Teatro alla Scala,

3.2.1. Varför byggdes operahuset?

I februari 1776 hade den tidigare teatern brunnit ner till grunden under en karneval, och La Scala skulle bli det nya centret för opera i Milano. Initiativet togs av nittio välbärgade herrar som hade ägt loger på den gamla teatern. De skrev till Ferdinand I av Österrike och bad om en ny teater, och gärna också en där de kunde vara under byggets gång. Den nya teatern byggdes på Santa Maria alla Scalas tidigare plats. Kyrkan revs och efter två år stod det nya operahuset klart.

3.2.2. Vem var arkitekten och varför blev det han?

Teatro alla Scala har som tidigare nämnts pekats ut som det fulländade offentliga operahuset. Grundformen i åskådarrummet var elliptisk och akustiken var utmärkt. Bakom detta mästerverk stod arkitekten Giuseppe Piermarini. I Italien var Piermarini en välkänd arkitekt som tillhörde neoklassicismen*. Han fortsatte att utveckla logeteatern så att den skulle rymma en ännu större publik, men fortfarande behålla akustiken och sin skönhet. Men arbetet hade inte varit alldeles enkelt. Piermarinis första skiss för det nya operahuset blev nämligen direkt ratad av den österri- kiske guvernör som hade hand om projektet. Den andra skissen däremot togs bättre emot och godkändes av kejsarinnan Maria Theresa.

3.2.3. Bygget

Kostnaderna för bygget betalades genom försäljning av logerna. Det dröj- de inte länge innan La Scala blev den självklara mötesplatsen för adliga och välbärgade Milanobor. Ovanför logerna fanns plats för dem som hade det sämre ställt och inte hade råd med egna loger eller ens en egen plats på parketten. La Scala hade även ett casino i sin foajé.

Brandsäkerheten hade blivit bättre i det nya operahuset än i de tidi- gare, det gick nu att evakuera människor från både de publika områdena och resten av huset. La Scala lystes upp av 84 oljelampor kring scenen och ytterligare ett tusental i resten av operahuset. För säkerhets skull var flera rum utrustade med vattenhinkar.

Lyckligtvis skedde det inga stora olyckor, och 1860 introducerades gas- ljuset. I slutet av 1800-talet kom det elektriska ljuset och 1883 var hela operahuset försett med elektricitet.

3.2.4. Efter invigningen

Teatro alla Scala invigdes i augusti 1778. Det som framför allt spelades var opera buffa**, bland annat Il barbiere di Siviglia – "Barberaren i Sevilla". När repertoaren förnyades mellan 1793 och 1798 var den influ- erad av den neoklassiska franska stilen, och opera buffa och romantiska operor spelades om vartannat.

1806 bestämde sig Alessandro Sanquirico, scenograf*** på La Scala, för att anpassa teatern till den nya romantiska riktningen.

Många kända operor spelades för första gången på La Scala. Det var operor av Giuseppe Verdi, Pjotr Tjajkovskij och många fler. Speciellt Neoklassicism – en stil som

efterbildar den klassiska antiken.

Opera buffa – komisk opera. Scenograf – konstnär som gör teaterdekor.

* ** ***

Verdi hade en stark anknytning till La Scala. 1839 introducerades hans verk för första gången, och hans verk Nabucco (1842) hjälpte till att stärka La Scalas position som en av de ledande teatrarna i Europa. 1872 spelades Aida för första gången i Europa, på La Scala.

År 1898 fick teatern stora ekonomiska problem och man försökte sig på nya sätt att styra La Scala. En man som fick en betydande roll var Arturo Toscanini. Toscanini blev konstnärlig chefdirigent och ändrade om ordentligt i både sättet att sätta upp en föreställning och dess förhållande till publiken. Han anses vara en av tidernas största dirigenter och gjorde mycket för La Scala. Bland annat var det han som inkluderade symfoni- musik i repertoaren. Efter att ha spelat Richard Strauss Salome började teatern att välkomna utländska kompositörer.

Från 1921 fick man inte längre hyra logerna privat, efter första världs- kriget råkade teatern i en ekonomisk kris och La Scala togs över av en statlig organisation. Nu skedde en del förändringar i operahusets inre. Scenen byggdes ut och blev större, och tekniken bakom uppdaterades. Organisationen såg till att operahuset användes, och under åren fram till andra världskriget uppträdde många artister på dess scen.

Under andra världskriget blev operahuset mer eller mindre sönder- bombat, men renoverades och öppnades igen 1946. Det dröjde inte länge innan La Scala återigen tog sin plats i toppen bland de mest uppskattade operahusen.

1997 blev La Scala privatägt och därmed moderniserat. Bland annat började man turnera runt om i världen.

La Scala började renoveras 2002 och två år senare öppnades teatern igen med samma opera som invigde La Scala 266 år tidigare. Under reno- veringen fruktade många att de historiska detaljerna skulle gå förlorade, men operakompaniet var väldigt nöjda när de upptäckte hur bra akusti- ken blivit efter att den tjocka röda mattan tagits bort. Arbetet har bland annat inkluderat att bevara operahusets utseende och att förnya tekniken bakom scen.

3.2.5. Exteriör och interiör

3.2.5.1. Exteriör

Fasaden är i huvudsak i sten och elegant utan att vara överdådig. Fönstren på andra våningen skiljs från varandra med dubbla pelare och utsirade kornischer pryder fasaden.

3.2.5.2. Interiör

På insidan är huset mycket enkelt jämfört med till exempel Garniers ope- rahus. Dock finns det gott om guld, stuckatur och statyer.

I salongen är de sex balkongerna i vitt med utsirad stuckatur klädda i bladguld, fyra stora korintiska pelare i guld och vitt står i prosceniet och där finns även plats för två gyllene statyer. Kejsarens loge ligger på andra balkong, mitt emot scenen, och har en elegant rektangulär form. Taket är skulpterat, i vitt och guld, och mitt över salongen hänger en stor ljus- krona. Det sitter belysning i form av ljusstakar på utsidan av balkongerna som långsamt tonas ner när föreställningen ska börja. Naturligtvis fanns den röda sammeten på väggarna i balkongerna och på sätena (den är nu delvis borttagen). Ridån är målad i rött med gyllene band och fransar och det kejserliga vapnet i guld är målat mitt i.

Operahusets in- och utsida ger ett smakprov av vad som komma skall längre fram i tiden. Här finns början till de extravaganta teatrar som byggdes i Paris och Wien. På La Scala är det dock fortfarande smakfullt dekorerat och i lagom mängder (se bilaga J).

3.2.6. Total yta, antal salonger och sittplatser

Efter ombyggnaden av Teatro alla Scala är det ingen som vet hur stor husets totala yta är. Operahuset har en salong med plats för en publik på 2 800 personer.