Lärarnas beskrivningar av de didaktiska val de gör i filosofiundervisning

stödja utvecklingen av kritiskt tänkande hos eleverna. Följande tre teman har identifierats från den systematiska analysen av intervjutranskriptionerna: 1) Kritiska diskussioner, grupparbete och kritiska gruppdiskussioner är viktiga. 2) Undervisning i vissa delar av kursen som språkfilosofi, logik, argumentation, värdegrundsteori, etiska modellerna och identitetsteorier (frågor om den mänskliga existensen) var viktigare än andra delar av kursen eftersom lärare upplevde dessa ämnen som ett verktyg de kunde använda för att främja utvecklingen av kritiskt tänkande hos eleverna. 3) En skillnad finns mellan filosofi och att filosofera, och eleverna behövde utveckla sin förmåga att filosofisera. Dessa temata presenteras nedanför i mer detalj.

6.2.1. Tema 1: Kritiska diskussioner och grupparbeten är viktiga

I alla tre intervjuer noterade lärarna att klassrumsdiskussioner som var kritiska till sin natur, grupparbeten och kritiska gruppdiskussioner var viktiga. Med kritiska diskussioner menas diskussioner där man fick möta flera argument både för och emot ett ämne, som, till exempel, debatt om fri vilja mot determinism, (ser avsnitt 3.6. för mer information om kritiska diskussioner).

28

Theano noterade att dessa saker var viktiga för att bygga upp elevernas förmåga till kritiskt tänkande. Eleverna skulle arbeta tillsammans med att ställa utredande frågor. De skulle diskutera filosofiska frågor tillsammans som en klass och i mindre gruppsamtal. Theano sade, ”Jag brukar inte nödvändigtvis ha grupparbete men det är väldigt fruktbart att låta dem sitta i grupper och diskutera frågor som rör ganska enkla saker som de får diskutera”. Theano noterade också vikten av elevaktiv undervisning. ”Eftersom filosofi är en aktivitet så är det väldigt viktigt att elever håller sig aktiva. Och det gör man väl bäst i grupp när man får diskutera olika ställningstaganden och perspektiv och möta varandras argument på ett sakligt och välgrundat sätt.”

Ett konkret exempel hon gav mig var då klassen diskuterade fri vilja och determinism. När klassen hade samtalet om fri vilja och determinism kunde de flesta elever säga någonting som, ”Så klart vi har en fri vilja!”. Då kunde Theano snabb ställa en följdfråga som, ”Ge mig ett gott argument till varför du tycker så här.” Och det hade ju inte eleverna hela tiden, enligt Theano. Hon upplevde att när man ställde eleverna tills svars på detta sätt kunde man också integrera kritiskt tänkande i lektionerna, genom att få eleverna att reflektera över och motivera deras ställningstagande. Hon förklarade för mig att hon aldrig planerade lektioner bara med kritiskt tänkande i åtanke, men att alla hennes lektioner på något sätt var riktade mot kritiskt tänkande då hon hela tiden hade det i sin åtanke. Theano berättade att hon hela tiden försökte få sina elever att tänka efter. Hon sade, ”Eleverna ska ställa granskande frågor och ifrågasätta vad det här innebär, vilka konsekvenser det har, för vilka grupper och varför om vi pratar även samhälles filosofi.”

Maimonides beskrev att han försökte engagera eleverna i undervisningen. Han sade, ”Jag tycker att det är viktigt att det inte bara är jag som står här och pratar. Utan att eleverna också får diskutera saker. Då blir det att jag pratar lite grand, sen slänger jag ut någonting som de får diskutera i mindre grupper.” Under tiden som grupperna pratade om ämnet skulle Maimonides cirkulera sig runt i klassrummet för att prata med de olika grupperna. Efter det skulle han lyfta fram olikheterna i de olika gruppernas synpunkter framför hela klassen. Lektionerna skulle,” bli ett samtal” enligt Maimonides. När eleverna diskuterade saker fick de chansen att se om de faktiskt kunde motivera sina åsikter eller inte.

Maimonides sa, ”Diskussioner med andra människor är ett sätt att vara ärlig mot sig själv på något sätt. Kan jag faktiskt motivera den här åsikten eller inte?”

Under intervjun beskrev Maimonides mer om grupparbeten. Han sade, ”Jag tänker att grupparbete är en viktig del i alla ämnen, men i filosofiämnet är det något viktigare än i andra ämnen för att det är så mycket diskussioner i allt vad filosofi är. Därför behövde eleverna, enligt honom, övningar i hur man diskuterar. Eleverna behövde träna på att lyssna på andra människor och ta in det som sägs.

Ett konkret exempel som han gav mig av hur han arbetade med grupparbete var tiden han arbetade med filosofiska frågor om rättvisa. Här tog han upp exemplet av Caster Semenya som är en löpare från Sydafrika. Han berättade för eleverna att Caster Semenya har XY kromosomer, och en ökad testosteronproduktion, men att hen har kvinnlig anatomi och att hen identifierar sig som en kvinna. Eleverna fick senare diskuterar om det var rättvist för Semenya att få tävla som en kvinna.

Maimonides noterade vikten av att göra det abstrakta till någonting konkret då det fanns vissa elever som inte kunde förstå de olika abstraktioner som fanns i filosofiämnet. Han

29

sade, ”Det handlar om att hitta just den här sortens konkreta situationer där det inte handlar om att bara prata om något abstrakt begrepp. Vi pratar om saker och ting som är ganska vardagsnära, som är ganska lätt för eleverna att relatera till.” Det här citatet kom direkt efter hans presentation av diskussioner om Caster Semenya. Han noterade att ämnen som Caster Semenya var, ”någonting som i princip alla gymnasieelever har åsikter, tankar och känslor omkring.”

Arete tog också upp vikten av diskussioner i intervjun. Hon gav ett konkret exempel av hur hon arbetade med diskussioner för att bygga upp elevernas förståelse för olika etiska modeller och för att få dem att komma igång med kritiskt tänkande. Hon berättade för sina elever om en expedition i Antarktis. Under expeditionen blev en medlem i gruppen

allvarligt sjuk. Istället för att lämna personen bestämde sig gruppen för att stanna med den sjuka. Resultatet blev att alla medlemmar av expeditionen dog. Hade gruppen valt att lämna personen, hade resten kanske överlevt. Efter den beskrivningen delade hon upp eleverna i grupperna för att diskutera berättelsen. De skulle koppla de olika etiska modellerna till berättelsen och tänker på de olika möjliga lösningarna till problemet på ett kritiskt sätt. Arete sade, ”Det märktes att när jag delade upp eleverna i grupper att det blev väldigt bra diskussioner.” Lite längre in i intervjun sade Arete, ”Jag både märkte och fick feedback från eleverna, att de började tänka på saker som de inte hade tänkt på förut.”

6.2.2. Tema 2: Vissa delar av ämnesplanen är viktigare än andra

Under intervjuerna kom det fram att de tre lärarna upplevde olika tyngdpunkter i kursen. Som jag tidigare diskuterade ansåg Theano att språkfilosofi var en viktig del av kursen med hänsyn till kritiskt tänkande. Därför gjorde hon hela tiden ett didaktiskt val att börja

filosofikursen med undervisning i språkfilosofi. Hon sade, ”Vi börjar med språkfilosofi.” Med referens till språkfilosofi sade hon, ”och skillnaden mellan vaghet och precision är någonting som faktiskt är viktigt när det kommer till verktygslådan de behöver för att ta sig an resten av momenten inom kursen. Därför så är det bra att börja med den, språkfilosofi.” Hon noterade att alla aktiviteter kopplade till användning av språk, speciellt muntliga

aktiviteter var av stor vikt.

Ett till ämne inom kursen som var av vikt för Theano var argumentation. Det var viktigt att lära ut argumentation till eleverna då de behövde förstå vad bra och dålig argumentation var. Hon sade, ”Vad är dålig argumentation? Vad är god argumentation? Om eleverna kan det så är de duktiga på att faktiskt sälja varandras svar.”

För Maimonides var logik starkt kopplat till kritiskt tänkande och därför spelade logik en central roll i filosofiundervisningen. På grund av det upplevde han att det var viktigt att lära eleverna att förstå hur ett argument var uppbyggt av olika premisser och en slutsats. Det här var starkt kopplat till Maimonides upplevelse av att förmågan att motivera sitt svar var en viktig del av ämnesplanens formulering av kritiskt tänkande. Han gav mig ett konkret exempel, som tas upp nedan, på hur han arbetade med logik för att hjälpa eleverna att utveckla sitt kritiska tänkande.

Maimonides arbetade ibland med någonting som kallades för Rapaports Rules. Man började med att få eleverna att försöka ge en så bra, tydlig och ärlig beskrivning som möjligt av vad en annan person tänkte. Efter det måste eleverna redovisa alla saker som de håller med om i den här personens resonemang. Bara efter det kunde eleverna börja med att

30

kritisera personens tankar och ställningstaganden. Om man först kunde se hur andra människors resonemang såg ut, kunde man lättare hitta luckor i dessa människors sätt att resonera. Man kunde också lättare identifiera de olika premisserna i ett argument. Efter det blev det lättare att visa vilka premisser man var överens om och vilka som man upplevde som tveksamt. Han berättade att Rapaports Rules hjälpte eleverna att se, ”att det kanske finns saker i det här resonemanget som inte är så orimliga. Det är inte så att alltihop

egentligen är åt skogen. Det är antagligen en del av det här som är vettigt och annat som jag inte håller med om.”

Arete upplevde värdegrundsteori, etiska modellerna och identitetsteorier som en viktig del av filosofikursen och satte därför mer fokus på dessa ämnen. Hon ansåg att dessa ämnen var starkt kopplade till kritiskt tänkande då det fanns många olika ställningstaganden relaterade till dessa ämnen, och på grund av det var eleverna tvungna att möta åsikter som skilde sig från ens egna ställningstaganden. På detta sätt blev man tvungen att tänka igenom och kanske omvärdera sina egna ställningstaganden. Hon noterade, till skillnad från

Theano, att hon inte satte så mycket fokus på språkfilosofi. Hon sade, ”Jag har jobbat mycket med värdeteori, till exempel. Så har jag valt att kanske inte fokusera jättemycket på, till exempel, språkfilosofi.”

6.2.3. Tema 3: Skillnaden finns mellan filosofi och att filosofera

Under intervjun noterade Maimonides att han upplevde två sätt att undervisa i

filosofiämnet. Han sade, ”Man kan undervisa i filosofi på två sätt. Man kan undervisa om filosofi eller man kan ägna sig åt filosoferande.” Med det första undervisningssättet visade man för eleverna vad som var viktigast att känna till om de olika filosofernas idéer. Man kunde också filosofera. Att filosofera var, enligt Maimonides, att kunna diskutera dessa idéer på ett kritiskt sätt och tillföra någonting eget. Han sade, ”Filosofiämnet är uppbyggt på gymnasiet, på många sätt i högskolevärlden också, så att man skulle kunna diskutera de här frågorna med hjälp av de olika farbröderna och tanterna för att säga någonting eget.”4 Maimonides noterade att han krävde av sina elever att de kunde filosofera.