Kungliga Operan

3.4.1. Gamla operahuset 1775

Gustav III lade grunden till den svenska operakonsten. Fransk opera och teater var så självklart att tanken på svensk opera var obegriplig, men kungen samlade snabbt ihop ett kompani. Problemet var bara var de skulle hålla till. En del av föreställningarna kunde spelas på Bollhuset, men det var egentligen alldeles för litet.

Bortsett från slottsteatrarna på Drottningholms slott, Gripsholms slott och Ulriksdals slott, fanns det bara en svensk teater i Stockholm. Den var dock i mycket dåligt skick och helt fel placerad. Istället för att ligga i stadens centrum låg den i dunkla kvarter där det söps och slogs, i Gamla stan.

Därför bestämde kungen att ett nytt operahus skulle byggas i Stockholm. Platsen blev Gustav Adolfs torg vid Strömmen. Gustav III hade låtit köpa den De la Gardieska tomten, Ekebladska huset och en del andra byggna- der som låg där Gustav Adolfs torg ligger idag. Operahuset såg ståtligt ut på framsidan, men på baksidan där den vanliga publiken fick gå in var det inte lika tjusigt. När man rev husen som stod där innan hade man av ekonomiska skäl sparat en del av husens fasader som man sedan återan- vände på operahusets baksida.

Huset ritades av arkitekten Carl Fredrik Adelkrantz, som även åter- uppbyggde Drottningholms slottsteater efter branden 1766, och som invigdes 1782 med pompa och ståt. Salen beskrevs som en av de vackraste i Europa, med nitton loger per rad, utom i den första där det bara fanns tolv eftersom den stora kungliga logen tog stor plats. Den stora ljuskronan i taket imponerade också. Ridån var röd och de dominerande färgerna var vitt, guld och grått. Salongen var elliptiskt formad, med scenen i ena änden och kungens loge i den andra, så att han skulle få det bästa ljudet.

Dock är det tveksamt om Adelkrantz fick något mer än äran för något av de två husen, eftersom varken hovet eller staten ville kännas vid skul- derna.

Operahuset var mycket aristokratiskt och det utfärdades kungörelser över vilka vagnar och ekipage som fick stanna utanför stora entrén och vilka som fick åka runt till baksidan.

Gustav III fick dock bara njuta av sitt operahus i knappt tio år innan han blev skjuten på en maskeradbal på operan och avled två veckor sena- re. Rummet dit kungen fördes blödande finns fortfarande kvar i husets övre regioner. Det demonterades försiktigt och återuppbyggdes i det nya huset.

3.4.2. Varför byggdes det nya operahuset?

År 1892 gav Oscar II order om att riva operahuset, något mycket ovanligt eftersom de flesta operahus hann brinna ner innan det fanns en tanke på rivning. Men det var absolut nödvändigt då den gamla yttermuren mot Strömmen sjönk p.g.a. landhöjningen och den därav följande grundvat- tensänkningen. Huset höll på att gå itu och en del var på väg ut i vattnet.

Huset svarade heller inte mot de brandsäkerhetsregler som fanns och tek- niken kring scenen var föråldrad. Kungen ville ha ett större operahus som kunde mäta sig med dem nere på kontinenten, 948 platser var alldeles för lite för den växande staden.

Men många var kritiska till kungens idéer. Mittemot operahuset på andra sidan Gustav Adolfs torg låg Arvfurstens palats*, vars framsida redan på 1790-talet hade gjorts till en spegelbild av operahusets fasad. Nu menade man att torgets utsökta balans skulle förstöras när den ena av de gustavianska tvillingbyggnaderna revs (se bilder bilaga L).

3.4.3. Vem var arkitekten och varför blev det han?

Arkitekten Axel Johan Anderberg var bara 29 år när han 1892 fick sin ritning på ett nytt operahus antagen. Anderberg hade flera nya idéer, men hämtade också inspiration från både kungliga slottet och det gamla operahuset. Hans största förebild var dock Charles Garnier, arkitekten som byggt det överdådigt fantastiska operahuset i Paris 17 år tidigare. Han var också förtjust i neo-barock och art nouveau.

Anderberg hade studerat på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm och Kungl. Akademien för de fria konsterna.

Den unge arkitekten gjorde en radikal förändring av operahusets plan- lösning. Sedan gammalt hade kungen haft en egen ingång så att han inte skulle behöva beblanda sig med folket, och eftersom han satt i mitten av salongen delades huset upp i två delar utan kontakt med varandra. Anderberg lade istället den kungliga logen vid scenens högra sida, i själva prosceniet, så att kungens ingång låg för sig på sidan av operahuset, ut mot Strömgatan. I andra länder ligger statsöverhuvudets loge på vänster sida om scenen, men hade den gjort det i det här operahuset hade kung- ens ingång legat ut mot Arsenalsgatan där trafiken var livlig. På vänster sida ligger istället en loge för gästande ambassadörer och liknande.

Att kungligheterna nu satt nära scenen, rakt över hovkapellets slag- verk, och varken såg eller hörde särskilt bra var ju en annan sak. Det viktiga var att synas av folket.

3.4.4. Bygget

Det blev en del problem under byggandet, det var mycket lera och pelarna sjönk, och berg och sand var ännu mer ovälkomna störningar. När väl huset stod klart var åsikterna blandade, det var visserligen pampigt, näs- tan så att det blev svårsmält för vissa som kallade huset för en jättesnigel eller ett grosshandlarpalats. Insidan blev dock mer populär, tekniken var modern och guldet och alla utsmyckningar låg rätt i tiden.

3.4.5. Efter invigningen

Det nya operahuset invigdes av Oscar II 1898. Det enda som finns kvar från gamla operan är rummet där den skjutne Gustav III togs om hand, och änglarna som håller riksvapnet som sitter ovanför scenöppningen. Änglarna togs ner när huset revs och sattes upp ovanför prosceniet igen i det nya huset. De har sett alla föreställningar som getts på Operan.

skilja dem kallas det gamla huset för den gustavianska operan och det nya för den oscarianska operan.

Efter nästan 100 år genomgick operahuset en ordentlig renovering och de publika utrymmena tvättades, målades och omförgylldes. Alla konst- verk i trapphallen och hela Guldfoajén var täckta av sot från herrarnas cigarrer, men efter många timmars arbete, man gned guldet med bröd, var Guldfoajéns guldstuckatur på väggarna och i taket åter glänsande. Från de enorma speglarna som ger en känsla av att foajén sträcker sig hur långt som helst, till guldet, kristallkronorna och de vackra möblerna, allt är identiskt och guldbrokaden är från samma tillverkare som de ursprungliga tygerna från 1700-talet.

3.4.6. Exteriör och interiör

3.4.6.1. Exteriör

Operahuset ser från vissa håll ut som ett antal lådor som staplats på varandra, och sedan blivit utsmyckade. En del av dekorationerna, till exempel balustraderna** på taket och terrasserna, är i stort sett kopior från kungliga slottet. Balustradernas dockor är av gotländsk sandsten och dörr- och fönsteromfattningarna är i kalksten från Öland. Även huvudlis- ten är av kalksten, från Närke.

Fasaden där entrén ligger är naturligtvis den mest utsmyckade delen av huset. Loggian*** ovanför entrén är djup och mycket vackert dekorerad, en vacker bakgrund till Gustav III och Oscar II namnchiffer. Statyerna på fasaden ett par våningar upp är i sandsten från Oberkirchen.

Pelarna är i granit och ungefär fem meter höga. Operahusets nedre våningsplan är i grovhuggen, rödaktig granit från Vätö i Roslagen och huvudportarna i snidad och mörkbonad massiv ek. Det är tydligt att Anderberg inspirerades av Garniers arbete.

När den runda lyktan på balkongen ovanför biljettförsäljningen lyser rött är alla biljetter till kvällens föreställning slutsålda.

I Arvfurstens palats ligger idag utrikesdepartementet. Balustrad – en typ av räcke. Loggia – en täckt pelargång eller veranda.

* ** ***

3.4.6.2. Interiör

Interiören växlar mellan barock och oscariansk pompa och ståt. Det är marmor och guld som gäller. Eftersom Sverige var i union med Norge när operahuset byggdes fanns det förmodligen någon form av tyst överens- kommelse att hämta en del av materialet från grannlandet. Bland annat kommer den nästan genomskinliga citronmarmorn som används i trapp- räcket och det flerfärgade mönstrade marmorgolvet från Norge.

Trappan leder upp ur vestibulen och nästan genast öppnar sig enorma valv ovanför huvudet. Grundfärgen är vitt, precis som i det gustavianska operahuset, och guldstuckatur och utsirade kornischer sitter i ett intrikat mönster bland valven. Takmålningar ramas in av ytterligare snidade guldtäckta former och runda lampor får guldet att skimra. Grågrön mar- mor pryder golvet i trappan där det också ligger en tjock grön matta som hålls på plats av smäckra mässingsstänger.

En av de salar som finns i huset är Guldfoajén. Här samlades man i pauserna och herrarna blossade på sina cigarrer. Anderberg hade egent- ligen velat ha parketten på gatuplanet istället för på andra våningen som det är nu, men grundvattnet låg för högt. Istället hamnade Guldfoajén i höjd med första raden, något som blev precis rätt. Då fick han nämligen möjligheten att bygga ytterligare en fantastisk trappa som han kunde dekorera.

Guldfoajén ser ut precis som man föreställer sig den, nämligen täckt av guld. Väggarna och taket är täckta av bladguld, och guldet bryts bara upp av ett antal vackra målningar och byster, samt förstås alla speglar. Elva meter upp i taket hänger flera stora ljuskronor och speglarna skapar en speciell känsla när spegelbilderna speglas i oändlighet i den 27 meter långa salen. Möblerna är klädda i guldskimrande florentinsk guldbrokad från Frankrike.

Själva salongen har huvudfärgerna vitt, rött och guld. Väggarna fram- me vid prosceniet är rikt dekorerade med olika utsirade former, allt täckt av bladguld. Änglar och små keruber i gips bryter av mot guldet och i den stora plafondmålningen av konstnären Vicke Andrén kan man se en av änglarna hålla i operahusets planritning. De tre balkongernas utsidor är klädda i guld och även dem utsirade. Lampor sitter i väggljusstakar och den två ton tunga ljuskronan i taket har 252 lampor som sakta tonas ned inför föreställningen. Röd sammet klär alla säten och insidan av balkong- erna. Ridån är målad med fransar, tofsar och djupa veck, och är en exakt kopia av den som hängde i salongen när huset invigdes 1898. Naturligtvis är även den i rött och guld. Ovanför ridån hänger de två änglarna som håller i riksvapnet (se bilaga L).

Scenen är stor som en halv hockeyplan, 26m bred och 19m djup, och upp till tågvind är det hela 23m.

När föreställningen är slut sänks järnridån ned. I händelse av brand någonstans i huset sätter denna ridå stopp för vidare spridning in i den andra delen. Operahuset är nämligen inte ett utan två hus, det publika och scenhuset. Eftersom scenen har en lutning på 4%, något som är ovanligt och ovant för gästande kompanier, så lutar sidokorridorerna 4%. Det medför att parkett måste ha samma lutning fast åt andra hållet.

Anledningen är främst att det ger möjlighet att laborera med perspektivet för att skapa djup, samt att parkettpubliken ser bättre. Lutningen ställer extra stora krav på dekoren, därför uppfinns det ofta speciallösningar av teknikerna. Faktum är att operahuset i Stockholm är marknadsledande på scenteknik i vår del av världen.

Huset är fullt av gångar och skrymslen, och i och med att den ickepu- blika delen lutar så kan man börja på våning tre och sluta på våning fyra. Alla korridorer är dessutom identiska, så det finns en hel del historier om folk som har gått vilse.

3.4.7 Total yta, antal salonger och sittplatser

Kungliga Operan har en total yta på 52 800m2 _{och har en teatersalong. I}

teatern finns 1 165 platser, på 110 av dem ser man så dåligt att biljetterna säljs billigt som lyssnarplatser.