sig tjänst omedelbart, annars skulle de utvisas ur staden. Likaså blev det förbjudet att hysa "självfodingar".139
Men vi bör kanske inte enbart se på reformationstidens förändringar for kvinnors utan också se på de möjligheter och begränsningar som funnits över längre perioder beroende på kvinnors sociala ställning.
Flera andra forskare har visat att kvinnor både under medeltiden och tidigmodern tid försörjt sig utanför den skråreglerade borgerliga näringen med allehanda sysslor såsom detaljhandel och pantlåneri, bryggnin~, bakning, tvättning, spinneri, sömnad och som sjukvårds-arbetare. 1 0
Hantverksyrkena var förbehållna mannen och även om kvinnors arbete förutsattes i skråstadgorna så var det i egenskap av hustru eller dotter. Det har ofta hävdats att änkor hade rätt att bedriva hantverk efter makens död, men möjligheten att göra det var inte bara beroende av hennes skicklighet i hantverket utan av boets ekonomiska ställning efter makens död samt de lokala bestämmelserna.141 Änkan blev som regel inte mästare även om hon tilläts ha lärlingar. På en del platser kunde en gesäll bli mästare genom att gifta sig med en mästaränka men också denna möjlighet hade sina begränsningar. 142 Ofta krävdes myndigheternas tillstånd för att en änka skulle få fortsätta mannens verksamhet efter hans död. Merry E Wiesners visar att de änkor som lyckades bäst i ansökningar att få driva näringen efter sin make vidare, var de som gjorde mest beklagansvärt intryck på myndigheterna. Det var inte i kraft av sin rätt de fick fortsätta, utan på grund av sin fattigdom och uselhet, och som ett undantag. Detta anser Wiesner i det långa loppet kan ha bidragit till att kvinnors arbete sågs som tillfälligt och mindre värt än mäns arbete.143
HANDEL OCH VANDEL
förmågan att påta sig egendomsrättsliga förpliktelser, som äktenskaps-avtal, kontrakt gällande personligt arbete eller allmänna kontrakts-förhållande gällande köp eller lån. Med kompetens menar hon ägande, eller dispositionsrätt över egendom. Habilitet ( evne), bör dock inte enbart tolkas som förmåga (som att kunna skriva), utan samhällets erkännande av denna förmåga. Om en kvinna betraktades som omyndig for att man ansåg att hon inte förstod innebörden i ett kontrakt eller innebörden av att svära en ed, var hon inte heller rättsligt ansvarig for sina handlingar. Det faktum att mannen under äldre tid hade rätt att svara for sin hustru, tolkade 1800-talsjuristerna som att kvinnan inte förstod eller förmådde att hantera exempelvis kontraktsfrågor. Hon var omyndig for att hon var inhabil. 144 Men Inger Diibeck visar, med stöd av flera källor, att kvinnan i Norden under 1600-talet faktiskt var habil, dvs. erkändes förmåga i flera avseende.145 Dock var deras kompetens, det vill säga deras dispositionsrätt över egendom starkt beskuren. Och maken kunde ifrågasätta hennes habilitet.
Kvinnors handelsverksamhet
Handeln var formellt köpmännens privilegium. Förutsatt att de inte konkurrerade med köpmännen i deras verksamhet och att man betalade skatt, hade emellertid också andra borgare rätt att bedriva viss detaljhandel. 146 Även boende utanför staden som erlagt den så kallade genanten hade rätt att bedriva handel. Fattiga stadsbor kunde också få bedriva handel för sin försörjning mot erläggande av avgift. Hur handelsrättigheterna fungerade för olika grupper i praktiken har skiftat med hänsyn till konjunkturer, styrkeförhållande mellan adel och borgare, och till statens fiskala behov. Kvinnors handel har ofta legat på gränsen till det tillåtna. I de tidiga danska köpstadslagarna nämns kvinnliga handlare bara på ett par ställen. Grethe Jacobsen menar att detta inte skall tolkas som att de inte existerade, utan som att reglerna for dessa följde de generella reglerna for handel och att det inte fanns något motstånd mot kvinnors handel, men ingen anledning att speciellt auktorisera den. Jacobsen talar i detta sammanhang om att kvinnor
144 Du beck 1978 sid 3 5 ff.
145 Hilde Sandvik som studerat kvinnors rätt i handel och hantverk i Christiania under 1700-ta!et ser också detta, men använder istället termerna eiendomsrådighet istället for kompetens och rettshandleeven istället for habilitet. (Sandvik 1992 sid 18) Gudrun Andersson, som studerat kvinnors roll vid rätten i Sverige under 1600- och 1700-talen, använder sig av begreppet habilitet men ersätter kompetens med behörighet (Andersson, Gudrun 1998 sid 55).
146 Bl a Diibeck 1978 sid 312 ff.
74
ibland kunde agera i ett rättstomt rum. 147 Under 1500-och 1600-talet finner man bestämmelser rörande "selgekoner", ofta när de blir föremål for inskränkningar. 148
Klagomålen på månglerskor och hökerskor, som de (oftast) kvinnliga detaljhandlarna kallades, var att <le be<lrev landsköp, det vill säga att de handlade utanför stadens tullar, och förköp, vilket innebar att de köpte upp varor innan de kom till torget och därmed kunde trissa upp priserna. Grethe
J
acobsen lyfter fram exempel från Helsingör under 1500-talet där myndigheterna som ville bli av med änkor som konkurrerade med köpmännen helt enkelt befriade dem från att betala skatt och därmed tog ifrån dem rätten att bedriva handel. 149En ökning av kvinnliga handlare gjorde att det blev alltmer vanligt att kräva särskild auktorisation av dessa. 1695 påbjöds det till exempel i Köpenhamn att alla som ville handla med höns, fågel och annat skulle ange sig till magistraten som skulle välja ut så många de ansåg nödvändigt och förse med ett tecken med stadens vapen sytt på högra
.. 150
armen.
Ungefär samma utvecklingstendenser som i Danmark gäller for svenskt vidkommande. Enligt Åke Sandström var myndigheterna under 1500-talet mer kategoriska i sina förbud än under 1600-talet då man istället försökte få mångleriet under kontroll. Hans Andersson som studerat brottskulturen i Stockholm under 1600- och 1700-talen har funnit att medan män (främst från de övre samhällsskikten) oftare dömdes for fusk med mått, vikter och prissättning i utövandet av sin annars lagliga verksamhet, dömdes kvinnor ur underklassen oftast for bedrivande av olovlig handel.151
Christine Bladh menar att i Stockholm var det under 1700-talet endast de som kunde bevisa att de var fattiga och inte kunde försörja sig på annat sätt som fick bli månglerskor.152 Karl-Gustaf Hildebrand redogör i Falu stads historia för mångleriet där under 1600-talet. 1649 fanns det 238 månglare och krögare i Falun, en stad med 3 500 invånare. Även Hildebrand pekar på den kluvenhet stadens myndigheter visade inför mångleriet. 153 En särskild grupp var kött-månglarna. Dessa var, enligt Sandström, särskilt omhuldade av myndigheterna trots att en förutsättning för deras verksamhet var
147 Jacobsen 1995 sid 38 f, 129 ff, 203 ff.
148 Du beck 1978 sid 33 7 f.
149 Jacobsen 1995 sid 15.
150 Di.ibeck 1978 sid 313.
151 Andersson, Gudrun 1998 sid 78 f.
152 Bladh 1992 sid 63 ff.
153 Hildebrand 1946 sid 377 ff. Se också Sandström 1996 sid 106 ff.
landsköp. En anledning till deras privilegierade ställning var bristen på kött i städerna.154
Kvinnor kunde också vara kommissionärer åt andra, dvs. i eget namn åta sig att handla på uppdrag åt en annan. Även om handlare klagade hos myndigheterna mot denna konkurrens använde sig många krämare och hantverkare av kvinnor som kommissionärer, kallade
"omlöperskor" eller "rännekäringar". 1706 klagade krydd- och järn-handlarnas skrå i Köpenhamn över att "rendeka:llinger, tjenstepiger og drenge 106 omkring og betog isenkra:mmerne deres handel, ligesom de fabrikerende ikke kunde få spindere, thi såla:nge rendeka:llinger og tjenstepiger må l0be omkring med kram, såla:nge gider de icke spinde".
Samtidigt visade det sig att flera av de nämnda handlarna själva höll kommissionärer .155