Landsorten består av en större och några mindre tätorter inbäddade i om- givande landsbygd. Vi befinner oss i gammal jordbruksbygd, men i dag arbetar de flesta av kommunens fjortontusen invånare inom offentlig sektor, handel, transport och tillverkningsindustri. Kommunen redovisar fem procents öppen arbetslöshet, vilket är något över riksgenomsnittet. Av de arbetslösa är många ungdomar. Kommunen har enligt en aktuell uppgift i lokalpressen regionens högsta ungdomsarbetslöshet, mer än tolv procent. Enligt den tjänsteman på arbetsförmedlingen som intervju-
as i artikeln är ungdomarna ”en svår grupp” vilket han menar beror på att utbildningsnivån är så låg. En ständig diskussion förs mellan arbets- förmedlingen och kommunen om hur de unga i Landsorten ska bli mer studiemotiverade, säger han, men menar samtidigt att det är ett kompli- cerat bekymmer. Problemet är djupt rotat. Många föräldrar har inte heller någon högre utbildning och eftersom föräldrarna lyckats få jobb tror ungdomarna att det inte är så viktigt med skola och studier, menar tjäns- temannen i artikeln. I Kommunförbundets statistik presenteras Landsor- ten som en medelstor förortskommun vilket betyder att mer än hälften av den förvärvsarbetande befolkningen arbetspendlar till näraliggande orter. Av kommunens invånare är färre än tio procent födda utanför Sverige.
I en liten skrift som delas ut till besökare och blivande skolbarns- föräldrar på Vångaskolan, en av kommunens fyra grundskolor, under- stryks bygdens historiska skoltraditioner. Också i modern tid har kom- munen föregripit centrala beslut när det gäller organisatoriska föränd- ringar i skolan. Under slutet av 1980-talet formulerades här en skolpoli- tisk viljeinriktning med fokus på integrering av barnomsorg och skola med den övergripande visionen ”En helhetssyn på barns utveckling och behov”. Idén iscensattes i början av 1990-talet genom att en gemensam barn- och utbildningsnämnd inrättades. Målsättningen var att den peda- gogiska verksamheten skulle hållas samman med den fostran, omsorg och tillsyn som kommunen tillhandahöll. Honnörsord som återkommer i de intervjuer som redovisas i utvärderingar av omorganisationen är indi- vidualisering, trygghet och eget ansvar. Begrepp som gång på gång dyker upp i intervjuerna är också individuella förutsättningar, elevers olika mognadsnivåer och undersökande arbetssätt.
Kännetecknande för Landsortens nya skolorganisation var den ål- dersblandade verksamheten, integreringen mellan skola och fritidshem och skolstart från sex års ålder.391 Barngrupper sammansatta av barn i
391 Sedan lång tid tillbaka har vi i vårt land skolplikt från det år ett barn är sju år.
Skolstarten har traditionellt varit förlagd till höstterminen det året. Fr. o. m. läsåret 1997/98 infördes en förändring i skollagen som innebär att alla barn har rätt att ”börja skolan”, dvs. bli formellt inskrivna i skolan redan vid sex års ålder - om för- äldrarna så begär. Reformen föregicks av ett riksdagsbeslut 1991 om s.k. flexibel skolstart, vilket innebar en möjlighet för kommuner att erbjuda 6-åringar skolstart. Beslutet om den flexibla skolstarten tillsammans med kommunaliseringen av skolan gjorde det möjligt för kommuner att lokalt genomföra genomgripande organisato-
olika åldrar skulle undervisas av arbetslag som bestod av förskollärare, grundskollärare och fritidspedagoger. Karaktäristiskt för organisations- modellen var och är ambitionen att elevgrupper och arbetslag hålls sam- man i organisatoriska enheter, fält, som eleven tillhör under hela sin grundskoletid, från skolstarten vid sex års ålder till övergången till gym- nasieskolan. Strukturens grundidé är alltså individuella studiegångar inom sammanhållna elev- och lärarkollektiv.392
Den stora organisationsförändringen i kommunen genomfördes som en enad politisk viljeyttring och föregicks av förstärkt resurstilldel- ning, kraftfull gemensam fortbildning av förskollärare och lågstadielärare och omfattande information till föräldrarna. Under reformens första år genomfördes därtill ett uppföljande, brett upplagt, treårigt fortbildnings- projekt för all pedagogisk personal i kommunen. Allt sedan starten har förändringsarbetet följts och utvärderats i kontinuerliga, till övervägande del kvantitativa, utvecklings- och forskningsprojekt som finansierats huvudsakligen av kommunen.
Den organisationsmodell som utvecklades i Landsorten har senare på olika sätt prövats och införts i många av landets kommuner. På flera håll har begreppet barnskola kommit att användas för sådan integrerad, ål- dersblandad verksamhet under grundskolans första år.
Vångaskolan ligger i ett blandat bostadsområde med tyngdpunkt på flerfamiljshus i Landsortens centralort. När jag besöker skolan och prome- nerar från pendeltågsstationen går jag först längs en huvudgata kantad av stationssamhällets bastanta stenhus i rött fasadtegel. Jag passerar därefter förbi stora och små villor och sedan genom ett område med flervåning- ars hyreshus omgivna av välordnade och prydliga gårdar. Skolan, som ligger intill hyreshusens stora parkeringsplats, är en typisk 80-talsskola, byggd i ett plan, omgiven av stora varierade lekytor.
En av de första gångerna jag besöker skolan är en tisdag i mitten av januari. Den första snön har fallit. Jag kommer till skolan lagom till för-
riska förändringar inom barnomsorg och skola, en möjlighet som alltså tidigt togs tillvara i Landsorten.
392 Trycket från etableringen av populära friskolor i regionen har bidragit till att
kommunen fr. o. m. hösten 2003 i viss mån givit upp idén om den sammanhållna gruppen. För att öppna för elevernas ökade efterfrågan på valmöjligheter bryts gemenskapen nu upp och eleverna ges i stället möjligheter att under sina tre sista grundskoleår välja mellan ett antal olika inriktningar.
middagsrasten och skolgården är fylld av stojande, lekande barn i olika åldrar. Från parkeringsplatsen får jag sällskap med Eva, en av skolans speciallärare, och vi gör småpratande sällskap över skolgården där barnen åker iskana, rullar snögubbar, brottas, skrattar, tjoar, springer och far runt. Några flickor som ser ut att vara i 10-11-årsåldern ligger på rygg i snön och ”målar änglar” med armar och ben. Ljudnivån är hög, jag upp- lever att det råder en sjudande, glad stämning på gården. Flera ”rastvand- rande” vuxna iklädda särskilda ”rastvästar” i grälla färger rör sig bland barnen. Ett par av dem håller ett vakande öga på vad som ser ut att kun- na utvecklas till ett rejält snöbollskrig på fotbollsplanen. Några av de äldre pojkarna har intagit en uttalat dominerande position, ett par grova målbrottsröster tränger igenom ljudkulissen av barnastoj. När vi närmar oss kommer en färgglad overall rusande. Overallen visar sig vara Jonte, en av pojkarna i Evas 7-årsgrupp. Han är djupt irriterad över att någon eller några av de äldre kamraterna inte följer överenskomna mulningsreg- ler. Eva lyssnar länge och uppmärksamt på Jontes upprörda redogörelse. Därefter följer ett längre resonemang mellan dem om bakgrunden till bråket. Eva uppmuntrar Jonte att själv lösa konflikten genom att prata ut med Petter, som är den som Jonte menar stått för de grövsta ”lagbrot- ten”. Under samtalet kommer Jonte med många inpass som bemöts vän- ligt och nyanserat av Eva. Det råder en förtroendefull stämning mellan dem. När samtalet avslutas tar Eva fram en pappersnäsduk ur handväs- kan, torkar Jonte om näsan och hjälper till att knyta ihop ovarallshuvan ordentligt. sedan rusar han iväg ut i snöbollskriget igen, ihärdigt viftande med armarna.
Möte mellan traditioner En ny rektor
Den första kontakten med Vångaskolan hade jag haft ett par veckor tidi- gare genom ett samtal med skolans rektor, Åsa Björnsson, en kvinna i övre medelåldern. Åsa är lågstadielärare i botten, har gått den statliga skolledarutbildningen och har mer än tjugo års skolledarerfarenhet från såväl storstadsskolor som skolor i andra små och mellanstora kommu- ner. Sedan tre år är hon nu chef för hela det skolområde som Vångasko- lan tillhör, vilket innebär att hon har det yttersta ansvaret för verksamhe-
ten på två grundskolor, två fritidshem och två förskolor med sammanlagt närmare åtta hundra barn från förskolan upp genom skolår sex. Ansvaret omfattar också att vara pedagogisk ledare och chef för drygt hundra an- ställda. Vid vårt första samtal beskriver hon Vångaskolan som en skola med en ”trogen och stabil lärarkår i en socialt blandad miljö”, drygt tre hundra skolbarn säger hon att hon har där, ”medelklassbarn, invandrar- barn och havererade stadsbarn som flyttats ut på landet”.
Skolan är organiserad i fyra s.k. ”fält” - Pandan, Björnen, Vargen och Lejonet. I varje fält är barnskötare, förskollärare, fritidspedagoger och lärare organiserade i arbetslag med gemensamt ansvar för ungefär åttio elever i åldrarna sex till tolv (tretton) år. Det finns inga klass- eller elevassistenter anställda på Vångaskolan, men personaltätheten är ändå 7,5 vuxna/100 barn, vilket är i stort sett detsamma som riksgenomsnittet. När eleverna börjar i skolan (de allra flesta vid sex års ålder) väljer de tillsammans med sina föräldrar vilket av fälten de vill tillhöra och följer sedan det fältet upp genom hela grundskolan, alltså även efter det att de lämnat Vångaskolan och börjat i centralortens enda 7-9-skola. Parallellt med de fyra huvudfälten, finns sedan ett par läsår tillbaka ett ”grundfält”, där ett tiotal elever undervisas med särskilt anpassad undervisning och i långsammare takt. Åsa understryker återkommande både i vårt första informella telefonsamtal och i en senare intervju att eleverna i grundfältet egentligen tillhör ett ordinarie fält - ”dom är alltså inte inskrivna där”, ”dom ska aldrig känna att dom har lämnat det vanliga” och det innebär också att arbetslaget inte förlorar resurser till ”grundfältet”, utan de ligger fast i det fält eleven tillhör ”och det gör att dom ska också ta ansvar för, dela ansvaret för hur eleven utvecklas med de lärare som undervisar i grundfältet”.393
1990-talets decentralisering inom skolans område innebar att lan- dets kommuner gavs utökad strukturell handlingsfrihet när det gäller skola och barnomsorg. Samtidigt gavs kommunerna ett uttalat ansvar för att verksamhetens resultat skulle svara mot de centrala mål som formule- rats. Konturerna av de konsekvenser det förändrade styrsystemet med- fört för enskilda skolors inre arbete börjar nu efterhand bli skönjbara. Från det att den s.k. kommunaliseringen av skolan genomfördes 1991
har skolans uppdrag för rektorer och lärare efterhand skärpts och mani- festerats genom en rad ålägganden. Ett sådant är kravet på att en kommu- nal skolplan antagen av kommunfullmäktige ska upprättas, ett annat är införandet av en lagstadgad skyldighet att i s.k. kvalitetsredovisningar årligen redovisa de mål som uppnås i verksamheten samt presentera vilka åtgär- der som ska vidtas om de nationella målen inte har nåtts. Förordningen om kvalitetsredovisningen infördes alltså 1997. Efterhand har mediedis- kussionerna kring de redovisade resultaten expanderat, såväl på lokal som på central nivå vilket har medfört att skolans ansvariga på olika sätt blivit allt aktivare i sina ambitioner att prestera goda och inte minst mät- bara resultat.394
Åsa Björnsson säger uttryckligen i olika sammanhang att hon rekry- terades till rektorstjänsten på Vångaskolan av just en sådan ambition. Hon blev tillfrågad om hon ville bli rektor för området eftersom ”det var väl- digt skralt med uppnåendemålen och det var väldigt skralt med att vilja se om den verksamhet man hade ledde till nånting”.395 ”De skrala resul-
taten”, menar Åsa, fanns i Landsorten i allmänhet men på Vångaskolan i synnerhet:
AE Och det var nationella provens resultat som visade det eller var det [nåt annat]?
Åsa Ja, det var där jag kunde avläsa det, men jag kunde ju se det för övrigt också och då sa man att vi har så dåligt material, våra ungar är så dåli- ga, men då backade jag för jag har ju haft Stockholms allra sämsta näst efter stockholmsförorten [där jag arbetade] och vi hade inte så dåliga resultat [skrattar] och vi hade mycket, mycket lägre personal- täthet, så jag backade och tänkte, nej, det här stämmer inte. Sen har jag alltid jobbat väldigt mycket med språk och det var där jag funde- rade kring det här om vi inte skulle ha ett läsprojekt, men så gäller det att hitta rätt anfallsmöjligheter [skrattar till] och få det förankrat, för jag kunde ju inte komma [till lärarna] med det bara. Men så var det en lärare som kom och sa ”Jag förstår inte vad jag ska göra, det är så be- svärligt”. Jaha, sa jag, vad är det då, och han var mattelärare, och då sa han ”svenskan, dom förstår inte, kan inte läsa problemen”. Ja, sa jag, men då kan vi ju kanske börja med ett läsprojekt.396
394 Skolverket, 2004, s. 13. 395 Int Vå:R., s. 4.
Av Åsas resonemang framgår det att hon tidigt skaffat sig en uppfattning om att det fanns en tendens hos Vångaskolans lärarkår att inte aktivt vilja gå in i och påverka elevernas läroprocesser. Hon uttrycker det som att lärarna på Vångaskolan inte ville ”handleda barnen vidare” och menar att
den springande punkten var just att man lät ungarna utvecklas fritt, men inte ledde dom vidare, så dom utvecklades så mycket som möjligt och det hade till följd att föräldrarna reagerade våldsamt. Så det var ju så jag fick min in- put att dom stod och lurade på mig här när jag började här och det var väl- digt mycket föräldrasamtal därför att dom fick ju panik när dom kom till nästa skola. Dom kan ingenting [sas det där] och då skyller dom ju naturligt- vis på föregående stadium och då kände jag som så att lärarna här hade ju uppfattningen att dom hade gjort så gott dom hade kunnat och så och sen fick dom ju inte beröm för det utan tvärtom. Och då måste man ju börja dra i, inte några anklagelser, utan göra något konstruktivt för att komma ur det.397
Åsa vill säga, menar jag, att den skolkultur som utvecklats har infärgats av en undervisningstradition uppburen av en pedagogisk föreställning om att ”det var elevernas egna kraft som skulle vara dominerande”, nå- got hon ställer sig tveksam till:
för då kommer man kanske inte så långt, för det är inte så lätt att ut- forska vägen själv alltid. Så därför började jag med att se vad det var vi hade och det vi hade det var väldigt dåliga resultat.398
Av det hon upplevde som starkt och positivt i den skolkultur hon kom till understryker hon lärarnas starka sociala engagemang
Ja, alltså man kan säga så här att här finns ett otroligt starkt socialt engagemang /…/ och det är ju alltså otroligt viktigt att man bryr sig, men en gång när jag var här på studiebesök så skrev jag i mina an- teckningar att i Landsorten finns en verksamhet men inga lokaler, i Grannkommunen finns det jättefina lokaler men ingen verksamhet, så man kan väl lugnt säga att man bryr sig om ungarna och har en bra verksamhet och det har jag också skrivit om i en broschyr som du ska få så kan du läsa mer hur jag beskriver mitt område.399
397 Ibid.
398 Int Vå:R., s. 5. 399 Int Vå:R., s. 8.
Däremot är hon bekymrad över det motstånd mot mätningar av elever- nas språk- och kunskaper som hon menar är starkt i skolkulturen på Vångaskolan.
alltså här finns en fobi för att göra några som helst mätningar, så Eva, specialläraren som jag rekryterade, har ju haft det väldigt tufft efter- som hon kommer från en annan kultur, från ett annat område. Där- för att avstämning har man trott, eller intalat sig, det handlar om att döma ut, men i verkligheten handlar det ju om att du får en möjlighet att veta vad varje barn behöver och den kulturen den hänger kvar, att få bort det synsättet det jobbar jag med ständigt. Därför att om du har Kalle och inte kan stämma av vad han kan då vet du ju inte heller var du ska lägga dina insatser eller vilken pedagogik du ska använ- da.400
Mål- och resultatstyrning
Den svenska skolans styrsystem bygger på en ansvars- och beslutsfördel- ning i flera olika nivåer mellan politiker och professionella på såväl cen- tral som lokal nivå, där de politiska nivåerna, genom det som brukar kallas mål- och resultatstyrning, har att utöva styrning över de olika verk- samhetsnivåerna. Mål- och resultatstyrningens idé är att kunskap om det som sker i verksamheten ska vara grunden för skolutvecklingen. De som befinner sig på nivån närmast verksamheten, det vill säga lärarna, ”de professionella”, förväntas vara de som bär denna kunskap bäst. När det decentraliserade och avreglerade styrsystemet infördes i början av 1990- talet var tanken att ansvaret för skolans verksamhet skulle flyttas närmare dessa verksamhetsnivåer, alltså klassrummen, vilket förväntades vara gynnsamt för skolans utveckling.401
En ny skolledare rekryterades alltså till Vångaskolan när kommunens skolförvaltning och politiska ledning via de nationella proven (sannolikt i jämförelse med andra kommuner i regionen) fick upp ögonen för att elevernas resultat, statistiskt sett var för dåliga. De åtgärder den nya rek- torn först vidtog var att via särskilda s.k. ”Wärnerssonpengar” och en del andra ”omprioriteringar” anställa tre nya speciallärare varav en, Eva, som vi tidigare mötte i nysnön, ”handplockades för att få fart på skolutveck-
400 Ibid., s. 11.
lingen”402 och motverka den ”testfobi” som den nya rektorn upplevde
kännetecknade skolkulturen på Vångaskolan. Hos Åsa väcktes också idén om att initiera ett läsprojekt under en avgränsad period:
ja, så skissade jag lite om att man periodläste och så och så speciallä- raren, Eva som du träffat, hon nappade på det och så. Sen på nåt sätt fick vi igång det och det första fältet fick så lysande resultat så då tog nästa fält vid och sen kom nästa fält och så nästa, så på så vis fick vi det att gå runt och nu är vi inne på andra varvet och nu är det alltså meningen att vi ska gå vidare, för när man ligger så här lågt, så får man börja med läsningen för att hitta att det är kul, så nästa gång nu så är det meningen att vi ska koppla på
Screening och bokfloder
Skolan ansökte och fick medel av Skolverket för att genomföra läspro- jektet och gjorde också en del omprioriteringar när det gällde lärarnas arbetsinsatser för att få möjlighet att arbeta med små elevgrupper under projekttiden. Målet med projektet var att ”höja läskompetensen, ja, läs- hastigheten först och främst”, säger specialläraren Eva, som blev min första kontaktperson och guide in i det som jag vill beskriva som en av Vångaskolans läskulturer. Eva lotsade mig mycket generöst och engagerat genom projektidén, organisationen och verksamheten i stort på skolan.403
Redan den första dagen vi träffas berättar Eva att hon hade blivit oroad när hon började arbeta med 7-åringarna sitt första läsår på skolan – ”inget enda av barnen kunde ju läsa, ingen hade tagit till sig något om skriftspråket i 6-årsverksamheten”, säger hon, men det var det inte någon som reflekterade över eftersom ”lärarna är så kritiska mot alla test och all screening” och så fanns det ju aldrig någon speciallärare på skolan tidiga- re och ”det var väl själva grundidén med barnskolan”, säger Eva kritiskt och tillägger att ”den nya rektorn har ändrat på allt sen hon började”. Innan läsprojektet satte igång genomförde Eva relativt omfattande läsprov på hela skolan – ”varenda unge testade jag”, säger hon. När hon rättat allt, sammanställde hon resultaten och redovisade dem för rek-
402 Tel.samtal jan. 2003.
403 Presentationen av Evas möte med Vångaskolan bygger på minnesanteckningar
från ett längre informellt samtal vid min första fältdag på skolan. Vå: Minnesant. spec. lär. (jan 03).
tor.404 Testen visade överlag ”oroande dåliga resultat”, menar Eva. Ut-
ifrån dessa delades eleverna in i större och mindre grupper. Ett fält åt gången arbetade med projektet under en period om fem veckor. Det innebar att två fält per termin hanns med. Planering och organisation av projektarbetet varierade från fält till fält, men man fångade upp varandras idéer och byggde vidare på erfarenheter som gjordes under de olika peri- oderna. Läsprojektets pedagogiska grundprinciper menar jag utgår från en variant av ”bokflodsprogram”405 och ”hela-skolan-läser-idén”.406
Alla de lärare jag träffat på Vångaskolan är överväldigande entusias- tiska när de beskriver såväl arbetet som resultaten från det första årets läsprojekt. Under den vårtermin jag gjorde mina fältstudier på Vångasko- lan genomfördes läsprojektet för andra året. Projektet presenteras och diskuteras vidare i kapitel 7, men redan här vill jag släppa fram ytterligare en av de röster som ingår i Vångaskolans skolkulturella kör - Gittans. Förr och nu
Gittan har arbetat på Vångaskolan sedan den byggdes under mitten av 1980-talet. Hon är mellanstadielärare fick möjlighet att gå en kommunalt