Kvinnor i musikvideons värld

När MTV kom på 1980-talet började forskare intressera sig för genusrepresentationer inom mediet musikvideo. Forskning visade att kvinnor även där, utöver traditionell media, var både kraftigt underrepresenterade och oftast fungerade som objekt för att behaga mannen, eller offer för mäns handlingar (Gow, 1995). Som svar på detta infördes nya riktlinjer och förbud mot bland annat nakenhet och våld mot kvinnor i slutet på 80-talet för att förbättra innehållet på MTV.

I en kvantitativ studie av Joe Gow (1995) undersöks om dessa implementeringar gjort avtryck i hur kvinnor och män representerades på kanalen tidigt 1990-tal. Gow (1995) analyserade de 100 mest populära musikvideorna från början av 90-talet och studiens resultat visar att manliga huvudroller förekom fem gånger oftare än kvinnliga. De kvinnliga rollerna visades oftast som dansare eller ”posers” och hade återkommande egenskaper som kan kopplas till deras yttre framträdande. Männen skildrades oftast som artister men även regelbundet i andra roller såsom komiker, ”supermänniskor” eller skådespelare.

Genom att skildra kvinnor som dansare eller ”posers” istället för artister eller

”supermänniskor” som männen, föreslår studiens resultat att kvinnliga artister i musikvideor i högre grad behövde redogöra fysiska talanger och egenskaper än männen. Författaren

kommer genom analysen fram till att MTV i början av 90-talet fortsatte visa videor där kvinnor var underrepresenterade och värderades för deras fysiska framträdande framför deras musikaliska talang (Gow, 1995).

Gows (1996) studie visar på hur kvinnor och män skildras olika i musikvideons värld. Det kan vara problematiskt att kvinnor främst associeras med fysiska framträdanden och yta, medan män visas som mer mångsidiga och kompetenta. Hur kvinnor porträtteras kan påverka diskursen som råder kring femininitet och maskulinitet och sin tur bidra till de föreställningar som är synliga i samhället.

10

Under 90-talet studerade även Steven A. Seidman (1992) manliga och kvinnliga genusroller på MTV. I den kvantitativa analysen undersöks 182 slumpmässigt valda musikvideor.

Resultatet visar att manliga karaktärer porträtterades som mer äventyrliga, dominerande, aggressiva, våldsamma än de kvinnliga karaktärerna. Män målades oftare upp som offer och kvinnliga karaktärer var mer ömma/kärleksfulla, beroende, omhändertagande och rädda.

Seidmans (1992) studie fastställde också att en stor del av kvinnorna var lättklädda och att de tog emot/sände ut sexuella signaler oftare än vad männen gjorde.

Seidmans (1992) studie visar precis som Gows (1995) att män och kvinnor i musikvideor tillskrevs olika stereotypiska attribut på 90-talet. Gow (1995) menar att kvinnor oftare värderas för yttre och fysiska attribut och Seidman (1992) fastslår att kvinnor oftare

associerades med sexualitet och svaghet än män. Liksom diskurser är stereotyper något som konstrueras och förstärks kontinuerligt och speglas ut i samhället i våra föreställningar kring femininitet och maskulinitet.

Forskningen om genusrepresentationer på 90-talet förekom självklart även i andra medier och kulturer. I tidigare forskning kan vi se hur återkommande fenomen och stereotypiska attribut kopplade till hur femininitet representeras i media. Anne Cooper-Chen (1991) beskriver kvinnors position i mediala sammanhang, utifrån fem principer, såsom de såg ut i Japan i början av 90-talet. De fem principerna är:

1) Män och kvinnor utvärderas olika. Detta, menar Cooper-Chen (1991), syns exempelvis i språkanvändningen där det manliga är standard och det kvinnliga är avvikande. 2) Kvinnan som objekt. Kamerans vinkling är oftast subjektivt från mannen perspektiv. 3) Kvinnan som underlydande och lägre värderad. Exempelvis lyfter Cooper-Chen (1991) att det oftast bara är förnamnet på kvinnor som används i nyhetstexter medan mannens hela namn skrivs ut. 4) Kvinnan som inkapabel. Media använder citat som förminskar kvinnans kapacitet. 5)

Kvinnans plats är i hemmet. I kommersiella filmer placeras kvinnan i hemmamiljö och utför aktiviteter som är knutna till hushållet, barnen eller att assistera männens arbete (Cooper-Chen, 1991).

Gemensamt visar de två kvantitativa studierna av MTV att kvinnan värderas för sina yttre egenskaper och sexualiseras samt skildras som svag, rädd och beroende (Gow, 1995;

Seidman, 1992). Likaså visar Seidmans studie (1992) att män och kvinnor representeras kopplade till olika attribut och därmed troligen även utvärderas olika, vilket faller i linje med Cooper-Chens (1991) första princip, att män och kvinnor utvärderas olika. Principen om

11

“kvinnans plats är i hemmet” syntes inte i studierna av musikvideor, kanske beror detta på kultur, medium eller på att studierna (Gow, 1995; Seidman, 1992) inte inkluderade scenmiljö i deras analyser.

I dagens musikindustri blir kvinnliga artister alltmer synliga och framgångsrika. Trots detta visar ny forskning att sexualiseringen av kvinnor inte minskat. Det innebär att mycket av den sexuella objektifieringen av kvinnor som förekommer inom musikindustrin kommer från att kvinnliga artister själva objektifierar sina egna kroppar (American Psychological Association, 2018). I föregående kvantitativa studier (Gow, 1995; Seidman, 1992) har urvalet av

musikvideos som empiriskt material gjorts från MTV, det ena utifrån topplistorna och det andra genom slumpmässigt urval. Nedan presenteras en kvantitativ studie av Cynthia Frisby och Jennifer Aubrey (2012) som har valt att analysera hur just kvinnliga artister bidrar till att sexuellt objektifiera sina egna kroppar i deras musikvideor.

Frisby och Aubrey (2012) analyserade skillnader utifrån etnicitet och musikgenre där mörkhyade och ljushyade artister jämfördes samt musikgenrerna country, pop och

hiphop/R&B. Den kvantitativa analysen av 166 musikvideor visade att artister inom Country-genren hade mycket lägre sannolikhet att sexuellt objektifiera kvinnan jämfört med pop och hiphop/R&B genrerna som hade få skillnader sinsemellan. Det var dubbelt så stor sannolikt att mörkhyade kvinnor klädde sig sexuellt provokativt än ljushyade, men kvinnorna låg lika oberoende av hudfärg på de övriga punkterna.

Studien visade att kvinnans roll är hårt sammanflätad med hennes sexualitet och resultatet diskuterades mot objektifieringsteorin som utgår från att kvinnans värde är förankrat till hennes kropp och utseende. Objektifieringsteorin föreslår gerar musikvideor som en

förstärkare av den kulturella konventionen av att både ljushyade och mörkhyade kvinnor, från både pop, hiphop och R&B genrerna, värderas för deras kroppar och utseende. Att kvinnors kroppar existerar för att konsumeras och tillfredsställa anda, i detta fall tittarna (Frisby &

Aubrey, 2012).

Samtliga ovan presenterade studier (Cooper-Chen, 1991; Frisby & Aubrey, 2012; Gow, 1995;

Seidman, 1992) visar att kvinnor i musikvideor och media värderas för yttre attribut och objektifieras i högre grad än män. Att maskulinitet och femininitet representeras med så skilda föreställningar och stereotypiska egenskaper är problematiskt om vi i samhället strävar mot jämlikhet. Ur ett konstruktivistiskt perspektiv, som menar att vi konstruerar och skapar mening genom språk och diskurs (Hall, 1997), är de föreställningar som kommuniceras kring

12

genus i media både reflektiva för samhället men även aktiva faktorer för att konstruera just dessa skillnader mellan män och kvinnor utanför medias värld.