Kunskapsprocess – förändringspotential

En annan del i den uppgift som fokusgruppsdeltagarna fick var att undersöka om de trodde att de hade möjlighet att minska sin konsumtions miljöpåverkan och i så fall hur. I grupperna diskuterades frågan flitigt och med citat kommer jag att belysa hur deltagarna upplevde sin förändringspotential:

Men att minska sin konsumtions miljöpåverkan är för min del, helt fullt möjligt. Definitivt […] vara mer snål med användandet av elektriska prylar, ladda batterier istället för att köpa nya och slänga dom gamla, kanske inte köpa så mycket grejer som är superförpackade utan tänka lite mer på det och i den mån man har råd köpa mer eko och krav (Helena 21 år, student, större stad). Jag funderar på att skaffa en cykel så åker man inte så mycket kollektivt och bil heller kanske (Erik, 20 år, student, teknisk högskola)

Man kan skaffa en matkompost och kompostera (Lisa, 33 år, arbetslös, landsbygd)

Man kan handla grejer som är gjorda i närheten, mat och sånt som produceras häromkring och spara på energin på olika sätt (John, 28 år, arbetande, landsbygd)

Under en diskussion om att man egentligen bara borde handla närproducerat reflekterade Peter över att det skulle kunna bli svårt att få tag i allt som man konsumerar från närområdet:

Jag tror det hade varit jäkligt svårt, vilken utav våra listor vi än väljer, att fixa alla dom här grejerna från Sverige, eller i alla fall norden, eller även Europa hade varit svårt (Peter, 20 år, student, universitet)

Josef höll med Peter i hans resonemang men menade att det i grund och botten handlar om vad man är villig att ge upp:

Man kan ju överleva på det, om man verkligen går in för det liksom, att nu ska jag inte äta nåt annat typ, det måste ju finnas liksom bröd härifrån och typ som vin o cognac det överlever man utan det liksom. Man överlever utan såna exotiska frukter från Afrika och från Sydamerika och sånt och kaffe det överlever man utan. Egentligen alltså, det är inte många saker som är livsnödvändiga direkt. (Josef, 21 år, student, teknisk högskola)

Rebecka som ingick i en annan grupp än Josef och Peter reflekterade över att vi i många fall kanske måste anklaga oss själva för hur vi agerar:

Man kan faktiskt säga att man har ju faktiskt satt sig själv lite i klistret med, för man vill ju ha så fruktansvärt mycket idag också. Alltså man eftersträvar ju att ha väldigt mycket, vilket gör att man konsumerar mycket. (Rebecka, 26 år, student, mindre samhälle)

Josef och Rebeckas uttalande kan tolkas utifrån vad det är som bestämmer vad vi konsumerar. Josef menar att det inte är mycket av det som vi konsumerar som är livsnödvändigt. Relaterar man till Maslows behovshierarki (Maslow 1962) menar Josef att det väldigt lite av det som vi konsumerar som är till för att tillgodose människans grundläggande behov. Det mesta vi konsumerar är till för att stilla andra behov och Josef menar därför att det inte är nödvändigt för vår överlevnad. Veblen som belyses i (Corrigan 1997) menar att vi konsumerar för att visa vår sociala status och vårt välstånd och att överklassen ”sätter agendan” som de lägre klasserna strävar efter att uppnå. Rebecka och även Lisa (se avsnitt 6.1.3) belyser detta, när de menar att de har svårt att bli nöjda och att de hela tiden eftersträvar mer vilket driver på konsumtionen. Kanske är det så att de konsumerar just för att visa sin sociala status i vissa fall. Bourdieus teorier om habitus som tas upp i (Miegel & Johansson 1996) kan också kopplas till deras resonemang. Bourdieu använder habitus för att förklara människans handlingsmönster och habitus bestämmer våra preferenser exempelvis vid konsumtion. Människor från samma samhällsklass har liknande habitus vilket gör att det går att se vilken plats i den sociala strukturen som en individ har genom deras sätt att konsumera. Vår habitus styr hur vi konsumerar och detta bidrar både till att upprätthålla och reproducera den sociala struktur som finns i samhället. Att Rebecka och Lisa har svårt att känna sig nöjda kan bero på att deras klasshabitus ställer vissa krav på vad de ska konsumera för att upprätthålla sin plats i den sociala strukturen. De kan vara så att de i många gånger faller för trycket att konsumera på ett visst sätt just för att de ska behålla sin plats i den sociala strukturen.

Grupperna ansåg att möjligheterna att minska sin konsumtions miljöpåverkan är stora, men att det skulle kräva att de anstränger sig mer och att de omprioriterar vad de lägger sina pengar på. I fokusgrupperna diskuterades även vilka hinder som deltagarna såg ifall de vill minska miljöpåverkan från konsumtionen. Det pekades på hinder av personlig karaktär:

Det kostar ju alltid mer nästan med kravmärkt och att köpa nåt som är svenskt kostar ju mycket mer än att köpa nåt som kommer från Asien, så det känns som ett ganska stort hinder att det är pengar som avgör ens miljöval (Gustav, 27 år, arbetslös, mindre stad)

Samtliga grupper betonade i likhet med Gustav att kravmärkta och miljömärkta varor ofta är dyrare. En deltagare pekade även på andra hinder förbundna med att handla dessa typer av varor:

Det är inte lika tillgängligt, jag menar det tar tid att leta upp dom ekologiska och märkta varorna, liksom det är inte bara att sträcka ut näven och ta nånting (Erik, 20 år, student, teknisk högskola)

Erik säger här att det skulle krävas mer ansträngningar av honom om han ska vara mer miljövänlig i sin konsumtion. Detta poängterades även av några deltagare i hans grupp:

Om man anstränger sig så kan man nog göra grejer, men man måste anstränga sig liksom, det är ju lättare göra som man gör idag, tycker jag i alla fall (Christian, 22 år, student, teknisk högskola) Ja men det kräver ju mer av en, helt klart, både ekonomiskt och viljemässigt (Peter, 20 år, student, universitet)

Att det är personliga behov och vardagens förhållanden som styr hur vi beter oss angavs i grupperna som hinder för att kunna förändra sig. En deltagare menade att våra vanor i många fall kan utgöra hinder till förändring:

Jag tror mycket handlar om vanor också, man måste ju förändra sig och bryta vanor och det är ju inget man gör, alltså man har ju levt såhär ganska länge och att göra en förändring kräver ju ganska mycket (Rebecka, 26 år, student, mindre samhälle)

Återigen lyfts vanorna fram och här som ett hinder för att kunna genomgå förändring. Deltagarna menar att bryta vanor kräver ansträngning och så länge de inte ser tillräckliga skäl till att ändra sina vanor, så upprätthåller de dem eftersom det kräver mindre ansträngning. Förutom hinder av personlig karaktär diskuterade grupperna återigen vikten av andras agerande och ansvarstagande för att något ska hända. Trots att deltagarna vid detta stadie i diskussionen var mer insatta i sin egen förändringspotential så påverkade fortfarande de psykologiska försvarsmekanismerna deltagarna. De lämnar över ansvaret till en högre nivå, till en politisk nivå. Här nedan följer tre citat från deltagare i de tre olika grupperna. Man kan se att de resonerar ganska likt varandra:

Jag tänker att visst, man kan göra en massa grejer själv, typ sopsortera och cykla och så där. Men i grund och botten så måste det väl handla om politiska beslut, typ nåt som Kyoto och vidare saker. Så att man skyndar på och inför lagar som mer eller mindre tvingar biltillverkare att utveckla andra bilar som inte behöver bensin eller olja, vad som helst alltså.

(Helena 21 år, student, större stad)

Ne men visst jag tror att man kan börja med det här att återvinna och se till att allt hamnar på rätt ställe och att man sen ser till att man handlar ekologiskt och pratar för det, det är ju vad man kan göra själv och så. Men sen, det räcker ju inte med det känner jag, det måste hända nånting större, drastiskt, dom här riktiga miljöbovarna måste ju bort helt, det måste ju ske en avvänjning. Och det kan inte jag göra känner jag, jag kan inte gå och slänga ut datorerna hos folk, jag kan inte gå och säga nu får ni sluta gå och borra olja, för snart så finns det…ja.. (Lisa, 33 år, arbetslös, landsbygd) […] jag vill verkligen att staten ska komma och ge incitament med morötter och piskor. […] För att man vill ju ändå vara miljövänlig, men då måste det till att skapas incitament sådär så att man orkar att hålla det uppe (Erik, 20 år, student, teknisk högskola).

Kajsa efterfrågar också att någon högre instans tar ansvar och sätter gränser åt oss eftersom vi har svårt att klara av detta själva:

Ja människan är ganska så dålig på att sätta gränser eller så att hålla sig till, liksom om det inte finns nåt tvång. Det är ganska lätt att man svävar iväg utanför dom här ramarna som man själv har satt (Kajsa, 27 år, student, större stad)

Trots att deltagarna gärna vill överlämna ansvaret på politiker för att styra utvecklingen åt ett hållbart håll så reflekterade två av grupperna över att även politiker egentligen befinner sig i en ganska obekväm och svårhanterlig roll. En deltagare uttryckte det såhär:

Det är ju liksom ingen politiker som kommer gå ut nu liksom att säga: Nä men ni får bara ha en bil per hundra invånare. Vem skulle rösta på en sån politiker, det är väl det som är så synd. Att inskränka folk i deras bekvämlighet är inte poppis direkt eller att komma med dåliga nyheter, vem vill komma med dåliga nyheter man ser ju hellre att det blir ekonomisk tillväxt. Det tror jag är ett stort dilemma också med politikerna att man blir kanske inte så långlivad om man börjar driva dom här sakerna (Helena 21 år, student, större stad).

Jag tolkar det som att deltagarna i den process som de genomgått under fokusgrupperna både insett sina personliga möjligheter och hinder till att förändra sin konsumtion samt diskuterat och insett andras, som politikers, möjligheter och hinder till att genomföra förändringar.