6 RESULTAT OCH ANALYS
6.1 Kuratorerna i studien
Kuratorerna som intervjuats i denna studie arbetar på regionala sjukhus i Sverige. De är alla verksamma, eller har tills nyligen varit verksamma, inom intensivvård för vuxna patienter. De förmedlar kunskap om kuratorns yrkesroll, arbete, och erfarenhet från de olika intensivvårdsverksamheterna; IVA, NIVA, THIVA, och BRIVA. Samtliga är utbildade socionomer och de flesta har lång yrkeslivserfarenhet. Endast tre kuratorer har arbetat som socionomer i mindre än 10 år. De flesta
intervjupersonerna har till största del varit verksamma inom hälso- och sjukvården men några har också en hel del erfarenhet från andra verksamheter, exempelvis socialförvaltningen. Gemensamt har kuratorerna nästan 55 års erfarenhet av att arbeta på en intensivvårdsavdelning, eller i genomsnitt 6 år per person. Den som varit längst inom intensivvården har arbetat i verksamheten i 16 år medan den kurator med minst erfarenhet arbetat där i drygt ett halvår.
Nästan alla kuratorerna har vidareutbildat sig på universitet eller högskola efter socionomutbildningen. De flesta har läst en s.k Steg 1- utbildning i grundläggande psykoterapi, oftast med inriktning mot kognitiv- och beteendeterapi. Samtliga kuratorer har deltagit i en rad andra icke-akademiska vidareutbildningar. Här kan exempelvis utbildningar inom mindfulness eller medicinsk yoga nämnas.
Alla intervjuade kuratorerna utom en är kvinnor. Detta syns dock inte i presentationen av studiens resultat där pronomenet hen används i syfte att anonymisera kuratorerna. 6.2 Kuratorns yrkesroll och arbetsuppgifter
Kuratorerna beskriver att deras övergripande roll på intensivvårdsavdelningen är att uppmärksamma och arbeta med psykosociala aspekter av betydelse för kritiskt sjuka patienter och deras anhöriga. Den största delen av detta arbete består av direkt psykosocialt arbete med patienter och anhöriga. Det förekommer få exempel på arbete på grupp- eller organisationsnivå. I arbetet ingår också att lyfta psykosociala 15 aspekter för intensivvårdspersonalen, främst i ärende-diskussioner, i syfte att skapa goda förutsättningar för att tillgodose patienters och anhörigas behov av vård och omsorg. De intervjuade kuratorerna berättar att de, till skillnad från i mycket annat kuratorsarbete inom hälso- och sjukvården, huvudsakligen arbetar med patientens anhöriga under vårdtiden.
6.2.2 Stödjande samtal, praktisk information och rådgivning
I likhet med Hartman-Shea m.fl. (2011) resultat visar min studie att kuratorns arbete med anhöriga framför allt utgörs av stödjande samtal, ofta med inriktning mot krisstöd. Praktisk information och rådgivning är också vanligt. Intervjuerna visar att kuratorn är behjälplig i frågor kring hantering av patientens ekonomi, sjukskrivning samt anhörigas rätt till ledighet från sitt arbete för att kunna närvara på sjukhuset. Precis som forskning av Black (2005), Robillard m.fl. (2005), Rose & Shelton (2006), Williams & Rice (1977) samt Young & Iverson (1984) visar intervjuerna att de intervjuade kuratorerna utför psykosociala utredningar och bedömningar. Kuratorerna beskriver att de genom kontakten med anhöriga får en tydligare bild av patienten och dennes psykosociala situation. Kuratorn är också ofta med som stöd till anhöriga och/eller personal vid läkarsamtal kring patientens hälsotillstånd, prognos eller
förändringar i vårdens inriktning. Medverkan på familjekonferenser har även visat sig vanligt förekommande i forskningen (jmf Black 2005; Robillard m.fl. 2005; Rose & Shelton, 2006; Williams & Rice 1977).
6.2.3 Patientarbete oftast av mindre omfattning
Nästan alla kuratorerna arbetar direkt med patienterna på intensivvårdsavdelningen men för de flesta utgör detta en liten del av arbetet. De menar att den främsta orsaken till detta är för att patienterna är svårt sjuka, åtminstone till en början. Många
patienter är inte vid medvetande vid vårdens början och ett flertal vårdas dessutom i respirator. Kuratorernas primära teknologi, samtalet, kan därför inte alltid nyttjas effektivt med patienterna under intensivvårdsvistelsen. Några kuratorer arbetar emellertid med intensivvårdspatienter i hög utsträckning; framför allt de kuratorer som är verksamma på brännskade-intensivvårdsavdelningar.
Patientens medvetandegrad och kommunikationssvårigheter utgör stora barriärer för de flesta kuratorerna. På liknande sätt har tidigare forskning av McCormick m.fl. (2007) funnit att en primär barriär i arbetet utgörs av att patienterna är för sjuka för att att interagera med socialarbetaren. Intervjuerna visar att kuratorerna aktivt måste
15Exempel som ges är bl.a. regelbunden introduktion för ny avdelningspersonal i hur kuratorn arbetar samt, i ett fall, samarbete kring utformning och implementering av psykosocialt stöd inför certifiering av avdelningens verksamhet.
överbrygga dessa barriärer för att samtal med patienter skall komma till stånd . 16 Någon framhåller att den medicinska personalen bättre kan möta patientens psykosociala behov när kommunikationsbarriärerna är påtagliga och patientens medvetandenivå är påverkad.
Även patientarbetet utgörs till stor del av stödjande samtal, ofta gällande psykologisk kris. Praktisk information och rådgivning är likaså vanligt förekommande
arbetsuppgifter. Utmärkande för patientarbetet är dock att flera kuratorer arbetar med motiverande samtal för att höja patientens motivation att medverka i behandling och rehabilitering samt att kontakten med patienter initieras i ett senare skede av
vårdvistelsen. Tidigare forskning om kuratorns arbete på intensivvårdsavdelningen beskriver ej patientarbetet utförligt. Det är också oklart av litteraturen hur
intensivvårdskuratorn förhåller sig till barriärer förknippade med kritiskt sjuka patienter.
6.2.4 Post-IVA verksamhet
Ungefär hälften av kuratorerna deltar i intensivvårdsavdelningens Post-IVA
verksamhet. Inte heller detta resultat går att jämföra med tidigare forskning om socialt arbete inom intensivvårdsverksamhet. Kuratorerna tar emot remisser för vidare
bedömning i ärenden där psykosociala stödbehov uppmärksammats. Remisserna gäller ofta psykologisk kris eller svårighet att anpassa sig känslomässigt- och/eller praktiskt till livet efter kritisk sjukdom och vård. Många kuratorer remitterar främst vidare ärenden till kuratorer på andra mottagningar, på hemsjukhuset, eller på
vårdcentralen efter att ha gjort en egen bedömning i ärendet. De flesta tillhandahåller därmed inte själva det uppföljande stödet över tid. Utifrån svenska riktlinjer om att koordinering och erbjudan om adekvat behandling bör göras av personal med specialiserad kunskap i ämnet (jmf Åkerman 2012), visar intervjuerna att kuratorns kunskap och kompetens underanvänds i detta sammanhang. Det uppföljande
psykosociala stödet ges i huvudsak av aktörer inom andra verksamheter. Det saknas tidigare forskning att relatera dessa resultat med.
Några kuratorer bedriver däremot uppföljningsverksamhet till anhöriga efter att patienter avlidit på avdelningen med flera uppföljande kris- och sorgebearbetande samtal.
6.2.5 Sammanfattning
Resultaten visar att kuratorns arbete på intensivvårdsavdelningen till största del sker på individnivå med patienters anhöriga vilket även framkommer av Hartman Shea m.fl. (2011) litteraturstudie om kuratorns roll på intensivvårdsavdelningen. Det förekommer få exempel på att kuratorn bedriver arbete på grupp- eller
organisationsnivå. Gåfvels menar är detta är vanligt för det sociala arbetet inom hälso- och sjukvården (2014). Intervjuerna visar vidare att de främsta
arbetsuppgifterna överensstämmer med Hartman Shea m.fl. (2011) resultat; de utgörs
16När det inte går att kommunicera med tal sker kommunikation på annat sätt; med papper och penna, genom att använda “ja och nej-frågor” och läsa läppar.
av stödjande samtal, praktisk information och rådgivning. Till skillnad från deras studie betonas dock inte arbetet med att främja och underlätta kommunikation eller kuratorns roll gällande stöd vid livets slutskede i intervjuerna (jmf Hartman Shea m.fl. 2011). Tidigare forskningen visar att det i USA är vanligt att socialarbetaren ingår i ett särskilt palliativt team på sjukhuset och att intensivvårdsarbetet i stor utsträckning rör beslut om vård i livets slutskede. Skillnaderna gällande dessa resultat beror troligtvis på att juridiska, organisatoriska och professionella ramverk skiljer sig mellan länderna.
I likhet med tidigare forskning (jmf Black 2005; Epperson 1977; Williams & Rice 1977; Young & Iverson 1984) utgör krisstöd en av kuratorns främsta arbetsmetoder på intensivvårdsavdelningen. Intervjuerna visar att detta gäller både arbetet med anhöriga och patienter. Mina resultat visar, i likhet med McCormick m.fl. (2007) studie, att patientens svåra sjukdomstillstånd är en barriär i patientarbetet.
Resultatet visar också att patientarbetet skiljer sig från arbetet med anhöriga genom att kuratorerna ofta arbetar motiverande och att insatser påbörjas i ett senare skede av intensivvården. Det saknas annan tidigare forskning att relatera dessa resultat till. Ungefär hälften av kuratorerna är delaktiga i avdelningens Post-IVA verksamhet. Arbetet består huvudsakligen av att göra en psykosocial bedömning och att remittera ärendet vidare. Min slutsats är att kuratorernas kunskap och kompetens underanvänds i detta sammanhang eftersom det uppföljande stödet i huvudsak ges av andra aktörer som saknar specialiserad kunskap om intensivvård. Det saknas forskning att relatera resultatet till.