av Jakob Lindblad och Henrik Lindblad
Under perioden från 1860 till 1950 präglades Småland av industrialisering, befolkningsökning, folkomflyttningar och väckelserörelser. Viktiga föränd ringar gav ett visst välstånd bland bönder och ofrälse ståndspersoner under 1800-talets senare del. Skiftet, uppodling av sjömark, kärr och mossar samt rätten för ofrälse att köpa frälsejord medförde att jordbruksarealen ökade. Skogsmarkerna exploaterades, vilket direkt hängde samman med en till tagande industrialisering. Skogen gav bränsle åt bruk och mekaniska verk städer och material till möbler, tändstickor och papper. Viktig för industri aliseringen var järnvägens påbörjade utbyggnad i landskapet 1862. Genom järnvägen ökade spridningen av varor och konkurrensen gjorde att många av de äldre järnbruken upphörde eller moderniserades och lade om produk tionen till pappersmassa eller glas. Nya stora verkstadsföretag växte fram i t.ex. Jönköping och Huskvarna. Men samtidigt överlevde mycket småskalig industri i tidigare bruksorter. Där järnvägen drogs växte nya orter fram. Södra stambanan gjorde t.ex. Alvesta och Nässjö till viktiga knutpunkter för kommunikationer och industri. Övriga järnvägslinjer och även utbygg naden av vägnätet möjliggjorde etablering av nya industrier i snabbt väx ande samhällen. Vid de stora förändringarnas tid under 1800-talets senare del rådde samtidigt miserabla förhållanden på många håll. Men minskade barnadödlighetstal antyder att förhållandena redan vid denna tid långsamt blev bättre även för de mest utsatta grupperna.
Den stora befolkningsökningen under 1800-talets förra hälft fortsatte med oförminskad styrka efter sekelmitten, men kom att avta under nöd åren i slutet av 1860-talet då emigrationen till Nordamerika, Danmark och Tyskland tog fart. Befolkningsökningen kulminerade omkring 1880, när folkmängden hade ökat från omkring 350 000 år 1810 till 610 000. Då började landskapets invånarantal minska något, men ökade åter efter sekel skiftet 1900 till 580 000 år 1920, 640 000 år 1950 och 720 000 år 1995. Nu var det dock inte landssocknarna som stod för ökningen, utan städerna och nya tätorter. Oskarshamn (1856) var den första nya staden i landskapet sedan 1600-talet. Under perioden 1860–1950 tillkom åtta nya städer, alla efter 1900: Huskvarna 1911, Nässjö 1914, Tranås 1919, Vetlanda 1920, Värnamo 1920, Nybro 1932, Ljungby 1936 och Sävsjö 1947. År 1950 fanns därmed 16 städer i Småland. Många av tätorterna bildade köpingar, upp vuxna på annan plats än sockencentrat, som Gislaved (Båraryds sn), Älm hult (Stenbrohults sn) och Hultsfred (Vena sn).
Förutom av inflyttning till städerna och utvandring karakteriserades decennierna omkring sekelskiftet av en av tidens stora folkrörelser: väck elsen. I norra Småland, med centrum i Jönköping, ledde den nyevangeliska
Fig. 94. Kyrkor uppförda under perio den 1860–1950.
Fig. 95. Kyrkor som genomgått vikti gare planförändring under perioden 1860–1950.
väckelsen till att allt fler frikyrkliga samfund etablerades, vilket resulterade i uppförandet av ett stort antal missionshus och frikyrkor. Mindre uppmärk sammad är dock den betydelse väckelsen bör ha haft för Svenska kyrkan. Det ökade religiösa intresset innebar även välbesökta gudstjänster, särskilt i församlingar med präster som var populära predikanter. De nyuppförda moderna frikyrkorna förändrade även synen på församlingskyrkan, som kunde framstå som trång, mörk och omodern. Frikyrkorna uppfördes gärna i de nya tätorterna, vilket föranledde Svenska kyrkans församlingar att göra en motsvarande insats genom att uppföra ett kapell eller en distriktskyrka. Många frikyrkor tillkom genom frivilliga insamlingar och arbetsinsatser bland samfundsmedlemmarna, något som kom att bli en viktig förebild för 1900-talets omfattande småkyrkobyggande inom Svenska kyrkan.
I den följande översikten är perioden indelad i tre delar om trettio år vardera för att tydliggöra byggnadsaktivitetens utveckling och något olika karaktär.
Kyrkobyggandet 1860–1890
Efter 1860 bibehölls den höga takt för nybyggnader av kyrkor inom land skapet som gällde för seklets förra hälft och mitt (fig. 94, tab. 5). Samban det mellan folkökningen och nybyggandet är tydligt, men ibland skedde nybyggandet påfallande sent. Några gånger var det fråga om projekt som förberetts länge, i en del fall sedan biskop Tegnérs visitation på 1830-talet. I t.ex. Älmeboda, som tredubblade sin folkmängd från ca 1 200 personer år 1750 till ca 3 600 år 1880, uppfördes den nya kyrkan inte förrän 1877. De ekonomiska förutsättningarna för nybyggandet inträdde i många fall först under 1800-talets senare del.
Under 1860-talet uppfördes 15 nya kyrkor, även under 1870-talet 15 och under det därpå följande årtiondet 18. Av de förnyade kyrkorna var alla utom tre församlingskyrkor. Om- och tillbyggnader av äldre kyrkor var däremot mycket få mellan 1860 och 1890 (fig. 95, tab. 5). Tillbyggnaden av ett poly gonalt kor vid Madesjö kyrkas östgavel och ett nytt korparti med korsarmar vid träkyrkan i Tävelsås synes ha varit de enda. Dock uppfördes mellan 1860 och 1890 murade västtorn vid sex kyrkor, som tidigare saknat sådant.
När byggnadsföretagen genomfördes var projekten omfattande och
Murverk Trä
Murverk Trä
Jälluntofta Nybyggnad 1860–62 Murverk
Bolmsö Nybyggnad 1860–63 Murverk
Bredaryd Nybyggnad 1860–63 Murverk
Hallaryd Nybyggnad 1862–63 Murverk
Sjösås Nybyggnad 1862–65 Murverk
Västra Ed Nybyggnad 1863 Murverk
Bankeryd Nybyggnad 1865 Murverk
Torpa Nybyggnad 1865 Murverk
Vrigstad Nybyggnad 1865–66 Murverk
Forsheda Nybyggnad 1866 Murverk
Drev-Hornaryd Nybyggnad 1866–67 Murverk
Rogberga Nybyggnad 1867–68 Murverk
Almesåkra Nybyggnad 1867–69 Murverk
Svarttorp Nybyggnad 1868–70 Murverk
Ås Nybyggnad 1869–70 Murverk
Lemnhult Nybyggnad 1870 Murverk
Oskar Nybyggnad 1870 Trä
Lönneberga Nybyggnad 1870–72 Murverk
Västra Torsås Nybyggnad 1870–73 Murverk
Överum Nybyggnad 1872 Murverk
Agunnaryd Nybyggnad 1872–74 Murverk
Värnamo Nybyggnad 1874 Murverk
Oskarshamn Nybyggnad 1874–76 Murverk
Kärda Nybyggnad 1876 Murverk
Lannaskede-Myresjö Nybyggnad 1876 Murverk
Dalhem Nybyggnad 1876–78 Murverk
Älmeboda Nybyggnad 1877 Murverk
Lidhult Nybyggnad 1877–78 Murverk
Tolg Nybyggnad 1878–79 Murverk
Vederslövs nya Nybyggnad 1878–80 Murverk
Virserum Nybyggnad 1880–81 Murverk
Båraryd Nybyggnad 1880–82 Murverk
Hånger Nybyggnad 1880–82 Murverk
Tävelsås Omb. av långhus/kor 1880–82 Trä
Tävelsås Tillb. av korsarmar 1880–82 Trä
Öggestorp Nybyggnad 1882–83 Murverk
Hinneryd Nybyggnad 1883–85 Murverk
Gladhammar Nybyggnad 1883–86 Murverk
Fågelfors Nybyggnad 1884 Murverk
Hannäs Nybyggnad 1884–85 Murverk
Madesjö Omb. av långhus/kor 1884–85 Murverk
S:t Sigfrid Nybyggnad 1885 Murverk
Gnosjö Nybyggnad 1885–87 Murverk
Jönköping, Sofia Nybyggnad 1885–88 Murverk
Furuby Nybyggnad 1887–88 Murverk
Eksjö Nybyggnad 1887–89 Murverk
Hamneda Nybyggnad 1889–92 Murverk
Örsjö Nybyggnad 1889–92 Murverk
Vallsjö Nybyggnad 1890–91 Murverk
Lommaryd Nybyggnad 1890–94 Murverk
Fagerhult Nybyggnad 1891–94 Murverk
Tuna Nybyggnad 1892–93 Murverk
Bosebo Nybyggnad (*) 1894–95 Trä
Gränna Omb. av långhus/kor 1894–95 Murverk
Tab. 5. Nybyggnader och viktigare planförändringar under perioden 1860–1950, i kronologisk ordning. Endast kända årtal. Asterisk anger att ny-, om- eller tillbyggnaden, så vitt känt, inte kvarstår i den nuvarande kyrkans stomme. Ytterligare förkla ringar till tabellen, se tab. 3, s. 101.
Stengårdshult Omb. av långhus/kor (*) 1894–95 Trä
Aneboda Nybyggnad 1896–99 Trä
Bäckaby Nybyggnad 1897–99 Murverk
Norra Solberga nya Nybyggnad 1898–1900 Murverk
Sandvik Nybyggnad 1899 Murverk
Locknevi Nybyggnad 1900–03 Murverk
Norra Solberga gamla Omb. av långhus/kor 1902 Murverk
Västervik, S:t Petri Nybyggnad 1903–05 Murverk
Valdshult Nybyggnad 1905 Trä
Järsnäs Omb. av långhus/kor 1905–06 Murverk
Stockaryd Nybyggnad 1906–07 Trä
Huskvarna Nybyggnad 1907–08 Trä
Nässjö nya Nybyggnad 1908–09 Murverk
(Nässjö stadskyrka)
Jäts nya Nybyggnad 1908–10 Murverk
Stengårdshult Nybyggnad 1910–12 Trä
Marbäck Tillb. av korsarmar 1913 Murverk
Ingatorp Omb. av långhus/kor 1914 Murverk
Emmaboda Nybyggnad 1926 Trä
Odensjö Omb. av långhus/kor 1926–27 Murverk
Älmhult Nybyggnad 1929–31 Murverk
Nybro Nybyggnad 1929–34 Murverk
Norrahammar Nybyggnad 1930 Trä
Emmaboda Omb. av långhus/kor 1941 Trä
innebar fullständig nybyggnad. Nybyggena ägde i de flesta fall rum i medel tida socknar, och som ersättning för äldre kyrkor som i Sjösås, Lannaskede och Hamneda, men inte sällan förekom också helt nya kyrkoetableringar, ofta i samband med församlingsdelningar. Så skedde särskilt i Kalmar län, som i Örsjö (fig. 96) samt i Fågelfors, Påskallavik och Oskarshamn. I Öve rum liksom i Örsjös grannsocknar ersattes tidigare kapell med nya kyrkor av samma storlek som samtida sockenkyrkor: Oskar (före 1847 Mortorps kapell) och S:t Sigfrid (före 1856 Ljungby kapell), vilka då nyligen fått nya församlingsnamn efter kungen respektive landskapets skyddshelgon. I ett fall, Lemnhult, tillkom den nya kyrkan som följd av att den gamla brunnit. Påskallaviks kyrka var en privat donation av handlandena E. och N. Cal lerström och har senare tagits över av församlingen.
Oftast revs den gamla kyrkan när den nya uppfördes. I två socknar under 1860-talet och fyra under 1870-talet fick dock den gamla kyrkan stå kvar. Bland dessa sparade kyrkor finns de välbevarade romanska sten kyrkorna Drev (fig. 28), Lannaskede, Myresjö (fig. 33) och Vederslöv. De som ödekyrkor bevarade kyrkorna ligger i Värends och Njudungs gamla centralbygd. Att kyrkorna inte revs kan ha berott på en allmän pietet men också på det tidigt uppvaknande intresset för inte minst Värends historia och ålderdomliga kulturformer. Ett uttryck för tidens nyvaknade kultur historiska intresse är också grundandet av Smålands museum 1867 och
Föreningen för Smålands fornminnen och kulturhistoria 1877. Drevs
gamla kyrka kunde tas i bruk som sockenmagasin (vilket dock inte tycks ha påverkat inredningen) medan Lannaskede sannolikt endast bibehölls av kulturhistoriska skäl, och underhölls något efter ödeläggelsen. Även Veders lövs kyrka lämnades orörd trots att riksantikvarien 1880 hade rekommen derat att trävirket skulle rivas och endast murarna sparas. Så hade skett 1867 i Västra Ed. Då tog man bort gamla kyrkans yttertak, valven revs
med dynamit och jord lades på murkrönen för att den övergivna kyrkan skulle bilda en romantisk ruin på kyrkogården. Även i grannsocknen Han-näs lämnades 1885 den gamla kyrkan kvar som ruin. Tillsammans med ödekyrkan i Ukna (fig. 14) bildar de ett lokalt uttryck i Tjust för 1800 talets ruinromantik. Den näraliggande märkliga stenkyrkan i Dalhem revs däremot ned till grunden. Rivningsarbetet blev inte sällan mödosammare än man väntat sig, som vid rivningen av den som fallfärdig utdömda kyrkan i Hamneda (fig. 116), där knappt ens sprängämnen visade sig kunna bita på de stadiga murarna. Tre av de nya kyrkorna tillkom genom s.k. sam manbyggnad, att två socknar byggde en för bägge gemensam kyrka: Drev och Hornaryd (1866–67), Lannaskede och Myresjö (1876) samt Vederslöv och Dänningelanda (1878–79). Sammanbyggnadsplaner gick dock ofta om intet. 1869 beslöt man uppföra en gemensam kyrka för Våthults och Båraryds socknar, belägen i Gislaved på Buskegårds ägor. Beslutet över klagades och efter att Båraryd uppfört en egen ny kyrka 1879–80 restau rerade Våthult sin medeltidskyrka 1892–95. 1904 uppfördes även en kyrka i Gislaveds stationssamhälle. Planerna på en gemensam kyrka resulterade alltså i stället i tre kyrkor (2006 förekom fler gudstjänster i Gislaveds kyrka än i de andra båda kyrkorna tillsammans) eller egentligen fyra, eftersom Anderstorps församling 1938 byggde ett kapell i Gyllenfors, som före 1951 inte hörde till samma församling som resten av Gislaved.
kyrkornas storlek
De nya kyrkorna blev anmärkningsvärt stora i förhållande till dem som övergavs. De ännu kvarstående medeltida kyrkorna vittnar om den trängsel man ville undvika. I Vederslöv hade sittplatserna förtätats genom att dubbla säten byggts in mitt emot varandra i flera av bänkraderna. I Drevs (fig. 75) och Sjösås gamla kyrkor domineras rummen av stora läktare. Nybyggda kyrkor som Agunnaryd, Hannäs och Gladhammar blev väsentligt större än sina föregångare. I Gladhammar berodde detta på den bruksrörelse som vuxit fram inom socknen. Utrymmet verkar dock inte alltid ha varit den avgörande frågan. Några kyrkor, som Hånger (fig. 97) och Almesåkra, blev jämförelsevis endast måttligt större än föregångarna. Eksjö kyrka blev knappt större alls än den kyrka som revs. Den nya kyrkans tillkomst i Eksjö var en märklig process, huvudsakligen följden av en mångårig kampanj som
Fig. 96. Örsjö kyrka i Möre i äldre flygbild. Flera nya församlingar bildades i sydöstra Småland under 1800-talets senare del. Byarna i södra delen av den stora Madesjö socken bildade Örsjö församling och byggde sin kyrka intill stationen vid järnvä gen som förband Kalmar med Södra stambanan. Kyrkan från 1889–92 är en centralkyrka, byggd med sexsidig grundplan efter en princip som arki tekten Emil Viktor Langlets tillämpat för sex kyrkor i främst västra Sverige, och dess ovanliga form har alltid väckt viss uppmärksamhet. Efter en brand 1974 återuppbyggdes kyrkan på de gamla murarna. Foto Oscar Bladh 1935, ATA.
Fig. 97. Hångers kyrka, ritad av Johan Fredrik Åbom och byggd 1880–82. Kyrkan är ett karakteristiskt exempel på de många kyrkor från 1800-talets andra hälft som till huvudformen ännu följer samma princip med symmetriskt långhus, korabsid och kraftigt västtorn som de nyklassicistiska kyrkorna från seklets tidigare del (fig. 87). Skillna den märks i detaljer, som tornspiran, fönstrens spröjsning, portaler, takfri ser och absidens kantiga form, vilka associerar till medeltida arkitektur. På församlingens begäran byggdes kyrkan efter samma ritning som man några år tidigare använt för moderkyrkan i Kärda. Foto Jakob Lindblad 2003, SvK:s arkiv, RAÄ.
drevs av komministern i staden. En studie har visat att det grundläggande skälet för nybyggnaden snarast var viljan att få en modern och uppvärmd kyrka som kunde leva upp till standarden i de nybyggen frikyrkorna och andra etablissemang presterat i staden (Lundin 1992 och 1994). De viktiga argumenten för en nybyggnad brukade annars vara utrymmesbristen i kom bination med den gamla kyrkans upprustningsbehov, även om dessa skäl kunde vara lättare att precisera än andra orsaker. Särskilt tydligt verkar detta ha varit när det gällde träkyrkorna. I Bankeryd hade förhoppningar inför framtiden spelat in. Där angavs den 1865 i bruk tagna kyrkan vara ”vida större än närvarande folkmängd kräver” eftersom den skulle ”gagnas av många kommande generationer” (fig. 99).
material
Omkring en tredjedel av de kyrkor som ersattes var träkyrkor. Trots detta och trots det skogrika landskapet dominerar fullständigt stenkyrkobyggen bland de nya kyrkorna (tab. 5). Endast en kyrka byggdes i trä, Oskar i Möre, medan sten valdes även när Fliseryds träkyrka från 1800-talets förra hälft skulle förses med västtorn, vilket murades. I de nya kyrkorna domi nerar gråsten som konstruktionsmaterial, men tegel användes ibland, som i tornet i Rogberga och i murarna i Oskarshamns och Gladhammars kyrkor. Även i murade kyrkor är dock mängden trä stor. De stora volymerna krävde vida takstolar som ibland stöds av träpelare eller träkolonner. I en del kyr kor framhävdes träinslaget i den synliga delen av takstolen, som i Oskars hamn, Furuby och Hamneda. I alla kyrkor utom en täcks kyrkorummet av innertak av trä och tornspirorna krävde träkonstruktioner. Kolonnerna i
Bankeryd, uppförd 1865. Älmeboda, uppförd 1877.
Gladhammar, uppförd 1883–86. Jönköping, Sofia, uppförd 1885–88.
Hamneda, uppförd 1889–92. Aneboda, uppförd 1896–99.
Järsnäs, medeltidskyrka ombyggd 1905–06.
Nässjö nya kyrka, uppförd 1908–09.
Odensjö, ombyggd 1926–27. Ingatorp, ombyggd 1914.
Norrahammar, uppförd 1930.
Bäckaby, uppförd 1897–99.
Jäts nya kyrka, uppförd 1908–10.
Älmhult, uppförd 1929–31.
–1350 1860 –1950 1350 –1550 1950 – 1550 –1760 Ospec. 1760 –1860 0 5 10M
Fig. 98. Gladhammars kyrkas interiör. Under 1800-talets mitt och senare del byggde flera församlingar i Tjust nya kyrkor. Den medeltida träkyrkan var otillräcklig för socknen med till-växande småindustrier. En ny kyrka av tegel byggdes efter ritningar av arkitekt Ernst Jacobsson 1883–86. Liksom Örsjö och Hångers kyrkor följde den en form som man tidigare använt för andra kyrkor, i detta fall för Öggestorp nära Jönköping och några kyrkor i bl.a. Västergötland. Kyrkan är en åttkantig centralkyrka med för höjt mittparti på gjutjärnskolonner. Genom rymliga läktare kan rummet samla många gudstjänstbesökare utan att avståndet till predikstol och altare blir för stort. Foto Arne Gustafsson, trol. från 1960-talet, ATA.
Fig. 99. Ett urval kyrkor uppförda, planförändrade eller omgestaltade kyrkor under perioden 1860–1950 återgivna i skala 1:800.
Vid ombyggnaden i Järsnäs 1905–06 bibehölls den orientering av kyrkorummet med altaret i söder som kyrkan haft sedan 1766, då ett lång hus i trä byggts i norr.
Gladhammars kyrka (fig. 98–99) är tillverkade i gjutjärn vid Ankarsrums bruk och försedda med kapitäl av zink; av järn är även kolonnerna i Ögges torp och i Sofiakyrkan i Jönköping, alla tre kyrkorna uppfördes vid mitten av 1880-talet. Fönsterbågar i gjutjärn förekommer i flera kyrkor. I Sofiakyr kan (fig. 100) användes betong (cement) till detaljer, som fönstrens masverk. Samma material hade Helgo Zettervall föreslagit redan 1873 för tornspiran i sitt outförda förslag till ombyggnad av Kristine kyrka i Jönköping. Trots sådana innovationer dominerar traditionella material som gråsten och trä i byggnaderna.
plantyper
De flesta kyrkornas planform utgör en fortsättning av den under före gående period vanliga kyrkotypen med västtorn, rektangulärt långhus – ungefär dubbelt så långt som brett och med ingång mitt på långsidan – samt östavslutning som antingen utgjordes av en rak östvägg och sluten vidbyggd stor sakristia, eller av en vid och rundad (alternativt polygonal) korabsid och sakristian placerad i nordost (fig. 99). Inte sällan ordnades en kompromiss mellan dessa typer genom att sakristian inrymdes innanför en skärmvägg bakom altaret. Vanligen gjordes korabsiden mindre i propor tion till långhuset än under föregående period, och korbågen förtydliga des och gjordes snävare än korets bredd. Asymmetriskt placerad sakristia blev mycket ovanligt i nya kyrkor efter 1860-talets utgång, då avskärmad sakristia bakom altaret blev det vanligaste. Flerskeppiga kyrkorum, som hade återintroducerats i landskapet under 1850-talet med Gärdserums (fig. 87, 91), Göteryds och Traryds kyrkor, skulle få flera efterföljare under
1860- och 1870-talet. Sidoskepp i två våningar med längsgående läktare av den typ som finns i Gärdserum utfördes i Överums brukskyrka och för bereddes som utvidgningsmöjlighet i Vrigstad och Vederslöv. Sidoskeppen åtskiljs av smäckra träpelare. Även om tre skepp användes som konstruktiv lösning i breda kyrkorum förekommer såväl breda enskeppiga som rätt smala treskeppiga kyrkorum. Ett par kyrkor försågs med korsarmar place rade långt österut i kyrkorummet (Västra Ed, fig. 101, Dalhem, S:t Sigfrid). Öggestorp och Gladhammar (fig. 98–99) fick oktogonal planform och Örsjö (fig. 96) sexkantig plan; alla tre försågs med läktare längs sidorna.
exteriörer
Fram till 1880-talets mitt dominerade helt proportioner och formspråk från den klassicistiska kyrkotyp som hade varit vanlig under seklets förra hälft. De viktigaste skillnaderna märks i de spetsigare och högre tornspirorna samt i fasaderna, som börjar dekoreras med bågfriser, pilastrar, fönster omfattningar m.m. Lanterninhuvar förekom ofta med en spetsig krönande spira, men blev under 1870-talet utkonkurrerade av spetsiga tornhuvar utan lanterninvåning. Från 1860-talets mitt uppmuras ofta krönande tre kantsgavlar på tornets sidor, som i Bankeryd, Ås och Öggestorps kyrkor. Ibland har tornets hörn fasats av, som i Tjureda och Vederslöv. Portalernas omfattningar försågs med vimpergliknande gavelkrön och blev allt bredare och högre. Sidoportalernas krön höjer sig ofta över muren och bryter av taklisten mitt på långsidorna. På liknande sätt började gavlar och hörn lisener sträckas upp över takfallet för att bryta de stora takytornas mono toni. Fönstren delades ofta av en mittpost och försågs med ett mycket enkelt masverk och dekorativt diagonalspröjsade rutor. En rundbågsstil, mittemel lan klassicism och ”nyromanik”, ibland med inslag som kan karakterise ras som ”nyrenässans”, dominerar helt. Först i Överums kyrka från 1870 talets början används spetsbågar, men då bara som en ytmässig dekorstil. I Oskarshamns kyrka några år senare kan man tala om en mer medveten nygotik – i detta fall i Göteborgsarkitekten Adolf Wilhelm Edelsvärds tapp ning, eftersom kyrkan är uppförd efter dennes 15 år äldre ritningar till Trollhättans kyrka. Spetsbågestilar skulle bara användas några gånger till före 1890-talet, som i Överum, Sofiakyrkan i Jönköping och i Virserum, som är den enda ”vanliga” sockenkyrkan med nygotiskt spetsbågiga öpp ningar vid sidan av stads- och brukskyrkorna (detaljer röjer att Oskars hamn varit förebilden). Annars dominerade rundbågeformen i kyrkornas öppningar och bågfriser. Andra undantag utgör Oskars kyrka med sina för tidens träkyrkor karakteristiska triangelbågar och kyrkan i Örsjö med stickbågiga och rektangulära fönster.
Kyrkorna som uppförts efter 1880-talets mitt fick en något annorlunda framtoning än de tidigare. Den viktigaste skillnaden är att putsen, som ti digare dominerat som fasadmaterial, ersatts av fasadtegel, som i Gladham mar, Sofiakyrkan i Jönköping och Örsjö, eller av natursten, som i S:t Sig-frid och Hamneda. Den kvardröjande klassicistiska grundformen tonades ned till förmån för mer komplicerade grupperingar av byggnadsvolymer, och de medeltidsinspirerade dragen, som fialer och blinderingar blev fler. Sofiakyrkan (fig. 100) anknyter tydligt till en kontinental katedralgotik medan Furuby och Ås (samt efter 1890 Lommaryd) snarare tar upp former från gotländska medeltidskyrkors tornarkitektur. Samtidigt byggdes ännu kyrkor med påfallande klassicistisk karaktär i Gnosjö och Eksjö, dock be rikade med uppåtsträvande fialer och spetsiga spiror. För den förra återan vändes ritningar från den något äldre kyrkan i Båraryd. Eksjö uppfördes delvis efter äldre ritningar, sedan byggnadskommittén avstyrt idéer om en
Fig. 100. Sofiakyrkan i Jönköping, detalj av tornet och långhusets västra del. Kyrkan ritad av arkitekten Gustaf Dahl och byggd i nygotik 1885–88 med fasader i tegel och detaljer i cement och gjutjärn. Under 1800 talets slut och 1900-talet växte städer nas folkmängd snabbt. Många städer ersatte sina äldre kyrkor med nya.