Möjlighet till självförverkligande, utveckling, värdigt liv, samt kunskaper om levnadsstil måste enligt Hargreaves och Fink (2008) förmedlas för att garantera en gemensam framtid på jorden.
Med utgångspunkt i det, och de intervjuades berättelser, kan vi se att alla inte har haft samma förutsättningar för att lära sig leva hållbart. De tidiga stödinsatserna i grundskolan verkade ha en positiv inverkan på utveckling, yrkesval och troligen delvis p.g.a. det gett förutsättningar för ett aktivt deltagande i samhället. En variation i berättelserna utgjorde det bemötande som fick skoltiden att upplevas som mycket svår, fylld med konflikter och ett självförtroende urholkande. Ett bemötande som medförde känsla av stort utanförskap och därmed kraftigt begränsade en möjlighet till och känsla av delaktighet.
Utifrån intervjuerna framgår det tydligt att de intervjuade har olika inställningar, och förmågor, att kunna, och vilja, tillgodogöra sig lärandestoffet. Det upplevda gapet mellan grundskolan och gymnasiet, beskrivning av att inte få stöd och uppmuntran i skolan och beskrivning av den ”gode” fysikläraren, samt lätthet att kunna tillgodogöra sig gymnasiekunskaperna, kan tolkas som att det råder stor ojämlikhet mellan skolorna vilket riskerar att ge eleverna olika förutsättningar i samhället. Dessutom verkar även lärarnas
51
kompetens i att möta sina elever kunna ha en avgörande betydelse för hur eleverna själva uppfattar och bedömer sina möjligheter.
52
Diskussion
Efter vår analys återkommer vi nu till våra frågeställningar där vi vill lyfta upp vissa aspekter kring hur skolan kan arbeta för att göra elever förberedda inför vuxenlivet, hjälpa alla individer att utveckla sin potential på bästa sätt och framför allt bli en skola för alla. Skolan måste arbeta utifrån en människosyn där alla har lika rätt till utbildning och detta utesluter all form för exkludering av individer från möjligheten att utvecklas kunskapsmässigt eller från att tillhöra en gemenskap som arbetar aktivt för demokratiskt tänkande och agerande.
Utifrån tidigare redovisad kunskapsbakgrund, samt vår undersökning, har vi kunnat konstatera att det i dag inte existerar en skola för alla och att dagens skola inte ger barn och ungdomar möjlighet till, enligt vår definition, hållbart lärande. Många elever får inte det stöd de behöver och känner sig misslyckade som personer. Skolan är av tradition indelad i olika ämnen och det är det som är utgångspunkten för skolverksamheten. Vi anser, utifrån våra intervjuer, att det nuvarande skolsystemet fungerar bra för de flesta elever, men för de individer som av olika anledningar inte platsar in i det system vi har, kan det medföra stora negativa konsekvenser. De elever som har goda förmågor inom områden, utanför de ämnen som undervisas i skolan, blir inte uppmuntrade till att utveckla dessa, utan får tidigt lära sig att deras talanger och förmågor inte räknas. De är inte viktiga. Skolans traditionsbundna syn anser vi, utifrån vår kritiskt teoretiska hållning, ligger till grund för missgynnande av många individer.
Flera av de personer vi intervjuade angav att de praktisk-estetiska ämnena i skolan var trevliga och gav en möjlighet till social samvaro i klassen, men de ”var inte på riktigt”. Enligt Stigendal (2004) och oss är det inte endast de praktisk-estetiska ämnena som hamnar nederst i rangordning på den informella kursplanelistan, utan även andra färdigheter som inte innefattas av kursplanerna i dag. Vi anser att skolledning och specialpedagoger har ett stort ansvar i att utveckla dessa områden där man låter elevperspektivet genomsyra mål och handling. I tider då skolor måste göra ekonomiska besparingar får vi ofta en situation där extra resurser går till elever i särskilda svårigheter, vilket de skall ha, men då blir risken att en stor andel elever inte får möjlighet att utveckla sin fulla kapacitet. Vi hamnar då i ett läge med dold diskriminering vilket eliminerar full utvecklingsmöjlighet för alla elever. Med beaktande av KT menar vi att det är dags att bryta upp den befintliga rangordningen där människors förmågor värderas och ges en viss status. Vi tycker att det är dags att börja behandla varandra som resurser vars bidrag är unikt
53
och därför inte går att värdera. Vi påstår att det är dags att skapa en skola där alla ska kunna utvecklas och göra framsteg samt framför allt känna att de har ett eget värde oavsett ämnesvalet eller prestationer.
Skolverksamheten i Sverige måste följa de styrdokument som riksdagen har beslutat om. Det är alltså politiker som bestämmer hur utbildningen för våra barn och ungdomar ska se ut. Politiker styrs av flera faktorer i sina beslut, bl.a. av internationella strömningar och viljan av att skapa en internationellt konkurrenskraftig arbetskraftsstyrka för att Sverige ska kunna konkurrera på den globala marknaden. När det är ekonomi som styr vårt utbildningssystem anser vi, utifrån vårt kritiskt teoretiska sätt att resonera, att man angriper området från fel håll och då har man inte elevens bästa för ögonen. Vi anser att ett sätt att tänka på en framtida skola som ger hållbart lärande för alla är att byta från ett samhällsekonomiskt perspektiv till ett elevperspektiv. Då hade vi troligtvis sett en helt annorlunda skola där de vuxna i skolan skulle hjälpa varje individ att utveckla sina kunskaper och färdigheter.
Arbetsgivarrepresentanter, och de intervjuade, ser förmågor som muntlig och skriftlig kommunikation, lagarbete/samarbetsförmåga, kritiskt tänkande, problemlösning och initiativkraft som mycket viktiga. Svenskt näringsliv (2010) menar att man bör ändra synen från att alla elever ska få samma utbildning till att ge alla elever möjlighet att utveckla sin egen potential. Detta konstaterande är delvis analogt med vår definition av hållbart lärande.
Något som vi fann intressant, och paradoxalt, är att flera av de intervjuade tyckte att den kunskap de får i skolan är viktig men samtidigt kunde de inte alltid se nyttan med all denna kunskap i vardagen. Att de flesta av de intervjuade ansåg att deras utbildning var bra måste man även se ur det kritiskt teoretiska perspektivet av att de inte känner till någon annan form för utbildning. Hur långt hade inte dessa personer kunnat utvecklas om de hade fått mer stöd i att utveckla sina styrkor? Detta anser vi slösar på individers resurser och energi och går emot det vi definierar som hållbart lärande. Vi menar att även samhällsnyttan av att utveckla alla individers potential till fullo kunde ha blivit mycket stor och i förlängningen hade det kunnat öka Sveriges globala konkurrenskraft.
Som nämnts tidigare kritiserar bl.a. Enkvist (2004a) individuellt arbete i skolan då det fokuserar på informationssamling på bekostnad av dialogen, bearbetningen, analysen och värderingen av information. Enligt Enkvist (2004a) är dialogen en viktig del i lärandet. Våra vuxna intervjuade visade också på andra förmågor som de hade velat få möjlighet att utveckla sig
54
i under sin skoltid, bl.a. egna projektarbeten, arbete kring mångfald, vetenskapsteori, social färdighetsträning och problemlösning, där det i de flesta fall krävs en dialog med andra för att få till stånd en kunskapsutveckling.
Vi anser att de grundläggande basfärdigheterna läsning, skrivning och räkning är en förutsättning för att kunna ta till sig kunskaper på flera olika sätt. För att kunna tillgodogöra sig annan inlärning bör alla barn och ungdomar behärska dessa färdigheter. Myndigheten för skolutveckling (2003) anger att läsning och skrivning tillhör de mest grundläggande kunskaperna för att man ska kunna tillgodogöra sig lärostoff i skolan, samt att det är viktigt för ett aktivt deltagande i samhället. Flera av våra intervjuade sade att matematik var viktigt att kunna i yrkeslivet och de första åren i skolan bör då, enligt oss, till största del handla om att utveckla dessa färdigheter. Inget barn får lämnas efter, alla ska få allt det stöd de behöver för att utveckla dessa basfärdigheter. Det får inte finnas diskussioner som att ”det kommer så småningom, han/hon behöver lite tid på sig”. Man bör även tidigt visa eleverna olika arbetssätt för att de ska kunna utveckla olika former för inlärning, samarbete och presentationsfärdigheter. Med utgångspunkt i KT menar vi att i stället för att utgå från ämnen kan skolan använda skolämnena som verktyg för att utveckla läs- och skrivfärdigheter samt matematik. Vi menar att fokus bör ligga på de ovan nämnda färdigheterna som kommunikation, problemlösning, samarbete, osv.
Flera av de intervjuade saknade kopplingar mellan ämnena och kunde inte se ett sammanhang i de kunskaper de förvärvade. Enligt oss talar detta för att inte dela upp skoldagarna efter ämnen utan ge eleverna en holistisk syn på världen genom att integrera ämnena. Det är så livet utanför skolan ser ut. Bl.a. Vygotskij (Hofstetter & Schneuwly, 2009) menar att man skall utgå från ämnen för att barnen skall utmanas med stoff som finns utanför deras invanda kulturella kontext vilket tvingar dem till inre mentala processer. Vi anser dock att även muntlig och skriftlig kommunikation, lagarbete/samarbetsförmåga, kritiskt tänkande, problemlösning och initiativkraft kan utgöra sådana utmaningar och skapa en, av Vygotskij (Hofstetter & Schneuwly, 2009) kallad, proximal utvecklingszon för eleverna.
Hargreaves och Fink (2008) menar att konkurrenstänkandet börjar mycket tidigt i dag, vilket enligt oss inte kan medföra en skola för alla. Skolan är, enligt oss, till stor del skyldig i att utveckla detta konkurrenstänkande hos barn och ungdomar bl.a. genom att inrikta sig på mätbara resultat i skolan och inte på hållbart lärande. Pettersson (2008) varnar för en homogenisering av de internationella skolsystemen och menar att nationers drivkrafter delvis handlar om att hävda
55
sig på den internationella marknaden. Åter igen vill vi, med vår kritiskt teoretiska hållning, hävda att skolsystem i dag utgår från ett marknadsekonomiskt perspektiv och inte från ett elevperspektiv.
Enligt Salamancadeklarationen (2006) bör utbildningssystem utformas på ett sätt som tillvaratar alla barns unika egenskaper, talanger, fallenheter och inlärningsbehov samt att alla barn ska kunna tas emot i dessa oavsett individuella skillnader eller svårigheter. Detta är svårt att låta sig genomföras i det marknadsekonomiska och ämnesstyrda perspektivet. Salamancadeklarationen följs inte i de svenska skolorna i dag, anser vi, vilket slår ut vissa individer och slösar med många individers resurser.
I och med borttagandet av estetisk verksamhet som kärnämne i den kommande skolreformen (Prop. 2008/09:199) anser vi att det går ut två tydliga signaler från beslutsfattare, nämligen att eleverna är delar i en samhällsekonomi som kräver mer specialiserade individer för att kunna stärka Sverige i den globala konkurrensen, samt att de estetisk-praktiska ämnena har lägre status och därmed befästs den informella kursplanen ännu mer. Enligt oss medför en högre grad av specialisering att tanken på en holistisk världsbild fallerar, vilket innebär att människor får en snävare syn på flera plan.