Det övergripande målet med den kritiska diskursanalysen är att kartlägga förbindelserna mellan språkbruk och den sociala praktiken, därför anses den lämplig för studier av kommunikation, kultur och samhälle.
Det finns flera strömningar inom kritisk diskursanalys som bland annat grundar sig på att sociala och kulturella processer bara delvis har en lingvistisk-diskursiv karaktär. När texter skapas och tolkas bidrar texten till att konstituera den sociala världen. Här kan också sociala och kulturella förändringar ske. Inte bara texter och tal utan också bilder bidrar till diskursens innehåll. Detta innebär att bildanalys kan komplettera en textanalys. Den kritiska diskursanalysen menar att diskursiva praktiker ger upphov till och bibehåller de maktförhållanden som finns i samhället. Diskursen anses då fungera ideologiskt. Den kritiska diskursanalysen vill tillhandahålla redskap att avslöja detta missförhållande och därigenom medverka till en social förändring.135
133
Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s. 11 f.
134
Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s. 25 f.
135
Språkprofessorn vid Lancaster universitet Norman Fairclough har utarbetat en metod av kritisk diskursanalys i tre dimensioner, vilket innebär att man kombinerar textanalys och social analys. Detta gör att man får en mera komplex bild av sitt material än om man bara skulle använda en analysmetod.136
Två saker är viktiga när man analyserar diskurs enligt Fairclough; den kommunikativa händelsen och diskursordningen. Den kommunikativa händelsen är i vilket sammanhang texten finns. Det kan vara en intervju eller som i denna uppsats en tidskriftsartikel. Diskursordningen är summan av de diskurser och genrer som finns inom ett socialt sammanhang.
I Faircloughs analysmodell utgör text och bild den första dimensionen. På denna nivån görs en språkanalys och eventuellt också en bildanalys. Den andra dimension kallas diskursiv praktik innebär att man studerar hur texten produceras och konsumeras. En annan viktig aspekt är att granska vilka andra texter som texten kommunicerar med.137
Den tredje dimensionen kallas social praktik och innebär att hänsyn tas till den mera omfattande sociala praktiken. Social praktik innehåller inte bara diskursiva element utan även icke-diskursiva i vilka man ska använda sociologisk teori och kulturanalys. På denna nivå är det meningen att diskurserna och diskursordningarna ska förklaras med hjälp av sociala teorier. Exempelvis skulle senmodernitetens teorier kunna förklara människornas sociala relationer. Den sociala praktiken och texten sägs kommunicera genom den diskursiva praktiken.138
Textanalys
I en textanalys undersöks textens uppbyggnad och vilka medel författaren har använt för att föra fram sitt budskap. Norman Fairclough tar upp aspekter på texten som hur författarens person blir synlig i texten, hur identiteten byggs upp. Detta kallar han etos (karaktär).139
Fairclough vill också undersöka hur händelser och processer framförs i texten. Detta är avgörande när man vill titta närmre på textens ideologi. Författaren kan använda aktiva eller passiva former eller nominalisering vid sin framställning av händelser. En nominalisering innebär att den aktives roll i en
136
Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s. 72.
137
Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s. 74 f.
138
Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s. 90 ff.
139
process tonas ned genom att ett substantiv istället ersätter processen. Som läsare vet man inte vem som utförde handlingen och ingen blir ansvarig för den. Som exempel för nominalisering tar Winther Jörgensen och Phillips meningen ”det var många avskedanden på sjukhuset”.
En annan språklig konstruktion som påverkar tolkningen i texten kallas modalitet. Det innebär i vilken grad författaren förhåller sig till sitt påstående, hur starkt han eller hon instämmer i sitt meddelande. Satserna ”det är kallt”, ”jag tycker det är kallt” och ”kanske är det lite kallt” är Winther Jørgensens och Phillips exempel på detta. Fairclough menar att talaren, eller författaren, konstruerar sociala relationer på detta sätt. Det är talaren som avgör vad som är ”sanning” när han eller hon hävdar sin kunskap och auktoritet.
En mening kan modifieras med att dämpa tvärsäkerheten med ”liksom” och ”lite”. Detta kallas hedge.140
Ett vetenskapligt påstående kan alltså tolkas på olika sätt. Kasperowski refererar till Latour och Kusch som menar att samma påstående kan få status av någon av följande modalitet: vild gissning, trovärdig idé, nya forsknings-resultat framtagna av andra, fakta, och given sanning. När ett påstående tas för en given sanning har påståendet ”stabiliserats” och ingen behöver längre argumentera för påståendet och det kan dessutom fungera som ett stöd för andra utsagor. Påståendet har blivit en ”svart låda” (black box).141
Bildanalys
Populärvetenskapliga tidskrifter är ofta rikt illustrerade. Färgsprakande bilder på den blanka första sidan ska locka och väcka nyfikenhet hos den potentielle köparen. Dessa bilder förmedlar liksom texten ett budskap, de är tecken som kan tolkas.
En undersökning av illustrationer av förhistoriska djur och växter i populärvetenskaplig form visade att dessa ofta var realistiskt utformade medan deras vetenskapliga motsvarighet var schematiska och abstrakta. De realistiska bilderna var en tolkning av hur djur och växter kunde ha sett ut, genom den konkreta bilden låses tolkningen till ett specifikt alternativ och vetenskapliga fakta doldes.142
Bildanalys brukar utgå ifrån semiotiken. Semiotik, ibland kallad semiologi, betyder teckenlära eller den allmänna vetenskapen om tecken. Vad är ett
140
Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s. 87 f.
141
Kasperowski, 2001, s. 27.
142
tecken? Göran Sonesson, docent i semiotik, menar att tecken är ett ting som står för ett annat ting: ”Att se någonting som något annat än vad det omedelbart är innebär att uppfatta det som ett tecken.”143 Den schweiziske språkvetaren Ferdinand de Saussure (1871–1913) var en av de första som diskuterade tecknets betydelse inom språket. Saussure skiljde mellan betecknande och betecknat, eller med andra ord, uttrycket och innehållet.144
Fotografiet är en slags bild som har en särskild ställning inom bildkonsten. Länge ansåg man att den fotografiska bilden var det naturliga tecknet. Eftersom fotografiet avbildade ett utsnitt av verkligheten tyckte man att det inte fanns någon distans mellan bilden och verkligheten. I början av 1960-talet gjorde litteraturvetaren Roland Barthes (1915–1980) en banbrytande analys av en reklambild. I denna analys förde han in de Saussures begreppsapparat i tänkandet kring fotografiet sett som en bild.145
Barthes delade upp bilden i två betydelsenivåer, den denotativa och den konnotativa. Barthes menade att denotationen representerade det ”objektiva” i bilden, en allmänmänsklig betydelse, medan det konnotativa var mera ”subjektivt”, och avhängigt en bestämd kultur.146