Biskop Esaias Tegnér (1824–46) har bl.a. gått till historien som den store kyrkobyggaren och för att stundom gått bryskt fram i sin byggnadsiver. Sannolikt har domen över honom varit väl hård; många kyrkor var allt för små för de snabbt växande församlingarna och ofta i dåligt skick. En mycket stor andel av landskapets kyrkor var dessutom av trä och ansågs behöva ersättas av mera beständiga stenkyrkor. Tegnér skaffade sig goda kunskaper om församlingarnas folkmängd och potentiella tillväxt. Tidens arkitektoniska ideal var ett rymligt kyrkorum i ett högt och fritt läge och biskopen föreslog ibland själv nya lägen för kyrkorna (se vidare nedan).
Det var även bland sockenborna ett ofta uttalat önskemål, att kyrkan skulle synas vida omkring och vara en prydnad för socknen, men det var också av byggnadstekniska skäl i vissa fall nödvändigt att omlokalisera kyrkan, eftersom den nya byggnaden krävde både större plats och stadigare underlag. Flera av de övergivna medeltida kyrkplatserna ligger i låglänta, strandnära lägen, exempelvis Berg, Kalvsvik, Tolg och Älmeboda, alla i Värend (region 4), och efterföljarna fick i dessa fall ett högre läge.
Det finns emellertid exempel på medeltida kyrkplatser som ligger högre än efterföljarna, exempelvis Jät, likaså i Värend (region 4), och Tryserum i Tjust (region 5). Ruinen av Ukna medeltida kyrka (fig. 14) har ett högt läge i Uknadalen men efterföljaren ett ännu högre. Hannäs medeltida kyrka i Norra Tjust låg högt på en markerad udde, vars namn, Viudden, antyder att platsen varit en förkristen kultplats. Även några andra kyrkor ligger på uddar, ett läge som också förekommer i andra landskap, så exempelvis Mortorp i Möre (fig. 11) och Sandvik i Finnveden, vid gränsen mot Väster götland
Sjösänkningsprojekten under 1800-talets senare hälft, samt i landska pets östra del landhöjningen, fick till konsekvens att många kyrkor förlora
1 2 3 4 5 6 7 Fig. 13. Befolkningsutvecklingen i Smålands sju topografiska regioner 1571–1900. Efter statistiskt underlag i Palm 2000. Befolkningstalen före 1751 är endast ungefärliga. Församlingarnas regiontillhörighet baseras på kyrkans belägenhet. 120 100 80 60 40 20 000 000 000 000 000 15 71 000 16 20 1699 173 5 175 1 1805 1830 1880 1900
de sin ursprungligt nära kontakt med vattnet. Gladhammars kyrka (region 5), Hälleberga (region 4) och Törnsfalls (region 5) kyrkor samt Järeda, Mis terhults, Södra Vi och Tuna kyrkor (region 6) har alla tidigare haft ett mera sjönära läge. Växjö domkyrka låg vid anläggandet alldeles vid Växjösjöns strand. Men många kyrkor ligger ännu i dag helt nära en sjö, exempelvis Almundsryd, Vissefjärda, Södra Sandsjö, Långasjö och Urshult vid land skapsgränsen i söder samt Odensvi och Hjorted i Tjust.
Även kyrkorna i Barnarp, Bredestad, Järsnäs och Säby (region 2), samt Almesåkra, Hjärtlanda, Norra Sandsjö, Näsby, Näshult och Ramkvilla (region 3) ligger nära sjöstränder. Likaså gör de medeltida kyrkplatserna i Skirö och Hultsjö i sistnämnda region. I landskapets västra och meller sta delar finns också kyrkor i sjönära lägen, exempelvis Agunnaryd, Bolm sö, Gnosjö, Kulltorp, Odensjö, Stenbrohult, Södra Hestra, Södra Ljunga, Tannåker, Tutaryd och Åker (region 1) samt Aneboda, Blädinge, Härlöv, Linneryd, Ljuder, Vederslöv och Öjaby (region 4).
Kronoberg är landets sjörikaste län och generellt har praktiskt taget alla kyrkor någon form av vattendrag inom några hundra meters avstånd. Längs de viktiga kommunikationsstråken har flera kyrkor uppförts under medeltiden. Så återfinns längs Lagans dalgång Värnamo, Hångers, Tånnö, Dörarps, Berga, Hamneda, Kånna, Ljungby och Traryds kyrkor, medan kyrkorna i Norra Unnaryd, Färgaryd, Långaryd, Mulseryd, Villstad och Öreryd är belägna längs Nissans dalgång.
I landskapet som helhet var det sena 1700- och hela 1800-talet en period av mycket intensiv kyrkoförnyelse. Många medeltida kyrkor ombyggdes, eller revs och ersattes. Småland är det landskap i södra Sverige som haft störst andel träkyrkor, vilket naturligtvis bidragit till det höga antalet kyr korivningar. Det är även ett av de landskap som har numerärt flest övergiv na kyrkplatser (fig. 15). Förutom att en ny kyrkplats kanske valdes på grund av ovan nämnda ideal och krav fanns ofta önskemål om en mer centralt belägen kyrka. Vissa kyrkor hade nämligen allt sedan uppförandet ett apart läge i förhållande till den dåtida bygden, något som antyder att kyrkan upp förts i anslutning till en enskild sätesgård före sockenbildningen. Det var i
sådana socknar som ett nytt läge ofta föredrogs då nybyggande senare blev aktuellt. Bland dessa omlokaliserade kyrkor märks dels de som kommit att bli självklara beståndsdelar i ett sockencentrum, dels sådana vars lägen inte genererat i dag levande kyrkomiljöer, bosättning eller andra verksamheter. I den första gruppen kan Hångers (region 1), Edshults, Hjälmseryds (region 3) samt Bergs och Älmeboda (region 4) nya kyrkor nämnas. Till den senare gruppen hör Sjösås, Jäts, och Drev-Hornaryds nya kyrkor (region 4) samt Hults nya kyrka (region 2). En tidigt omlokaliserad kyrka finner vi i Tryse rum i Tjust (region 5), där kyrkplatsen år 1784 flyttades cirka en mil österut på initiativ av ägaren till sätesgården Fågelvik. I kyrkomiljön har senare tillkommit skola, hembygdsgård m.m. och befolkningstyngdpunkten ligger i dag tydligt i församlingens östra del.
Sockenstorlek
Merparten av landskapets socknar har en area över 100 km2, men i gräns bygderna mellan höglandet och kustremsan i öster ligger ett band av sock nar som är större än 300 km2 (fig. 16). De minsta socknarna, under 80 km2, återfinns i ett band från norr till söder kring sjösystemen i landskapets mitt. Ytmässigt små socknar finns också kring Bolmen samt kring Vätterns sydspets och i enstaka fall längs västgötagränsen. Med undantag av södra Möre är socknarna i landskapets östra delar större än i de övriga delarna.
Generellt kan sägas att areellt små socknar förekommer i tidiga central bygder med tillgång till odlingsbar jord och som därmed haft större försörj ningspotential än skogsbygderna. Emellertid kan tidiga centralbygder även förekomma i stora socknar, eller inom socknar som under medeltiden varit relativt stora till ytan men som senare delats. Så var de i dag små socknarna i södra Möre under medeltiden betydligt större, och sträckte sig då upp i
Fig. 14. Ukna kyrkoruin ligger på en brant kulle nere i Uknadalens odlings- och beteslandskap i Norra Tjust. Foto N. Afzelius 1944, ATA.
Fig. 15. Kyrkplatser och kyrkoruiner. Kartan anger kända platser för varak tigt övergivna församlingskyrkor, äldre än 1950. Av de 57 markerade kyrk platserna kan 12 knytas till medeltids socknar som uppgått i annan försam ling: Eke (uppgått i Dädesjö), Hallsjö (i Dörarp), Gårdveda (i Målilla med Gårdveda), S:ta Birgitta och S:ta Gertrud (i Kalmar), Jära (i Mulseryd), Vallgårda (i Norra Unnaryd), Sand seryd (i Norrahammar), Skärbäck (i Ramkvilla), Norra Rottne (i Söraby), Tegnaby (i Hemmesjö med Tegnaby) och Tofta (i Tävelsås). Medeltids socknen Sanna uppgick tidigt i Ljung arum. Platsen för kyrkan är dock inte säkert känd. De resterande på kartan markerade kyrkplatserna utgörs av äldre lägen för församlingens huvud kyrka. Jfr fig. 125.
Kyrkplatser Kyrkoruiner
skogsbygderna. En extensiv järnhantering kan kanske vara orsak till dessa socknars tidigt utsträckta form.
Till följd av de danska räderna införlivades Hallsjö socken i Finnveden med Dörarp kring sekelskiftet 1600. Under 1600-talet och tidigt 1700-tal tillkom emellertid även ett flertal kapellförsamlingar, främst i östra Små land. Till dessa hör bl.a. Kristvalla, Loftahammar, Långemåla och Östra Ed. En period av mer omfattande församlingsreduceringar inträffade från 1700-talets senare del samt under 1800-talet. Orsakerna hade ekonomiska förtecken, nämligen bristande befolkningsunderlag för prästlön och kyr kounderhåll. Flera små socknar, främst i Värend, förmåddes under denna tid till att bygga ny gemensam kyrka. De ”kyrkoförlorande” socknarna var alla mindre än 40 km2. De s.k. sammanbyggningarna förordades under denna period av myndigheterna och resulterade i en förändrad bebyggel sestruktur. I vissa fall byggdes den gemensamma kyrkan nära sockengrän sen, som i Lannaskede-Myresjö (region 3). I andra kom den större sock nen genom röstningsförfarandet att vinna kyrkplatsstriden, vilket ofta fick konsekvenser för bebyggelse- och infrastrukturen. Det var den ”kyrkovin nande” socknens kyrkby som kom att expandera, på bekostnad av den kyr koförlorande socknens. En viss avmattning i besöksfrekvensen märktes även bland kyrkoförlorarna, bland annat till följd av den längre kyrkvägen.
Kyrkojord
Även om kyrkans jord till stora delar indrogs i samband med reformationen ger kartorna indikationer på variationen i det äldre kyrkliga jordinnehavets arrondering. Så är exempelvis kyrkor i vissa socknar helt omgivna av kyr kojord, medan åter andra verkar sakna kyrkojord helt. I allmänhet finns dock kyrkojord närmast kyrkan, där skola och ofta prästgård är uppförda.
Generellt kan sägas att många av de tidiga kyrkorna i Småland genom sitt från bygderna avskilda läge verkar tillkomna snarare som gårdskyrkor än som byggda av och för en bondegemenskap. Emellertid finns även ex empel på socknar där den ursprungligen som gårdskyrka uppförda kyrkan är centralt belägen inom socknen som Vederslöv (region 4) och Agunnaryd (region 1).
Iögonfallande är de ofta stora avstånden mellan kyrka och prästgård. I vilken utsträckning detta är ett ursprungligt fenomen är ovisst. Det fö refaller generellt ha varit kyrkans ambition att om möjligt samlokalisera prästgården med kyrkan, men framför allt att utskifta prästgårdsägorna från den ofta starkt ägoblandade inägomarken i byarna.
Strömmande vattendrag på prästgårdsmarken är ett annat intressant fenomen. Dessa har använts som kraftkällor och en stor intressent i detta sammanhang var Nydala kloster (region 3), vilket lade under sig en mängd kvarnar och outbyggda forsar. Detsamma gällde biskopsbordet. Kanske har prästgårdarna i exempelvis Bringetofta (region 3), Dannäs (region 1), Rumskulla (region 5) eller Kristdala (region 6) haft vattendrivna anlägg ningar som kunde ge intäkter till kyrkan? Ett sent exempel utgör Åsenhöga prästgård (region 1) för vilken ett privilegiebrev för vattenslägga utfärdades 1814.