KVINNONAMNEN I HUVUDKÄLLORNA 153 OCH 158 1 Personbeteckningar

De flesta kvinnor i huvudkällorna 1543 och 1548 förtecknas med namnet, följt av civilståndsangivelsen vidua eller enokia (änkä, e dyl), vilka båda kan förekomma i en och samma sockenlängd.

I de österbottniska längderna 1548 registreras endast kvinnor, som i mannens ställe var hushållens/hemmanens huvudpersoner. I jb Vb 1543 tycks dessutom kvinnor med enskild jordegendom ha för-

238 tecknats. Detta antyds av beteckningen piga, t ex Ciseel piga, Um. Att kvinnor i åtminstone Västerbotten kunde vara ekonomiskt själv­ ständiga under 1500-talet framgår även av skrivningar i jb Vb 1543 som "Hustrunes iord till sama heman" (Lu) och "Ligger ther iord som en piga eger" (By). Liknande uppgifter återfinns även i jb

239 Vb 1546. *

Några kvinnor i jb 1543 anges endast med namnet, och i ett fall föregås detta av ett mansnamn i genitiv: Swens Margith, Pi. Mansnam­ net kan här ha avsett antingen maken eller fadern, troligtvis den

240 senare.

Med prepositionsbeteckning uppförs i jb 1543 några kvinnor, som äger jord i annan by eller socken, s k utbysmän, t ex Helga i Tornö, Kx.

Härkomstbeteckningar förekommer inte i huvudkällorna, däremot i enstaka fall i andra källor från 1540-talet, t ex Karin finska,

241 Mu 1548. '

Huvudkällorna har inte heller metronymika, och endast ett pa- tronymikon(faderns namn jämte sammanskrivet tillägget -dotter) på ­ träffas i dessa, det mera formella Anna Larsdotter, Ky. (Troligen sam­ ma kvinna benämns dock Anna änkä i ti 1546 och 154 7 samt Anna vidua

242 i en förteckning på dompenningar 1547. )

Endast en kvinna i huvudkällorna bär annat tillnamn än de nämn- 243

da, nämligen (Ingeborg) Skratu,Lu.

I huvudkällorna är regeln alltså den, att en kvinna benämns i 244

relation till maken, även om denne var avliden. För männen finns i dessa längder inte något motsvarande uttryck för relationen till hustrun.

4.2 Frekvenser oeh fördelningar

Kvinnonamnen är 19 i Vb 1543 och 18 i öb 1548. De återfinns i alla 245

socknar utom i Ka; se Bil tab 53 och 54.

Namnen bärs av 110 kvinnor i båda landskapen. Dessa personer utgör i Vb 4,7 % av alla beskattade, i Öb 3,8 %. Att kvinnonamnen är så få i skattelängderna beror i första hand på att maken var skatteansvarig, även om hemmanet var hustruns arv. Dessutom var omgiften vanliga bland änkorna, varigenom den nye makens namn fort­ sättningsvis registrerades.

I förhållande till landskapens folkmängd är de beskattade kvin­ norna fler i Vb än i Öb. Troligen sammanhänger detta delvis med källornas olika art. Som nämnts beskattas hemman i Öb, i första hand jordegendom i Vb.

I de nordligaste socknarna (Kx, To och Ke) är änkorna efter an­ talet beskattade omkring dubbelt så många som i de flesta socknar

247 söder därom.

Hur representativa för det kvinnliga namnskicket i Bottnen är de små namnpopulationerna i huvudkällorna? En jämförelse mellan antalet kvinnliga namnbärare och ett lika stort antal manliga be­ skattade i samma källor skulle kunna antyda ett svar på den frågan. Genom systematiskt urval har därför 110 mansnamn från Vb och lika

248

många från Öb valts bland mansnamnen i huvudkällorna. Förhål­ landet mellan mansnamnen i detta stickprov och kvinnonamnen i fråga om antalet namn och namnbärare med de vanligaste namnen framgår av följande tabell (tab 15).

Tabell 15. Antal namn och namnbärare med något av de 5 resp 10 vanligaste namnen bland samtliga kvinnor i huvudkällorna 1543/48 (Kv) samt bland lika många män i ett stickprov på namnbärarna i samma källor(St). Västerbotten 1543 Österbotten 1548 Kv St Kv St Namn 19 31 18 29 5 vanligaste namnen 68 65 69 59 10 vanligaste namnen 93 85 101 83

I båda landskapen är kvinnonamnen (19 i Vb och 18 i öb) till antalet ca 2/3 av mansnamnen i stickprovet (31 i Vb och 29 i Öb). Det förefaller av detta som om färre namn stod till förfogande för kvinnorna vid Bottenviken under 1500-talet. Orsaken är troligen främst att de viktigaste namnförebilderna, de kvinnliga helgonen,

249 var betydligt färre än de manliga.

Det kvinnliga namnskicket i Bottnen ansluter sig i detta avseen­ de till det allmänt svenska vid denna tid. Som Fredriksson funnit var "ensidigheten vid val av namn" mer kännetecknande för kvinnor-

250

na än för männen. Under denna tid av kraftig hemmansbildning - jfr 1.5 - kan dessutom män i större utsträckning än kvinnor ha flyttat till undersökningsområdet eller från en socken till en an­ nan inom detta , varigenom socknarna kan ha erhållit enstaka nya mansnamn, som i så fall påverkat frekvensförhållandet i någon mån.

I Vb bärs de 5 resp 10 vanligaste kvinnonamnen av 68 resp 93, d v s av praktiskt taget samma antal personer som motsvarande an­ tal mansnamn i stickprovet. I öb har de 5 resp 10 mest frekventa kvinnonamnen 6 9 resp 101 bär are. I motsats till förhållandet i Vb bärs de 10 vanligaste kvinnonamnen i öb av betydligt fler än mot­ svarande mansnamn i stickprovet. Då namnfördelningen i namnskicket var sned - jfr 2.1.1. - synes denna skillnad tyda på att det totala antalet kvinnonamn i Öb var mindre än i Vb i förhållande till an­ talet mansnamn i resp landskap.

4.3 De 10 vanligaste namnen

De 10 vanligaste kvinnonamnen i Vb och öb är enligt Bil tab 53 resp 54 följande: Västerbotten 1543 1 Margit 23 2 Kijrstin 14 3 Bi jri j ttha 1 2 4 Karin 12 5 Elin 7 6 Anna 6 7 Sigriith 5 8 Cisel 5 9 Gwnil 5 Österbotten 1548 1 Maret 18 2 Biritta 14 3 Kirstin 14 4 Karin 13 5 Elin 10 6 Barbro 9 7 Ingebor 9 8 Anna 7 9 Malin 5

Västerbotten 1543

10 Luscij 4

Österbotten 1548 10 Gertred 2

Summa 93 1 0 1

Anm: Till Maret, Öb förs här även Boritta o ch Marta; se not 251. De 5 vanligaste namnen i denna översikt - Biritta, Elin, Karin, Kirstin och Maret/Margit - är som synes desamma i både Vb och Öb. Även Anna återfinns bland de 10 namnen i båda landskapen. De åter­ stående 4 namnen är i Vb Cisel, Gunnil, Luci och Sigriith samt i Öb Barbro y Gertred, Ingebor och Malin.

De bottniska namnen är med undantag av Cisel, Gunnil och Lusoij i Vb och Barbro i Öb desamma som motsvarande 10 namn i Sverige i allmänhet under (senare delen av) 1500-talet. Dessa är enligt Fredriksson i tur och ordning efter frekvens Margaretas Karin, Britta,

252 Kirstin, Annas Elin, Ingeborg, Sigrid, Valborg och Gertrud/Malin.

Enligt Bil tab 53 och 54 tycks de vanligaste kvinnonamnen - inte oväntat - ha förekommit allmänt i undersökningsområdet. Däremot framträder till synes ett visst fördelningsmönster för flera av de övriga namnen, t ex Cisel, Gudeliioh, Gunnil oc h Sigriith. Dessa på­ träffas endast i Vb, särskilt i dess södra del. Â andra sidan tycks några namn i öb, t ex Anna, Elin och Ingebor, ha varit mer gemensamma med norra än med södra Vb. Denna fördelning kan dock vara tillfäl­ lig, eftersom namnen är mycket få. Den förra är då mer intressant mot bakgrunden av att namnen oftast är nordiska.

Nordiska namn förekommer bland 27 kvinnor i Vb 1543 och 11 i öb 1548. 9 av de senare bär dock samma namn, Ingebor, det vanligaste

253

nordiska namnet i huvudkällorna. Av de 27 namnbärarna i Vb åter­ finns endast 8 i norra delen av landskapet (To, Kx, Lu, Pi), trots att den registrerade befolkningen är i det närmaste lika stor där som i södra Vb.

Ungefär samma skillnad mellan södra Vb å ena sidan och området i övrigt å den andra föreligger även i fråga om de nordiska mans­ namnen i huvudkällorna; se 2.4.2. Bl a detta förhållande tyder på att fördelningen för de nordiska kvinnonamnen troligen inte var slumpmässig. Dessa namn bör även i verkligheten ha varit mest före­ kommande i södra Vb vid mitten av 1500-talet.

I övrigt är de flesta kvinnonamn i huvudkällorna kyrkliga namn, särskilt helgonnamn. Allmänt sett var helgonnamnen troligen

2 5 4 vanligare bland kvinnor än bland män vid denna tid. 4. 4 Sammanfattning

Det starkt begränsade materialet i huvudkällorna (19 namn i Vb och 18 i öb, fördelade på 110 kvinnor i vardera landskapet) har medgivit endast en kort behandling av det kvinnliga namnskicket.

En jämförelse med ett stickprov på huvudkällornas mansnamn vi­ sar att de få kvinnonamnen troligen ger en bild av strukturen i det kvinnliga bottniska namnskicket: de mest frekventa namnen torde ha varit de vanligaste även i ett större namnmaterial från området.

Vidare antyds av denna jämförelse att kvinnonamnen var färre än mansnamnen, särskilt i Österbotten. Både i detta avseende och i fråga om de olika namntyperna fanns en stor likhet mellan det kvinnliga namnskicket i Bottnen och det gängse svenska vid denna tid.

Nordiska kvinnonamn förekom i båda landskapen, men de var tro­ ligen vanligast i södra delen av Västerbotten.