”Man borde allra helst nalkas sjövägen” läser jag i inledningstexten på en gulnad bok som ligger framme på utlåningsdisken på huvudbiblioteket i kommunens centralort, den idylliska Kuststaden. Jag bläddrar i boken me- dan jag väntar på att bibliotekarien ska bli ledig. Två kvinnor i tidig me- delålder och tre gymnasieungdomar står före mig i kön. Den ena kvinnan
berättar livfullt om den roman av Elsi Rydsjö hon just läst. Ungdomarna diskuterar upplägget av ett projektarbete de planerar. Jag hör att det ska handla om en trerätters middagsbjudning med levande musik till dansen. Jag lyssnar med ett halvt öra på samtalet och läser samtidigt vidare i bo- ken på disken:
Höststormarna kunna här ha en fruktansvärd styrka. Men siktar man Kust- staden så stiger strax tillförsikten. Den öppnar stora famnen mot de sjöfaran- de. Den sträcker ut två långa armar för att mottaga och skydda varje farkost, som söker räddning undan stormen. Då båten förtöjts och man klättrat upp på kajen ser man framför sig rader av låga envåningshus med branta tegel- tak. Bakom denna rad ligger staden med medeltidsmässigt krökta gator och oregelbundet löpande husrader.320
Boken är en historisk översikt över stadens bebyggelse och stadsplan. Halva sidantalet upptas av svartvita fotografier av 1930-talets stadsmiljö – kullerstensbelagda och bilfria gator och torg kantade av putsade gathus med spröjsade fönster, pampiga köpmansgårdar och höga magasins- byggnader kontrasterar mot hamnens ”spättaskutor” och fiskare som rensar och lagar garn efter avslutad fångst. Staden är fridfull, idyllisk och vacker. På min fråga berättar bibliotekarien att boken är mycket utlånad, både av åretruntboende och av sommarboende som numera äger många av de pittoreska husen i stadskärnan. Turism och fritidsboende har fått stor betydelse i kommunens liv och verksamhet. I turistbyråns broschy- rer läser jag att de kommersiella gästnätterna ökar för varje år.
En relativt liten del av Kustbygdens drygt nitton tusen invånare är i dag sysselsatta inom bygdens traditionella jordbruks-, fiske- och sjöfarts- näringar. Vård- och omsorgssektorn utgör i stället vid sidan av handel, transport och tillverkningsindustri den dominerande näringsgrenen. Av SCB:s kommunfakta, 2003, framgår vidare att befolkningens utbildnings- nivå här är lägre än landets genomsnitt. Av samma statistik framgår att avsevärt mycket färre invånare i kommunen är födda utanför landets gränser än landets genomsnittstal. Kommunens öppna arbetslöshet ligger något under rikets genomsnitt. Av de arbetssökande är ungdomar i majo- ritet.321
320 Andrén, Erik, 1942.
Under många år har Kustbygden uppvisat ett accelererande födelse- underskott och en förhållandevis stor inflyttning av äldre. Kommunens demografiska utveckling har i likhet med många motsvarande kommuner bidragit till radikala förändringar i kommunens skolorganisation. Den treårsperiod när jag gjorde mina fältstudier där beskrivs i kommunens kvalitetsredovisningar som turbulent, en uppfattning som bekräftas i mitt fältmaterial.322 Kraftiga budgetunderskott inom skolförvaltningen kom
att medföra omfattande nedskärningar och dramatiska omplaceringar av anställda i ledande befattningar. Dessutom fattades beslut om nedlägg- ning av några av kommunens landsbygdsskolor, beslut som medförde starka reaktioner och fick konkreta återverkningar på verksamheten i kommunens skolor bland annat i form av personalomflyttningar och upprepade ommöbleringar i skolornas ledningsorganisationer. Under perioden pågick parallellt flera brett upplagda utvecklingsprojekt inom skolans verksamhetsområde. Såväl regionens högskolor som Skolverkets lokalenhet var engagerade och bidrog med finansiering. Samtidigt be- drevs en långsiktigt upplagd kompetensutveckling för kommunens skol- ledare inriktad på ledarskapsutveckling. För denna utbildning, som under mitt andra fältstudieår utvidgades till att omfatta också många av lärarna, anlitades ett konsultföretag. Flera av de högskoleanknutna och skolverks- finansierade projekten avslutades innan de fullföljts på grund av de dra- matiska besparingsbeting som lades på skolenheterna framför allt under mitt tredje fältstudieår.323
Kvarnskolan, som jag kallar min fältskola i Kustbygden, är byggd under slutet av 1960-talet och ligger just utanför stadskärnan och i anslutning till ett område med flerfamiljshus som växte fram under samma bygg- nadsperiod. En långdragen process att omorganisera den tidigare låg/mellan- respektive högstadieskolan inleddes under slutet av 1990- talet. Organisationen till så kallad ”F-9-enhet” fullföljdes under mitt för- sta fältstudieår.324 Skolan har ungefär 650 elever. De flesta av eleverna på
322 Skolverket, SIRIS – information om kvalitet och resultat.
323 Till de mer omfattande projekt som inleddes men aldrig fullföljdes hörde sats-
ningar som ”Attraktiv skola”, ”Kultur och skola”, ”Kulturens vardagliga kraft”, ”Trestegsmodellen” och ”Friskvårdsprojektet”.
324 Till enheten fördes då också fritidshem, familjedaghem och förskola. Med dessa
låg- och mellanstadiet bor i den gamla stadskärnan, i centrala villaområ- den eller i det närliggande hyreshusområdet, men några är skolskjutsbarn och kommer resande från intilliggande landsbygd.
Yttre, mycket påtagliga tecken på att den gamla stadieindelningen fortfarande är levande på Kvarnskolan utgör skolgården och elevernas grupperingar där. Lågstadiebarnens territorium är de gröna och kuperade områdena bakom skolan, högstadieeleverna uppehåller sig mest inomhus i ett eget ”kryp-in” i ett källarutrymme medan mellanstadieeleverna dis- ponerar den stora asfalterade gården framför skolan.
När jag inleder den andra fasen av mina fältstudier i Kvarnskolan är det tidig hösttermin och när jag går över asfalten på väg mot klassrum- met är det fortfarande sommarvarmt. Flickor i tunna pastellfärgade lin- nen och korta kjolar hoppar långrep strax utanför de vidöppna klass- rumsfönstren. De har sparkat av sig skorna och hoppar på lätta fötter och räknar högt i kör ”Ett, två, tre”. På ”tre” hoppar en ny flicka in och så gör paret ett gemensamt hopp innan den första hoppar ut. Så fortsät- ter det. Jag minns att det kallades det ”Ström” när jag gick i skolan. Här heter det ”Kedja” lär jag mig senare.
Längre ut på asfaltplanen hör jag ett stort gäng pojkar som sparkar boll. Uppfordrande, jag uppfattar det som närmast hotfulla, skrik på att den bollförande ska passa bollen blandas med negativa och hätska kom- mentarer om mot- och medspelares insatser. En ny pojkgrupp som ser ut att vara i ungefär samma ålder ansluter. Det blir bråk om något, handge- mäng uppstår och strax därpå bryter fullt slagsmål ut. Två av hoppreps- flickorna springer iväg. Jag håller mig lite i bakgrunden och drar mig långsamt mot skolans ingång men uppfattar att flickorna i sällskap med en vuxen närmar sig pojkarna med snabba steg. När truppen kommit fram har de flesta återgått till bollspelet, några har fått tag i en basketboll som de kastar mot de upphängda basketkorgarna, en av slagskämparna sitter utanför plan och ser sur, arg och rödmosig ut. Jag ser hur han muttrar ilsket för sig själv. Den vuxna tar ingen påtaglig notis om honom utan lämnar området. Flickorna vänder också och går i riktning mot sko- lans entrédörr där jag befinner mig. De pratar med varandra och när de passerar mig hör jag hur en av dem i upprört tonläge säger ”Jag hörde att
tionen ingår lärarna formellt i ett antal stadieövergripande arbetslag, men i praktiken lever de gamla låg-, mellan- och högstadiekulturerna vidare.
han sa bög”. Vi får sällskap in genom dörren men de fäster inget avseen- de vid mig. De går med bestämda steg mot lärarrummet där deras frö- ken, Lena, just sväljer en sista klunk kaffe.325
Beprövad erfarenhet och praktisk teori Som en stor familj
Lena, som är klasslärare i 4B, är nyss fyllda 50 år och har arbetat som lärare på mellanstadiet i drygt trettio år. Det första året hade hon en sjät- teklass i Skogsbygden, ”det var mycket, mycket trevligt” minns hon, men hon kände sig instängd.326 Hon längtade hem till havet och så snart det
blev möjligt sökte hon sig tillbaka till Kustbygden där hon är uppväxt. Lena har alltid älskat sitt lärarjobb. Hon minns att hon redan som barn var intresserad av ”det där med skola”.327 Lärare var vad hon alltid
ville bli och det är just klasslärararbetet hon uppskattar:
Att ha hand om en klass och undervisa och försöka få gemenskap med och i gruppen så att säga. Och med föräldrarna och så där, jag har verkligen alltid älskat detta.328
I de intervjuavsnitt som rör målsättningen med arbetet i klassen åter- kommer Lena gång på gång till betydelsen av att alla barn i hennes klass ska känna tillhörighet och känna att de duger både som människor och som skolelever. Hon säger att hon tar arbetet i klassen som en utmaning som i stora delar handlar om att få klassen att känna sig som ”en enda stor familj”, ”alla ska känna den här glädjen för varandra”.329 Hon vill att
325 Under fältarbetets fas 1 följde jag Lena och hennes arbete i en femteklass.
Erfarenheter härifrån redovisas och diskuteras huvudsakligen i kapitlen 5 och 8. Fältobservationerna i föreliggande avsnitt härrör, där inget annat anges, från fältarbetets fas 2. Under denna period undervisar Lena i en ny klass, 4B.
326 Int Kv L:1, s. 2.
Hänvisningar till intervjutranskriptioner görs geniomgående i löptexten. ”Int Kv” refererar till en intervju genomförd i Kvarnskolan, ”L:1” anger att det är den första av en serie intervjuer med läraren Lena där. ”Int Ås Y:1” är på motsvarande sätt den första i enserie intervjuer med Ylva i Åskolan, osv. Sidhänvisningar ges i slutet av en mening och avser sida i den utskrivna transkriptionen. Om flera citat i ett stycke hämtas från samma sida i transkriptionen ges sidanvisningen i slutet av stycket.
327 Int Kv L:1, s. 1. 328 Int Kv L:1, s. 3. 329 Int Kv L:5, s. 6.
eleverna ska lära sig ta och ge, men framför allt återkommer hon till be- tydelsen av glada barn som trivs med varandra och sin fröken. Visst, säger Lena, det är viktigt att ”dom får med sig kunskaper så dom klarar sig i livet” men viktigast av allt, menar Lena, är att eleverna haft en trev- lig tid på mellanstadiet och att de ”minns tiden med glädje”.330
I 4B finns sjutton pojkar och sju flickor. Ett par av eleverna bor i den gamla innerstaden men de flesta bor i hyresfastigheter eller i frilig- gande villor i stadens äldre villaområden. Flera av barnen bor i småbyar strax utanför stan. Tre av pojkarna i klassen är födda i andra länder än Sverige, men de har bott i Sverige under hela sin skoltid. Ingen av ele- verna i klassen har föräldrar med högre akademisk utbildning. I början av fyran tillkom tre elever som under lågstadieåren gått i en av kommunens två friskolor. Deras föräldrar har särskilt önskat att barnen ska få gå i Lenas klass på mellanstadiet. Annars har alla klassens barn gått tillsam- mans som en klass sedan förskolan.
Mellanstadielivet och verksamheten i Lenas klass präglas av ett starkt föräldraengagemang, en gemenskap som Lena värnar om genom att barnens familjer dras in i en rad återkommande aktiviteter i samband med nationella högtider, terminsavslutningar och lokala, folkliga traditio- ner.
Lena undervisar ensam klassen i alla ämnen utom idrott och engels- ka. I klassen finns också Kerstin som är personlig assistent till en av poj- karna. Kerstin har följt klassen sedan lågstadietiden och spelar en aktiv roll i klassens sociala liv. Hon är alltid tillsammans med barnen ute på rasterna och är i hög grad delaktig också i det som sker i klassrummet. Men det är ändå Lena som är den centrala ledargestalten där. Hon leder klassen med fast och varm hand. Ofta när jag kommer till klassen har eleverna ritat hjärtan på tavlan och i dem kan man läsa ”Fröken är bäst”. Jag ser ofta att Lena kramar om sina elever - framför allt flickorna. Rela- tionen till pojkarna är också hjärtlig, men kännetecknas mer av ett humo- ristiskt tilltal än av fysisk närhet. Jag upplever Lena som en stabil, aktiv och glad ”fröken” som inte bara älskar sitt jobb utan också sina ”ungar”, som är det uttryck hon ofta använder om eleverna i klassen. Som jag
upplever det har Lena påtagligt god kontakt med eleverna och med deras föräldrar.
I en längre intervju i november, när Lena har undervisat klassen i drygt två månader, säger hon att hon tycker att nu äntligen börjar hon känna att det är ”hennes klass”. Hon märker att hon nu ”längtar efter ungarna” när hon inte varit i skolan någon dag, men hon tycker att hon fått lägga ner ovanligt mycket arbete på att få grepp om den här klassen. Det har varit en arbetsam termin på många sätt, säger hon och upprepar gång på gång att det har varit och fortfarande är en utmaning att ”forma klassen socialt”. Hon upplever klassen som livlig och okoncentrerad och hon tycker att det finns sidor hos eleverna i den här klassen, en individu- alism, som hon inte riktigt känner igen från sina tidigare klasser. ”Man är självisk och har väldigt lätt för att sätta rubriker på sina kamrater, den ena är si och den andra är så, den kan inte vara med för den är så knäpp”. De kan inte samsas och vara tillsammans på rasterna ”utan några får ha bol- len ena rasten och några andra en annan”. Lena säger också att hon tyck- er att eleverna har väldigt svårt för att lyssna både på varandra, på sig själva och på henne, att få ”en dialog med dom, det tycker jag har varit mycket svårt”.331
När Lena berättar om arbetet med och i klassen framtonar bilden av ett lärararbete där fostransuppdraget går hand i hand med kunskapsupp- draget. Det är också en bild som stämmer väl överens med livet i Lenas klassrum så som jag upplevde det under de två läsår när jag var en åter- kommande gäst där.
Hemma hos 4B
4B:s klassrum är trivsamt ”stökigt”, det känns som det är elevernas och lärarens rum. Stämningen är glad och tillåtande men samtidigt fast disci- plinerad. Här finns mycket tydliga gränser för vad som är tillåtet och inte tillåtet. Jag märker sällan några tecken på att eleverna testar eller tänjer på dessa gränser - i alla fall inte när Lena befinner sig i rummet.
Det är ett ganska stort, kvadratiskt rum med ockrafärgade, målade väggar och en ljus plastmatta på golvet. Rummet ger ett varmt och väl- komnande intryck. Den enda dörren leder ut till en lång, ganska trång
331 Int Kv L:5, s. 1.
korridor – ”mellanstadiekorridoren”. På ena sidan av korridoren löper rader med klädkrokar avbrutna av stängda, fönsterlösa dörrar som leder in till klassrummen. Den andra sidan av korridoren är möblerad med bord och långbänkar där eleverna ofta sitter och arbetar, eftersom det inte finns några speciella grupprum att tillgå.
Mellan klassrummen finns ingen fysisk förbindelse. Varje klass lever sitt eget, ganska slutna klassrumsliv. Kommunikationslänkar till övriga skolan och omvärlden går i stället via den frekvent använda telefon som finns i anslutning till lärarkatedern i främre delen av rummet. Här finns också centralhögtalaren där skolledning, vaktmästare och administra- tionspersonal med jämna mellanrum bryter in i klassrumsvärlden med information och meddelanden till elever och personal.
Ytterväggen mitt emot dörrväggen upptas av höga fönster med röd- rutiga bomullsgardiner och blomkrukor utplacerade här och där. Genom fönstren har man utsikt över mellanstadiets asfalterade rastgård, men eftersom ett gemensamt rastschema ramar in mellanstadieelevernas ar- betsdag, är det oftast tyst och tomt på skolgården under lektionstid. Över dörren ut mot korridoren drar en stor skolslöjdssnidad klocka med vit- målade visare och svarta siffror ofta till sig elevernas uppmärksamhet.
På klassrummets ena kortsida står en traditionell kateder, belamrad med papper, pennor, skolböcker och minnessaker av alla de slag. Skriv- tavlan i det här klassrummet har inte bytts ut mot en modern white- board, som är det vanliga i dag, utan här finns fortfarande den gamla ”gröna” sorten där man skriver med en gnisslande krita. Över tavlan en pappersbård med ”lilla” och ”stora” alfabetet och ett inramat ungdoms- porträtt av kungaparet. I ena hörnet, vinklad snett ut mot klassrummet, står en gammal gulmålad tramporgel på vilken en jordglob placerats. På andra sidan katedern en hylla med en stor rullbandspelare och en liten kassettbandspelare. Framför hyllan blädderblocket med Runebergs: ”Vårt land, vårt land vårt fosterland, ljud högt, o dyra ord” textad med prydlig lärarhand. På långbänken under bokhyllorna står och ligger några böcker exponerade: Pelle Svanslös, Boken om Linné, Flickornas historia, Tove Janssons bilderbok Vem ska trösta Knyttet.
Längst bak i rummet (från katedern räknat) anslagstavlor med elev- teckningar och målningar av svenska landskapskartor. Framför anslags- tavlorna tre datorer och snett ut från det ena hörnet ett högt piano.
Ovanpå pianot står en väldig blomkruka med en buskig grön växt och en korg där små och stora tygmodeller av en klassisk barnboksfigur trängs. I det andra hörnet en vask belamrad med vattenpytsar och penslar. I en spånkorg intill förvaras elevernas rastbollar, hopprepen hänger på en krok på väggen.
Långsidan ut mot korridoren upptas av bokhyllor med uppslags- böcker, ordlistor och några tidskriftssamlare. På översta hyllan samsas ett par udda blomstervaser med damhattar i varierade storlekar och en stor dalahäst, ett par stearinljus i mässingsstakar och en elektrisk leksaksheli- kopter. Elevernas bänkar (traditionella, gullackerade med lock) är place- rade i U-form runt två avställnings/arbetsbord - ett runt och ett kvadra- tiskt, båda belamrade med påbörjade teckningar, böcker och anteck- ningsblock. Här råder, liksom i klassrummets bokhyllor och skåp, ett personligt, organiserat kaos. Takets grå akustikplattor och stora ventila- tionstrummor bryter av mot det i övrigt hemtrevliga intrycket.
Språkutveckling genom litteraturen
Vid vårt första bandade intervjusamtal talar Lena och jag om litteratur- läsning i skolan ”förr i tiden”, det vill säga när Lena var nyutbildad lärare i början på 1970-talet. I jämförelse med i dag menar hon att det skett en förändring:
Det har förändrats mycket. Jag tycker det är mycket mer läsande i dag. Och mycket, mycket mer skönlitteratur. Eleverna väljer själva en bok i dag. Då hade man mer högläsning, alltså både fröken och eleverna fick gå fram och läsa ur en bok. Men det var inte alls så mycket som man läste i skolan utan det var ju mer att man fick låna hem, en lånebok som man sa.332
Men Lena har inte någon känsla av att eleverna är större bokälskare i dag än förr. Det är snarare lärare som har en större tilltro till litteraturläsning- en, menar hon: ”I dag ser man ju på just litteratur som nåt mycket, mycket värdefullt.”333
Värdet i litteraturläsningen säger Lena att hon ser framför allt i den språkutvecklande kraft hon menar att litteraturen äger: ”Dom som läser mycket får ett helt annat språk, ett mycket rikare språk.” Detta, under-
332 Int Kv L:5, s. 9. 333 Ibid.
stryker Lena, är en erfarenhet hon gjort genom sin praktik. Det är ingen- ting hon lärt sig via lärarutbildning eller fortbildning: ”Det är som jag har lärt mig senare och verkligen själv har upptäckt.”334
Lenas uppfattning är alltså att det finns kopplingar mellan elevers läsning och deras skrivutveckling och hon menar att hon ser detta kon- kret genom att jämföra den ”förteckning över alla bänkböcker dom re- dovisat” med de omdömen hon antecknat över texter eleverna skriver. Lena säger att det är vid sådana jämförelser som sambandet mycken läsning - bättre texter, blir tydligt. Hennes erfarenhet är att det finns en kvantitativ dimension här, ju mer man läser desto bättre skriver man.335
Men det är inte bara språkutveckling som Lena menar gynnas av lit- teraturläsning - ”jag tror ju att man får en viss påverkan också”, säger hon - ”rent tankemässigt blir jag påverkad”. Lena säger att hon själv märker att litteraturläsning gör det lättare för henne att formulera sina tankar i ord. Men framför allt ger den en påverkan på det egna språket.336
Språket är ett ord som Lena återkommer till många gånger i våra samtal. Hennes övertygelse verkar vara att det finns en koppling mellan den egna läsningen och ”förmågan att skriva bra” - att ”få ett mycket rikare språk”, som hon säger. ”Man får lättare att hitta på ord och även