person, eller någon närstående, kan lida skada eller men om uppgifter om personen lämnas ut […]

Exempel på en situation då personuppgifter kan skyddas är när en kvinna begär att hennes adress inte skall lämnas ut till en tidigare make eftersom det finns ett konkret hot om att han skall utsätta henne för skada. Detsamma gäller en politisk flykting som vill skydda sig mot repressalier från meningsmotståndare” (http://www.rsv.se/folkbokforing/).

utgångspunkt i misshandlade och våldtagna kvinnors erfarenheter. Persson skriver:

”Syftet med besöksförbudslagen var att åstadkomma ett bättre skydd mot förföljelse och trakasserier. Den utgör ett led i strävandena att förbättra skyddet för främst kvinnor som misshandlas och utsätts för andra övergrepp av män som de tidigare sammanlevt med” (Persson, 2004, s. 204).

Även diskussionen kring stödperson och målsägandebiträde förs till stor del utifrån perspektivet att kvinnor som blivit utsatta för vålds- och/eller sexualbrott behöver extra stöd och hjälp vid rättegångar m.m. Misshandlade kvinnors

trygghet etc. är också enligt Persson bakgrunden till att lagen om skydd på folkbokföringsmässig grund utformas (Persson, 2004, s. 257). Däremot verkar inte området brottsskadeersättning lika tydligt ha haft kvinnors utsatthet för vålds- och sexualbrott som utgångspunkt. Persson tar i varje fall inte upp detta i presentationen av resultaten för detta område (Persson, 2004, s. 219-227).

En av Perssons slutsatser är att partiernas syn på relationen mellan stat och medborgare inte var entydig under 1970-talet. Å ena sidan återfanns

föreställningar om att offren medverkade i den brottslighet de utsattes för (Persson, 2004, s. 297). Å andra sidan betraktade partierna under denna tid gärningsmannen som en individ, vars brott närmast sågs som en kränkning av samhället, snarare än av brottsoffret. Detta fick enligt Persson som konsekvens att brottsoffret osynliggjordes (Persson, 2004, s. 297).⁶¹ Det kan även nämnas att samtliga partier i Perssons studie fram till 1978 begränsade sin diskussion om brottsoffer till att gälla ekonomisk kompensation (Persson, 2004, s. 261).

61 Det ansågs vid denna tid vara samhällets ansvar att skydda medborgarna mot brott, och därför skulle samhället även ha ett visst ansvar för de skador medborgarna fick när skyddet inte fungerade som det skulle (Persson, 2004, s. 202). Persson påpekar även att

utgångspunkten när det gäller brottslighet är att det är samhällets sak – inte enskilda brottsoffers – att utkräva straff för begångna brott. Straffet är ett medel i kampen mot brottsligheten och ses därutöver som en rättvis vedergällning, och till viss del, moralisk upprättelse för målsäganden. Länge sågs detta som en tillräcklig kompensation för dem som blivit utsatta för brottslighet (ibid.).

Under mitten av 1980-talet börjar partierna alltmer betrakta brottsoffer som individer i förhållande till staten, bl.a. via betoningen av brottsoffers rätt till juridiskt biträde. Det är med andra ord brottsoffers behov av stöd och hjälp i en betydligt vidare mening än ekonomisk kompensation som nu börjar diskuteras (Persson, 2004, s. 261). Av Perssons resultat framkommer att

brottsofferbegreppet vidgats mer och mer och fått ökad status från 80-talet och framåt, genom att t.ex. rätten till målsägandebiträde utökats men även genom lagen om besöksförbud skärpts samt att utsatthet för brott som inte i första hand lett till fysiska skador gjordes berättigat till ersättning och stöd m.m. (Persson, 2004, s. 237).

Även om Persson lyfter fram att det är uppmärksammandet av kvinnor som offer för vålds- och sexualbrott som drivit fram utvidgningen av lagstiftningen på brottsofferområdet, så är de feministiska perspektiven på kvinnor som offer för vålds- och sexualbrott nästan helt frånvarande i hennes avhandling. Den enda gången som ett sådant perspektiv kan anas är då Persson diskuterar folkpartiets argumentation för inrättandet av målsägandebiträde. Folkpartiet var enligt Persson det enda parti som såg våld mot kvinnor som ett uttryck för kvinnors underordnade ställning och därmed som en jämställdhetsfråga. Enligt Persson framhåller även folkpartiet att brottsofferfrågor handlar om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde (Persson, 2004, s. 243).

3.3 ”Våld mot kvinnor” i offentligt tryck

Maria Wendt Höjers avhandling i statsvetenskap utgör ett av de stora

undantagen vad gäller den annars så sparsamma tidigare forskningen kring hur

kriminalpolitiska frågor rörande kön/genus har behandlats i svenskt offentligt tryck (Wendt Höjer, 2002, s. 15).⁶²

Syftet med Wendt Höjers avhandling är att undersöka hur mäns våld mot kvinnor⁶³ har hanterats i svensk offentlig politik⁶⁴ under perioden 1930-tal till 1990-tal. Wendt Höjer försöker förstå vilka idéer och föreställningar om kön, könsrelationer och våld som dominerar den offentliga diskussionen samt vilka politiska åtgärder som dessa föreställningar möjliggör (Wendt Höjer, 2002, s.

16). Ett andra syfte med avhandlingen är att diskutera på vilket sätt offentlig politik kring våld mot kvinnor kan sägas upprätthålla och/eller utmana en könsmaktsordning. Hon frågar sig om det sker någon förändring av den

offentliga politiken under den studerade perioden, och/eller om kontinuitet råder samt om eventuella förändringar kan tolkas som en utmaning av den rådande könsmaktsordningen (Wendt Höjer, 2002, s.16-17).

Wendt Höjers resultat visar att ämnesområdet våld mot kvinnor i stor

utsträckning var en icke-fråga i offentlig politik under 1930-, 1940-, 1950- och 1960-talen, och som blev artikulerad ungefär en gång varje decennium (Wendt Höjer, 2002, s. 53 och s.193). Det är först i slutet av 1970-talet och under 1980-talet som problemet etableras på den parlamentariska arenan, i meningen att det

62 Wendt Höjers avhandling är både smalare och bredare än denna uppsats. Smalare därför att hon avgränsar sig till att studera vålds- och sexualbrott mot kvinnor, och utesluter därmed dels kvinnors brottslighet, dels andra brottskategorier i samband med vilka kvinnor som brottsoffer kan tänkas diskuteras (t.ex. prostitution och pornografi). Bredare därför att hon inkluderar ett betydligt större material (SOU, betänkanden från både justitieutskottet och socialutskottet, propositioner m.m.) samt en längre tidsperiod.

63 Hon inkluderar både kvinnomisshandel och våldtäkt i begreppet ”mäns våld mot kvinnor”.

64 Wendt Höjers material utgörs främst av utredningar och propositioner, men även

riksdagsdebatter, departementsserier och utskottsbetänkanden ingår. Hon har dock inte med partimotioner eller motioner i sitt material, med hänvisning dels till omfångsmässiga orsaker dels till att hon inte främst är intresserad av att kartlägga enskilda aktörers (individer, partiers eller institutioners) handlingar eller åsikter. Wendt Höjer skriver att hennes fokus ligger på

”den övergripande offentlig-politiska hanteringen och de föreställningar som den baseras på”

(Wendt Höjer, 2002, s. 20).

regelbundet diskuteras i det offentliga rummet (Wendt Höjer, 2002, s. 193; jfr.

även Widerberg, 1978 och Persson, 2004). Problemet med våld mot kvinnor uttrycks dock under denna period varken i termer av kollektivitet eller av konflikt, vilket gör att mäns och kvinnors olika positioner och villkor osynliggörs. Wendt Höjer menar att formuleringen av problemet utgår från liberala likhetspremisser, utifrån vilka våldet ses som en fråga om individer som förgriper sig på andra individer. Detta synsätt är enligt Wendt Höjer svårt att kombinera med en diskussion om våld i termer av könskategorier och

övergripande maktstrukturer. Det är däremot lättare att använda sig av strategin att införliva kvinnors individuella rättigheter i lagstiftningen, menar hon (Wendt Höjer, 2002, s. 193-194).⁶⁵

Under 1990-talet är ämnesområdet våld mot kvinnor otvetydigt satt på den parlamentariska dagordningen. Enligt Wendt Höjer diskuteras ämnet då återkommande, och problemet formuleras i termer av både kollektivitet och konflikt (Wendt Höjer, 2002, s. 190, 195). Wendt Höjer anser att det sker en politisering av frågan genom det könsperspektiv på våld som utredningen Kvinnofrid (SOU 1995:60) för in i diskussionen.

”Våldet analyseras inom ramen för en könsmaktsordning, och flera förslag förs fram utifrån detta perspektiv. Men samtidigt knyts våldsproblematiken till etablerade könsneutrala förståelser, där våldet också kan bli en brottsofferfråga eller en fråga om att spara pengar: problemet gäller våldets menliga inverkan på samhällsekonomin” (Wendt Höjer, 2002, s. 195).

Wendt Höjer menar även att våld mot kvinnor ständigt görs om till en

konsensusfråga i diskussionen kring Kvinnofrid⁶⁶, dvs. till en fråga som enar

65 Som jag tolkar det så menar Wendt Höjer att lagstiftning som allmänt åtal för misshandel i hemmet och besöksförbud har förbättrat individuella kvinnors rättigheter, men att mäns överordning i samhället kan fortstätta att existera trots detta.

66 Med Kvinnofrid syftas här på utredningen SOU 1995:60 och propositionen som följde på den (1997/98:55) samt på proposition 1998/99:145 (Ändring av fridkränkningsbrotten) m.m.

människor – kvinnor som män och politiker till höger som vänster (Wendt Höjer, 2002, s. 195). Hon anser även att det kritiska könsperspektivet i kvinnofridsutredningen (SOU 1995:60) i stort sett försvinner då

fridkränkningslagen redan efter några år skrivs om i proposition 1998/99:145 (Ändring av fridkränkningsbrotten). Ett exempel på det är att uttryck som ”kön och könsrelationer” konsekvent byts ut mot ”personer och nära relationer” i diskussionen kring lagen (Wendt Höjer, 2002, s. 195).