Vid 1200-talets slut var de småländska sockenkyrkorna, trots det i vissa bygder stora antalet träkyrkor, till övervägande del uppförda av sten.
Ökningen under de följande århundradena tycks ha varit föga omfattande och vid medeltidens slut utgjorde stenkyrkorna ca 64 % av landskapets kyrko bestånd (fig. 41). Stenkyrkorna drabbades emellertid liksom de återstående träkyrkorna hårt under 1700- och 1800-talens nybyggande. Kunskapen om det småländska kyrkolandskapets framväxt och förändringar under medel tiden förblir därför fragmentarisk även om såväl de försvunna träkyrkornas som stenkyrkornas planform och storlek ofta kan rekonstrueras med hjälp av arkivaliska uppgifter. Mera detaljerade beskrivningar och avbildningar är däremot som nämnts sällsynta. Tack vare att dendrokronologiska dateringar utförts under senare år även av stenkyrkor i de olika smålanden finns det emellertid numera möjlighet till en bättre analys av kyrkobyggandet i dess helhet och till en fastare struktur när det gäller tillkomst och förändringar.
kyrkorna i tiohärad
En jämförelse mellan stenkyrkobyggandet i Värend, Finnveden och Nju dung ger en tydlig bild av de skillnader som, trots geografisk närhet och gemensam lagsaga, fanns mellan dessa i många avseenden slutna områden även i fråga om kyrkobyggandets utveckling och karaktär.
Värend För Värend medförde stiftsbildningen egen kyrklig överhet i ett
till ytan mycket begränsat område. Vid sidan av domkyrkobygget, som i stort sett pågick hela medeltiden, blev emellertid stenkyrkobyggandet i övrigt föga omfattande. Omkring år 1300 hade endast en tredjedel, d.v.s. ett tjugotal av socknarna stenkyrka. Sockenkyrkorna blev också genomgå ende enkla byggnader och domkyrkan förblev områdets stora satsning.
Växjö hade strax efter 1100-talets mitt blivit aktuellt som biskopssäte genom sin anknytning till den 1158 helgonförklarade missionsbiskopen Sig-frid, och den legend som skapades fick en uttalad lokalpolitisk innebörd. När stiftsbildningen 1169 godkändes omtalas kyrkan i Växjö som uppförd till Sigfrids och Johannes Döparens ära. Vid den på 1950-talet företagna under sökningen konstaterades att den ursprungliga stenkyrkan varit en enskeppig absidkyrka med utbyggda sidorum i koret och flankerande sidoaltarnischer i långhusets triumfbågsmur som markering av byggnadens speciella ställning. Materialet bestod av vald och kluven eller tuktad marksten i litet format, men med finhuggna omfattnings- och hörnkvadrar och skråkantade sockel-stenar av granit eller täljsten. Såväl byggmästare som stenhuggare hämtades sannolikt från grannlandet Danmark och ett tydligt skånskt inflytande är också märkbart i det tornbygge som påbörjades under slutet av 1100-talet. Nedersta delen av detta breda västtorn av sydskandinavisk modell med sockelprofil av samma komplicerade slag som på Lundadomens västparti utgör nu den äldsta delen av katedralen.
Med tanke på det nya stiftets status fanns anledning för den kyrkliga ledningen i Växjö att även konsolidera sin ställning genom att aktivt upp muntra uppförandet av stenkyrkor i den omgivande centralbygden. Här till kom en grupp av sju absidkyrkor i den gamla järnåldersbygden runt Växjö (fig. 27). Av dessa är kyrkorna i Asa och Östra Torsås rivna men kända till planform och storlek, medan kyrkorna i Hemmesjö, Drev och Dädesjö har överlevt som ödekyrkor. Kyrkorna i Moheda och Bergunda, den senare med ombyggt korparti, har förblivit församlingskyrkor. Kyrkan i Drev (fig. 28) har blivit dendrokronologiskt daterad och tidsangivelsen ca 1170 (Bartholin 1996) visar att den alltså är samtida med stiftsbildningen. Den rivna kyrkan i Östra Torsås har av bevarade stendetaljer att döma tillhört 1100-talets slut, medan kyrkan i Dädesjö, av vilken endast långhuset med de berömda takmålningarna återstår, tycks ha uppförts först vid 1200-talets mitt.
Drevs kyrka (fig. 28, 35) är dock knappast, trots tillkomsttiden, den äldsta i gruppen. Som direkt knuten till byggnadshyttan vid domkyrkan framstår däremot kyrkan i Hemmesjö genom sin utpräglat tidigromanska karaktär. Tyvärr har inte en dendrokronologisk datering varit möjlig i detta fall eftersom den ursprungliga takstolen inte är bevarad. Kyrkan saknar efter skånskt mönster korportal, men har i långhuset två mycket höga och smala portaler av vilka sydportalen försetts med en elegant profilhuggen omfattning (fig. 29), ett bland områdets sockenkyrkor mycket exklusivt drag. Även triumfbågen är hög och smal och absiden djup (fig. 35, 55). En igensatt tornbåge i västmuren visar att ett torn planerats, men troligen har den mot väster kraftigt sluttande marken bidragit till att planerna aldrig realiserades. Kyrkans mindre lämpliga läge tyder på att själva höjdplatån redan var upptagen, troligen av en tillhörande storgård. Socknen gränsar till Växjö och kyrkoledningen i centralorten hade sannolikt intressen i byg den redan vid kyrkans tillkomst. Vid medeltidens slut hörde inte mindre än fem av kyrkbyns sju gårdar till domkyrkan. På höga ambitioner och eko nomiska möjligheter tyder också korets högromanska målningar, som bl.a. omfattat en Majestas Dominiframställning i absiden. Detsamma gäller dör rarnas exklusiva högromanska järnsmide (fig. 29), som har sin närmaste motsvarighet i Perstorps kyrka i Skåne (Karlsson 1988).
Också i Bergunda, liksom Hemmesjö grannsocken till Växjö, följdes samma plantyp. Kyrkplatsen är strategiskt belägen i närheten av landsvägen mot Skåne och möjligen hade man även här planerat ett torn. Det nuvarande mäktiga västtornet tillkom först under senmedeltiden. Pastoratet var patro nellt under det stora godset Bergkvara fram till 1613 och enligt vittnesmål på häradstinget 1694 hade gårdens ägare ursprungligen skänkt jorden till såväl kyrkplatsen som prästgården. Ett tornbygge var också planerat i Drev, där den ursprungliga tornbågen numera används som huvudingång (fig. 35).
Fig. 26. Stenkyrkor från äldre medeltid (före 1350). De tidiga stenkyrkorna har en tydlig koncentration till de gamla centralbygderna i den västra delen av landskapet samt till den södra kustbygden. Bedömningen av kyrkor nas ålder baseras ofta på planformen, eftersom en kyrka med belagt smalare kor vanligen daterats till äldre medel tid (jfr fig. 27), men även andra egen skaper, som stenbearbetningen och muröppningarnas form, har använts som indicier. För några av de bevarade stenkyrkorna finns även dendrodate ringar.
Fig. 27. Medeltidskyrkor vilkas äldsta planform har bestått av ett rektangu lärt långhus och ett smalare kor. Kar tan avser såväl träkyrkor som murade kyrkor. Planformen avser vanligen kyrkans ursprungliga högkor.
Några av kyrkorna med smalare kor omgestaltades i öster under medel tiden. Moheda kyrka uppfördes med rakslutet kor, men tillbyggdes redan omkring 1200 med absid. Rydaholms absidkyrka ombyggdes omkring 1300, då koret förlängdes i öster och gavs en rak avslutning. En liknande utveck ling genomgick Norra Ljunga kyrka. Utbyggnaden av Växjö domkyrka medförde likaså att absidkoret ersattes av ett betydligt större och rakt avslutat kor. Två rundkyrkor är kända, nämli gen Voxtorp och Hagby. Bägge hade ursprungligen absid i öster. Vid tiden omkring 1300 ersattes dock absidkoret i Voxtorp av det nuvarande, rakslutna koret. I fyra av kyrkorna i samma område utgörs absiderna av invändiga absider i ett utvändigt rakt avslutat kor. Endast två ytterligare exempel på denna absidform är kända i land skapet.
I några fall är kyrkans ursprungliga planform okänd och de har först efter ombyggnad fått ett belagt smalare kor. Det gäller de på kartan markerade rakslutna träkyrkorna i Gärdserum och Haurida. Endast en kyrka hade ett smalare, polygonalt avslutat kor. Det var den s.k. Bykyrkan i Kalmar som efter ett flertal byggnadsetapper under 1300- och 1400-talen till sin kärna bestod av ett treskeppigt långhus samt ett smalare och tresidigt avslutat kor i öster.
Även här anar man en ursprunglig anknytning till en storgård. Kyrkbyn var ovanligt stor och socknen var senare helt frälsedominerad. Mönstret med motstående långhusportaler upprepas i Drev, men koret har försetts med en separat ingång, något som senare tycks ha varit vanligt i området även när det gäller träkyrkorna. Korets plan, som är tvärrektangulär och mar kant avsmalnar mot öster, har motsvarigheter i en grupp kyrkor i Skåne och Blekinge, vilket vittnar om fortsatt sydligt inflytande. Ett lokalt drag är däremot de drakornerade remstyckena och takstolens längsgående och dekorativt konturerade styrplanka.
Korportal finns också i Moheda kyrka, som däremot saknar långhus-portal i norr. Kyrkan avviker dessutom genom att absiden är sekundär, men sannolikt obetydligt yngre än koret i övrigt. Sekundära absider har konstaterats i enstaka fall och möjligen har dessa förändringar en bak grund i en önskan att markera biskopens överhöghet (Wienberg 1999). En fingervisning om att kyrkan bör ha tillkommit i slutet av 1100-talet ger den schackrutemönstrade granitkvadern av jylländsk modell i långhusets sydöstra hörnkedja. Motsvarande kvadrar finns i övrigt endast i Rydaholms kyrka i Finnvedens gränstrakt mot Värend (fig. 42; jfr nedan).
Att absidkyrkan ansetts aktuell långt in på 1200-talet visas av kyrkan i Dädesjö, som närmast efterbildar grannkyrkan i Drev. Det kvarstående långhuset är emellertid en mycket enkel byggnad utan all arkitektonisk utsmyckning och med enkla, rektangulära dörröppningar, av vilka den norra murats igen redan under senmedeltiden. Ingångarnas form är förbryllande och det är troligt att överliggare i form av en sten med rundbågsmarkering döljs av putsen. En sådan typ av överliggare utmärker t.ex. nordportalen i Hossmo kyrka. Grundläggningen i Dädesjö består liksom i Drev endast av tuktad marksten i två skift utan nedschaktning. Motsvarande utskjutande sulskift kan konstateras vid åtskilliga av områdets tidiga stenkyrkor. Om
Absid Rak östvägg Polygonal östvägg Okänd form
flera av kyrkorna i Finnveden, bl.a. Bolmsö och Forsheda kyrkor, noterades t.ex. vid rivningen att de ”vilade direkt på marken”.
Trädetaljernas utformning följer i Dädesjö likaså mönstret från Drev med på samma sätt profilerad styrplanka och snidade remstycken. Rem styckenas och de likaså bevarade takfotsbrädernas ornamentik har påfal lande hög konstnärlig kvalitet och den norra takfotsbrädan pryds av en unik dekor i form av en arkadfris med en ryttare och fabelväsen av olika slag (fig. 57). Dekoren har senromansk karaktär, och de nyligen utförda
14C-dateringarna av två av de skelett som påträffats under grundmurarna bekräftar att kyrkan tillkommit först fram mot 1200-talets mitt.
Dädesjö kan knytas till långvariga stormannaintressen i bygden och såväl den förmodade äldre träkyrkan som den efterföljande stenkyrkan har sannolikt haft en funktion som gårdskyrka. Den till fönster omvandlade bågöppningen i västmuren kan dessutom ha varit avsedd som öppning in till ett planerat torn, avsett för ägaren till Dädesjö gård. Den rika och mycket speciella utsmyckning som tillkom under slutet av 1200-talet, då väggar och tak dekorerades med högklassiga målningar (fig. 56) och även glasmål ningar och nya skulpturer tillkom, tyder också på både stora ambitioner och omfattande ekonomiska insatser. Att tornet aldrig uppfördes kan höra samman med att kyrktornen vid denna tid allmänt börjat förlora sin privata karaktär och att tornbyggnadstradition dessutom saknades i området.
För rikt utformade portaler saknades likaså tradition. En ritning utförd i samband med rivningen av Asa kyrka 1806 visar dock att kyrkan här var försedd med en flersprångig korportal. Socknen gränsar till Njudung och sannolikt har byggnaden arkitektoniskt anknutit till den rikare portalut formning som präglar de romanska kyrkorna i detta område (fig. 33, 43, 46). Liksom i Dädesjö och Drev anas också här ett samband med en tidig stor gård. I alla tre socknarna omtalas senare under medeltiden en huvudgård.
Vid sidan av den till absidkyrka omvandlade kyrkan i Moheda uppför des sammanlagt 16 kyrkor med smalare och rakt avslutat kor i de fem hära derna (fig. 27). Av dessa har endast kyrkorna i Jät och Vederslöv bevarats, båda som ödekyrkor i bygden söder om Växjö i Kinnevalds härad. Kyrkan i Jät (fig. 30) stod under byggnad omkring 1226. Timret i den välbevarade takstolen med konturerad styrplanka har enligt dendrokronologisk ana lys fällts vinterhalvåren 1224–25 och 1225–26 (Bartholin 1992). Kyrkan är alltså samtida med den bevarade timmerkyrkan i Granhult och
överens-Fig. 28. Drevs gamla kyrka, Värend. Kyrkan övergavs 1868 men togs i bruk som magasin och undgick därmed rivning. Den dendrokronologiska da teringen av ingående ursprungligt trä material i takstolen anger att kyrkan uppförts ca 1170. Foto Sören Hallgren 1965, ATA.
Fig. 29. Sydportalen till Hemmesjö gamla kyrka, Värend. Såväl omfatt nigen som dörrens järnsmide är till karaktären högromanska. Även nord portalen har en motsvarande dörr. Foto Ann Catherine Bonnier 1996, SvK:s arkiv, RAÄ.
Fig. 30. Jäts gamla kyrka, Värend. Timret till takstolen har enligt den drokronologisk analys fällts vinterhalv åren 1224–25 och 1225–26. Kyrkan lämnades öde 1910. Foto Pär Rittsel 1975, SvK:s arkiv, RAÄ.
stämmer även till sin ringa storlek med denna. Portalernas placering är dock annorlunda (fig. 35). I Jät saknas såväl korportal som nordportal. Däremot finns förutom sydportal ovanligt nog en västportal, vilket kan tyda på ett ursprungligt samband med en gårdsanläggning. Ett tydligt samband mel lan gård och kyrka finns i Vederslöv, där kyrkan är belägen i anslutning till platsen för den medeltida huvudgården Vederslöv. En bevarad senro mansk stiftarbild i triumfbågen av en biskop som bär fram en kyrkomodell tyder på att stiftets biskop bekostat kyrkans målade utsmyckning. Kyrkan är till skillnad från Jäts kyrka försedd med korportal och i korets sydöstra hörnkedja ingår en hög och dekorativt mönstrad granitkvader. Två mindre och mycket speciellt dekorerade kvadrar har dessutom fått en sekundär placering i västpartiets sockelskift samt i sakristians nordmur (se nedan). De ornerade kvadrarna antyder liksom schackbrädeskvadern i Moheda en jylländsk anknytning. Moheda är beläget vid en sedan gammalt viktig väg led mellan Växjö och Finnvedens handelscentrum Berga vid Lagastigen via Rydaholm, där det mäktiga kyrkobygget bl.a. genom motsvarande mönst rade kvadrar kan knytas till jylländska stenhuggare (fig. 42).
En bakgrund i denna jylländska tradition med mönstrade kvadrar anas också i de ristningsdekorerade stenar som är kända från tre av kyrkorna i Värend, nämligen från domkyrkan (fig. 44) och från de rivna kyrkorna i Östra Torsås och Skatelöv (se nedan Stenskulptur). Kyrkan i Östra Torsås beskrivs av Brunius 1851 som ”märkvärdig”, och stenarna var då placerade i omfattningen till kyrkans eventuellt sekundära västingång. Långhusets ingångar följde i övrigt det tidigromanska schemat med två motstående långhusportaler. Kyrkan var även försedd med finhuggna, skråkantade och ”något hålkälade” sockelstenar, vilket likaså tyder på ett samband med den vid domkyrkan verksamma byggnadshyttan. Även från kyrkan i Skatelöv, grannsocken till Vederslöv, återstår fyra granitkvadrar med ristad dekor. På den ena finns inskriften ”Bose högg kyrkan. Bose högg stenen till Ska telövsbornas kyrka” i runor. De ristade stenarnas dekor är så likartad att stenmästaren Bose sannolikt är upphovsman till samtliga. Den förmodade tillkomsttiden för domkyrkans sekundära torn, d.v.s. slutet av 1100-talet, utgör därmed också ett riktmärke för Boses verksamhet (jfr nedan).
Om de övriga korkyrkorna med rakt avslutat kor är inga byggnadsde taljer utöver planformen kända och kyrkorna kan därför inte dateras när mare. Troligen uppfördes dock de flesta under 1200-talet. Vid mitten av
1200-talet utbyggdes domkyrkan med korsarmar och absidkoret ersattes av ett långt och rakt avslutat kor med plats för utökad liturgi och utökat antal präster i samband med domkapitlets tillkomst. Sannolikt medförde dessa byggnadsarbeten, som krävt inkallad skicklig arbetskraft, en förnyad period av stenkyrkokyrkobyggande även i övrigt i stiftet.
Finnveden Inslaget av absidkyrkor var jämfört med i Värend betydligt
större i det angränsande Finnveden, som fortsatt tillhörde Linköpings stift. Omkring år 1300 bestod 19 av de 65 kyrkorna av stenkyrkor med absid, medan 18 tycks ha haft rakt avslutat kor (fig. 27). Flera av kyrkorna utgjordes dessutom av mycket påkostade byggnader utan motsvarighet bland sockenkyrkorna i Värend. Sentida nybyggande har emellertid drab bat de medeltida kyrkorna i Finnvedens tre stora härader mycket hårt. Av absidkyrkorna återstår endast kyrkan i Kånna, och av kyrkorna med rakt kor endast kyrkorna i Nöttja (fig. 22) och Dörarp, alla tre belägna i Sunnerbo härad i södra delen av Finnveden. Därtill kommer det mäktiga västtornet i Rydaholm i södra Östbo härad, som sparades då kyrkan i övrigt förnyades i slutet av 1700-talet (fig. 32), och det delvis bevarade tornet i Kulltorp i norra delen av Västbo härad. I Finnveden fanns till skillnad från i Värend ingen lika klart avgränsad centralbygd med gemen sam centralort. De till ytan vidsträckta häradernas egna centralbygder med en tidig jordägande aristokrati sammankopplades i stället via viktiga handelsvägar och genom den världsliga och kyrkliga centralmaktens stra tegiska etableringar i området.
De äldsta biskopsgodsen i Finnveden koncentrerades till storbygdernas centralorter och kyrkorna här fick en påfallande rik utformning i jämfö relse med de mera ordinära sockenkyrkorna. Redan 1178 omtalas biskops gods i Guddarp i Berga i Sunnerbo och den kyrka som uppfördes i Berga bör med tanke på ortens tidiga betydelse som handelsplats ha varit en av de första stenkyrkorna i området. Bergas fortsatta betydelse framgår också som nämnts av att biskop Henrik i Linköping 1279 fick kungligt tillstånd att anlägga en stad på sin mark i Berga. Någon urbanisering skedde ald rig, men Berga framträder som fortsatt prostsäte och centralort i häradet. Kyrkan, som utmärktes av ett brett västtorn, dokumenterades genom en planritning 1815 före den beslutade rivningen, men uppgifter om övriga arkitektoniska detaljer saknas. På ritningen är korportal och sydportal i långhuset markerade liksom en portal i västtornet. De murrester som beva rats under mark har delvis undersökts i början av 1990-talet, då bl.a. två orörda gravar påträffades på relativt stort djup i tornet. Med tanke på Ber gas betydelse redan under vikingatid och tidig medeltid var dessa gravar sannolikt patronatsgravar. Tyvärr utfördes ingen närmare dokumentation av dessa. Det stora, sekundärt uppförda tornet var unikt i Sunnerbo men inte i Finnveden som helhet. Ytterligare sex kyrkor i de båda häraderna Östbo och Västbo försågs med likartade torn, däribland kyrkorna i Ryda holm och Värnamo, båda med anknytning till biskopen i Linköping genom de i socknarna belägna huvudgårdarna. Den mest magnifika av dessa torn-kyrkor blev kyrkan i Rydaholm (fig. 32), ett kvaderbygge av gråsten.
När kyrkan i Rydaholm nybyggdes på 1790-talet fick det mäktiga tornet som nämnts fortsatt funktion, medan stenmaterialet från kyrkobyggnaden i övrigt i stor utsträckning återanvändes i den nya kyrkan. Även ett flertal av den romanska byggnadens rika utsmyckning från bl.a. portalerna inmura des liksom flera ornerade kvadrar i den nyklassicistiska kyrkan (fig. 42, 45). Kyrkan var i sitt ursprungliga skick en absidkyrka med motstående ingångar i långhuset och kort, tvärrektangulärt kor med separat ingång och vid absid.
Tornkyrkor från äldre medeltid (–1350) Tornkyrkor från yngre medeltid eller av oviss ålder
Fig. 31. Medeltida tornkyrkor. Torn-kyrkor har varit sparsamt företrädda i hela landskapet. Endast i södra Smålands kustbygd (Möre) förekom mer en större koncentration. Bland de märkliga flerfunktionella stenkyrkorna här utmärker sig Halltorp som en s.k. klövsadelskyrka, d.v.s. en kyrka för sedd med både östtorn och västtorn. I främst den östra delen av landskapet har även träkyrkor med torn förekom mit. I Vireda och i Pelarne (fig. 35) är dessa bevarade i sin nedre del och införlivade med långhuset.
Murverkets gråstenskvadrar av gnejs och granit, den höga profilerade sock eln och den högklassiga stenskulpturen (se nedan) visar att byggnaden redan från början ägnats speciell omsorg och tillhörde det äldsta och privat initie rade romanska byggnadsskedet i Småland. Detsamma gäller det sekundära tornet med dess arbetskrävande kvaderteknik, rundbågiga ljudgluggar med mittkolonnett och en komplicerad sockelprofil av lundatyp. Anknytningen till tidens danska kyrkobyggande är tydlig och genom de ornerade kvad rarna, av vilka två är försedda med det karakteristiska schackrutemönstret, finns också en direkt koppling till jylländska stenmästare.
Dateringen av absidkyrkan och tornet har varierat hos olika forskare, men kyrkan bör liksom domkyrkan i Växjö ha uppförts senast omkring 1100-talets mitt, medan de till typen besläktade tornen tillfogats kanske först mot slutet av århundradet. Västingången i Rydaholm förefaller att vara upptagen först något senare, vilket också gäller för tornet i Växjö. För bindelsen mellan tornrummet och långhuset bestod i Rydaholm ursprungli gen av en tvådelad tornbåge med höga och smala rundbågiga öppningar. En rundbågig öppning in mot långhuset i den övre våningen kan eventuellt ha fungerat som emporöppning. Någon murad trappa mellan våningarna har däremot inte funnits. Även i domkyrkan var tornets trappa ursprungligen av trä och den i tegel murade spiraltrappan här bör ha tillkommit först på